Napoleonkomplexet: kortväxta ledare och vad de ställt till med

På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.

Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:

Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex

Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.

Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.

Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.

I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.

Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.

Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store

Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.

Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.

Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss

Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.

Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin

Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren

Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.

Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.

Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.

Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov

Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels

Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.

I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini

Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.

Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna

Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.

Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.

Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III

Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.

Spaniens diktator Francisco Franco y Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.

Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..

Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.

Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.

Så där lär det fortsätta åtskillig tid till om inte något väldigt oväntat inträffar. 2020 genomfördes en omdiskuterad grundlagsändring som tillåter Putin att sitta kvar vid makten till 2036. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssarna-tros-ge-putin-forlangd-makt

Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev

Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.

Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.

Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi

Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.

Det förargelseväckande beteendet fortsätter: nu skall Arabiska partiet bränna lagböcker i Malmö

Arabiska partiets brottsåtalade grundare, Krar Al-hamede, tänker elda upp lagböcker i Malmö.

Det så kallade Arabiska partiets (AP) grundare, Krar Al-hamede, har meddelat att han fredagen den 4 september kommer att bränna danska och svenska lagböcker i Malmö. https://projektsanning.com/2020/09/02/arabiska-partiet-branner-danska-och-svenska-lagbocker-i-malmo-nu-pa-fredag/?fbclid=IwAR3-CQC5wHJSdk4bAT1o8nBH5hxCZylz6IUbyMR2gCIf_XYEAY8j08okUvo

Tilltaget är naturligtvis att se som en hämnd för att ett par förvirrade danskar eldade upp en Koran och spelade fotboll med en annan härförleden. Det räckte alltså inte med att den islamistiska pöbeln gav sig ut på stan och hade orgier i pyromani samt ägnade sig åt en annan av sina favoritsysselsättningar, att hota med att döda judar – nu skall det eldas lagböcker också.

Krar Al-hamede är en brottsåtalad 33-åring med rötterna i Irak. Han har i en intervju bland annat påstått att sverigedemokrater har hjärnskador och att Kristdemokraterna är ett misslyckat parti. Jag vet inte om Krar Al-hamede är hjärnskadad, men någon påfallande intelligens verkar han i alla fall inte lida av. https://projektsanning.com/2020/09/01/intervju-krar-al-hamede-i-arabiska-partiet-sverigedemokraterna-har-hjarnskador-och-kristdemokraterna-ar-ett-misslyckat-part/?fbc

Den som kan sägas ha inlett hela denna cirkus kan är Rasmus Paludan, en 38-årig dansk advokat som leder partiet Stram kurs som anser att Dansk folkeparti är alldeles för mjuka mot islamister och muslimska invandrare. Det var han som förutskickade att det skulle ske koranbränning i problemområdet Rosengård i Malmö. https://skanepaug.blogspot.com/2020/08/koranbranning-i-malmo-gynnar.html

Frågan är vad islamistkravallerna i Malmö kommer att kosta skattebetalarna.

På den läsvärda Tillys blogg konstateras fullt riktigt att koranbrännande endast gynnar islamisterna. Det ger dem en ursäkt att ägna sig åt våldsamheter och rasism som de vet att polisen har begränsade resurser att hantera och i alla fall inte kommer att leda till något massivt avståndstagande från det svenska etablissemanget. Vandaliserandet av delar av Malmö och de grova utfallen mot judar  bekräftar detta fullt ut.

Jag vet att somliga anser att brännande av böcker är höjden av yttrandefrihet. Förvisso är det fullt tillåtet – och skall så vara – att bränna böcker man själv har i sin ägo. Att ägna sig åt denna eldfängda verksamhet i offentlighetens ljus snarare än på sin egen bakgård är emellertid en väsentligt annan sak. Det förvånar mig att våra lagvårdande myndigheter och institutioner inte tolkar detta som brottet förargelseväckande beteende.

Förargelseväckande beteende definieras i Brottsbalken kapitel 16 på följande sätt:

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Koranbrännandet i Malmö borde enligt mitt förmenande per automatik klassas som förargelseväckande beteende. Särskilt som Rasmus Paludan uttryckt sig så här i en intervju med danska Ekstrabladet i maj 2019: ”Jag gör det självklart för att provocera och skapa en konflikt som visar att muslimer är våldsamma.” Självklart bör även Krar Al-hamedes planerade eldsvåda bedömas på samma sätt. Skillnaden är väl att inte många svenskar eller danskar kommer att höja så mycket som ett ögonbryn om deras respektive lagböcker tuttas på.

Kejsar Qin Shi Huangdi lät bränna alla böcker i Kina.

Paludans puerila provokationer i Köpenhamn har hittills kostat de danska skattebetalarna 115 miljoner danska kronor i form av polisbeskydd, och notan för hans instiftan till brott i Malmö lär nog dessvärre inte stoppa där. Det blir alla laglydiga och skötsamma malmöbor som får sitta emellan.

För övrigt anser jag att varje form av bokbrännande är urbota korkat. Alla historiska exempel härpå – såsom den kinesiske kejsarens Qin Shi Huangdis massiva bokbål på 200-talet f. Kr., brännandet av Alexandrias världsberömda bibliotek några hundra år senare, de spanska conquistadorernas uppeldande av ovärderliga Inka-skrifter på 1500-talet samt de tyska nazisternas bokbål på 1930-talet – har enbart lett till elände. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/08/09/darfor-ar-bokbrannande-alltid-urbota-korkat/

Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.