Posted tagged ‘Alexander den store’

På resa i västra Turkiet (III): Izmir (Smyrna) och Pergamon

21 april, 2015

350px-Map_of_Lydia_ancient_times-en_svg Karta över den forntida Lydien med Smyrnas läge utmärkt vid Egeiska kusten.

Izmir/Smyrna

Izmir, även kallat Egeiska havets pärla (åtminstone av den turkiska turistindustrin), var målet då jag för knappt tre månader sedan påbörjade min en vecka långa rundresa i västra Turkiet under den turistiska lågsäsongen. Staden, med det antika namnet Smyrna,  är Turkiets ledande hamnstad och landets tredje största stad med omkring 3,5 miljoner invånare. Här finns bland annat ett oljeraffinaderi, industrier samt icke minst en NATO-bas.

Smyrna grundades under antiken av aioliska greker och erövrades 668 före Kristi födelse av joner och blev sålunda en medlem i det så kallade Joniska förbundet av grekiska stadsstater. Omkring år 600  förstördes staden och låg öde i 300 år tills den återuppbyggdes fyra kilometer sydväst om den ursprungliga platsen. Smyrna blev nu under den grekiske härskaren Lysimachos känt som en av Orientens mest praktfulla städer, som i omgångar tillhörde de lydiska, syriska och pergamenska rikena.

133 före Kristi födelse blev Smyrna en del av den romerska provinsen Asien men drabbades i snabb följd åren 178 och 180 efter Kristi födelse av ödeläggande jordbävningar. Den återuppbyggdes under den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) sista år. Denne kejsare är känd som en stoisk filosof vars bok Självbetraktelser tillhör världslitteraturen; den gjorde stort intryck på denna bloggare i unga år.

untitled Sankt Polykarpos av Smyrna – bränd på bål för sin kristna tros skull.

Den kristna församlingen i Smyrna tillhörde de sju församlingar i provinsen Asien, som författaren av Johannes uppenbarelse tillskrev med berättelserna om de syner han genom gudomlig ingivelse fått uppleva. År 155 ljöt här biskopen Polykarpos (69-155) martyrdöden under Antoninus Pius kejsartid. När Polykarpos av de romerska myndigheterna blev beordrad att avsäga sig sin kristna tro, skall han ha svarat: ”Jag har i 86 år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig,  så varför skall jag nu svika honom?”

Han blev därför bränd på bål jämte tolv av sina lärjungar. Sankt Polykarpos vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan och Orientaliska ortodoxa kyrkan. Smyrna är för övrigt ett vanligt namn på svenska frikyrkor.

Under medeltiden lydde Smyrna länge under Bysans och därefter under Republiken Genua samt Republiken Venedig, för vilka den var en viktig hamn. Härnäst funngerade Smyrna som bas för Johanniterorden, vilken emellertid fördrevs av den uzbekiske krigsherren Timur Lenk (1336-1405) 1402. Lenk kombinerade enligt en fransk historiker ”turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism”. 1425 blev Smyrna en del av det Osmanska (Ottomanska) riket.

Under Första världskriget bombarderades Izmir flera gånger av Ententen och blev enligt fredsfördraget i Sèvres, som följde på Första världskriget 1920, en grekisk stad. Den återerövrades dock av turkarna i Grekisk-turkiska kriget 1919-22 och blev åter turkisk egendom genom freden i Lausanne 1923.

Turkiet 2015 029         Turkiet 2015 030 Överst det moderna Izmir med regnvått promenadstråk. Nederst min chokladmuffin med vidhängande latte. Foto: Tommy Hansson

Några antika utflyktsmål i anslutning till Izmir/Smyrna bjöds inte på denna resa, däremot en rundresa med färdbussen i den moderna staden samt en timmes uppehåll för egna strövtåg. Efter att ha promenerat ett stycke med mitt besvärliga högerknä på en bred gågata inmundigade jag en latte samt chokladmuffin på en uteservering.

På väg tillbaka till uppsamlingsplatsen informerade jag en skoputsare om att han tappat sin borste på trottoaren. Denne erbjöd mig då sin service, som jag nappade på – dels behövde mina skor putsas, dels tänkte jag att mannen som tack för hjälpen nog skulle bjuda på putsen. Icke. I stället visade det sig att han tagit överpris av mig, som han förmodligen såg som arketypen för den lättlurade turisten.

Han hade nog inte så fel; en av mina svagheter, eller styrkor om man så vill, är att jag vill tro de flesta om gott. Det är inte så himla kul att bli lurad, förstås, men hellre att bli det någon enstaka gång än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

1380632310 Den nya NATO-basen i Izmir invigs 2013.

Pergamon

Turkiet 2015 040 Bloggaren/resenären med Trajanus-templets lämningar i bakgrunden.

Församlingen i Pergamon var en annan av de kristna församlingar författaren av Johannes uppenbarelse skickade sina tämligen vidlyftiga beskrivningar av sina ännu vidlyftigare syner till, då under det latinska namnet Pergamus. Pergamon var under arkaisk grekisk tid en del av landskapet Mysien i nordvästra Anatolien, cirka 8 mil från Smyrna. Efter Alexander den stores död 323 före Kristi födelse blev Pergamon en självständig stad under Attalos-dynastin och växte omsider ut till ett betydande kungarike.

År 133 före Kristi födelse avträdde konung Attalos III genom sitt testamente Pergamon och ett antal andra städer till den dåvarande romerska republiken, som då döpte området till provinsen Asien. Efter ett kortvarigt inbördeskrig delades Attalos kungarike mellan Rom, Pontus och Kappadokien. Pergamon, beläget 300 meter ovanför Kaikosslätten, blev borg, fursteboning och tempelplats.

Turkiet 2015 033 Vår hårt arbetande guide försöker engagera sällskapet. Foto: Tommy Hansson

Den dag jag och mitt ressällskap besökte Pergamon var mycket blåsig, varför linbanan upp till toppen av säkerhetsskäl inte var i bruk. I stället forslades vi på ett smidigt sätt upp medelst taxibilar i skytteltrafik.

Pergamon nämns i historiska annaler första gången 399 före Kristi födelse, då det hade grekiskt statsskick men under persiskt styre. Pergamon blev ett centrum för  romersk kejsardyrkan och hyste tempel helgade åt caesarerna Trajanus (53-112) och Caracalla (188-217) liksom åt gudinnan Athena polias, vinguden Dionysos samt läkekonstens gudom, Asklepios. Vidare fanns här ett gigantiskt Zeus-altare, varav en fullskalig modell återfinns i Pergamonmuseet i Berlin, ett vida berömt bibliotek, en stor teateranläggning, pelargångar i grekisk stil (stoas) och ett betydande gymnasium.

Turkiet 2015 036 Lämningar av teateranläggningen, brant belägen i en sluttning. Foto: Tommy Hansson

Pergamon grävdes efter vanligheten ut av tyska arkeologer. Under åren 1878-86 utfördes grävningar på preussiska statens bekostnad av framförallt Carl Humann. De första riktiga utgrävningarna hade dock utförts av fransmannen Charles Texier 1833. Pergamon kom att bli en av de främsta fyndplatserna för antik grekisk arkitektur och skulptur. 1900 utfördes nya grävningar.

Till sist måste jag väl även säga några ord om det skrivmaterial som kallas pergament och som uppfanns i Pergamon. Detta hängde samman med stadens berömda bibliotek, som var i stort behov av det traditionella materialet papyrus vilket importerades från Egypten. Sedan egyptierna ställt in papyrusleveranserna till Pergamon tvingades pergamenerna hitta andra lösningar: man kom på att det gick att använda djurhudar från exempelvis kalv eller lamm. Sålunda uppfanns pergamentet.

Min avslutande text från resan i västra Turkiet kommer att handla om Efesos, som jag skulle vilja beteckna som resans höjdpunkt.

Turkiet 2015 035 Pergament uppfanns i Pergamon. Foto: Tommy Hansson

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

22 mars, 2015

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

250px-REmpire-AsiaDen röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

Turkiet 2015 014 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

Turkiet 2015 016 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

Turkiet 2015 017 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

untitled Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

Turkiet 2015 019 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

Turkiet 2015 020 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

Turkiet 2015 024 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

imagesMyntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

Turkiet 2015 028 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Visst går det att segra i Afghanistan!

29 januari, 2011

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.


Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.