Ann-Sofie Hermansson blev som väntat frikänd i Göteborgs tingsrätt.
Mitt Facebook– och Twitter-flöde har så här långt vimlat av kommentarer kring den friande domen för Ann-Sofie Hermansson i Göteborgs tingsrätt. Två muslimska kvinnor hade väckt enskilt åtal för grovt förtal mot Hermansson, som i debattinlägg hävdat att de var extremister. https://www.expressen.se/gt/hermansson-anklagas-for-fortal-nu-faller-domen/
Möjligtvis har det mesta i fallet Hermansson redan blivit sagt, men jag kan ändå inte avhålla mig från några personliga reflektioner kring det ur yttrandefrihetsperspektiv principiellt viktiga fallet.
Bakgrunden är att Göteborgs stad i mars 2018 planerade hålla ett evenemang i Blå Stället i Angered där filmen Burka Songs 2.0, vilken propagerade för att kvinnor skulle beslöjas, skulle visas. Efter filmvisningen var det tänkt att en paneldebatt, där endast islamister skulle medverka, skulle hållas.
Ann-Sofie Hermansson (S), som då var kommunstyrelsens ordförande, motiverade på sin blogg beslutet att ställa in det pro-islamistiska evenemanget med argumentet: ”Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra.” I ett debattinlägg i GT/Expressen fyllde hon på med: ”Den här typen av arrangemang är helt oacceptabla…Noll tolerans mot extremism är den enda rimliga hållningen.”
Hänvisningarna till extremism förtörnade de utpekade kvinnorna, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från den aktivistiska Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), så till den grad att de väckte enskilt åtal för grovt förtal mot Hermansson och krävde 9000 kronor var i skadestånd. Åtalet underkändes emellertid av en enig tingsrätt varav följer, att Abdullahi och Doubakil döms att betala 190 000 för Hermanssons rättegångskostnader.
Extremistvinnorna från Muslimska mänskliga rättighetskommittén lyckades inte tysta kritiken mot islamismen.
I domskälen motiverar tingsrätten sitt beslut bland annat på följande sätt: ”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna, Hon har haft skälig grund för uppgifterna.”
Med andra ord: det var fullt korrekt att kalla de islamistiska kvinnorna för extremister. Frikännandet var naturligtvis den enda ur demokratisk synvinkel möjliga utgången av rättegången mot Hermansson. Hade hon fällts hade det visat att Sverige de jure och de facto upphört att vara en fullskalig demokrati.
Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson är född i Stala socken på Orust 1964. Hon utsågs den 1 april 2016 till kommunstyrelsens ordförande i Göteborg efter partisystern Anneli Hulthén, som istället utnämndes till landshövding i Skåne län. Som ett resultat av kommunalvalet 2018 tvingades Socialdemokraterna lämna över makten till den borgerliga Alliansen; ny KF-ordförande blev moderaten Axel Josefson.
”Soffan” förvisades nu till posten som gruppledare för S-partiet tillika oppositionsråd, en tjänst hon bara fick behålla några månader innan hon sparkades. Ny gruppledare och kommunalråd i kommunstyrelsen blev Jonas Attenius. Officiellt fick Hermansson gå till följd av ”dåligt ledarskap” och ”samarbetsproblem”, men det verkliga orsaken torde ha varit ställningstagandet mot islamistisk extremism ett år tidigare. Att protestera mot något som har med islam att göra i det av radikala muslimer infiltrerade S-partiet är i längden en hopplös uppgift.
Som plåster på såren begåvades Ann-Sofie Hermansson av justitieminister Morgan Johansson med ett jobb som utredare om hur kommunernas brottsförebyggande arbete kan regleras i lagen. Uppdraget löper ut i juni 2021. ”Soffan” har dessutom uppgivit att hon försörjer sig som lastbilschaufför. https://www.vk.se/2019-12-12/sparkade-ann-sofie-hermansson-far-nytt-jobb
Den notoriske Martin Aagård riktar kritik mot Ann-Sofie Hermansson.
Jag vågar påstå att alla vänner av demokrati och yttrandefrihet välkomnar den friande domen mot Ann-Sofie Hermansson. Föga oväntat har personer som tycker att identitetspolitik är det viktigaste av allt och att det inte är så viktigt med kvinnors rättigheter anmält avvikande meningar. Till dessa hör den notoriske kulturknutten Martin Aagård på Aftonbladet.
Aagård känner sig visserligen manad att erkänna att åtalet inte hade några utsikter att vinna gehör men menar ändå att de extremistiska kvinnorna har rätt, då Hermanssons beslut att stoppa det islamistiska propagandajippot i Angered ”var ett betydligt större övergrepp på yttrandefriheten än deras desperata försök att lite uppmärksamhet via juridiken”. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/RRw9rJ/den-friande-domen-betyder-inte-att-soffan-har-ratt
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil har via sina juridiska ombud låtit meddela att de avser att överklaga tingsrättens utslag till hovrätten.
Jag blev inte förvånad över att tingsrätten i Göteborg friade Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Det var ett väntat utslag. Helt säker kunde man dock inte vara. Det har hänt förut att politiskt motiverade domare gjort horribla bedömningar. Tingsrättens friande dom den här gången visade att Sverige ännu inte är totalt sinnessjukt.
Skall nya partiledaren Nyamko Sabuni kunna få fjong på L-symbolen och göra så att partiet återigen hamnar ovanför riksdagsspärren?
Många av oss sverigedemokrater är obotliga optimister: vi vill så gärna att ledare också för andra partier skall låta sig vägledas av sunt förnuft och i alla fall en smula realism i synen på livet och samhället. Det är därför vi blir glada när partiledare som Ebba Busch Thor (KD) och Nyamko Sabuni (L) säger bra saker. Tyvärr brukar glädjen i regel inte vara särskilt länge.
Exempelvis applåderade vi när Busch Thor menade att vi behöver en stramare invandringspolitik. Bara för att några dagar senare i en omröstning i riksdagen ställa sig bakom ett regeringsförslag om riktlinjer för en mer generös anhöriginvandring. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Nåväl, Ebba morskade sedan upp sig så pass att hon lunchade tillsammans med vår partiledare Jimmie Åkesson och diskuterade samverkan i vissa sakfrågor. https://www.dagen.se/nyheter/busch-thor-kritiseras-efter-lunch-med-akesson-1.1548831
När Liberalerna skulle välja en efterträdare till avgående partiledaren Jan Björklund höll många av oss SDare tummarna för Nyamko Sabuni, som visade prov på åtskilligt sunt förnuft under sin tid som statsråd i Reinfeldts regeringar. Så pass att hon tvingades bort som minister och övergick till det privata näringslivet. (I och för sig höll några av mina partikamrater på Erik Ullenhag med motiveringen, att denne ganska säkert skulle få Liberalerna att ramla ur riksdagen).
Det tog dock inte speciellt lång tid innan i alla fall denna bloggare drabbades av den från Shakespeares skådespel ”Hamlet” kända eftertankens kranka blekhet vad beträffar Nyamko Sabuni. Eller vad sägs om detta citat från en intervju: ”De enda som vi ser just nu som är nära oss är Centerpartiet. Jag skulle önska att vi fick en liberal kraft i mitten och att vi två kan bilda regering.”https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nyamko-sabuni-vill-styra-tillsammans-med-centern
En minoritetsregering bestående av Centern och Liberalerna. Det skulle innebära ett återupplivande av regeringen Fälldin III, en minoritetskoalition mellan Thorbjörn Fälldins Centern och Ola Ullstens Folkpartiet som ägde bestånd 1981-82. Om Sabuni tycker detta vore en framkomlig väg att gå för Sverige kan jag bara skaka på huvudet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_III
Vill Sabuni återuppliva regeringen Fälldin III? På bilden partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Ola Ullsten (FP).
Nyamko Sabuni tänker sig tydligen ett återupplivande av den borgerliga alliansen, en konstellation som med Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L med alla realistiska mått mätt måste anses vara stendöd. Så här har den nya L-ledaren uttryckt förutsättningarna för en återuppstånden allians: ”Om Alliansen ska återuppstå måste Kristdemokraterna och Moderaterna röra sig mot mitten igen. Vi kommer inte att förhandla med SD.”
Sammanfattningsvis måste således KD i Sabunis perspektiv välja mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Det finns naturligtvis ytterligare ett alternativ – att L rör sig åt höger och därmed återupprättar det liberala partiets rykte som ett icke-socialistiskt parti efter den nesliga Jök-överenskommelsen. Tyvärr finns dock inte den möjligheten på Nyamko Sabunis agenda.
Sabunis Almedals-debut kom som en bekräftelse på att hon i princip kör på i samma hjulspår som Björklund och Ullenhag. Hennes påtagligt nervösa tal var, med ett par undantag, en samling politiskt korrekta klyschor staplade på varandra. Litet Greta-varning blev det när Sabuni orerade om klimatet och pläderade för något slags elvägar för lastbilar.
I övrigt lovade Sabuni att möjliggöra att ”framtidsångest kan bytas mot framtidstro” (vem vill inte se en sådan utveckling?); att verka mot hederskultur och våld mot barn samt förbättra integrationen (knappast någon är emot detta); att ta itu med våldsbejakande extremism både från så kallade främlingsfientliga och islamister (det hade blivit ännu trovärdigare om hon också nämnt våldsvänstern).
Sabuni kunde vidare inte avhålla sig från att ge en indirekt känga till Sverigedemokraterna med orden: ”Låt inte främlingsfientliga krafter kidnappa vår gemenskap, vår flagga eller begreppet Sverige-vän.” Man frågar sig då osökt: vilken gemenskap? Sverige har genom sjuklöverpartiernas politik blivit ett alltmer segregerat samhälle med ökande klyftor och allt mindre gemenskap. https://www.expressen.se/nyheter/nyamko-sabuni-talar-i-almedalen/
Litet Greta-varning var det när den nya L-ledaren berörde klimat och miljö.
Något jag emellertid gärna vill ge Nyamko Sabuni en eloge för är hennes avvisande av identitetspolitiken – som svart partiledare ser hon sig alltså inte som en representant för afrosvenskarma, vilket hedrar henne.
”Jag inbillar mig inte ett ögonblick att min uppgift blir lätt”, underströk slutligen Sabuni i Almedals-talet. Hon sade sig därför inte kunna lova att bli en väljarmagnet av Marit Paulsens klass. Jag kan bara ge henne rätt i detta. Det är troligt att många, och då inte bara SDare, redan är besvikna över att Nyamko Sabuni tycks vara ännu en i raden av ganska menlösa liberala ledare som inte riktigt vågar ta språnget ut i verkligheten som den faktiskt är.
Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.
Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman, alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/
Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig, har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).
Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.
Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.
Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/
Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.
Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr
Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.
Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni
1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.
2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt 2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).
Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.
När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism
Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/
Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.
Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.
Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/
Det mest anmärkningsvärda med SVT/Novus väljarbarometer för januari-februari 2019 är att det redan hårt prövade partiet Liberalerna sjunker ännu djupare ner i dyn och nu noteras för 2,7 procents väljarsympatier. Detta sker parallellt med att partiledaren Jan Björklund deklarerat sin avgång till partistämman i november. Det innebär att L under nio månader tvingas hålla till godo med en ovanligt död anka. som partiledare
Björklund har sedan valet den 9 september ifjol lyckats halvera sitt parti – från föga imponerande 5,5 procent i riksdagsvalet till det nu föreliggande, rent katastrofala resultatet. Hur kunde det gå så illa? Jag återkommer med ett försök till svar på den frågan nedan. https://www.svt.se/special/valjarbarometern/
Störst i den aktuella mätningen är det regeringsbärande Socialdemokraterna. Partiet går dock tillbaka med 2,8 procentenheter jämfört med föregående Novus-mätning, vilket uppges vara den enda statistiskt säkerställda förändringen. Det är ändå marginellt bättre än valresultatet på 28,3 procent. Vänsterpartiet avancerar framåt med 1,5 procentenhet och får nu 9,1 procent.
Det hjälper dock inte mycket när alla övriga partier i regeringsunderlaget enligt Januariöverenskommelsen (Jök) går kräftgång. Riksdagens värsta extremistparti, Miljöpartiet, noterar usla 3,4 procent och backar därmed med en halv procentenhet från förra mätningen. Centerpartiet backar med 0,1 procentenhet till 7,5 procent, vilket är omtrent 1 procent sämre än i valet.
Liberalerna har halverats sedan valet.
Emedan såväl MP som L åker ur riksdagen om de nu aktuella siffrorna vore valresultat bildar de konservativt betonade Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna politisk majoritet i parlamentet. SD är med 21,2 procent näst största parti och ökar mest av alla i föreliggande väljarbarometer (2,0 procentenheter). Det är hela 3,7 procentenheter bättre än i valet. M får 18,3 procent, en minskning på 0,6 procentenheter medan KD ökar med 1,3 procentenheter till 7,4 procent.
Mandatfördelningen enligt Novus-barometern är 177 mandat för SD, M, KD och 172 för S och MP.
Liberalerna har nu rätt lång tid på sig att leta efter en ersättare till Jan Björklund. Jag tänker inte ge mig in på några vidlyftiga spekulationer, men om jag vore liberal med ansvar för att få fram en ny partiledare skulle jag akta mig väldigt noga för att utse någon av de tidigare regeringsministrarna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson till att ta över efter majorens avsked. Båda har bevisats ha helt orealistiska och verklighetsfrämmande åsikter när det gäller vitala frågor som invandring, integration, feminism och nationalstatens betydelse.
Ullenhag är sedan 2016 Sveriges ambassadör i Jordanien. Där kan han med fördel stanna i ytterligare några år, som jag ser det.
Jan Björklund och Annie Lööf har genom sitt beslut att rösta fram den ideologiska fienden Stefan Löfven till statsministerposten på Ulf Kristerssons bekostnad bjudit in till välförtjänt kritik om svek och förräderi gentemot den partipolitiska borgerligheten. Allt på grund av sin fixa idé att göra det till en helt överordnad fråga att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det har resulterat i att alliansen numera är stendöd och att SD och KD liksom V går framåt i opinionen.
Januariöverenskommelsens verklighet enligt tecknaren Jeander.
Starkt jobbat, Jan och Annie!
Jag vill ändå lyfta fram de goda insatser Jan Björklund enligt min ringa mening gjort under sin tid som partiledare. Han har lyckats övertala övriga allianspartier om det eftersträvansvärda i att ansluta Sverige till den västliga försvarsalliansen NATO. Han har också fått med sig allianspartierna på kravet att stärka det militära försvaret. Och han drev som ende aktör i valrörelsen frågan om värnskattens avskaffande.
Far och dotter – Hans-Göran Johansson och Annie Lööf.
Värnamo är en mindre kommun i Småland med 34 000 invånare. Ledande parti på orten är sedan många år Centerpartiet. Kommunstyrelsens ordförande heter Hans-Göran Johansson, född 1958, som till yrket är polisassistent. Han råkar även vara pappa till Center-ledaren Annie Lööf.
Liksom så många andra mindre orter i Sverige brottas Värnamo med betydande problem. Enligt SRs P1-morgon ligger det till på följande sätt: ”I småländska Värnamo med 34 000 invånare har gängkriminaliteten blivit något man fått vänja sig vid. Bara i januari har det skett flera skjutningar och sprängningar.”https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=7143202
I januari tvingades exempelvis barnen på förskolan Dalstigen hålla sig inomhus en hel dag medan nationella bombskyddet genomsökte området sedan en sprängladdning detonerat vid en dörr till ett trapphus i närheten. En annan laddning exploderade under en bil.
Andra typer av brottslighet i det fordomdags så idylliska Värnamo inkluderar skjutningar mellan rivaliserade gäng samt narkotikabrott – strax före jul hittade polisens spanare en större kvantitet kokain. En åklagare i Göteborg specialiserad på gängbrottslighet utreder nu kriminaliteten i Värnamo. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=7142337
Invånarna i Värnamo känner sig alltmer otrygga till följd av de växande problemen med gängkriminalitet.
Annie Lööf, född Johansson, lyfte under den senaste valrörelsen fram ”Värnamo, Småland och Gnosjö-andan” som goda exempel på integration i Sverige. Till hennes försvar må anföras att det kan ligga nära till hands för politiker att berömma sina hemkommuner på olika sätt. Boel Godner (S) i min egen kommun Södertälje är därvidlag intet undantag.
Utvecklingen på Lööfs hemort visar otvetydigt att hennes omdöme var något förhastat. Det senaste halvårets förfärande utveckling pekar i en helt annan riktning, och de arma Värnamo-borna känner sig i dag alltmer otrygga. https://samtiden.nu/2019/02/otryggheten-vaxer-i-annie-loofs-varnamo/
Det är vidare inte alls omöjligt att Annie Lööfs beröm av den förträffliga integrationen i Värnamo har något att göra med att hennes far, Hans-Göran Johansson, är kommunens starke man sedan 2008. I senaste valet lyckades allianspartierna skramla ihop 24 mandat i fullmäktige med C störst med 10. Socialdemokraterna knep visserligen 15 mandat och blev största parti men de rödgröna kom ändå bara upp i totalt 18. Sverigedemokraterna erhöll 8 mandat, lika många som Moderaterna..
Återstår att se hur det nya kommunstyret lyckas hantera den skenande gängkriminaliteten. Gissningsvis kommer det att talas om ”utmaningar” åtskilliga gånger i kommunens olika fora.
Annie Lööf har vid det här laget hunnit med att vara riksdagsledamot för Centerpartiet sedan 2006 och dess partiledare sedan 2011, då hon efterträdde Maud Olofsson. Hon tycks ha en grundmurad ställning inom partiet, men upprepade opinionsmätningar visar att både Lööf och partiet tagit mycket stryk som en följd av den sjaskiga Januariöverenskommelsen då man släppte fram S och MP i regeringsställning och lämnade samarbetet med M och KD.
Annie Lööf är den senaste i raden av ledare för Centerpartiet/Bondeförbundet.
Enligt pappan Hans-Göran Johansson ville den begåvade dottern, som är född 1983, först inte bli politiker. Drömyrket i tonåren var istället åklagare. Efter studier och en tid som stipendiat i London, då unga Annie en period jobbade som barista, landade hon ändå i politiken och i faderns parti Centern. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7lqayw/pappa-hans-goran-hon-ville-inte-bli-politiker
Annie Lööf har ett välsmort munläder – kanske alltför välsmort. I valrörelsen pendlade hon mellan olika ståndpunkter i regeringsfrågan och försäkrade alla som ville höra på – och det var rätt många – att hon stödde en regering med Ulf Kristersson (M) som statsminister. Sedan blev det ändå S och MP sedan det blivit ett självändamål och en fix idé för Lööf och hennes allianskollega Jan Björklund att utestänga SD och dess 1,1 miljoner väljare från mesta möjligt politiskt inflytande.
Samtliga landets tre största partier noteras för minskningar hos det norska mätinstitutet. Socialdemokraterna 27,8 procent (28,4). Sverigedemokraterna 20,4 (22,3) och Moderaterna 17,7 (18,5). Endast SD får dock ett bättre resultat jämfört med valresultatet på 17,5 procent. Fjärde största parti hos Sentio blir Vänsterpartiet, vars måttfulla kritik mot Januariöverenskommelsen (Jök) tydligen har lönat sig – V gasar i likhet med KD på och får nu 9,5 procent.
För Miljöpartiet fortsätter läget att se prekärt ut. MP får trösta sig med att med 4,0 procent landa precis på riksdagsspärren, medan L hamnar strax under densamma med 3,9 procent.
Centerledaren Annie Lööf är märkbart berörd över den kritik som drabbat Centern som parti och henne som partiledare. Hon har således talat om ”hat” och efterlyst mer hyfs i debatten. Lööf vill sätta ”gränser” för vad det skall vara tillåtet att säga, vilket tyder på en ambivalent inställning till den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Tecknaren Jeanders syn på Januariöverenskommelsen som ett parti klädpoker.
Annie Lööf fortsätter med den drucknes envishet att skönmåla Centerns och Liberalernas beslut att mäla sig ur gemenskapen inom den borgerliga alliansen och i stället satsa på det rödgröna vänsterblocket: ”Då stod vi upp för medmänsklighet och framtidstro, då höll vi gränsen mot Sverigedemokraterna.”http://www.gp.se/nyheter/sverige/l%C3%B6%C3%B6f-vill-se-mer-hyfs-och-mindre-hat-1.12884295
För att Lööfs (och Björklunds) taktik skall fungera krävs att det Sverige-vänliga partiet demoniseras och att det allra viktigaste i svensk politik är att isolera detta, men av opinionssiffrorna att döma är det långt ifrån alla som köper denna alternativa verklighetsbeskrivning. I stället gynnas KDs mer realistiska verklighetsförankring.
Sentio är ensamt bland mätinstituten med att ha separata staplar för de större partierna utanför riksdagen. ”Störst” av dessa blir nu Alternativ för Sverige med nästan 1 procent av väljarsympatierna – en ökning med 0,6 procentenheter. Feministiskt initiativ får nöja sig med 0,5 procent. medan Piratpartiet och Medborgerlig samling får ännu lägre resultat.
Verklighetsfrämmande utopisten Annie Lööf i Almedalen 2018. ”Kristersson Lööf ´18” står det på tröjan.
Orden tillhör Sara Skyttedal, kommunalråd för Kristdemokraterna i Linköping och toppkandidat inför det kommande valet till Europaparlamentet, efter Annie Lööfs besked om att Centerpartiet avser släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Skyttedal
Ett antal godhetsapostlar, inklusive snart avgående (?) L-ledaren Jan Björklund, har riktat kritik mot att Skyttedal kallat centerpartisterna för ”quislingar”. Även KD-ledaren Ebba Busch Thor har menat att ordvalet i fråga är olämpligt. Såvitt jag kan se är dock Skyttedals omdöme fullt motiverat. Den internationella definitionen av ”quisling” är nämligen ”collaborator” och ”traitor” samt även ”rat”.
Således behöver ordet ”quisling”, vilket som bekant kommer av den norske nazistledaren Vidkun Quisling (1887-1945), inte med nödvändighet åsyfta en landsförrädare som samverkat med en främmande ockupationsmakt utan kan också användas för att beteckna en samarbetsperson och förrädare i en mer allmän mening. Och i fallet Lööf och övriga centerpartister som tillskyndat nu föreliggande regeringsuppgörelse kan det inte gärna ifrågasättas, att de uppträtt förrädiskt/svekfullt gentemot den borgerliga alliansen genom att samarbeta med den politiska fienden Socialdemokraterna.
Genom hela valrörelsen framträdde Annie Lööf jämte Ulf Kristersson (M) som en ledande förespråkare för en borgerlig alliansregering som det enda alternativet till den rödgröna regeringen Löfven. När hon deltog i politikerveckan i Almedalen i somras var hon iklädd en tröja med budskapet ”Kristersson Lööf ´18”. Lööf har gått så långt att hon tidigare lovat äta upp sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt Socialdemokraterna.
När Lööf på den presskonferens under vilken hon tillkännagav Centerns beslut att släppa fram en S-ledd regering fick frågan från en journalist från Nyheter idag om det nu var dags att göra slag i saken och kalasa på skon, lämnade hon mötet utan att svara på frågan. Senare har hon emellertid låtit meddela, att Centern inte blivit ett stödhjul åt S och att måltiden ifråga därför inte är aktuell. Det är en tolkning Annie Lööf torde vara tämligen ensam om.
Hovmästaren Stefan Löfven sätter fram lämplig måltid till Annie Lööf.
Upphetsade centerpartier talar nu om det största liberala genombrottet i mannaminne i svensk politik. Det är till att ägna sig åt ett helt verklighetsfrämmande önsketänkande. Det som kommer att hända om uppgörelsen vinner burskap – när detta skrivs kan den stjälpas över ända om Vänsterpartiet säger nej – är med största sannolikhet att det tillsätts ett antal utredningar om de liberala punkter som C fått igenom i uppgörelsen.
Noga taget förutsätter 33 av de 73 punkterna i överenskommelsen utredningar, vilka givetvis kan dra ut på tiden i princip hur länge som helst och inte alls garanterar slutsatser som faller C och L på läppen. Sossemaskineriet vet hur en slipsten skall dras och kommer inte att ha några problem alls med att finta blåögda centerpartister och liberaler ändå upp på riksdagsläktaren.
Vad som framförallt drivit fram förhandenvarande regeringsuppgörelse, som även Liberalerna anslutit sig till, är framförallt Centerns och Liberalernas irrationella skräck för Sverigedemokraterna. I en diskussion mellan Moderaternas rättspolitiske talesman Tomas Tobé – en av Sveriges mest framträdande homosexuella politiker – och en centerföreträdare motiverade den senare uppgörelsen med, att det var viktigt att hålla ”extremnationalistiska” partier borta från inflytande.
Att Sverigedemokraterna skulle vara ”extremnationalitiskt” är dock en ren lögn. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. Extremnationalister är sådana som tycker att SD är alldeles för mesiga och finns både till höger (nationalkonservativa Alternativ för Sverige och mindre alternativhöger-grupper) och till vänster (främst nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen).
Även Jan Björklund hos Liberalerna har motiverat stödet för Löfven och sosseriet med, att det absolut viktigaste i svensk politik är att hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av inflytande alldeles oavsett hur många väljare partiet har stöd av. Detta har nämligen den förre majoren lovat sina båda kinesiskfödda adoptivsöner.
Vågar Jonas Sjöstedt ta på sig ansvaret att ge upphov till ett extraval?
Det kan vara en smaksak om det är Annie Lööf eller Jan Björklund som är den svenska borgerlighetens mest framträdande quisling. Lööf är emellertid en av de ledande politiker som givit uttryck för de mest extrema åsikterna. När Lööf i en intervju den 19 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring omfattande 30 miljoner, svarade hon exempelvis: ”Ser inga problem med det.” Hon är vidare en varm beundrare av den nyliberale globalistikonen och miljardären George Soros, som genom en frikostig mecenatverksamhet arbetar med målsättningen att skapa en värld helt utan nationella gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/14/det-maste-sagas-fanatikern-annie-loof-ar-en-fara-for-sverige/
I början av Annie Lööfs tid som centerpartistisk partiledare lades inom partiet fram ett förslag till ett nytt visionärt program kallat Framtidsbygget. Här föreslogs bland annat fri invandring, möjligheter till månggifte, slopad skolplikt samt att Sverige skulle bli federalt. Historiskt sett var partiet under namnet Bondeförbundet sannolikt det riksdagsparti som mest betonade betydelsen av svensk och skandinavisk rasrenhet. Senare förde C under Thorbjörn Fälldins ledarskap en fanatisk kampanj för ett kärnkraftsfritt Sverige i ”bästa” utopistiska anda. Lööf har, tillsammans med de förvuxna skogsmullarna i MP, övertagit sysslan som utopismens främsta banerförare i svensk politik.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
För att den blocköverskridande regeringssamarbetet skall kunna förverkligas krävs, som påtalats ovan, att Vänsterpartiet röstar för uppgörelsen i riksdagen onsdagen den 16 januari Sker inte det kan det bli extraval och Ulf Kristersson bli statsminister samtidigt som L och MP åker ur riksdagen. Allt hänger på om majoriteten i V och Jonas Sjöstedt kan ge avkall på sin egen vänsterpolitik, svälja alla de borgerligt betonade reformer som uppgörelsen innehåller och stå ut med att bli utan formellt inflytande. Går Sjöstedt med på detta inbjuder han till en svekdebatt som i värsta fall kan beröva honom partiledarskapet. Frågan är öppen. https://samtiden.nu/2019/01/sveriges-maktigaste-just-nu-jonas-sjostedt-v/?fbclid=IwAR1Pd2aoTxlHjsADL-t0BRLRBIAgC_1DKF0PY37rDVNXO-7mM6kTBGTIs6Y
Anna Kinberg Batra hade sannolikt blivit en kraftfullare borgerlig ledare än Ulf Kristersson.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur det hade sett ut om inte Anna Kinberg Batra hade blivit bortmanövrerad från positionen som moderatledare. Hon öppnade vid ett tillfälle för att lägga fram en gemensam borgerlig budget som kunde få stöd av SD i riksdagen och därmed fälla den rödgröna regeringen. Kinberg Batra skulle sannolikt allmänt sett också ha kunnat erbjuda såväl sitt eget parti som borgerligheten ett kraftfullare ledarskap än den svage Kristersson. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/19/kinberg-batra-skadar-ljuset-men-loof-hoppar-i-sang-med-lofven/
Fotnot:Sara Skyttedal deltog 2006 i tävlingen Fröken Sverige och nådde slutomgången. Hon kampanjade vidare för Republikanernas kandidat Mitt Romney i USAs presidentval 2012, vilket dock vanns av demokraten Barack Obama.
KD och Ebba Busch Thor kan glädja sig åt att partiet nu är större än Centern.
Vinnare i Demoskops januarimätning är Kristdemokraterna. KD får 7,7 procent och ökar därmed med nästan 2 procenenheter jämfört med föregående mätning och 1,4 procentenheter sedan valet. ”Det är en dramatisk utveckling om man drar sig till minnes hur uträknade KD var”, kommenterar Demoskops VD Anders Lindholm. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/loofs-kalldusch-nar-busch-thor-rusar-forbi/
Minst lika dramatisk är Centerpartiets nedgång. 6 ,9 procent innebär en kräftgång på halvannan procentenhet sedan förra mätningen och 1,7 procentenheter jämfört med det framgångsrika valresultatet den 9 september. Centern och dess ledare Annie Lööf befinner sig utan tvivel i en djup kris.
Största parti med mycket bred marginal i Demoskop-undersökningen är Socialdemokraterna på 30,2 procent. Det är 1,8 procentenheter bättre än förra mätningen och 1,9 procentenheter bättre än i valet, då maktpartiet framför andra i svensk politik gjorde sitt sämsta val i mannaminne. https://valresultat.svt.se/2018/10000.html
Näst största parti blir nu med visst eftertryck Sverigedemokraterna, som visserligen minskar med drygt en procentenhet jämfört med föregående mätning men som med 19,5 procents väljarsympatier är hela 2 procentenheter bättre än i valet. Moderaterna distanseras med jämnt 2 procentenheter, något som i mina ögon kastar tvivel över Ulf Kristerssons ledaregenskaper. Nedgången sedan valet uppmäts nu till bastanta 2,7 procentenheter.
M har framförallt tappat till SD och KD, vilket tyder på att det finns ett brett missnöje hos de konservativa väljarna vilka uppenbarligen föredrar SDs och KDs mer hårdföra politik.
Förlorare hos Demoskop är framförallt Miljöpartiet, som nu med blott 3,8 procent halkar under riksdagsspärren på 4 procent. Detta kan tolkas som att väljarkåren inte är särskilt imponerad av MPs klimatalarmistiska budskap. Inte heller Liberalerna rosar marknaden nämnvärt i Demoskop-mätningen utan är med 4,5 procent back med 1 procentenhet jämfört med valresultatet.
Det kan knappast råda någon större tvekan om vilket Stefan Löfven och Ulf Kristersson anser vara sitt största problem inför slutspurten i regeringsförhandlingarna…
Trots MP-debaclet ökar de rödgröna partierna sitt försprång gentemot allianspartierna och får sammanlagt 42,1 procent av väljarsympatierna. Även om man räknar bort MP är det S-dominerade blocket ändå större än allanspartierna, vilka antecknas för 36,2 procent, med 38,3 procent. Stabilast är Vänsterpartiet som med 8,0 procent ligger kvar på valresultatet.
Demoskop har även pejlat missnöjet med riksdagspartierna och inte heller det resultatet är någon munter läsning för Centerpartiet. Således förklarar sig icke färre än 85 procent av de tillfrågade vara missnöjda med hur C och Annie Lööf hanterat de segslitna regeringsförhandlingarna. ”Kritiken mot i synnerhet Centerpartiet är påfallande utbredd”, kommenterar Demoskops opinionschef Peter Santesson. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valjarnas-fortroende-for-politikerna-rasar/
Näst mest kritik får Liberalerna med 74 procents missnöje. Därefter kommer i ”nissnöjesligan” Moderaterna (54 procent), Socialdemokraterna (51 procent) och Miljöpartiet (50 procent). Minst missnöjda är de tillfrågade väljarna med Sverigedemokraterna som noteras för 26 procent.
Demoskop 2-8 januari 2018; 1614 tillfrågades på telefon eller via webb
Nyheter Idag/Sentios senaste mätning lär inte muntra upp Annie Lööf (C).
När detta skrivs har prinsessan på ärten nummer 1 i svensk politik, Annie Lööf (C), meddelat att hennes parti säger nej till samarbete med Socialdemokraterna eftersom sosseriet avvisat hennes önskemål om att S bör föra en borgerlig politik. Det borde dock kanske inte komma som någon nämnvärd överraskning att Socialdemokraterna faktiskt består av – socialdemokrater.
I den senast publicerade opinionsundersökningen, Nyheter Idag/Sentios decembermätning, sjunker Centerpartiet som en sten: från 9,3 procent i november till 6,9 en månad senare. Det är nog ingen djärv gissning att det är Lööfs velande fram och tillbaka mellan den i praktiken stendöda alliansen och sosseriet som förorsakat C-raset. http://projektsanning.ronnquist.com/2018/12/08/centerpartiet-rasar-och-sd-rusar-i-sentios-decembermatning/
Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (S) riskerar Lööf en svekdebatt hur hon än förhåller sig. Går hon med Socialdemokraterna anklagas hon för att svika alliansen, kör hon på alliansspåret för hon fan för att hon ger Sverigedemokraterna inflytande. Så centerledaren sitter där på pottkanten och har ändan bak hur hon än gör. Ett eventuellt extraval blir mänskligt att döma ingen braksuccé för Centern.
Största vinnaren hos Nyheter Idag/Sentio är SD som blir näst största parti.
Om Centerpartiet är Sentio-mätningens stora förlorare så är Sverigedemokraterna den stora vinnaren. 22,3 procent innebär en ökning med 2,1 procentenheter sedan novembermätningen och rangen som näst största parti. Det är tydligt att de väljare som stod i valet och kvalet mellan SD och något alliansparti och valde det senare alternativet i valet den 9 september nu bestämt sig för SD. Samtidigt som det framstår som kristallklart att de fiaskoartade regeringsförhandlingarna inte kan skyllas på det Sverige-vänliga partiet.
Liberalerna, som fortfarande velar beträffande om de skall samverka med Socialdemokraterna eller ej, kan trösta sig med att de enligt Sentio med 4,2 procent hamnar just ovanför riksdagsspärren, en ökning med 0,9 procentenheter. L lär dock vara väldigt illa ute om det blir nyval. Moderaterna minskar med 0,6 procentenheter och noteras nu för 18,0 procent
Isbjörnarna blir allt fler och mår allt bättre, vilket får klimatextrema MP att må allt sämre.
Till vinnare i Sentios senaste mätning får man även utse Kristdemokraterna, som går upp från 5,3 till 6,1 procent. KD-ledaren Ebba Busch Thor antecknades nyligen för förhållandevis höga 33 procent i en mätning från Novus. Hon ansågs därmed ha högst förtroende av partiledarna jämte Stefan Löfven (S). Det bör nämnas att Ebba deklarerat att hon inte står främmande för att bilda en alliansregering med stöd av SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/17/ebba-busch-thor-har-vaxt-med-uppgiften/
Största parti i Sentio-mätningen blir Socialdemokraterna som ökar marginellt jämfört med novembersiffrorna. Vänsterpartiet får samma resultat som i valet med 8,0 procent men minskar med 1,3 procentenheter sedan mätningen i november.
Sentio december 2018 (novemberresultaten inom parentes):
Annie Lööfs stöd har dalat från 33 procent i augustimätningen ner till 26. En tillbakagång med 7 procentenheter. Ebba Busch Thor ökar med hela 13 procentenheter fram till 33 procent. Därmed är KD-ledaren landets mest uppskattade partiledare jämte Stefan Löfven (S), vilken ökar marginellt i förtroende. På tredje plats i förtroendeligan hamnar Ulf Kristersson (M), som tappar tre procentenheter.
Före valet framstod Annie Lööf för en majoritet av väljarna som den mest förtroendeingivande partiledaren. Om Busch Thor går upp som en sol på opinionshimlen kan man nog säga att Lööf går ner som en pannkaka.
Ja, man känner sig rentav frestad att citera profeten Jesaja (14:12) i dennes omdöme om den fallne ärkeängeln Lucifer i 1917 års bibelöversättning: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna!”https://sv.bibelsite.com/isaiah/14-12.htm
Och det går knappast att säga att Lööfs fall från skyarna är något annat än logiskt. Hennes hattande fram och tillbaka mellan olika regeringsalternativ – än har hon velat släppa fram Löfven, än Kristersson, än sig själv till statsministerposten, bara inte SD gynnas – har framstått som allt annat än förtroendeingivande. Samma sak kan sägas om Liberalernas olycksalige Jan Björklund, som också tappar 7 procentenheter i Novus-mätningen.
Alliansledarna i gladare tider…
Tillsammans har Lööf och Björklund sett till att den borgerliga alliansen i dag är stendöd i alla avseenden.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som nu har varit partiledare i 13 år, backar något men åtnjuter med 27 procent ändå ett större förtroende än Annie Lööf om vi får tro Novus siffror. Noterbart är vidare att Jonas Sjöstedt (V) går tillbaka med hela 6 procentenheter vad avser väljarförtroende. Båda språkrören i klimatextremistiska MP backar – Isabella Lövin med 5 och Gustav Fridolin med 3 procentenheter.
Om Lööfs magplask i opinionen är strikt logiskt så gäller samma sak för Busch Thors uppåtstigande. KD-Ebba är den av alliansledarna som mest övertygande värnat om den borgerliga alliansens fortbestånd och dessutom den som framstått som minst fixerad vid SD.
Nästa vecka är det meningen att Stefan Löfven skall försöka sy ihop en regering. Det är tänkbart att de båda förlorarna i Novus-mätningen, Annie Lööf och Jan Björklund, kommer att ingå i den. Jag vågar nog påstå att detta i så fall kan få förödande konsekvenser för båda partierna beträffande möjligheterna att bli kvar i riksdagen, mest naturligtvis för lilleputt-partiet Liberalerna. Inte heller ett eventuellt extraval torde gynna C och L särdeles mycket.
Jimmie Åkesson (SD) tror på ett konservativt block i riksdagen.
Vinnare i vilket fall som helst är med all sannolikhet Sverigedemokraterna, och det påstår jag inte bara därför att jag själv råkar tillhöra det partiet. Om Jimmie Åkesson har rätt och vi i framtiden får se ett konservativt M-KD-SD-block i riksdagen överlåter jag åt framtiden att utvisa. https://www.metro.se/artikel/jimmie-%C3%A5kesson-tror-p%C3%A5-konservativt-block-med-m-och-kd
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 