Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Om en meteor, ett mordminne och en melodifestival

 En meteor på väg mot jorden.

I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.

Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.

Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.

Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.

 Supernova.

Av dessa mer eller mindre fantasirika förklaringar har jag fastnat för det sistnämnda (tack, Helena Sterner!): en meteor. Det är ett faktum att en meteor dök upp i atmosfären ungefär samtidigt som jag siktade eldklotet och sedan störtade i Atlanten: http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/en-meteor-har-tr%C3%A4ffat-jorden-%E2%80%93-och-du-har-inte-m%C3%A4rkt-n%C3%A5gonting/ar-BBq06I5?li=AAb2bl2&ocid=mailsignoutmd#image=BBpZQpF

En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.

Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016

Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/

 Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.

Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/

Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.

Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.

I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.

 Asylkrisen.

På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/

I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.

Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/

 

Kan islam reformeras – och i så fall hur?

 

 Mohamed Omar uppmanar muslimer att göra upp med islams grundtexter.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/aer-bara-toppen-av-ett-isberg-13628

Länken ovan går till en debattartikel i Dagens Samhälle av skribenten och poeten Mohamed Omar, född i Uppsala 1976. Efter en brokig bana som poetiskt underbarn, kämpande islamist och kommunistsympatisör tycks Omar åter ha drabbats av förmågan att ställa de rätta frågorna. Det tackar vi för.

I artikeln menar Omar att Islamiska staten (IS) bara är ”toppen på ett isberg”:

Den är bara det mest extrema uttrycket för värderingar som har långt större spridning bland muslimer. Islamiska staten pryglar, stympar, halshugger. Allt detta har stöd i islams grundtexter, vilka anses autentiska och normala. I till exempel Saudiarabien pryglar, stympar och halshugger man också. Men Saudiarabiens kung är mer pragamatisk än Islamiska statens kalif.

Mot denna bakgrund är det Mohamed Omars uppfattning att det inte räcker med att fördöma Islamiska staten, utan ”man måste gå till källorna, islams grundtexter varifrån de har hämtat sin ideologi, och göra upp med dem.” I bjärt kontrast till de västerlänningar som aningslöst påstår att ”IS har inget med islam att göra” fastslår Omar, själv med muslimsk bakgrund, att IS ”är en helt igenom religiös rörelse”: ”De gör ingenting som de inte med absolut säkerhet kan förankra i de religiösa texterna.”

Enligt Omar måste nu islam som religion gå djupare och ”angripa själva sjukdomen”, ej endast symptomen, det vill säga IS: ”Det är dags för de muslimska ledarna att börja prata om hur dessa texter ska förstås. Ska man förkasta texten som förordar stening som oäkta? Eller ska man anse att den gällde då men inte nu?…Om steningstexten inte längre gäller, varför ska då andra texter gälla?”

 Stenande till döds enligt Koranens bud.

Mohamed Omar inser att det, till följd av radikal islams nuvarande dominans, kan vara farligt för eftertänksamma muslimer att ta upp sådana frågor. Likväl, menar han, måste det göras ”om den muslimska världen ska kunna följa med resten av världen in i den moderna tidsåldern.” Man kan inte, påpekar Omar, stena folk anno 2015: ”Det går helt enkelt inte. Men texten finns där. Och profeten Muhammed ska efterföljas i alla tider och på alla platser.”

Det räcker inte med att den muslimska världen upphör med slaveri, stening, prygling, halshuggning och förföljelse av icke-muslimer. Det gäller att, utifrån de normgivande texterna i Koranen och haditherna, klargöra varför nämnda metoder måste överges, anser Mohamed Omar:

Texterna måste förstås på ett nytt sätt. För att förändringen ska få en varaktig effekt bör man kunna förklara hur man tänkt när man lämnade dessa bruk. På ett konsekvent och seriöst sätt – ett som reformerar själva läran.

Mohamed Omar avslutar med att uppmana muslimska ledare i Sverige att inte bara fördöma när Islamiska staten ägnar sig åt stenande till döds, pryglande och slaveri utan fördöma dessa barbariska bruk i sig. Och ”inte bara fördöma IS utan fördöma själva idén om en islamisk stat…Frågorna är många, försöken att svara få. I stället får vi bara ytliga fördömanden av massakern på Charlie Hebdo-tecknarna.”

Det finns i dag omkring en och en halv miljard muslimska trosbekännare i hela världen, vilket gör islam till den näst största religionen efter kristenomen. Det går inte att tänka bort dessa eller att i längden någonstans förhindra deras religionsutövning genom förbud och/eller förtryck. Därför har personer som säger att ”Väst är inte i krig med islam” – såsom exempelvis Barack Obama och Mona Sahlin – alldeles rätt, hur fel de än må ha i andra frågor. Det går inte att föra krig mot så många människor, sedan må vi tycka vad vi vill om religionen islam.

Däremot kan och måste västvärlden med alla tillgängliga medel givetvis bekämpa militanta terrorist- och jihadiströrelser av typ Islamska staten, Boko Haram och al-Qaida, vilka står för en extrem tolkning av Koranen och andra muhammedanska grundtexter och vill förvandla hela världen till ett kalifat med normer och förhållanden som rådde på den hänsynslöse profeten/krigsherren Muhammeds tid för 1400 år sedan.

Under tiden får vi hoppas på och bedja för att tillräckligt många muslimer anammar Mohamed Omars anmaningar ovan och påbörjar ett arbete som kan leda fram till en muslimsk renässans av samma typ som övriga monoteistiska religioner genomgått.

Islam förskönas ofta i svenska och västliga medier…

Det finns all anledning betona, att den tolkning som jihadisterna och terroristerna gör av den egna religionen inte är den enda möjliga. Det är inte hugget i sten att alla muslimska kvinnor måste bära heltäckande slöja, att alkohol inte får inmundigas, att äktenskapsbrytare skall stenas eller att religiösa fiender och brottslingar skall halshuggas.

Det har exemplet Turkiet, ett muslimskt land som reformerades kraftigt av Kemal Atatürk med början på 1920-talet, visat. Man ser inte många slöjbärare i dagens Turkiet, och många muhammedanska turkar förgyller dagen med anisbrännvinet raki eller ett inhemskt glas vin. Detta sker trots att landet faktiskt har en islamistisk president.

Det finns yttermera runtom i världen muslimska ledare som inser, att det dagligen förekommande islamistiska våldet inte är någon bra reklam för islam. En av dessa är den libanesiske prästmannen Sayyed Muhammad Ali Husseini, som är ledare för det shiamuslimska the Arabic Islamic Council.  Han har vänt sig till judar och kristna över hela världen med uppmaningar till avståndstagande från våldet.

Här en länk till en artikel i The Times of Israel om Husseinis onekligen behjärtansvärda verksamhet:

http://www.timesofisrael.com/defying-shiite-mainstream-lebanese-cleric-reaches-out-to-jews/

 Sayyed Muhammad Ali Husseini: shiapräst som arbetar för interreligiös tolerans.

På sin Facebook-sida skrev Husseini för en tid sedan  – nota bene på hebreiska:

Vi uppmanar rabbiner, präster, kardinaler och muslimska präster, sunni och shia, att underbetona de verser och traditioner och religiösa texter som uppmuntrar till våld, eftersom de är farligare än kärnvapen. Uppenbarligen tillämpades dessa texter i speciella, begränsade situationer; de kan inte nödvändigtvis appliceras på vår tid, eftersom varje situation har sina egna unika omständigheter.

Detta var inte någon isolerad företeelse från Husseinis sida. Han driver i själva verket en egen kampanj för interreligiös tolerans. I januari lade han ut en video på Facebook där han på hebreiska vände sig till ”Isaks och Ismaels ättlingar, våra kusiner, profeten Abrahams barn”: ”Inte alla judar är dåliga och inte alla muslimer är terrorister. Låt oss ställa meningsskiljaktigheterna åt sidan och distansera oss själva från ondska och hat. Låt oss mötas i en positiv atmosfär, låt oss öppna oss för varandra och sprida en kultur av tolerans, detta är mitt huvudbudskap.”

Sayyed Muhammad Ali Hussein är en så kallad moderat muslim som både i ord och handling har bevisat att det är precis vad han är. Han avvisar uttalat Irans styrning av shiamuslimerna i Libanon och avskyr som så många andra libaneser det fortsatta våldsutvecklingen i sitt hemland. En länk till hans Facebook-sida här:

https://www.facebook.com/sayedelhusseini

Till dem som menar att islam inte kan reformeras – och det finns åtskilliga – vill jag säga att de har fel. Det är inte på något sätt givet att muslimska trosbekännare i all evighet i praktisk handling måste efterkomma alla uppmaningar till våld och dödande som står skrivna i exempelvis Koranen. Muhamad Omar och Sayyed Muhammad Ali Husseini visar att en annan väg är möjlig. Islam utgörs av mänskliga anhängare och människor kan alltid ändra sig.

Att kalla islam ”fredens religion” i dag är enligt min mening ett groteskt hån mot alla muslimer, kristna, judar, buddhister, yazidier, med flera grupper som mördats i Allahs namn. Däremot är jag övertygad om att den kan bli det i framtiden. Hur lång tid detta kommer att ta beror till syvende og sidst på de muslimska trosbekännarnas egen vilja och förmåga till fred i tänkande och praktisk handling.

 

 

Fler ord om kärlek – lyckad och mindre lyckad…

Här följer fler ord om olika typer av kärlek av kända och okända…

 Hans helighet Dalai lama.

I slutändan är orsaken till att kärlek och medlidande ger oss den största lyckan helt enkelt att vår natur uppskattar dem över allt annat./Dalai lama

Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek./Sankt Johannes

När du är kär kan du inte somna därför att verkligheten är bättre än dina drömmar./Theodor Seuss Geisel

Ta bort kärleken, och vår jord är en grav./Robert Browning

Tyngdkraften är inte orsaken till att folk blir kära i varandra./Albert Einstein

 Paul Verlaine.

Här finns frukter, blommor, blad och grenar. Och här är mitt hjärta som slår bara för dig./Paul Verlaine

Det är omöjligt att vara förälskad och klok på samma gång./Francis Bacon

Kärleken övervinner allt./Vergilius

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, det är allt jag vill säga./Paul McCartney

Att inte ha blivit älskad är otur, att inte kunna älska – det är olycka./Albert Camus

 Patrick Kavanagh.

Och jag älskade för mycket, och genom sådant kastas lyckan bort./Patrick Kavanagh

Den som försöker dränka olycklig kärlek i alkohol är en galning. Alkohol konserverar./Max Dautheneley

Rynkor är smilgropar i älskarens ögon./Kinesiskt ordspråk

Ett hjärta som älskat är alltid ungt./Okänd författare

Jag sitter här och gråter, inte för att jag saknar dig utan därför att jag vet att jag aldrig kommer att få chansen att såra dig som du sårat mig./Okänd författare

Det är inte så att jag hatar dig, men om du började brinna och jag hade en påse marshmallows skulle jag grilla dem över dig./Okänd författare

Inte för att jag hatar dig, men…Glöm det, dra åt helvete./Okänd författare

Önskar jag kunde komma över dig, önskar jag kunde radera alla minnen vi hade tillsammans. Önskar jag kunde låtsas att VI aldrig hade hänt. Önskar jag kunde glömma allt om dig…Men jag kan inte./Okänd författare

Sluta aldrig önska, sluta aldrig be, sluta aldrig hoppas, under kan ju ske./Gammalt ordspråk

Whiskeyns tid har kommit till Det heliga landet!

Bushmills destilleri i curragh Antrim i whiskeyns hemland, Irland.

http://www.mh-distillery.com/e

”Tiden är inne att göra whiskey i Det heliga landet.” Så citeras Simon Fried, en  av grundarna av det israeliska whiskeyföretaget Milk and Honey som just sparkat igång en verksamhet i syfte att producera en högklassig israelisk whiskey.

Länk till företagets hemsida överst.

Fried, en judisk man med brittiskt ursprung, intervjuas av Sean Savage på sajten jns.org/news service. Länk här:

http://www.jns.org/latest-articles/2013/2/17/transforming-whiskey-production-in-distillations-birthplace.html

Att whiskeydestillation nu dras igång i Israel är inte en dag för tidigt. Enligt legenden har nämligen whiskeyn/whiskyn sitt ursprung i att irländska munkar lärde sig destillationsprocessen under sina resor i Mellanöstern under korstågens tid. De skall ha lärt sig finessen under kontakter med alkemister i området och förde sedan tillvägagångssättet med sig hem. Whiskey kallas på gaeliska uisce beatha, som är en direkt översättning av latinets aqua vitae, som betyder ”livets vatten”.

Det finns en annan historia som berör en förfader till skribenten Sean Savage. Enligt denna skulle godsherren sir Robert Savage under sitt deltagande i korstågen ha bjudit sina soldater på en tidig form av whiskey innan det var dags för ett slag i kriget mot saracenerna (muslimerna). Savage lärde sig hur man gör och fortsatte framställa drycken på hemmaplan.

Oavsett sanningshalten i legenderna så är det ett faktum att konsten att destillera härstammar från Mellanöstern-regionen. Ordet alkohol kommer från arabiskans al-kuhl, som först användes som en ingrediens ingående i sminkprodukter.

Milk and Honey är det första israeliska företag som tillverkar whiskey på ett konstfärdigt sätt. Den närmaste målsättningen är att få fram 100 liter av den ädla drycken som planeras lagras i en tunna, vilken eventuellt kommer att stationeras i Döda havets närhet (Döda havet är världens lägsta punkt).

Det var på en bar i Tel Aviv som idén om att framställa whiskey i Det heliga landet kläcktes. Simon Fried och några av hans vänner diskuterade hur man börjat tillverka högklassig whiskey/whisky i flera länder utanför ”kärnområdena” Skottland, Irland och USA, bland dessa Sverige, Indien och Republiken Kina på Taiwan.

Så varför inte också i Israel?

Precis. Denna whiskeyälskande bloggare önskar all lycka med företaget och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan han kan avnjuta resultatet.

Kyrkomålning av Albertus Pictor föreställande de två spejarna som återvände från det förlovade landet med en enorm druvklase (4 Moseboken).

Det blir dock tufft för det nya destilleriet att konkurrera med öl och vin, som är mycket populära dryckesalternativ bland Israels judiska befolkning; vodka, som är uppskattat bland de många rysk-judiska immigranterna; samt hembränd arrak som favoriseras av många araber. Det är väl känt genom Bibeln att vin var något centralt  i den värld Jesus och lärjungarna rörde sig i för 2000 år sedan.

Vin var känt långt innan dess. 4 Moseboken berättar om att när de båda spejarna – Joshua och Kaleb – som Moses sände in i det utlovade Kanaans land återvände hade de med sig en druvklase som var så stor att de måste bära den mellan sig på en käpp.

Ja, i sitt första mirakel omvandlar mästaren vatten till vin vid ett bröllop i Kana enligt Johannes evangeliums andra kapitel. Om Simon Fried och hans vänner vid Milk and Honey lyckas i sin föresats att producera förstklassig whiskey i Israel blir det också något av ett mirakel!

När ledarsidan blir en hatsajt: förföljelsen av rökarna

Rökning som symbol för fred i indiansk kultur.

Det talas i dessa de yttersta av dagar mycket om så kallade hatsajter. Vanligen avses därmed politiskt inkorrekta sajter där väl Avpixlat är det typiska exemplet. Nätfora som främst tar upp massinvandringens avigsidor. Sådana finns ju inte enligt den politiska klokskapen, ty invandringen har endast och allena fördelar, halleluja och amen.

Visst kan det förekomma uttryck för rent och skärt hat på en del nätsajter, främst då i kommentatorsfälten. Sådant är alltid otrevligt. Hatet florerar dock även i papperstidningarna och till och med på ledarplats. Ett ganska skakande exempel på detta förekom i Länstidningen, Södertälje den 4 februari. Ledarskribenten Mathias Grimpe gav sig då i kast med rökningen utifrån en motion – lyckligtvis vann den ej fullt gehör i kommunstyrelsen- av Folkpartiets gruppledare i Södertälje, Mats Siljebrand. Denne hade motionerat om att alla rökpauser bland kommunanställda, bortsett från lunchrasten, skulle förbjudas. Hälsofascism i sin prydno.

Dock måste jag tillstå att Siljebrands motion säkerligen hade formulerats utifrån en ärlig omtanke om södertäljebornas hälsa och inte andades hat i någon form. Intolerans och hälsofascism, ja – men inte hat. Siljebrand är för övrigt en trevlig kille som jag inte tror om att kunna hata. Det kan man dessvärre inte säga om Mathias Grimpes ledartext. Jag citerar:

Rökarna, dessa ohälsans apostlar, sprider sjukdomar omkring sig och orsakar död och bedrövelse för andra oskyldiga icke-rökare. Rökning dödar, såväl aktivt som passivt.

Mats Siljebrand (FP): inget hat men väl hälsofascism.

Är det fler än jag som kan skönja intoleransens isande röst i redaktör Grimpes ord, så totalt renons på varje form av nyansering? Frågan är om Grimpe anser att människor som röker har samma människovärde som andra. Om hans tirader hade riktats mot andra än just rökarna, som kan behandlas i stort sett hur som helst, hade anmälningarna om hets mot folkgrupp stått som spön i backen. Med undantag då för etniska svenskar, som det är fritt fram att trakassera efter behag. Det hade talats om att ”göra skillnad på människor”, ”omänsklig människosyn” och det ena med det tredje.

Vi kan vara överens om att aktiv rökning inte är nyttigt. Trots allt drar du ner en massa ämnen som definitivt inte kan anses vara hälsosamma i lungorna och dessa sprider sig i hela din kropp via blodomloppet. Däremot råder inte lika stor samstämmighet om den passiva rökningens skadeverkningar. Den mig veterligt mest omfattande studien som gjorts i ämnet emanerar från den så kallade världshälsoorganisationen, WHO, och hävdar att 600 000 människor varje år avlider i följderna av passiv rökning.

Studien är dock inte oomstridd vilket framgår av ett kritiskt blogginlägg författat av Waldemar Ingdahl här:

http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/08/dor-600000-arligen-av-passiv-rokning.html

Dödsorsakerna  för dessa 600 000 skulle kunna förklaras genom en mängd andra faktorer varav hög ålder är en av de mest slående. Trots allt är just hög ålder den vanligaste dödsorsaken eftersom kroppen inte är någon evighetsmaskin. Om det bland alla som dör finns rökare alternativt passiva sådana – och det gör det ju – är många forskare benägna att isolera just rökningen som boven i dramat.

Dessutom florerar så många andra ohälsosamma ämnen i vår tillvaro, kanske främst från biltrafiken, som säkerligen är väl så hälsovådliga som så kallad passiv och även aktiv rökning. I en artikel i Aftonbladet (se nedan) den 18 august 2012 visades till yttermera visso att en forskarrapport kommit fram till att ägg kunde vara lika hälsovådliga som rökning under vissa omständigheter. Att konsumera ett ägg om dagen kunde jämställas med att röka ett paket cigarretter under samma tid.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15275293.ab

Det är med andra ord farligt att leva. På restauranger och i snabbköpen finns mycket gott om så kallad skräpmat som kan leda till fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, förhöjt blodtryck och andra otrevligheter. Det finns därför, föga oväntat, klåfingriga politiker som talat om att införa en ”fettskatt”. Sätter du i dig en påse chips om dagen eller lever på hamburgare från MacDonald´s är intensivvården inte särskilt långt borta. Och innan du tas in där bör du betänka att man helst bör vara kärnfrisk för att klara någon längre tid på vilket som helst av våra sjukhus. Märk väl att jag nu inte ens har nämnt alkoholen, som kanske inte heller alltid leder till superhälsa, som hälsobov.

Bengt Öste tar sig ett bloss.

Men det är alltså just rökarna som skall isoleras och beskyllas för allt möjligt. De är ju apostlar för ohälsa, sjukdom och död. Litet märkligt, kanske, att Länstidningens ledarskribent inte vill göra det straffbart att röka över huvud taget eller koncentrera rökarna i särskilda läger, ja vad är det nu sådana brukar kallas…Men detta blir kanske nästa steg i den aktiva förföljelsen av rökarna.

För några år sedan fanns en organisation som hette Smokepeace. Den bildades 1989 och hade som kända affischnamn TV-profilerna Lars Orup (1918-2007) och Bengt Öste (1927-2004) samt förre statsministern Thorbjörn Fälldin, den senare känd för sin eviga pipa. Av dessa är Fälldin alltjämt med oss i en ålder av 87. Orup blev 88 och Öste 77.

Ingen av de uppräknade dog alltså i förtid till följd av just rökning. Smokepeace motarbetade den förbudsmentalitet som är så påtaglig när det gäller synen på rökare och försökte, till skillnad från Grimpe och hans fascistoida meningsfränder, hålla en anständig och nyanserad ton i debatten. Frågan är om en sådan alls längre är möjlig. Kanske skulle det behövas en rökarnas gerillaarmé.

Finns det då några fördelar med att röka? Inte om du ser till hälsan och kostnaderna. Vi som röker upplever dock den njutning och den avkoppling som vi erfar när vi tar ett bloss som så pass angenäma, att vi med berått mod väljer att bortse från de negativa konsekvenserna. Idiotiskt, kan tyckas, och självklart med viss rätt. Men det är vårt val och vi blir inte människor av sekunda klass för det hur mycket fanatiker av Grimpes kaliber än må sprida sitt hatbudskap.

En elegant dam tänder en cigarrett – det fulländade njutningsmedlet.

Hanssons lilla brännvinsguide (X)

LYSHOLMS LINIE-AQUAVIT

Denna akvavit, gjord på potatis,sägs vara Nordens äldsta akvavit. Den är milt kryddig med ”örtig” smak av fatkaraktär. Inslag av kummin, dill, pomerans och fänkål finns. Alkoholhalten uppgår till 41,5 procent. Producent är norska Arcus. Hur akvaviten fick sitt namn är en särskild historia som berättas nedan.

Upphovsmannen till Linie-Aquavit är norrmannen Jörgen Bernhoft Lysholm (1796-1843) vilken i unga år studerade i Berlin, där han kom i kontakt med spritdestillatören Pistorius vilken 1817 hade uppfunnit en så kallad bäckenapparat. Med denna var det möjligt att destillera 80 procent alkohol i en enda process.

Hemma i Norge tog Lysholm i Trondheim över ett företag för tvåltillverkning som startats av fadern Nicolai och en bror och gjorde om det till brännvinsbränneri baserat på Pistorii nydanande teknik. Här förfärdigade norrmannen flera olika typer av akvaviter, det vill säga kryddade brännviner, av vilka en del lagrades på ekfat ända upp till 30 år.

I slutet av 1830-talet startade Lysholm några år före sin bortgång produktionen av  Linie-Aqvavit, som tillkom genom ett säreget förfarande. Drycken lagrades på ekfat som rymde 500 liter och sändes ombord på fartyg som exporterade rökt fisk till Sydamerika. Under den långa resan genomgick akvaviten en lagringsprocess som ansågs förbättra smaken.

Jörgen B. Lysholms Line-Aqvavit håller ställningarna.

Den första dokumenterade akvavitresan skedde 1842, året före Lysholms död, ombord fartyget ”Nordstiernan” där en kapten Marstrander förde befäl. Resan gick till Rio de Janeiro tur och retur och under färden passerades ekvatorn – ”linjen”. Lysholm var dock inte pionjär på området. Redan 1805 hade akvavit  skickats för försäljning till Australien, men då det importerande företaget gått i konkurs när leveransen anlände  fick fartyget ta med lasten tillbaka till Norge.

Innan sin förtidiga bortgång hade Jörgen B. Lysholm etablerat sig som en världsledande exportör av akvaviter, vilka kom att säljas i alla världsdelar. Den gode Lysholm har behållit sin lyskraft i hemlandet, och än i dag är ”att ta sig en Jörgen B.” synonymt med att ta sig en ”dram” (sup). Man bör dock inte bli alltför ”på lyset” därav…

Och förfarandet med att lagra Linie Aquavit ombord på skepp har hållit i sig, låt vara att de gamla segelfartygen sedan länge är ersatta med motorfartyg. I dag lastas de lysholmska ekfaten ombord fartyg tillhöriga Wilhelm Wilhelmsens rederi för transport jorden runt, således ej endast tur och retur Australien som var det vanliga förr. Det aktuella fartyget stannar ute fyra-fem månader och passerar under sin färd ekvatorn två gånger.

Liksom tidigare anses klimatets och temperaturens skiftningar i kombination med rörelsen ombord påverka smaken i förmånlig riktning.

Så till den snapsvisa jag brukar avsluta mina brännvinsbetraktelser med. Som vanligt har jag skrivit den själv.

Vem kan supa?
(Melodi: ”Vem kan segla?”)

Vem kan supa förutan sprit?
Vem kan tro att det fest är?
Vem kan undvara akvavit
vid ett fat av kräfter?

Jag kan supa förutan sprit,
jag kan tro att det fest är.
Men inte undvara akvavit
vid ett fat av kräfter!

Drick ansvarsfullt! 

Hanssons lilla brännvinsguide (VII)

GAMMAL NORRLANDS AKVAVIT

Akvavit är definitionsmässigt ett kryddat brännvin som smaksätts med minst en av kryddorna kummin och dill. Drycken, som skall hålla minst 37,5 procent alkohol, tillverkas i Sverige, Norge och Danmark.

Gammal Norrlands Akvavit lanserades 1929 och var ursprungligen gjord på cellulosasocker. Den innehåller kummin, anis och fänkål samt även inslag av Oloroso-sherry till följd av lagringen på sherryfat av ek.  Därmed får denna akvavit en ”norsk” karaktär; de flesta andra svenska akvaviter har ”danskt” stuk.

Liksom många andra sorters kryddat brännvin har Gammal Norrland begåvats med prefixet ”Reimersholm” efter den spritfrabrik som anlades i Stockholm 1869. Dagens variant produceras på grund av ägarförhållandena av franska Pernod Ricard och levereras av finska Altia. Gammal Norrlands Akvavit har en 40-procentig alkoholhalt.

Norrlands Akvavit (Norstedts 2007) heter en roman av akademiledamoten Torgny Lindgren. Bokens huvudperson är Olof Helmersson, som på 1950-talet var en framgångsrik väckelsepredikant i Västerbottens inland. Han tappar dock småningom tron. Senare återvänder han till de bygder där han fått folk att komma till tro i syfte att avdöpa dem.

Författaren Torgny Lindgren, född 1938.

Detta visar sig emellertid inte behövas, eftersom de människor som inte blivit avkristnade har avlidit. Sekulariseringen har gripit vida omkring sig, och det forna Bönhuset benämns numera Bygdens hus. Enligt avtal med bidragsgivaren, Glesbygdsverket, får Guds namn inte uttalas i huset.

En kristen uppgift återstår dock att utföra för den avsuttne predikanten: att ge nattvarden till en gammal man som ligger för döden. Då han inte har något vin tillgängligt använder han sig i stället av Norrlands Akvavit. Enligt en recension av Enn Kokk har Lindgren, som själv är katolik, skrivit ”en mycket läsvärd roman” som gör honom ”varm om hjärtat”.

Gammal Norrlands Akvavit tillhör för övrigt mina egna favoriter bland de kryddade brännvinssorterna. Ordet akvavit härstämmar slutligen från latinets aqua vitae, livets vatten.

Nedanstående snapsvisa har jag för omväxlings skull inte skrivit själv. Jag väljer i stället att återge en från pansarbataljonen vid regementet I19 i Boden, vilken jag betraktar som den definitiva norrländska snapsvisan:

Att vi är lappar
(Melodi: Petter Jönsson)

Att vi är lappar det kan man se uppå gången,
att vi är fulla det kan man höra på sången.
Vi dricker brännvin just för att vi tycker om ´en,
det är så skönt när det rinner ner uti våmmen.

Lappmössa med tofs på.
Fy fan vad det snöar!
(i samband med sista textraderna bör man göra åtbörder med händerna som om man dels pekade på mösstofsen, dels borstade bort snö från axlarna)

För denna visa var inte lång,
därför tar vi den blott en gång! 

Drick ansvarsfullt!