Vargen prioriteras framför nyttoboskap

Vargen är viktigare för Länsstyrelsen i Stockholms län än nyttoboskap som får och getter.

Under senare tid har vargfrågan aktualiserats genom blodiga vargattacker på såväl får som getter. I början av maj dödades runt 65 får i två attacker på Molstabergs säteri i Sjundareviret och ungefär en månad senare dog två getter i samband med ett vargangrepp i västra Nykvarn.

Vän av ordning och reda kan nu tycka att Länsstyrelsen i Stockholms län borde tillåta skyddsjakt på hotande vargar och därmed värna djur- och markägarnas och givetvis även kreaturens intressen. Så har emellertid inte varit fallet. Istället har det stående mantrat från byråkraterna i Stockholm varit att kreatursägarna ska se över sina stängsel.

Under 1800-talet dödades tusentals vargar i Sverige från Lappland i norr ner till Skåne i söder. Detta berodde till stor del på den så kallade Gysinge-vargens härjningar i gränstrakterna Gästrikland-Dalarna 1820-21. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gysingevargen

2012 dödades en kvinnlig djurskötare av vargar i Kolmårdens djurpark.

Inom loppet av tre månader dödade vargen i fråga nio och skadade 15 människor, varav de flesta barn, i totalt 31 attacker. När vargen slutligen dödades upphörde attackerna. Gysinge-vargen hade tagits om hand av och vuxit upp bland människor på den lilla bruksorten Gysinge och saknade därmed vargens naturliga skygghet för människor.

Brittiska BBC gjorde en dramadokumentär, premiärvisad 2005, om den människoätande Gysinge-vargen. I en ledande roll som svensk vargjägare syntes Alexander Morton. https://www.revolvy.com/main/index.php?s=Wolf+of+Gysinge

En sentida vargattack med dödlig utgång skedde i Kolmårdens djurpark 2012, då en djurvårdare gick in till en flock om åtta vargar vilka anföll och dödade vårdaren, oklart varför. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vargattack-pa-kolmarden

Det är upprörande att de ansvariga på Länsstyrelsen prioriterar vargars intressen på bekostnad av tamboskap och dess ägare. Är vargen mer värd än får och getter? Och borde inte Länsstyrelsen måna om näringsidkarna på landsbygden i stället för att, ursäkta uttrycket, djävlas med dem?

Alexander Morton i rollen som svensk jägare i BBCs dramadokumentär om Gysinge-vargen.

I mina ögon är det alldeles självklart att skyddsjakt ska tillåtas när vargen, som till karaktären är en lustmördare, angriper våra nyttodjur på angivet sätt. Gärna bättre stängsel, men det räcker som jag ser det inte som argument mot skyddsjakt.

Vargen lyste med sin nästan totala frånvaro i Sverige under 1900-talet fram till dess att den fridlystes 1966. Efter vad jag förstår var det ingen, vare sig människor eller andra djur, som for illa av det. Därför bör frågan om att införa fri vargjakt enligt min mening allvarligt övervägas.

Fotnot: Ovanstående text är en lätt utökad version av en debattartikel som var publicerad i Länstidningren, Södertälje den 9 juni 2018.

Sluta gosa med vargen!

Det drabbade området 1820-21.

Helgen före påsk blev en skräckslagen kvinna i Riala i Uppland vittne till, hur en varg attackerade och dödade hennes tillfälligtvis lösspringande hund. Genom att tjoa och skrika lyckades sedan den rådiga kvinnan förhindra att vargen närmade sig henne och hennes barnvagn.

Händelsen är oroande på flera sätt. Det har fått Solveig Larsson, ordförande för Jägarnas riksförbund med kansli i Södertälje, att reagera. På förbundets hemsida skriver hon:

Nu måste man agera omgående när det gäller vargar som rör sig utan rädsla för människor. Sådana vargar måste avlivas omgående helt i enlighet med vår rovdjurspolicy.

Det är bland jägare och viltvårdare ett känt faktum, att vargar som inte känner rädsla för människor beter sig onaturligt och utgör en påtaglig fara för folk och fä. Även om det var länge sedan en varg gick till direkt angrepp mot en människa i Sverige, har det då och då hänt att vargar helt ogenerat tagit sig in på gårdar och rivit ihjäl såväl sällskapsdjur som kreatur, främst får.

De sista dokumenterade – och dödliga – vargattackerna mot människor ägde rum i Gästrikland och Dalarna 1820-21, då den så kallade Gysingevargen, eller möjligen -vargarna, spred död och förskräckelse.

Vargskräcken tog sin början den 30 december 1820 och sträckte sig fram till den 27 mars 1821. Under de tre månaderna angreps 31 människor varav nio dog och 15 sårades. Merparten dödsoffer var barn mellan 3,5 och 15 år men även en 19-årig kvinna dödades och en 18-årig yngling blev skadad. Flera offer åts upp sedan de dödats.

 Alexander Morton som Malmberg Nilsson.

De dödliga vargangreppen upphörde sedan en varg dödats i slutet av april 1821. Det antas att mördarvargen var identisk med en vargunge som fångats 1817 och hållits i fångenskap vid Gysinge herrgård under ett par år innan den rymde eller släpptes fri.

De hemska händelserna i Gästrikland och Dalarna för 190 år sedan har dokumenterats i kyrkornas dödsböcker, husförhör och domstolsprotokoll. Ur inledningen till Ovansjö sockens husförhörslängd med beteckningen AI:7a finns följande nedtecknat av komministern i Ovansjö:

Man har varit af den tanken, att vargar aldrig ätit Människjor; men år 1821 ifrån Nyårstiden till nedanstående dato, har man en bedröflig ärfarenhet häraf. I Årsunda och Östra Färnebo jämte flera socknar i V: Bergslagen hafva ganska många blefvit illa blesserade och även flere uppätne. På förstnämnda stället blef ett Barn i Nyårstiden uppätit, och i går begrafdes benranglet efter en 19 år gl. flicka. Magister Färner i Årsunda har nu idag varit hos undertecknad och beskrifvit denna och flere sorgsliga händelser.
   – Ovansjö Com. Gård d. 19 Martii. L. Backmark

Då liksom nu fanns föreställningen, att en människa kan vara fullkomligt lugn eftersom vargen aldrig angriper människor. Detta är, som vi sett, en sanning med betydande modifikation. Under senare år finns även exempel på människodödande vargar från Nordamerika. Ett fall gällde oljearbetare i Kanada, som brukade slänga ut mat till en vargflock. En av arbetarna gick en kväll ut ensam i skogen och stötte ihop med några vargar. Han blev rädd och började springa (vilket man aldrig skall göra om man möter en varg), föll och blev dödad. Från Alaska berättas om joggare som överfallits av varg.

Det äger sin riktighet att vargen normalt undviker människor. Några fullständiga garantier för att så alltid sker finns icke, vilket inte minst vargen från Riala visar. Det kan inte uteslutas att det ”varggosande”, som vi då och då upplever så frekvent i dessa yttersta av dagar, kan leda till tragiska konsekvenser.

Jag kan mycket väl föreställa mig scenariot, att någon välmenande men tanklös själ tar sig för att lägga ut mat till vargar och att slutresultatet blir ungefär som i fallet med den kanadensiske oljearbetaren. Eller att en orädd varg nästa gång inte nöjer sig med att ta hunden utan i stället siktar in sig på barnet i vagnen.

För att återgå till Gysingevargen så visades i SVT den 13 augusti 2007 en internationell – och mycket välgjord – dramadokumentär med BBC som producent, byggd på källmaterial från de drabbade bygderna. I rollen som den egensinnige jägaren Malmberg Nilsson syntes den skotske skådespelaren Alexander Morton, känd som ”Golly” i den populära TV-serien ”Karl för sin kilt”.

Mer om de onekligen uppskakande händelserna samt annat kring varg här:

http://www.vargreviret.com/forra_sekel.htm

Vargskall från förr.

Vargoffren i Gästrikland och Dalarna under förra delen av 1800-talet ledde till ett uppflammande varghat i Sverige, och under de påföljande 15 åren sköts över 5000 vargar i Sverige. Att vargen, som fordomdags var frekvent förekommande över hela landet, utgjorde ett påtagligt faromoment rådde redan tidigare samstämmighet om. Således var varje vuxen man i vissa landsdelar förpliktigad att hålla sig med en bössa för att vid behov ge sig ut på vargskall. Ända in på 1960-talet kan vad som liknar nolltolerans visavi varg sägas ha rått i vårt land.

Såväl varg som människa vandrade in i vad som nu är Sverige i den vikande inlandsisens kölvatten. Vargen, eller ulven, har därefter haft ett stadigt grepp om människans fantasi genom sitt samtidigt skrämmande och fascinerande väsen. Den imbecilla vargkramarmentalitet som nu är så utbredd torde dock vara ett helt modernt – och huvudsakligen urbant -fenomen.