Posted tagged ‘Alfred Hitchcock’

Vackra vita män (I): Cary Grant

16 juli, 2014

Cary_Grant_1229969300 Cary Grant (1904-86).

Vita, medelålders heterosexuella män står inte särdeles högt i kurs bland tokfeminister och andra politiskt korrekta extremister. Om vi skall tro MP-språkröret Åsa Romson i hennes tal i Almedalen i år – vilket vi naturligtvis inte skall göra – är denna speciella grupp människor ansvarig för en betydande del av världens ondska.

I syfte att stödja denna hårt ansatta grupp inleder jag här en bloggserie som jag valt att betitla ”Vackra vita män”. Upplysningsvis är jag heterosexuell men förmår icke desto mindre helt skamlöst njuta av en stilig mans konterfej.

Faktum är att jag är mer fascinerad av de vackra männen än de vackra kvinnorna – en kvinna jag skall dras till på rent utseendemässiga grunder (det finns självfallet andra egenskaper som bidrar till attraktionskraften) bör helst ha ett pikant men ej nödvändigtvis renodlat vackert utseende. Någon sexuell dragning känner jag emellertid icke till männen.

Låt mig tillägga att utseendet endast är en komponent i vad som konstituerar en människa och hur man upplever denna. Yttre skönhet har sina komplikationer. Själv ser jag nog tämligen alldaglig ut och känner ingen avund gentemot mer bildsköna män. Jag föreställer mig att många dras till vackra personer enbart på grund av utseendet, vilket inte kan vara så lätt för de senare. Jag skattar mig lycklig som inte behöver oroa mig för den saken…

En annan komplikation är att vackra personer säkerligen ibland frestas utnyttja sina fysiska företräden i bedrägligt syfte och kan förledas tro, att de kan gå i land med vad som helst endast därför att de ser bra ut och eventuellt också besitter den svårdefinierade egenskap som kallas charm, något som inte är alldeles givet. Jag känner mig i sammanhanget rätt säker på att yttre skönhet och narcissism passar ganska väl ihop.

Skönhet är ideellt sett en tilltalande egenskap hos både män och kvinnor, något som givetvis också är en förutsättning för den här bloggserien. Huruvida de avporträtterade männen inte bara är stiliga utan också riktiga hedersknyfflar kan jag inte bedöma, men det är också oväsentligt i sammanhanget.

grant-bergman-hitchcock-notorious Två engelsmän och en svenska i Hollywood: Cary Grant, Ingrid Bergman och Alfred Hitchcock under inspelningen av ”Notorious” 1946.

Mitt inledande porträtt handlar om Cary Grant (1904-86), en av min föräldragenerations stora idoler på vita duken. Cary Grant, eller Archibald Alexander Leach som han egentligen hette, har i mitt tycke det fulländade maskulina utseendet. Att han dessutom var en högklassig skådespelare både inom komikens och allvarets områden gör inte saken sämre!

Här följer ett Youtube-klipp där Grant 1970 – stiligare än någonsin vid 66 års ålder – av ingen mindre än Frank Sinatra får motta en heders-Oscar för sina samlade insatser inom filmens värld:

I likhet med ett flertal andra män som kommer att behandlas i denna serie hade Cary Grant brittiskt ursprung. Han föddes i Bristol i England den 18 januari 1904 och mätte som vuxen 1,87 meter över havet. Unge Archie Leach rymde hemifrån vid 13 års ålder för att ansluta sig till en kringresande akrobattrupp, inom vars ram han utförde hisnande akrobatiska övningar samt gick på styltor. Till USA anlände han 1920 där han engagerades som badvakt på Coney Island.

Vår man återvände till England 1923 och kom då att ägna sig åt musikaliska komedier. Han upptäcktes som aktör av Arthur Hammerstein, som tog med honom till Förenta staterna och New York där han medverkade i musikalen ”Golden Dawn” och en rad andra uppsättningar på Broadway. Till det sägenomsusade Hollywood kom Grant 1932 och slog igenom i komedin ”Lady Lou” 1933 med sexvampen Mae West som motspelerska.

Det var inom komedifacket som Cary Grant först skulle göra sin lycka. Han regisserades ofta av Howard Hawks i filmer såsom ”Ingen fara på taket” med Katherine Hepburn (1938) samt ”Arsenik och gamla spetsar” (1944). I början på 1940-talet upptäcktes Grant av demonregissören Alfred Hitchcock, som i likhet med Grant själv var engelsman.

7213251-mBclp Cary Grants rollfigur Roger Thornhill jagas av besprutningsplan i ”I sista minuten”.

1941 medverkade Grant i Hitchcock-rullen ”Illdåd planeras” och 1946 i ”Notorius” med svenska storstjärnan Ingrid Bergman. 1959 samarbetade Hitchcock och Grant i storfilmen ”I sista minuten” (North by Northwest), som anses tillhöra såväl Hitchcocks som Grants absolut bästa filmer.

Den senare spelar en virrig reklamman vid namn Roger Thornhill som förväxlas med en annan man och kidnappas av en kriminell organisation, vars ondskefulle ledare gestaltas av James Mason, en annan brittisk skådespelare. I ett par berömda scener jagas Grants rollfigur av ett besprutningsplan respektive är inblandad i en spektakulär personjakt i anslutning till  nationalmonumentet Mount Rushmore i South Dakota.

Mer om ”I sista minuten” här:

http://www.hitchcock.se/i-sista-minuten-(north-by-northwest)-10088921

Cary Grant medverkade i sin sista film 1966 och ägnade sig efter karriärslutet åt golf, penningförvaltning och cirkusforskning. Han avled i Davenport i Idaho den 29 november 1986. Han var gift inte färre än fem gånger men fick bara ett barn – dottern Jennifer Grant, som föddes 1966.

V21757_fishcalledwandaa_nsk1flnkanrw4lec__918937I den något burleska komedin ”En fisk som heter Wanda” spelar John Cleese (längst till vänster) en jurist vid namn Archie Leach, Cary Grants riktiga namn.

Som ett kuriosum kan nämnas att John Cleeses rollfigur i filmen ”En fisk som heter Wanda” heter Archie Leach, som alltså var Grants ursprungliga namn.

 

 

Därför var det bättre förr

29 oktober, 2011

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.