Posted tagged ‘Alfred Nobel’

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Sosse-Sohlman bör avgå som Nobel-VD

31 oktober, 2010

Michael ”Sosse-Sohlman” Sohlman i talarstolen.

Viss uppståndelse blev det för någon vecka sedan, då Nobelstiftelsens verkställande direktör Michael Sohlman meddelade att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson – till skillnad från övriga ledare från riksdagspartierna –  inte skulle inbjudas till årets nobelfest. Nobelstiftelsens beslut att porta Åkesson skall ha varit enhälligt.

Som motiv för beslutet har Sohlman enligt media angivit följande:

Läser man Alfred Nobels tstamente framgår det mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationstillhörighet. Sverigedemokraternas värderingar står i direkt strid med detta.

Samt:

Vi är en privat stiftelse och bestämmer själva vi vill ska få komma på festen och då får inte han komma.

Låt oss granska Sohlmans argument.

Michael Sohlmans förstnämnda argument saknar, så vitt jag kan bedöma, såväl stringens som precision. Menar han att Sverigedemokraterna (SD) faktiskt kan förväntas lägga sig i valet av nobelpristagare och dessas nationstillhörigheter? Ty det var dessa som ärevördige Alfred avsåg då han skrev sitt testamente – Nobelstiftelsen fick inte gynna vissa nationer och förfördela andra då man utsåg pristagare. Och hur skulle detta i så fall gå till? Vare sig SD eller något annat politiskt parti har vetorätt i frågan. Tror Sohlman att SD anser att enbart svenskar vore värda att nobelprisbelönas? Eller har Michael Sohlman  felciterats? Knappast, i så fall borde han ha meddelat detta.

Jag har inga svar på ovanstående frågor och jag  tror uppriktigt sagt inte att ens Sohlman själv har det. Vilket i så fall är ledsamt, eftersom han om någon borde veta hur ”den store instiftaren” Alfred Nobels testamente bör tolkas. Trots allt var det hans farfar, Ragnar Sohlman, som var Alfred Nobels testamentsexekutor och den som i praktiken gav upphov till Nobelstiftelsen. En sak är alldeles klar: Alfred Nobel torde rotera i sin grav flera gånger om över Michael Sohlmans ovärdigt populistiska utspel.

Alfred Nobel i sin krafts dagar. Han roterar i sin grav över Michael Sohlmans piruetter.

När jag via media tar del av Michael Sohlmans ord kan jag inte låta bli att dra mig till minnes skalden och biskopen Esaias Tegnérs bevingade ord: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”

Min gissning är att Sohlman endast velat ge en allmän släng åt Sverigedemokraterna utifrån den falska och snedvridna bild om SD som ett ”rasistparti”, som brukar utkolporteras i media. Att han i detta uppenbart politiska syfte gömmer sig bakom Nobels testamente kan jag inte finna annat än stötande.

Då är det andra citatet desto klarare. Rent formellt är det naturligtvis riktigt. Haken är att det inte går att luta sig åt enbart formalia här. Nobelstiftelsen må vara privat och ”göra som den vill” – men ändå inte. Den är nämligen samtidigt även en nationell angelägenhet. Stiftelsen har i över ett sekel genom sin verksamhet – vilken som bekant möjliggjordes genom Alfred Nobels testamente – givit glans åt Sverige som nation.

Få andra svenska institutioner kan i detta avseende göra Nobelstiftelsen rangen stridig. Faktum är att jag endast kan komma på en sådan institution, och det är kungahuset.

Kontentan av detta resonemang blir att Nobelstiftelsen, låt vara nominellt en privat stiftelse, inte kan kosta på sig vilka piruetter som helst. Visst, den kan rent teoretiskt bjuda in både Usama bin Ladin och Lasermannen John Ausonius (förutsatt att denne får permission från sitt livstidsstraff) till sitt världsbekanta partaj.  Den kan neka kung Carl XVI Gustaf att komma; det senare vore inte speciellt svårt eftersom det inte helt utan fog skulle kunna göras gällande, att kungen representerar en odemokratisk företeelse och därför vore en olämplig gäst.

Kommande Nobel-gäst?

När Nobelstiftelsen nekar Åkesson inträde till Gyllene salen den 10 december, men inte drar sig för att släppa in person vars parti väl över 70 år utgjorde en pålitlig drabant till världens genom tiderna mest blodbesudlade diktatur – jag talar givetvis om Vänsterpartiets ledare Lars Ohly – tar man inte sitt ansvar som de facto-representant för den svenska nationen och dess internationella ställning. I stället ägnar man sig åt sandlådepolitik.

Jag ser scenen framför mig. I sandlådan sitter ett antal barn i galonkläder, ty det är litet regn i luften. Ägnar sig åt sådant barn plägar göra, det vill säga gör sandkakor och sanddjur med sina hinkar och former gjorda av plast. Samtalsämnet rör sig kring lille Michaels förestående födelsedagskalas. Michael utbrister: ”Jag tycker inte vi bjuder in Jimmie.” Några barn frågar varför inte Jimmie får komma. ”Därför att han är dum”, kommer svaret prompt. ”Så kan du väl inte säga heller”, invänder den litet smartare Amanda, sex år. Efter några sekunders tystnad tar Amanda åter ordet. Säg så här i stället: ”Jimmie får inte komma därför att han alltid ber dagisfröken läsa om Pippi Långstrumps pappa negerkungen”. Ingen i sandlådan verkar förstå något. Då säger Amanda med en slug blick i ögonen: ”Mamma har sagt att det är fult att säga neger.” Sagt och gjort. Nästa gång stackars Jimmie dyker upp i sandlådan får han höra att han inte blir bjuden på kalaset därför att han är rasist, ett ord som Amanda också inhämtat från sin politiskt korrekta mamma.

I medierapporteringen kring Nobelstiftelsens mobbning av Jimmie Åkesson och SD har hänvisningar till Michael Sohlmans politiska bakgrund undgått åtminstone mig, vilket får ses som något märkligt. Sohlman är ju inte, vilket man kanske kan förledas tro, någon partipolitiskt oberoende aktör av otadlig halt. Mycket långt därifrån, faktiskt. Michael Sohlman, som är född 1944, arbetade i början på 1980-talet för Socialdemokraternas riksdagsgrupp. Därefter var han statssekreterare i flera socialdemokratiska regeringar. Under senare år har han dock varit knuten till numera kapsejsade Junilistan. Sedan 1992 är han VD för Nobelstiftelsen och även ledamot i Kungliga vetenskapsakademien samt Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).

Michaels Sohlmans sätt att bedriva partipolitik inom ramen för en högt ansedd stiftelse av nationellt intresse visar att han gravt missförstått sin egen och Nobelstiftelsens roll. I stället för att ta vederbörligt ansvar ser han tydligen Nobelstiftelsen som sin privata sandlåda eller, om man så vill, lekstuga. Han bör därför avgå från sin uppenbarligen alltför ansvarspåliggande post alternativt entledigas därifrån. Vid sistnämnda fall är det ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse, Marcus Storch, som håller i yxan.

Jimmie klarar sig nog ändå…

Nu tror jag inte Jimmie Åkesson sörjer ihjäl sig över sin uteblivna invitation. Det finns, för anknyta till ovanstående liknelse, fler barnkalas att gå på. Om Jimmie inte blir inbjuden till lille Michaels fest är han säkert välkommen till både Sebastians och kanske rentav också Muhammeds. Då slipper han dessutom träffa elake Lars.

Och sandlådegängets mobbning resulterar förmodligen i att Jimmie och hans många vänner utanför sandlådan får extra sympatier från omgivningen.