Bard, Skogkär, Flam: Censurmentalitet hotar svensk yttrandefrihet

Sverige har formellt yttrandefrihet. I praktiken är denna dock kringskuren på grund av en censurmentalitet som genomsyrar politik, media och debatt. Denna yttrar sig i att envar som avviker från de hårt avgränsade åsiktskorridorerna riskerar att råka illa ut. Flera exempel under senare tid illustrerar vad jag menar.

Låt oss börja med den liberale debattören med mera Alexander Bard, född 1961, vilken hade oförsyntheten att på Twitter lägga ut synpunkter på Black Lives Matter-rörelsen som fick PK-folket att kippa efter andan. Det resulterade också i att Bard tvingades avsluta sin medverkan som jurymedlem i TV4s Talang. Tweetens lydelse återges ovan.

”Martin Luther King hade hatat Black Lives Matter”, citeras Bard av sajten Nyheter Idag. ”Han var stenhård med att man går i kyrkan på söndagar, jobbar sex dagar i veckan, tvättar sina barn och ser till att barnen går i skolan.”

I samma veva som Alexander Bard lade ut sin tweet passade han även på att begära utträde ur Liberalerna, som han varit medlem i några år (han har tidigare bland annat tillhört Centerpartiet). Som motivation anger Bard att han är missnöjd med Nyamko Sabunis ledarskap: ”Det håller inte tyvärr. Hon var jättedålig i partiledardebatten förra veckan. Och hon kommer inte orka bryta med Socialdemokraterna, vilket för mig är nödvändigt.”

Bard: ”Martin Luther King hade hatat Black lives matter”

Att TV4 inte är överdrivet förtjust i yttrandefrihet är känt sedan länge. 2015 valde kanalen således att plocka bort matprogrammet Tina på besök med Israel som besöksort från sin hemsida. Tina Nordström hade nämligen karaktäriserat den israeliska huvudstaden Jerusalem som ”Israels hjärta”, vilket fick ett antal Palestina-aktivister att gå i taket. TV4 föll till föga och plockade bort inslaget från sin hemsida. https://www.varldenidag.se/nyheter/tv4-tar-bort-israel-avsnitt/legacyocc!E5KnDkl42YkKGh1AoR7b6A/

Mats Skogkär omplaceras på grund av en icke politiskt korrekt tweet.

Ytterligare en skribent som råkat ut för censurtänkande i dessa yttersta av dagar är Mats Skogkär, född 1957, ledarskribent vid Sydsvenskan 2003-20 och tidigare bland annat reporter på Tidningarnas telegrambyrå (TT). Han försvarade 2006 Jyllandspostens publicering av Muhammed-tedkningarna. Skogkär omplacerades till en icke-skrivande tjänst efter att ha gjort sig skyldig till en tweet som inte behagade tidningsledningen. Så här skrev Skogkär:

När man ser vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundningarna, bränderna och våldet, blir det också lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor invandrad, etnifierad och segregerad underklass. https://www.journalisten.se/nyheter/ledarskribenten-mats-skogkar-ska-omplaceras-efter-privat-tweet

Jag skulle själv inte ha uttryckt mig som Alexander Bard eller Mats Skogkär, men jag försvarar deras rätt att ta ut svängarna i en situation som är på väg att spåra ur totalt. Enligt Sydsvenskans ansvarige utgivare Jonas Kanje går dock Skogkärs tweet ”över gränsen”. Mats Skogkär själv har i efterhand ångrat sitt twittrande och menar nu att tweeten ifråga var ”korkad och aldrig borde ha publicerats”. Dock vägrar han att låta sig omplaceras. Fortsättning lär följa.

Mitt sista exempel på den hotade yttrandfriheten är poliens beslag av hela upplagan av Aron Flams bok Det här är en svensk tiger, som såvitt jag förstår belyser Sveriges undfallande hållning gentemot Nazityskland under Andra världskriget. På omslaget avbildas krigstidens tigande svenska tiger i modifierad form: den höjer högra frambenet i en nazihälsning och har runt vänstra frambenet en hakkorsbindel; dessutom blinkar den med ena ögat.

Den svenska tigern utformades av tecknaren Bertil Almquist (Bertila), mest känd som upphovsman till Barna Hedenhös, för den svenska vaksamhetskampanjen under Andra världskriget 1941-45 i regi av Statens informationsstyrelse. Målsättningen var att svensken skulle knipa igen om militära och säkerhetsrelaterade förhållanden så att inte utländska makter skulle gynnas. Dagens Nyheters stridbare chefredaktör Herbert Tingsten kallade på sin tid kampanjen för ”neutralitetsidioti”. https://sv.wikipedia.org/wiki/En_svensk_tiger

Det är Beredskapsmuséet i skånska Djuramossa som polisanmält Flam för brott mot upphovsrätten. Muséet äger de ekonomiska rättigheterna till den ursprungliga tigern, detta efter en lång och uppslitande strid om upphovsrätten där muséet, Almqvists båda döttrar samt Försvarsmakten var inblandade. Upphovsrätten gäller fram till 2042.

Aron Flam riskerar vite på en halv miljon kronor därför att han parodierat den tigande svenska tigern.

Aron Flam, född 1978, är ståuppkomiker, skribent och debattör som är kritisk till vänstern. Han riskerar nu en halv miljon kronor i böter och har kommenterat händelserna på följande sätt: ”De ville inte att jag skulle fortsätta att använda min tiger, men jag anar, precis som jag misstänker att de gör, att det här är den centrala symbolen för den svenska tystnadskulturen under kriget men också framåt – sedan dess.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P97OdX/polisen-beslagtog-aron-flams-bocker-i-bokrad

Aron Flam har sannolikt rätt. Skriver man böcker och/eller debattinlägg med ”fel” text eller ”fel” omslag riskerar man råka illa ut i självcensurens, åsiktskorridorernas och den stelbenta byråkratins förlovade land. Eller producerar ”fel” sorts konst såsom gatukonstnären Dan Park, vilken hamnat i fängelse ett flertal gånger och dessutom utsatts för att polisen på det politiserade åklageriets order beslagtagit hans alster. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/28/sveriges-viktigaste-konstnar-hippien-och-geniet-dan-park/

Bard sågar klimat-Greta jäms med fotknölarna

Alexander Bard: ”Det sista världen behöver just nu är klimatstrejkande och dryga 15-åringar.”

Alexander Bard håller sällan eller aldrig inne med vad han tycker. Således aktar han inte för rov att totalsåga klimathelgonet Greta Thunberg. Det gör han i Dagens Medias podcast. https://nyheter24.se/noje/929514-alexander-bard-toksagar-greta-thunberg-sista-vi-behover#

Det som föranleder Bards kritik är klimat-Gretas medverkan i eventet Brilliant minds för en tid sedan, en sammankomst med målsättningen att sammanföra kreativa personer från olika samhällsfält.

”Det är så vansinnigt ytligt”, säger Alexander Bard. ”Det är bara Stureplan en gång till. Brilliant minds är inget att ha. Jag tycker inte att ´sankta Greta´ är det minsta intressant.”

Enligt Bard är Greta Thunbergs klimatalarmistiska budskap inte något världen behöver, snarare tvärtom: ”Det sista världen behöver just nu är klimatstrejkande och dryga 15-åringar…Det ger ingen effekt alls. Det är bara kändisskap. Sankta Greta kommer inte att förändra någonting. Det enda Greta Thunberg kommer att göra är att bli kändis.”

Den frispråkige Alexander Bard passar också på att utdela en rejäl råsop till Hollywood-skådisen Joel Kinnaman, som visat upp sig i en Greta-T-shirt. Enligt Bard är Kinnaman ”en jävla vråltönt” vilken beter sig som en ”kyrkkärring”.

Det kan med fog sägas att klimatfixeringen hindrar oss från att se de verkliga miljöproblemen såsom havens övergödning, nedskräpning i naturen samt de problem som skapas av de förment miljövänliga vindkraftverken, vilka bland annat svarar för skogsförstöring, massdöd av fåglar och insekter förutom att de förfular landskapet något oerhört. https://www.vk.se/2014-01-17/vindkraft-dalig-for-miljon

Siewet Öholm: ”Klimatfrågan har blivit lika fundamentalistisk som evolutionsläran.”

En del debattörer har därtill påpekat att opinionsbildningen om klimatet är osannolikt ensidig och faktiskt utgör en fara för demokratin. Framlidne Siewert Öholm skrev i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 4 mars 2009 bland annat följande:

Signifikativt för klimatdebatten är att det inte är en debatt…Den ensidiga miljödebatten är också ett demokratiskt problem. Klimatfrågan har blivit lika fundamentalistisk som evolutionsläran.” https://www.varldenidag.se/gamla-siten/klimatlogik-och-klimatetik/cbbicd!SFhDSBp2sv84QHsseTSqA/

Som framgått ovan finns det orädda debattörer som Alexander Bard och Siewert Öholm som faktiskt vågar sticka ut hakan och ifrågsätta klimatevangeliet. Det tillhör dock de absoluta undantagen att dessa bereds möjlighet att uttrycka sin mening i mainstreammedia. De avfärdas oftast som ”klimatförnekare” och inga man behöver ta på allvar. Man bör vara både blind och döv för att inte se detta som ett demokratiproblem.

Exemplet Bard: när värdegrundsfascismen slår till

Metoo-kampanjen sprider sig till allt fler yrkesgrupper…Teckning: Kalle Strokirk

Säga vad man vill om Alexander Bard – han tvekar sällan att framföra sitt hjärtas mening.

Nu senast har musikern, jurymedlemmen, provokatören med mera Alexander Bard, född i Östergötland 1961 och grundare av musikgrupperna Army of Lovers och BWO, inte aktat för rov att via Twitter rikta giftig kritik mot den alltmer elefantiasiska kampanjen #metoo. ”Jag tycker debattklimatet i Sverige har gått fullständigt åt helvete.” https://www.metro.se/artikel/alexander-bard-till-h%C3%A5rt-angrepp-mot-metoo-tv4-tar-avst%C3%A5nd

Det är svårt att inte hålla med Alexander Bard om detta, även om det svenska debattklimatets tillstånd inte borde ha kommit som någon direkt överraskning för Bard eller någon annan. Debattklimatet i Sverige har enligt min enkla mening varit ”åt helvete” åtminstone sedan slutet av 1960-talet, då praxisen att det bara är tillåtet med en åsikt åt gången i en given fråga började tillämpas av de vänstervridna opinionsbildarna.

På den tiden fungerade Vietnamkriget som en murbräcka för vänstern och dess eftersägare: alla som inte hyllade kommunisterna i Nord- och Sydvietnam samt brännmärkte USA som världsskurken par preference avfärdades som svårartade fascister och extremister. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/11/20/israel-slass-for-vara-varden/

USA-fientlig och kommunistvänlig Vietnam-demonstration på den tid det begav sig.

Som alla vet – eller borde veta – är det precis likadant i dag. Kraven på likriktning står som spön i backen i ett debatt- och opinionsklimat där masshysterin ständigt lurar bakom hörnet. Metoo-projektet må ha börjat som en angelägen protest mot manliga sextrakasserier (låt vara att en och annan kvinna halkat med av bara farten) men tycks ha urartat till en masspsykos, där mer eller mindre vaga anklagelser som i en del fall går tillbaka årtionden i tiden dammas av i den heliga indignationens namn. Helt oskyldiga personer tvingas på detta sätt klä skott för de verkliga skurkarna.

Alexander Bard har möjligen tagit i litet för mycket någon gång, men i det stora hela menar jag att hans iakttagelser träffar mitt i prick vilket naturligtvis ytterligare förstärker hysterin hos meningsmotståndarna.

Här några av de tweets som levererats av Alexander Bard:

Arbetsgivaren TV4, där Bard ingått i jurygrupperna för  ”Idol” och ”Talang”, har framhållit att Alexander Bard inte är att betrakta som en talesman för TV4 vilket säkert stämmer. Återstår dock att se hur länge det dröjer innan Bard försvinner härifrån.

Konsultbolaget Consid var snabbt ute med att dra tillbaka nomineringen av Bard till utmärkelsen ”Årets digitalainfluencer” med motiveringen ”Vi vill vara extremt tydliga i vår ståndpunkt.” https://www.jnytt.se/article/consid-drar-tillbaka-nominering-av-bard/

Precis så kan det se ut när värdegrundsfascismen slår till.

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Utopism är tradition hos Centern

Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

Slagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

Birgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

Nobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

Alexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.