SD ökar mest – stöd för ökad anhöriginvandring sänker KD

DN/Ipsos juni 2019: SD rusar, KD rasar.

SD rusar, KD rasar.

Så skulle man i starkt komprimerad form kunna sammanfatta DN/Ipsos mätning för juni 2019. Således ökar Sverigedemokraterna mest av alla partier och går upp med 2 procentenheter till 19 procent jämfört med föregående mätning. Kristdemokraterna rasar å sin sida med hela 4 procentenheter ner till 8 procent. https://www.expressen.se/nyheter/kd-rasar-i-ny-matning-tappar-var-tredje-valjare/

”Det är uppenbart att Adaktusson-affären har haft betydelse”, citeras Ipsos Nicklas Källebring i Expressen. Den etablerade klokskapens ansträngningar att ge Lars Adaktussons abortrelaterade röstningsstatistik i Europaparlamentet skulden för KD-nedgången övertygar dock inte. Särskilt inte som Ipsos konstaterar, att det främst är män och äldre som lämnat KD till förmån för M och SD.

Att denna väljarkategori skulle överge KD på grund av just abortfrågan måste anses vara näst intill otroligt. Den verkliga orsaken till megatappet är med till visshet gränsande sannolikhet istället KDs beslut att i en riksdagsomröstning liera sig med de övriga fem partier som vill. underlätta en ökad anhöriginvandring och därmed bädda för ett nytt migrationskaos. https://www.expressen.se/nyheter/sd-ilskan-mot-kd-efter-nya-invandringsbeslutet/

Endast Moderaterna och Sverigedemokraterna röstade nej till det nya invandringsbeslutet. Det skall också påpekas att Kristdemokratiska ungdomsförundet (KDU) var emot KDs linje och därmed visade större mognad än moderpartiet. KDs Ebba Busch Thor meddelade för inte så länge sedan att Sverige behöver en stramare invandringspolitik – röstningen om anhöriginvandringen går stick i stäv med denna påstådda föresats. http://www.blt.se/ledare/stram-invandringspolitik-sa-kd-rostar-for-okad-invandring/

Det enda övriga partiet som minskar i DN/Ipsos undersökning är Socialdemokraterna, som går ner en procentenhet till 25 procent. S förblir dock som väntat det största partiet. M (17), MP (5) samt L (5) ökar samtliga med 1 procentenhet. Vänsterpartiet (10) och Centerpartiet (9) ligger båda kvar på samma noteringar som i föregående Ipsos-mätning.

Landets sverigedemokrater har anledning glädjas åt de senaste DN/Ipso-siffrornas. På bilden medlemmar i SD Södertälje tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson. Foto: SD

Det hedrar inte KD-ledningen med kuttersmycket Ebba Busch Thor i spetsen att den nu emfatiskt söker skylla nedgången på Lars Adaktusson och det faktum, att denne under sin tid som EU-parlamentariker vid 22 tillfällen röstat mot abort. Adaktussons abortröstande har nämligen varit principiellt helt korrekt: abortfrågan tillhör de sociala frågor som enligt gällande EU-fördrag skall beslutas om på nationell nivå och inte något som EU skall fatta beslut om.

Adaktussons parti borde med denna bevekelsegrund rimligen ha backat upp sin representant och inte, som det nu gör, kasta honom under bussen. Lars Adaktusson har emellertid sett vartåt det barkar och kungjort att han lämnar KDs partiledning samt avstår från att kandera för omval som partiets andre vice ordförande. I ett vidare perspektiv måste hans framtid inom Kristdemokraterna betraktas som högst osäker.

Bland dem som uttalat sitt stöd för Lars Adaktussons abortröstning i Europaparlamentet märks den förre partiledaren Alf Svensson. https://www.varldenidag.se/nyheter/alf-svensson-star-upp-for-lars-adaktusson/repsev!gAqmaa9iPg07vKDRto79mw/

Jag har genom åren mestadels sett på KD med en viss välvilja och vid några tillfällen även röstat på partiet i olika val. Samtidigt har jag kunnat konstatera, att de frågor som kommit att engagera partiet tillvaratas av andra partier på ett ej sällan bättre sätt än KD. Jag hävdade därför i en bloggtext 2013 att KD är partiet som inte behövs https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Lars Adaktusson kastas under bussen av Ebba Busch Thor. Foto: Riksdagen

Jag menar nog att denna fråga fortfarande är högst relevant. När partiet offrar sina traditionella ståndpunkter avseende abort och homosexualitet – Ebba Busch Thor har nyligen deklarerat att hon tänker gå med i den kommande Pride-paraden i Stockholm – på den politiska korrekthetens altare samt stödjer ett riksdagsbeslut som möjliggör en ny invandringskris får det faktiskt räkna med att ifrågasättas.

AB/Inizio maj 2019: Neråt för KD, MP och L – SD fortfarande näst störst efter S

KD är nu ett mer ”lagom” parti med 9,0 procent i senaste Inizio-mätningen..

Så var valet till Europaparlamentet avklarat – dags att återgå till den grådaskiga vardagspolitiken. Det innebär, att döma av den första opinionsmätningen sedan EP-valet, glädjande besked för somliga men kallduschar för andra.

Kalldusch för KD i opinionen – abortfrågan bakom enligt Aftonbladet/Inizio

Till kallduschskategorin får man väl räkna det faktum, att Kristdemokraterna får finna sig i en nedgång med 2,4 procentenheter jämfört med senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. 9,0 procent är marginellt bättre än i EU-valet  men ett klart trendbrott i förhållande till partiets tidigare framgångar i opinionen.

Enligt Aftonbladet beror KDs kräftgång uteslutande på uppståndelsen kring Lars Adaktussons abortröstande, men bilden blir knappast fulltständig om man inte också i beräkningen tar med KDs uppslutande bakom regeringsförslaget om en mer generös anhöriginvandring. Ebba Busch och KD hade här chansen att visa, att partiets konservativa omorientering i ord också motsvaras i praktisk politik.

Kristdemokraterna tog inte den chansen utan valde, när det verkligen gällde, att falla tillbaka i de gamla immigrationspositiva hjulspår som var rådande under Alf Svenssons och Göran Hägglunds ledarskap. Inte så konstigt då att ett betydande antal KD-väljare då har valt att gå över till ett moderatparti som på ett tämligen trovärdigt sätt lagt Reinfeldt-åren bakom sig.

Moderaterna ökar således hos Inizio med 2,5 procentenheter och når nu 18,2 procent. Sverigedemokraterna med 18,4 procent (minus 0,2) är alltjämt det näst största av riksdagspartierna. Störst är efter vanligheten Socialdemokraterna, som ökar en halv procentenhet till 26,1 procent. Såväl S och SD som M noteras för bättre resultat än i EP-valet. Så är fallet även med Vänsterpartiet på 8,3 procent, som dock minskar med 1,2 procentenheter jämfört med föregående mätning. För Centerpartiet gäller ungefär samma siffror som i EU-valet med dryga 10 procent.

SD är näst största parti med 18,4 procent.

De två partier som har allt skäl att beklaga Inizio-mätningen är Miljöpartiet och Liberalerna. Klimatfundamentalistiska MP ökar visserligen sedan föregående mätning men är långt ifrån EU-valets dryga 10 procent, som gav den gröne diktaturanhängaren Per Holmgren en plats i Europaparlamentet. L är nu, efter drygt 4 procent och ett EP-mandat, nere på välbekanta siffror: 3,0 procent, minus 1,2 procentenheter.

För KD gäller nu att återupprätta sitt renommé som ett pålitligt, konservativt parti. Jag hoppas att så sker och att partiet inte väljer den kanske enklaste utvägen, nämligen att avpollettera den rakryggade kristne politikern Lars Adaktusson. I så fall har KD gjort sig omöjligt i alla fall i denna bloggares ögon.

Resultat Aftonbladet/Inizio maj 2019:

Socialdemokraterna 26,1 (+ 0,5)
Sverigedemokraterna 18,4 (- 0,2)
Moderaterna 18,2 (+ 2,5)
Centerpartiet 10,1 (+ 0,8)
Kristdemokraterna 9,0 (- 2,4)
Vänsterpartiet 8,3 (- 1,4)
Miljöpartiet 4,4 (+ 0,5)
Liberalerna 3,0 (- 1,2)
Övriga 2,4 (+ 0,6)

Inizio mars 2019: KD fortsätter trenda – C den verkliga gåtan

Aftonbladet/Inizio mars 2019.

Opinionsmätningarna har för ögonblicket ungefär samma tendens: S, SD och M störst i den ordningen, kraftigt framåt för KD, stabilt bra för V och problem för MP och L. Bara C faller litet utanför det förutsägbara med ömsom toppar, ömsom dalar.

Aftonbladet/Iniziois marsundersökning är därvidlag intet undantag. Socialdemokraterna är fortsatt störst men ligger med 26,5 procent klart under valresultatet på 28,2 procent. Dock bättre i den aktuella mätningen än i Nyheter idag/Sentios marsmätning, där sosseriet endast lyckades komma upp i 24,7 procent. Personligen tycker jag förstås detta är på tok för höga siffror för ett parti som har slutat föra en egen politik och enbart parasiterar på andra. https://www.svd.se/bors/news_detail.php?newsid=ee76439a-94de-4f28-b94f-b567060de536

Sverigedemokraterna fortsätter prenumerera på andraplatsen och når nu 18,2 procent, 0,7 procentenheter bättre än i valet men en knapp procentenhet sämre än hos Sentio. Detsamma gäller för tredje största partiet Moderaterna, nu nere på 16,5 procent, vilket är hela 3,3 procentenheter sämre än i valet den 9 september 2018. Många upplever med stor sannolikhet att partiet under Ulf Kristersson saknar tydlig ledning och tydligt budskap. En hel del tidigare SD- och M-väljare har uppenbart hoppat över till KD-fållan.

Fortsatt uppåt för Ebba Busch Thor och KD.

Kristdemokraterna fortsätter att trenda och antecknas hos Inizio för 12,1 procent. Det är 0,6 procentenheter sämre än hos Sentio men närmare det dubbla jämfört med i senaste valet (6,3 procent) och något bättre än hittills bästa valresultatet 11,77 procent under Alf Svenssons ledarskap 1998. Vänsterpartiets 8,6 procent är 0,6 procentenheter bättre än i valet men märkbart sämre än i ett par tidigare mätningar, då V kretsat kring 10-strecket.

Ebba Busch Thor framstår tveklöst som en rakryggad och attraktiv ledare som inte tvekar att framföra obekväma sanningar som exempelvis det självklara och önskvärda i samtal med de i de flestas ögon förkättrade Sverigedemokraterna.

Det verkliga gåtan i opinionsmätningarna är Centerpartiet. C har noterats för vikande mätresultat i flera undersökningar, och i senaste Sentio nådde Annie Löfs parti magra 6,1 procent. Nu får C för mig helt oförklarliga 9,1 procent, vilket är 0,5 procentenheter bättre än valresultatet. Ofattbart!

Miljöpartiet och Liberalerna fortsätter att ha problem. Dårpippipartiet nummer 1 i svensk politik, MP, lyckas nu i alla fall kravla sig över 4-procentsspärren med 4,2 procent, marginellt sämre än i valet. Så icke för EU-extremistiska L, som bara orkar komma upp i 3,3 procent.

Moderaterna – utan tydligt ledarskap.

Blockmässigt fortsätter tendensen att det så kallat konservativa blocket SD, M och KD är större än regeringsblocket.

Resultat Aftonbladet/Inizio mars 2019:

Socialdemokraterna 26,5
Sverigedemokraterna 18,2
Moderaterna 16,5
Kristdemokraterna 12,1
Centerpartiet 9,1
Vänsterpartiet 8,6
Miljöpartiet 4,2
liberalerna 3,3
Övriga 1,5

Fortsatt uppåt för KD och Ebba – men hur konservativt är KD?

Mandatfördelningen i riksdagen om Demoskop-mätningen för mars 2019 vore valresultat.

Kristdemokraterna står för den mest dramatiska ökningen i Expressen/Demoskops marsmätning. 10,6 procent är en ökning med hela 3,6 procentenheter jämfört med förra mätningen. Därmed är det av Ebba Busch Thor ledda partiet Sveriges fjärde största. Partiet närmar sig nu opinionsmässigt sitt bästa valresultat någonsin på 11,77 procent från 1998.

Det så kallade konservativa blocket – SD, M och KD – antecknas i Demoskop-mätningen för tillhopa 178 mandat i riksdagen, vilket skall jämföras med 171 mandat för de övriga fem partier, vilka utgör regeringsunderlag. https://samtiden.nu/2019/03/demoskop-konservativa-partierna-far-egen-majoritet/

Endast Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet ligger i den nu föreliggande mätningen över respektive valresultat. Alla de övriga går bakåt. SD blir med 19,4 procent – samma som i föregående mätning – landets näst största parti efter Socialdemokraternas, som med 25,8 tappar 2,1 procentenheter jämfört med Demoskops februariundersökning. Tredje störst är Moderaterna på 18,4 procent (-1,1 procentenhet).

Centerpartiet får i Demoskop-mätningen 7,5 procent (-0,1), medan Liberalerna blir enda partiet av de åtta i riksdagen som halkar under 4-procentsspärren med blott 3,0 procents väljarstöd, en tillbakagång ,med 0,3 procentenheter sedan februarimätningen. Miljöpartiet, som spurtat upp sig med 0,9 procentenheter sedan februari, landar denna gång på 4,1 procent.

Parallellt med partisympatimätningen har Demoskop även presenterat sin undersökning om partiledarnas förtroendesiffror. Mest notabelt är att Ebba Busch Thors siffror ökar med 6 procentenheter upp till 44 procent jämfört med föregående skattning. Ebba är därmed populärast bland partiledarna, närmast följd av Jonas Sjöstedt (V) på 38 procent. https://samtiden.nu/2019/03/folkets-fortroende-lofven-rasar-medan-akesson-okar/

Uppåt för Ebba Busch Thor – neråt för Stefan Löfven.

Först på tredje plats i popularitetsligan hittar vi statsminister Stefan Löfven, vars rustika charm bara räcker till ett stöd omfattande 36 procent – en minskning med 4 procentenheter. Övriga ledare som däremot spottar upp sig är Ulf Kristersson (M) 35 procent (+3), Jan Björklund (L)  20 procent (+3) samt Jimmie Åkesson (SD) 29 procent (+0,1).

Verkliga förtroendeproblem har C-ledaren Annie Lööf, vilken nu åtnjuter blott 25 procents förtroende i väljarkåren om vi får tro Demoskop. En minskning med 2 procentenheter. I det absoluta bottenträsket hittar vi föga sensationellt  MP-språkrören Gustav Fridolin på 16 procent (-1) samt isabella Lövin med 15 procent (-6).

Det förefaller som om KD icke minst attraherar konservativa väljare som föredrar en mildare variation på SD-temat och i KD ser ett slags ”SD light”. Frågan är dock hur pass konservativa KD egentligen är. I partiet finns alltfort inflytelserika företrädare för Alf Svenssons gamla snällistiska inriktning såsom partiets ekonomisk-politiske talesman Jakob Forssmed, som i princip förespråkar obegränsad invandring.

Ebba Busch Thor står visserligen för sympatiska åsikter i frågor som rör exempelvis familjevärden, våld mot kvinnor och krav på lag och ordning men vill, lika litet som sin andreman Jakob Forssmed, se KD ingå i något konservativt block vilket hon klargjort flera gånger. Det gör att läget för den så kallade konservativa oppositionen trots sifferövertag i opinionen ändå ser något bekymmersamt ut.

Här klargör KD-ledaren i en intervju med Ekot hur hon ser på ett konservativt block i riksdagen:

Ebba Busch Thor (KD): ”Vi ingår inte i något konservativt block.” pic.twitter.com/p77rixQsWx

— SR Ekot (@sr_ekot) January 18, 2019

Fotnot: Partiundersökningen genomfördes under tiden 26 februari till 5 mars och omfattar 1611 intervjuer varav 1000 per telefon.

SKOP januari: KD rusar, MP rasar

SKOP januari 2019.

Stor vinnare i opinionsmätningsinstitutet SKOPs januarimätning presenterad den 24 januari 2019 är Kristdemokraterna. 9,5 procent är formidabla 3,2 procentenheter bättre än i valet den 9 september 2018. Mätningen gjordes sedan Januariöverenskommelsen gjordes.

Klicka för att komma åt SKOPs-Valjarbarometer-24-januari-2019.pdf

Örjan Hultåker från SKOP kommenterar KDs framgång på följande sätt: ”Uppenbarligen har väljarna velat belöna partiet för dess hållning  under hela processen från valet fram till att Stefan Löfven valdes till statsminister.”

KD närmar sig nu sin storhetstid från i slutet på 1990-talet, då partiet nådde sitt hittills bästa resultat i ett riksdagsval: det blev 11,77 procent 1998 då Alf Svensson var partiledare. SKOP-noteringen innebär att Ebba Busch Thors parti nu är Sveriges fjärde största parti. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristdemokraterna_(Sverige)

Ohotat störst i den aktuella mätningen är Socialdemokraterna, vars 30,2 procent är en ökning med 1,9 procentenheter sedan valet. Vänsterpartiet ökar med 0,9 procentenheter jämfört med valet och noteras för 8,9 procent. Tydligen har partiets skäligen milda vänsterkritik av Januariöverenskommelsen (Jök) burit viss frukt.

Frågan är om inte Ebba Busch Thor och hennes parti skulle få ännu högre siffror om man slutade tjoa och tramsa runt i det så kallade Pride.

Eftersom emellertid både Miljöpartiet (3,1 procent), Centerpartiet (8,3 procent) och Liberalerna (4,0 procent) minskar tappar dock partierna ingående i regeringsunderlaget med 1,2 procentenheter.

För extrempartiet MP är katastrofen hotande nära. I valet klarade man sig kvar i riksdagen via stödröster från andra partisympatisörer, men dessa lyser nu med sin frånvaro. Liberalerna kan dock glädja sig åt att inte halka under riksdagsspärren, vilket man gjort i de flesta andra mätningar under senare tid.

Näst största parti i den föreliggande undersökningen är Moderaterna med 18,1 procent, minus 1,7 procentenheter sedan valet. Gissningsvis har de tappade väljarna i stället valt KD. Sverigedemokraterna antecknas för 16,9 procent hos SKOP, att jämföra med de 17,5 procent det Sverige-vänliga partiet erhöll i riksdagsvalet. Även SD tappar tydligtvis till KD.

Övriga partier får endast 1,0 procent i SKOPs januariundersökning, som omfattar drygt 1000 personer.

 

 

 

Ebba Busch Thor har växt med uppgiften

Kristdemokraternas andre respektive fjärde ledare: Alf Svensson och Ebba Busch Thor.

Jag har då och då på denna plats haft kritiska synpunkter på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Icke minst då på grund av hennes något malplacerade deltagande i Stockholms Pride-parad.

Den här gången tänkte jag istället berömma KD-ledaren – hon har under de smärtsamt utdragna regeringssonderingarna växt åtskilliga tum som politiker och visat prov på en ansvarsfull inställning som framförallt C- och L-ledarna är fjärran ifrån. Även om Busch Thor såvitt jag förstår inte är någon varmare anhängare av Sverigedemokraterna lider hon inte av den beröringsskräck som Annie Lööf, Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson lider av.

Tvärtom har Busch Thor klargjort att hon mycket väl kan tänka sig regera med SD-stöd. https://omni.se/busch-thor-vill-regera-aven-om-det-kraver-sd-stod/a/dd180w

Efter ett samtal med talmannen Andreas Norlén gick Ebba Busch Thor till frontalangrepp på Lööf och Björklund med bland annat följande ord: ”Jag beklagar att det fortsatt är så mycket fokus på politiskt spel och kortsiktigt imagebyggande.” I klartext: Sverige kunde vid det här laget haft en ny regering om inte mittpartierna ägnat sig åt så mycket godhetspositionerande genom att racka ner på SD. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLK0zv/busch-thors-attack-pa-c-och-l-imagefixering

Ebba Busch Thor efterträdde Göran Hägglund som KD-ledare 2015. Hon hade då varit kommunalråd i Uppsala sedan 2010. Det var först vid det senaste valet som hon vann inträde i Sveriges riksdag. Trots att hon som 31-åring är landets yngsta partiledare visar hon nu prov på större mognad än sina övriga kolleger med undantag för Jimmie Åkesson (SD). Hon har tvivelsutan växt med uppgiften.

Jag skulle vilja påstå att hennes politiska mognad överstiger även den som den kristdemokratiske nestorn Alf Svensson, född 1938, demonstrerat på sistone. Svensson talade sig i en krönika i den kristna tidningen Dagen i sedvanlig ordning varm för vad han kallade ”flyktingar” som anländer till vårt land undan krig och andra former av umbäranden.

Alf Svenssons favorit – kappvändaren Annie Lööf (C).

Svensson, med ett förflutet som partiledare 1973-2004 (!), biståndsminister i regeringen Carl Bildt 1991-94 samt EU-parlamentariker 2009-14, kritiserar i krönikan dem som om ”flyktingarna” menar att ”dom har blivit för många”. I Alf Svenssons ögon kan de  inte bli ”för många”. I hans frireligiöst färgade version av verkligheten är alla asylsökande helgonlika gestalter som inte kan ha andra motiv än att söka skydd undan krig och elände.

Det kom därför på intet sätt som någon sensation när Svensson uttryckte varm beundran för Centerns Annie Lööf och hennes maniska fixering vid SD: ”Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna.” https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/alf-svenssons-berom-om-sd-till-annie-loof/

Det är ett sundhetstecken att Ebba Busch Thor nu tycks bryta upp från den jolmiga snällism och pingstvänliga flyktingromantik som tidigare i alltför hög grad präglat Kristdemokraterna. Som nu under hennes ledarskap förefaller ha reella förutsättningar att bli ett konservativt parti på riktigt.

Men i så fall får hon även sluta upp med att vifta med den så kallade regnbågsflaggan.

Fotnot: Partiledare för KDS/KD har varit: Birger Ekstedt 1964-72; Alf Svensson 1973-2004; Göran Hägglund 2004-15; Ebba Busch Thor 2015-.

Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

Kristdemokraternas utdragna självmord

Ebba Busch Thor njuter av festivalstämningen. Kanske bäst att passa på, vid nästa valvaka blir det sannolikt inga muntra miner.

Prideparaden i Stockholm brukar vara ett av de evenemang som framträdande politiker använder sig av i syfte att verka engagerade, med sin tid och fördomsfria. Stockholm Pride 2016 var intet undantag från den regeln.

I år var det dags för Kristdemokraternas relativt nyvalda partiledare Ebba Busch Thor att göra debut i sammanhanget. Det skedde i svallvågorna efter dödsskjutningen i Orlando i Florida, då 49 personer dog sedan en islamistisk aktivist öppnat eld på gayklubben Pulse.http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23008129.ab

Så nu kunde vi se unga Ebba gå på Stockholms gator och trängas, tandrikt leende, tillsammans med andra publicitetstörstande politiker, exhibitionister, personer som kryper omkring på gatan utklädda till hundar och för all del en del eljest fullt normala människor som tror att detta är en manifestation för kärlek och människovärde. Bland deltagarna märktes Israels ambassadör Isaac Bachman jämte en grupp från Tel Aviv.

Framförallt är Pride ett led i Riksförbundet för sexuellt likaberättigandes (RFSL) mångåriga strävan att undergräva den svenska sexualmoralen och kärnfamiljen. Jippot är utpräglat sexualfixerat och ett tillfälle för allehanda blottningsbenägna individer att offentligen svänga med snoppen eller brösten. Mänsklig värdighet – kom igen!

Efter Busch Thors Pride-debut har den interna KD-kritiken inte låtit vänta på sig. Riksdagsman Tuve Skånberg uppger att cirka 300 KDare hört av sig till honom och protesterat mot det egna partiets Pride-inblandning. Många av dessa överväger även att lämna partiet. Skånberg säger sig vara orolig, och det finns det förvisso allt skäl till – Kristdemokraterna noterades för 2,8 procent i en av de senaste mätningarna.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bottensiffror-for-kristdemokraterna

Tuve Skånberg är kritisk till sin partiledares deltagande i Prideparaden.

Tuve Skånberg, en av de numera rätt få KD-parlamentariker som har en uttalat kristen profil, menar i en intervju: ”Jag tror det här skadar partiet.” Det tror jag också. Sedan hjälper det nog inte att Ebba Busch Thor upplevde en ”fantastisk feststämning” under sitt prajdande. http://omni.se/intern-kritik-mot-busch-thor-medlemmar-flyr/a/jKxJA

För vilket annat parti som helst hade inte partiledarens deltagande i Pride spelat någon roll alls, SD möjligen undantaget. KD är emellertid ett speciellt parti. Det grundades med namnet Kristen demokratisk samling (KDS) av den legendariske pingstpastorn Lewi Pethrus 1964 med programpunkter som nej till abort, mer bön och kristendomsundervisning i skolan samt uppslutande bakom kärnfamiljen.Partiledare var den alltför tidigt bortgångne före detta högermannen och prästen Birger Ekstedt.http://www.alfsvensson.eu/blogItem.asp?mId=318

När partiet kom in i riksdagen efter 20 år hade det breddat sitt politiska spektrum men stod under Alf Svenssons ledning fortfarande på en kristen grund. Under Svenssons ordförandeskap kunde KD notera sina genom tiderna största framgångar med en plats i regeringen under ministären Bildt 1991-94 som kulmen. Regeringsdeltagande i Reinfeldts allianskonstellation blev det även under Göran Hägglunds ledarskap 2006-14.

Under Hägglund skedde en fortgående sekularisering av KD, som nu ville framstå som något slags socialliberalt parti utan kristen kappsäck. Jag är för min del övertygad om att det var en grav felsatsning. Följden har blivit ett ständigt urholkat väljarstöd. I dag kan man närmast tala om Kristdemokraternas långsamt utdragna självmord.

Uppsluppna Pride-poliser sätter sig i respekt?

I en bloggtext för ett par år sedan framhöll jag under rubriceringen ”KD – partiet som inte behövs” bland annat följande:

Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta parti enligt min mening förlorat sitt existensberättigande. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/18/kd-partiet-som-inte-behovs/

Socialliberala och politiskt korrekta partier finns det redan i parti och minut. Och beträffande konservatism på kristen grund tillvaratas denna ideologiska inriktning av Sverigedemokraterna på ett betydligt mer offensivt sätt än KD.

Jag borde väl som sverigedemokrat välkomna denna utveckling, men jag tillåter mig ändå att fälla en eller annan imaginär tår över KDs urartning. Jag har när allt kommer omkring själv röstat på detta parti i flera val.

SD större än M: ketchupeffekt med fördröjning

Det var vid sitt bildande 1988 som Sverigedemokraterna (SD) med icke alltför stor finess började skaka och slå på den så bekanta ketchupflaskan.

Det dröjde länge innan det kom ut något över huvud taget och hela 22 år innan  partiet nådde riksdagen. 27 år efter bildandet går det bättre och bättre för SD att bearbeta den ordspråksrelaterade flaskan, men ännu finns det ketchup kvar att få fram.

En bra bit på väg mot målet – att åstadkomma ketchupeffekten genom att tömma hela innehållet och bli landets största parti – kom partiet dock vid det norska institutet Sentios julimätning som förde SD förbi Moderaterna med 23,1 procent mot 20,8 till positionen som rikets näst största parti. Endast 0,8 procent återstår nu fram till Socialdemokraterna, som landar på 24,1 procent hos Sentio vars mätning presenterades i samarbete med Nyheter Idag och dess eminente Chang Frick: http://nyheteridag.se/chockmatningen-som-skakar-sverige-sd-for-forsta-gangen-storre-an-moderaterna/

Jag måste erkänna att jag är rätt tagen av SDs utveckling. Att vårt parti skulle avancera förbi Moderaterna är i sig ingen överraskning, det har jag länge sett som en självklarhet. Fredrik Reinfeldts, Anders Borgs och Per  Schlingmanns metamorfosering till oigenkännlighet av Arvid Lindmans, Jarl Hjalmarsons, Gunnar Heckschers och Gösta Bohmans gamla parti ledde visserligen till åtta års regeringsinnehav, men samtidigt bar den också på fröet till en kommande katastrof.

Till slut fanns det nämligen ingenting kvar av det gamla konservativt-klassiskt liberalt färgade idégodset, bara Reinfeldts utopiska drömmerier om att svenskarna skulle ”öppna sina hjärtan” jämte plånböcker för alla som var vänliga nog att ”välja Sverige”. Addera de mer eller mindre hallucinogena vanföreställningarna om ett Sverige med påhittade gränser som egentligen tillhör alla som kommer hit utifrån ”mitt i livet”. Följaktligen behövdes vare sig militärt försvar eller gränsskydd av någon betydelse.https://tommyhansson.wordpress.com/2014/12/25/reinfeldts-oppna-granser-och-de-utopiska-nya-moderaterna/

Följden har blivit en flodvåg av bidragsturister, lycksökare, grova brottslingar och för all del också ett mindre antal personer med reella flyktingskäl, även om detta har varit svårt eller omöjligt att avgöra då det stora flertalet av de hitkommande gjort sig av med alla identitetshandlingar.

Så ja, jag har sedan länge förutsett att SD skulle passera M. Dock trodde jag länge att detta troligast skulle ske i höjd med riksdagsvalet 2022. I stället äger denna historiska händelse rum redan nu, ett knappt år in på fyraårsperioden fram till valet 2018! Visserligen ”bara” enligt det norska opinionsinstitutet Sentio, men då skall man minnas att just Sentio varit bäst av alla på att pricka in SDs valresultat såväl 2010 som 2014. http://www.svd.se/sd-nast-storst-m-ner-pa-20-procent

 Rollfiguren George Costanza (Jason Alexander) i ”Seinfeld” testar ketchupeffekten.

Största partiet enligt den här refererade mätningen är Socialdemokraterna med 24,1 procent. SD sackar alltså efter S med försumbara 0,8 procentenheter och kan vara i fatt redan vid nästa månads mätning. I övrigt hänvisar jag till stapeldiagrammet överst på den här sidan, då övriga partiers prestationer knappast är något att över hövan orda om.

En intressant infallsvinkel gällande moderatpartiets tillbakagång har den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som enligt citat i Nyheter Idag uttalar följande:

Det man ska ha klart för sig när man bedömer Moderaterna är att de ligger högre nu än vad de gjort historiskt. Så att raset är en normalisering av Moderaterna utifrån den exceptionella tiden med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Det tror jag är en viktig förklaring.

På jämförbart sätt menar Ljunggren att även Kristdemokraterna och Centerpartiet nu är nere i ”normala” siffror jämfört med glansperioderna med Alf Svensson respektive Thorbjörn Fälldin. Moderaternas kräftgång är dock den enda i föreliggande mätning som är statistiskt säkerställd.

 Stig-Björn Ljunggren menar, att M-tappet innebär en normalisering.

SD-toppen Mattias Karlsson för sin del citeras så i Nyheter Idag: ”Det handlar om att väljarna köper inte Anna Kinberg Batras förklaringar när det gäller Decemberöverenskommelsen…Sen har det såklart också att göra med att partiet /SD/ lyckas bygga trovärdighet och bredd men även att invandringspolitiken är så pass extrem som den är just nu.”

Jag skulle vilja tillägga, att väljarkåren inte heller köper de etablerade partiernas djävulsmålning av Sverigedemokraterna ”som ”rasistiskt”, ”främlingsfientligt” eller rentav ”nyfascistiskt”, som den lindrigt begåvade kommunistmegafonen Henrik Arnstad lyckats tuta i Stefan Löfven att SD är. Folk är inte dummare än att de inser, att SD faktiskt inte bara är det enda oppositionspartiet utan fastmer  det enda partiet i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting som lever mitt i verkligheten och inte ägnar sig åt substanslöst prat i vädret.

Den bästa bilden av de sverigedemokratiska opinionsframgångarna över tid får vi genom att studera tidningen Dagens Samhälles grafik över sin Poll of polls, som omfattar samtliga mätinstituts siffror över ett års tid. Tidningens chefredaktör Mats Edman skriver följande i sin presentation:

SD är det enda svenska parti som har en riktigt stark trend – positiv, alltså. Så här stark är utvecklingen mellan juli 2014 och juli 2015. Grafen bygger på vägda medelvärden från samtliga opinionsmätningar.

Dagens Samhälles graf här:

När Jimmie Åkesson i sitt tal i Almedalen för några veckor sedan hävdade, att SD inom en överskådlig framtid skulle bli Sveriges största parti påstod Aftonbladets Lena Mellin att han var högmodig och påminde om talesättet ”högmod går före fall”: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab De orden lär hon få äta upp i en nära framtid. Det bör slutligen erinras om, att Åkesson även förutsagt att SD kommer att bli ett regeringsfähigt parti.

Jag är litet osäker på om min liknelse med ketchupflaskan håller streck, men jag fullföljer den ändå: först när Åkesson flyttat in i Rosenbad blir den fulla ketchupeffekten verklighet – låt vara med viss fördröjning.

KD: partiet som inte behövs

Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

Birger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

Gunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.