Demoskop november 2018: SD 21,1 procent och näst störst.
Jämnt två månader efter valet blir Sverigedemokraterna landets näst största parti. Det sker i Expressen/Demoskops novembermätning, som ger SD 21,1 procent – 3,6 procentenheters ökning sedan valet den 9 september. Störst är fortfarande Socialdemokraterna på 29,2 procent, vilket är en marginell ökning, och tredje störst Moderaterna som går back 1,5 procentenheter ner till 18,3 procent. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/sd-rusar-i-ny-matning-ar-nast-storsta-parti-/
Sammantaget minskar de fyra allianspartierna med 4,2 procentenheter visavi valresultatet medan de rödgröna går fram med 0,5 procentenheter. Samtliga allianspartier får enligt Expressen/Demoskop minskat stöd med ett undantag – Centerpartiet ökar med blygsamma 0,2 procentenheter.
”Jag tror att ökningen i hög grad beror på att väljarna håller på att tröttna på den sandlådementalitet som de övriga partierna uppvisar”, kommenterar SD-ledaren Jimmie Åkesson den aktuella mätningen. Det är lätt att instämma i det omdömet. Det kan inte råda någon tvekan om att det är allianspartierna som demonstrerar det värsta sandlådebeteendet under det att de rödgröna hållit en jämförelsevis låg profil.
Liberalernas ledare Jan Björklund är en av dem som rumsterat om värst i sandlådan och inte kunnat bestämma sig om han gillar allianskollegerna eller de rödgröna partierna bäst. Att hans parti backar med 1,4 procentenheter och nu balanserar på riksdagsspärren är därför endast symptomatiskt. Kristdemokraterna med den betydligt mer sansade Ebba Busch Thor minskar av någon anledning med precis lika mycket som L.
Den politiska sandlådan enligt tecknaren Jan-Erik Ander.
Inte heller Moderaternas färske ledare Ulf Kristersson har rosat marknaden i förhandlingarna med talman Andreas Norlén utan har strött motsägelsefulla uttalanden omkring sig. Detta kan väl bäst förklaras med att han inte velat reta upp de kompakt SD-fientliga partierna C och L men å andra sidan måste förhålla sig till den relativt positiva attityd till SD som finns bland Kristerssons egna gräsrötter.
Sannolikt beror det Sverige-vänliga partiets uppgång på att väljare som tidigare lutat åt SD men var villiga att ge främst M och KD chansen nu vänt tillbaka till Sverigedemokraterna. Väljare som med allt fog upplever det som orättvist att övriga partier visar obefintlig respekt för de 1,1 miljoner människor som röstade på SD och gav partiet 17,5 procent i riksdagsvalet. Återigen visar det sig att försök att mobba och isolera SD slår tillbaka på mobbarna. SDs uppgång är statistiskt säkerställd.
Av de aktuella siffrorna kan utläsas att de partier som i första hand lever farligt är Liberalerna och Miljöpartiet. Ett extraval skulle mycket väl kunna resultera i att de åker ur riksdagen.
Olof Palme hälsar Pehr G. Gyllenhammar välkommen till Harpsund 1983 – två personer som hade mycket gemensamt.
Jag brukar normalt inte hetsa upp mig särskilt mycket när folk kallar mig eller mitt parti ”fascister”. Det är en slentrianmässig anklagelse från vänster som i realiteten endast betyder ”jag tycker du är dum” och därmed är renons på varje försök till ideologisk analys. När nu gamle Volvo-bossen Pehr G. Gyllenhammar klämt ur sig att Sverigedemokraterna enligt hans mening är ”fascister” kan det kanske dock kan vara värt några reflektioner.
Det var i ”Lördagsintervjun” i Sveriges Radios nyhetsprogram Ekot den 20 oktober som Gyllenhammar, i polemik med borgerliga aktörer som Antonia Ax:son Johnson som menar att allianspartierna borde släppa beröringsskräcken gentemot SD, sade bland annat följande: ”Jag vill absolut förkasta ett sådant förslag (…) Jag tycker de är fascister. De är helt enkelt demokratiskt föraktfulla. Det enda de syftar till är att kunna få mycket makt.”https://www.expressen.se/gt/pg-gyllenhammar-om-sd-ar-fascister/
Om definitionen av ”fascism” är en vilja att tillskansa sig så mycket makt som möjligt skulle man dock kunna beteckna i praktiken samtliga riksdagspartier som ”fascistiska”. Författaren och samhällskritikern Vilhelm Moberg (1898-1973) lär en gång ha sagt: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.” Det är ju nämligen endast om man kommer i maktställning man inom politiken kan förverkliga vad man tror på.
P. G. Gyllenhammar borde enligt mitt förmenande, även fast han fyllt 83 och ser ut som ett ovanligt skrynkligt russin i ansiktet, kunna göra en nöjaktig analys av den fascistiska ideologin i stället för att förfalla till att klistra etiketter efter gottfinnande. Fascismen, som den ser ut i verkligheten och inte i Gyllenhammars fantasivärld, är en auktoritär politisk ideologi med rötter i det Italien som 1922-43 styrdes av diktatorn Benito Mussolini (1883-1945). https://sv.wikipedia.org/wiki/Fascism
DA-märket ”Nej kommunism, fascism, nazism”.
Själv har jag sedan jag började engagera mig politiskt 1972 i den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) alltid tagit kraftfullt avstånd från kommunism, fascism och nazism och bär än i dag som en självklarhet DAs allra första rockslagsmärke – med texten ”NEJ kommunism, fascism, nazism” – på en jacka. Om Gyllenhammar ser det som ett tecken på att jag är ”fascist” får han gärna höra av sig och förklara varför.
Mussolini hade sin ideologiska grund i socialismen, vilken han i form av fascismen förenade med en militant nationalism. Fascismen, som hämtar sitt ursprung i den italienska nationalsyndikalismen, bygger på den så kallade korporativismen enligt vilken människan är en kollektiv varelse och samhället en organism i vilken den enskilda individen är en del i ett större sammanhang.
Fascismen är till sin natur revolutionär och avvisar borgerliga ideologier såsom konservatismen och liberalismen. Om Gyllenhammar har rätt och Sverigedemokraterna är ”fascister” skulle det alltså innebära att partiet måste ta avstånd från sin egen ideologi, det vill säga socialkonservatismen. Den enda svenska organisation som de facto är fascistisk är såvitt jag vet Nysvenska rörelsen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nysvenska_r%C3%B6relsen
Pehr Gustaf Gyllenhammar föddes i en knapadlig familj i Göteborg den 28 april 1935. Han är juristutbildad och var 1971-83 VD i AB Volvo samt 1983-93 styrelseordförande i samma företag. 2004-07 var han styrelseordförande i Investment AB Kinnevik. Vänsterliberalen Gyllenhammar var även under några år på 1980-talet ledamot i Folkpartiets styrelse och, ryktas det, ett tag påtänkt som efterträdare till Ola Ullsten (1931-2018) som partiledare. Ett jobb som i stället gick till Bengt Westerberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pehr_G._Gyllenhammar
Oss skojare emellan…Gyllenhammar har det trevligt tillsammans med Fermentas Reefat El-Sayed på det glada 1980-talet.
Till P. G. Gyllenhammars försvar kan kanske anföras att han är internationellt orienterad – han är bosatt i London – och inte kan förväntas ha särskilt ingående eller aktuella kunskaper om svensk inrikespolitik. Gyllenhammar har i likhet med en rad andra medlemmar i den svenska makteliten anknytning till den så kallade Bilderberggruppen med dess globalistiska agenda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bilderberggruppen
Säga vad man vill om P. G. Gyllenhammar, men han har onekligen betydande talanger när det gäller att marknadsföra sin egen person. Omvärlden har till stor del köpt hans image av näringslivssnille med förmåga att, i likhet med kung Midas, förvandla allt han kommer i beröring med till guld. Detta är en bild som inte har mycket med verkligheten att göra. Således kantas Gyllenhammars väg av pinsamma magplask såsom misslyckade satsningar på Norge, Fermenta och Peugeot.
Vänstertidningen Internationalen gjorde i en längre text den 7 maj 2017 bedömningen, att det finns klara likheter mellan P. G. Gyllenhammar och Olof Palme:
Idealiseringen av den gyllene PG-eran påminner inte så lite om den socialdemokratiska nostalgin kring Olof Palme. Och i mycket liknade de båda männen varandra, söner till försäkringsdirektörer, färgstarka personer som redan i unga år lyftes till toppen av mäktiga gynnare. http://www.internationalen.se/2017/05/idealiserad-bild-av-pg-gyllenhammar/
Den i särklass mest nedgörande kritiken av Gyllenhammar jag sett i anslutning till hans karaktäristik av SD som ”fascister” kommer från journalisten och krönikören Thomas Gür. Denne skriver på sin Facebook-sida den 20 oktober bland annat så: ”Min uppfattning om Pehr G. Gyllenhammar är att han är en av Sveriges mest uppburna och minst framgångsrika och mest misslyckade storföretagsledare i modern tid.” Dessutom kallar Gür Gyllenhammar ”lögnare”.
En nötväcka i aktion.
Gür menar rentav att Gyllenhammars ”analysförmåga har visat sig vara i klass med den som de nötväckor, vilka ibland dyker upp på min tomt, kan uppvisa.” Dock, anser Thomas Gür, klarar nötväckorna av något som P. G. inte förmår: de är ensamma om att kunna gå och hoppa upp och ned på trädstammen med huvudet före.
Thomas Gürs inte så smickrande omdömen om Pehr G. Gyllenhammar får stå för honom. Jag nöjer mig med att konstatera att den forne Volvo-chefen sannolikt är betydligt överskattad såväl som företagsledare som politiskt orakel.
Socialdemokraterna noterar rena Juholt-siffror i DN/Ipsos majmätning.
I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,7 procent av rösterna. Det var partiets sämsta valresultat sedan våren 1914. Följden blev att Mona Sahlin tvingades bort som partiledare och ersattes av Håkan Juholt, vilken dock visade sig vara ett rungande stolpskott. Juholt ersattes i sin tur av Metall-basen Stefan Löfven i januari 2012.
Löfven ledde sossarna till ett marginellt bättre resultat 2014 med 31,0 procent av väljarnas röster, vilket räckte till en något skakig regeringsbildning med Miljöpartiet och med stöd av Vänsterpartiet. Orsaken till att den rödgröna regeringsbildningen kunnat äga bestånd till dags dato beror helt och hållet på allianspartiernas inkompetens bottnande i en till synes panisk förskräckelse för att regera.
Stefan Löfven må ha säkrat fortsatt regeringsinnehav för Sveriges traditionella maktparti, men han har inte kunnat hindra en fortsatt tillbakagång vad beträffar väljarsympatier. Detta bekräftas av DN/Ipsos majmätning 2018, som ger S-partiet magra 24,0 procent. Moderaterna parkerar på en opinionsmässig andraplats med 22,0 procent under det att Sverigedemokraterna ökar till 20,0 procent hos det aktuella mätinstitutet. https://samtiden.nu/2018/05/ipsos-bekrafar-trenden-s-pa-vag-mot-kollaps/
Många kurvor pekar uppåt i Löfvens och de rödgrönas Sverige…
Av intresse i Ipsos-undersökningen är vidare att Centerpartiet går tillbaka med 3 procentenheter till 9,0 procent. Detta kan rimligen förklaras med att C lotsade igenom regeringsförslaget att låta 9000 så kallade ensamkommande stanna i landet trots obefintliga asylskäl. Förslaget rimmar naturligtvis väldigt illa eller inte alls med regeringens påstått skärpta migrationspolitik. Notabelt är vidare att Kristdemokraterna når över 4-procentsspärren till riksdagen.
Ipsos-mätningen bygger på 1808 intervjuer.
Eftersom det endast återstår knappt fyra månader till valet den 9 september är det inte särdeles svårt att föreställa sig den panik som just nu rimligen råder i det socialdemokratiska partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm. Det alltfler sossar och andra sannolikt frågar sig är nu om även de trots allt relativt stabila socialdemokraterna här hemma är på väg att dras ned i det slukhål som fått systerpartier i andra länder att nära nog utplånas. https://www.svd.se/slukhalen-som-hotar-europas-socialdemokrater
”Politiska slukhål hotar socialdemokratin i fler europeiska länder”, konstaterar Svenska Dagbladets Göran Eriksson i en analys den 30 april 2017 och fortsätter: ”Marken öppnar sig plötsligt under tidigare framgångsrika partier, som näst intill utplånas.”
I många länder är S-partierna bara skal jämfört med forna storhetsdagar…här besöker den svenske S-ledaren det norska broderpartiet, som dock ännu ter sig förhållandevis stabilt.
Detta var precis vad som hände i valet i Nederländerna i mars 2017, då det socialdemokratiska partiet föll från 24,7 procent i föregående val ända ner till 5,7 procent. Precis lika illa gick det i valen i Frankrike respektive Tjeckien: socialdemokraterna så gott som utraderas från den politiska kartan. Även socialdemokraterna i Tyskland misslyckades, låt vara att raset inte blev lika eftertryckligt där. Den här utvecklingen brukar kallas ”pasokifiering” efter det grekiska sossepartiet Pasoks kraftiga tillbakagång. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/11/18817/
Svensk politisk historia är i långa stycken synonym med Socialdemokratiska arbetarepartiets (SAP) historia. Partiets bästa valresultat inträffade krigsåret 1940 med 53,8 procent. Det är ju ett känt fenomen att folk i orostider tenderar att ty sig till det som känns tryggt och invant. Något liknande kan sägas om det näst bästa S-valet 1968 om 50,1 procent då studentrevolter härjade och USA trappade upp sina krigsinsatser i Vietnam https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokraterna_(Sverige)
Nog för att det finns en del orosmoment såväl internationellt som nationellt 2018, men ingen tror på några 50 procent för SAP i det kommande valet. Snarare är väl hälften härav, det vill säga 25 procent, en realistisk bedömning av vad som kan förväntas. Det kan till och med bli värre än så. Socialdemokraterna går med nästan 100-procentig säkerhet mot sitt sämsta valresultat någonsin. Sämst hittills var de 28,5 procent partiet fick i valet 1911, då Hjalmar Branting (1860-1925) var partiledare.
Jimmie Åkesson blir en seriös statsministerkandidat i september. Foto: SD Höganäs
Det är nog inte en alltför djärv gissning att Sverigedemokraterna – vars opinionskurva är i stigande i alla opinionsmätningar för tillfället – kommer att bli största parti den 9 september och det både i riksdagen samt i kommuner och landsting/regioner litet varstans i vår avlånga land. Därmed blir SD-ledaren Jimmie Åkesson på allvar en fullt tänkbar statsministerkandidat.
Året 2018 började inte särskilt väl för ett par av Sveriges två mest framträdande politiska ledare: varken Moderaternas nye ledare Ulf Kristersson eller den socialdemokratiska utrikesministern Margot Wallström kan ha sägas ha rosat marknaden när de skulle redogöra för de inrikespolitiska prioriteringarna respektive kommentera världspolitiken.
”Det kan gå lysande och det kan gå käpprätt åt skogen”, utlät sig Kristersson i en nyårsintervju med Tidningarnas telegrambyrå (TT) när han förutspådde hur det skulle gå med integreringen av nyanlända som enligt M-ledaren är den ”största utmaningen” . https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article27166707.ab
Nej, Uffe, integrationen kommer knappast att gå ”lysande”.
Enligt min mening är det något förvånande att Ulf Kristersson över huvud taget luftar alternativet ”lysande” i sammanhanget. Det borde nämligen vara uppenbart för alla med syn, hörsel och tankeförmåga i behåll att de ansatser till integrering som gjorts så här långt, i de fall de inte varit helt obefintliga, gått käpprätt inte bara åt skogen utan åt en långt mer ogästvänlig plats.
Fråga alla kvinnor som utsatts för gruppvåldtäkter. Fråga den personal inom räddningstjänsten som angripits med stenar, raketer eller smällare när de varit i färd med att rädda liv. Fråga polisen i Malmö, Göteborg, Stockholm med flera orter.
Moderaterna har efter Fredrik ”Öppna era hjärtan” Reinfeldts tid vid makten med växlande framgång sökt distansera sig från den extremt liberala immigrationspolitik han ställde sig i spetsen för. Det har, inte utan skäl, skämtats om att Kristersson blåkopierat långa stycken ur Sverigedemokraternas politik. Och med tanke på moderatpartiets uppgång i opinionen har detta sannolikt varit ett framgångskoncept.
I TT-intervjun skyndar sig emellertid Kristersson att emfatiskt frånsäga sig alla planer på samverkan med SD ”för jag delar inte deras grundläggande värderingar”. Precis här visar den nya M-bossen att han trampar vidare i Reinfeldts fotspår avseende den stereotypa synen på ett av Sveriges tre största partier. Det bådar sannerligen inte gott för framtiden att han på det här sättet målar in sig i ett hörn..
Om M och allianspartierna skall ha någon som helst chans att tillträda regeringsmakten i höst är det sista man behöver amatörmässiga uttalanden som bildligt talat bränner både skepp och broar!
Bilden ljuger – så här idylliskt är inte förhållandet mellan utrikesminister Margot Wallström och NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg.
”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige /… /Vi kommer inte att bry oss om hot mot Sverige, det är inte acceptabelt att man göra (sic!) såna här uttalanden.” Tvärtom, menade Wallström, är så kallade hot liknande dem som framförts av USAs högsta NATO-representant ”kontraproduktiva”.
Bakgrunden till utrikesministerns varning till NATO – som säkerligen darrar av skräck (OBS! sarkasm) – är att USAs tämligen nytillträdda NATO-ambassadör, den före detta senatorn Kay Bailey Hutchison, för en tid sedan konstaterade att om Sverige väljer att underteckna FNs konvention om ett globalt kärnvapenförbud så kan detta leda till problem i umgänget mellan Sverige och NATO. https://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-varnar-sverige-om-karnvapenforbud/
Wallström väljer nu att tolka denna i mitt tycke rätt harmlösa sakupplysning som ”hot och press” och därmed skapa en motsatsställning mellan vårt land och NATO som våra säkerhets- och utrikespolitiska intressen på intet sätt är betjänta av. Nu framhärdar Sverige via Wallström i att Sverige troligen kommer att underteckna FN-konventionen, kanske som rent trots gentemot NATO.
Det kan nämnas att såväl Finland som Storbritannien, två länder som vi samarbetar med frekvent på det militära området, har valt att neka underteckna propån om kärnvapenförbud.
Slutligen kan nämnas att även den allt gråare eminensen Carl Bildt har behagat uttrycka synpunkter på det gångna året och det som nyss börjat. Bildt är ”oroad” men finner likväl hopp i exempelvis den ekonomiska utvecklingen och att Trump ”ännu” inte startat något krig.
Metro/YouGov april 2017: Sverigedemokraterna störst med 25,6 procent.
När gratistidningen Metros nye ägare, den ideologiskt liberale finansmannen Mats Qviberg, på Twitter fick frågan: ”När skall dina sunda värderingar börja genomsyra Din tidning Metro?” twittrade han tillbaka:
Qviberg har i efterhand visserligen hävdat att han behagade skämta, men frågan torde vara nog så aktuell. Ett (av många) exempel på Metros vänsterpolitiska agenda fick vi när tidningsredaktionen den 20 april publicerade en text i anslutning till Metro/Yougovs opinionsmätning för april. Den stora nyheten uppgavs vara vad som kallades ”kannibalism” på den rödgröna regeringssidan: MP (2,7 procent ) och V (6,3 procent) tappar jämfört med marsmätningen, samtidigt som S (24,1 procent) avancerar i väljaropinionen.
Blockmässigt övertrumfar allianspartierna den rödgröna regeringstrion med 33,9 respektive 30,4 procent om man räknar bort KD respektive MP, vilka båda misslyckas med att nå fyraprocentsspärren.
Inte ett ord i Metro-texten om SDs frammarsch – ”stalinisterna” regerar tydligen på gratisblaskan…
Så nog skulle Mats Qviberg kunna rensa ut några stalinister/vänsterextremister på Metro om han ville!
Också i Aftonbladet/Inizios aprilundersökning rullar det på bra för Sverigedemokraterna: 21,2 procent och en andraplats i partirankningen efter Socialdemokraterna på 28,3 procent – en ökning från i mars med 2,7 procentenheter för sosseriet. Moderaterna på tredje plats går ner 0,8 procentenheter till 16,8 procent, något som bekräftar att det är tungt före i portgången för M-ledaren Anna Kinberg Batra.
Den stora nyheten enligt Aftonbladet är att Miljöpartiet dalar till kataklysmiska 2,5 procent samtidigt som S som nämnts ökar kraftigt. ”Stefan Löfven har trätt fram som en statsman efter terrorattentatet”, kommenterar Inizios opinionschef Karin Nelsson. Också hos Inizio (tidigare Sverige Tycker) backar Vänsterpartiet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zpAR4/mp-stortdyker-far-25-procent-i-nya-matningen.
Muntra miner hos Fridolin och Lövin vid senaste MP-kongressen – betydligt deppigare nu.
På allianssidan är det mest anmärkningsvärda kanske att Kristdemokraterna går fram med 0,6 procentenheter till 4,6 procent, den bästa opinionsnoteringen för detta hårt prövade parti på bra länge. Bra siffror även för framåtgående Centerpartiet med 12,5 procent. Räknar vi blockvis blir alliansen störst även hos Inizio och noteras för 38,3 procent jämfört med 37,5 procent för rödgrönt om vi räknar med megakrisande MP.
Novus anses av en del som ett av de mer seriösa opinionsinstituten, då man ringer upp intervjuobjekten efter i förväg uppgjorda listor. Problemet är bara att det brukar bli relativt stort bortfall samt att det finns risk för att den intervjuade inte avslöjar sina verkliga sympatier då andra personer i hushållet kan lyssna. Med detta i åtanke blir SDs notering på 19,0 procent och andra största parti rätt anmärkningsvärd. http://novus.se/wp-content/uploads/2017/04/4c8ca798dc4a8ac75b0a911cace45abb.pdf
Överlägset största parti hos SVT/Novus april blir S med 28,5 procent, en ökning med halvannan procentenhet efter lastbilsmassakern på Drottninggatan. V och MP får mer normala siffror på 7,4 respektive 4,2 procent. Bland allianspartierna går M ner ungefär lika mycket som S går fram och landar på 16,4 procent. Centerns positiva trend håller i sig – 12,6 procent, fram med 0,4 procentenheter. Solid rödgrön majoritet hos Novus – 39,8 procent mot 37,6 om man räknar med KD som inte når upp till spärren.
Stefan Löfven: Bagdad Bob eller statsman?
SIFO har ett i mitt tycke oförtjänt rykte som ”seriös” aktör i sammanhanget. I likhet med Novus genomför SIFO telefonenkäter med de felkällor som nämns för Novus här ovan. SD når sin lägsta siffra bland här refererade fyra undersökningarna med 16,7 procent, oförändrat jämfört med närmast föregående mätning. Sossarna hamnar däremot på 29,9 procent och ”lyfter” enligt Svenska Dagbladet efter terrordådet. https://www.svd.se/ny-svd-sifo-s-lyfter-efter-dadet–mp-under-riksdagssparren/om/opinionsmatningar
V ökar hos SIFO från 7,1 procent i mars till 8,2 nu, medan MP med sina föga imponerande språkrör backar 1,1 procentenhet ner till 3,2 procent. Bland alliansalternativen går M tillbaka 0,9 procentenheter till 17,5 procent; C framstår med sina 13,8 procent som en på sikt reell utmanare till M när det gäller ledartröjan hos de så kallade borgerliga partierna.
Fråga mig inte varför – för mig framstår Centerpartiets relativa frammarsch som en av den samtida svenska partipolitikens största gåtor.
För att sammanfatta. Socialdemokraterna har uppenbarligen tjänat mest – ja, det låter kanske makabert, men låt oss tala i klartext här – på den uzbekiske terroristens terrordåd den 7 april. Detta bekräftar den gamla erfarenheten, att i besvärliga tider tyr sig många till det gamla och invanda. S ökar hos samtliga här nämnda opinionsinstitut. Ett dåd som tog fyra oskyldiga människors liv och skadade 15, varav några mer eller mindre allvarligt. Andra som hade oturen att vara på plats har fått trauman som i värsta fall kommer att vara livet ut.
Nästan lika tydligt är Moderaterna den stora förloraren – minskning i tre av fyra mätningar; bara i Metro/YouGov ökar M, och då bara med 0,2 procentenheter. Frågan är hur länge M-ledaren Kinberg Batra kan sitta kvar innan hon efterträds av räknenissen Ulf Kristersson eller frireligiösa Elisabeth Svantesson.
Endast SD och C visar en uppåtgående trend i senaste månadens Poll of Polls.
Ännu mer prekärt är läget för riksdagens extremist- och flummarparti numro 1, MP. Språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin har inte gjort någon glad, och helt uppenbart är att den förstnämnde inte precis rosat marknaden med sitt förslag om fotboja för personer som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Eller för sina försök till kärleksmångleri efter terrordådet i Stockholm. Det skulle förvåna mig om MP klarar riksdagsspärren i september 2018.
Bekymmersamt är läget även för alliansens ”småttingar”, L och KD. Liberalerna går tillbaka i samtliga fyra mätningar och når inte över 6-procentsstrecket någonstans, under det att KD backar i alla mätningar utom en (AB/Inizio).
För Sverigedemokraterna är läget otvivelaktigt hoppingivande – etta i en mätning, tvåa i två och trea i en.
I tidningen Dagens Samhälles så kallade Poll of Polls-sammanställning över samtliga förekommande opinionsbarometrar den senaste månaden är S som förutsett störst med 27,1 procent. Bara två partier antecknas dock för uppåtgående trender – SD på 19,4 och C på 11,0 procent. Enda parti med en nedåtgående trend är M med 18,8 procent – övriga ligger still.
SD störst med 25,2 procent hos Yougov/Metro. Inte lika roligt för Ebba Busch Thors KD som hamnar under riksdagsspärren för tredje mätningen i följd med ynka 2,9 procent.
Sverigedemokraterna (SD) avancerar på bred front i väljaropinionen när nu halva mandatperioden förlupit. På annat sätt kan inte utfallet i de tre senaste mätningarna när detta nedtecknas tolkas. Partiet förefaller ha stabiliserat sig runt 20-25 procent och får i två av de tre mätningarna ungefär dubbelt så många sympatisörer som valet för jämnt två år sedan resulterade i. Samtidigt är SD i dessa båda mätningar störst av samtliga partier.
Allra bäst går det sverigevänliga partiet i Yougov/Metros mätning, som presenterades den 21 september: 25,2 procent jämfört med 24,8 månaden innan. Det gör SD klart störst med Socialdemokraterna på andra plats på 23,2 procent (22,9) och Moderaterna på tredje med 23,0 (23,6) procent. Allianspartierna blir störst med 37,o procent jämfört med 34,2 procent för de rödgröna. http://www.metro.se/nyheter/yougov-kd-ligger-under-sparren-for-tredje-matningen-i-rad/EVHpiu!YZ9p2qAt2NCUo/
Vardera blocket har ett parti som faller under riksdagsspärren: Kristdemokraterna på 2,9 och Miljöpartiet på 3,9 procent. För KD är det tredje mätningen i rad i aktuellt institut som partiet misslyckas med att nå de magiska 4 procenten, och läget börjar te sig riktigt prekärt för Ebba Busch Thors parti. KD har svårt att hitta en egen stabil linje utan varvar exempelvis Pride-vänlighet med konservativt betonade utspel.
Ännu värre ter sig läget för MP, som nu för femte Yougov-mätningen i rad får finna sig i att missa riksdagsspärren. Väljarna tycks ha insett att partiets totalt orealistiska miljöflum och immigrationsextremism inte förmår bidra med något som helst vettigt till den svenska politiken. Då hjälper det föga att partiet lämpat tidigare språkröret Åsa Romson med alla sina pinsamheter över bord till förmån för något mer sansade Isabella Lövin.
Foliehattsfeminism imponerar inte på väljarna.
Feministiskt initiativ backar från 3,3 procent i augustimätningen till 2,6 i september. Foliehattsfeminismen har glädjande nog uppenbara svårigheter att göra sig gällande i väljaropinionen!
Yougovs mätning bygger på intervjuer med 1523 personer ur en webbpanel.
Störst blir Sverigedemokraterna även i Sentio/Nyheter idags septemberundersökning offentliggjord den 19 september. 24,5 procent är en uppgång med 1 procentenhet sedan augusti och ett brott mot den svagt nedåtgående tendensen hos det norska institutet, som var det institut som bäst av alla lyckades pricka SD-framgången i 2014 års val. Ner till näst bästa parti, Socialdemokraterna, är det tämligen bastanta 3 procentenheter.http://nyheteridag.se/nu-okar-sd-igen-storsta-parti-med-marginal-i-sentio/
Även hos Sentio/Nyheter idag blir allianspartierna störst om än inte med samma marginal som hos Yougov/Metro: 35,5 mot 34,9 procent. Dessa siffror ljuger dock något, eftersom Kristdemokraterna noterar ett bottennapp med 2,8 procent och därmed skulle missa riksdagen. Därmed är KD dryga tio gånger mindre än de trenne i topp. Aktuell undersökning bekräftar även Liberalernas svårigheter, som inte direkt ter sig mindre med splittringen i partitoppen från vilken Birgitta Ohlsson nu tvingats göra sorti – 4,9 procent framkallar inga glädjerus hos hårt prövade (social)liberaler.
MP klarar riksdagsspärren hos Sentio/Nyheter idag. Partiets vånda kvarstår dock.
På SVMP-sidan lyckas Miljöpartiet faktiskt kravla sig över riksdagsspärren med 4,8 procent, att jämföra med 3,5 i augustimätningen. Vänsterpartiet gör habilt ifrån sig hos Sentio med 8,6 procent av sympatierna, vilket ändå är en nedgång jämfört med augustis exceptionella 10,9.
Feministiskt initiativ antecknas för 2,8 procent, ett marginellt avancemang, medan ”övriga” (läs: Piratpartiet) får jämnt en procent.
Sentio-mätningen baseras på intervjuer med 1020 personer ur en webbpanel.
I den tredje här refererade väljarundersökningen, IPSOS/Dagens Nyheters septembermätning av den 21 september, kan SD glädja sig åt tangerat bästaresultat någonsin med 19 procent av väljaropinionen. Det meddelas att institutet i fråga har använt sig av en ny mätmetod som gör att decimalerna försvinner, vad det nu skall vara bra för. Sajten status.st, som redovisar SDs alla resultat, anger dock 18,6 procent.http://www.dn.se/nyheter/sverige/dnipsos-moderaterna-har-svart-att-ta-valjare-fran-sd/
Enligt IPSOS-undersökningen är Sverigedemokraterna landets tredje största parti. Allra störst är sossarna med 26 procent följda av Moderaterna på 24. De båda dödsföraktande lindansarpartierna MP respektive KD landar båda på 4 procent. I den här mätningen är det borgerliga blocket störst med sammanlagt 41 procent mot 37 för ”svamparna”.
Lämplig dryck för ”liberaler” efter IPSOS-mätningen?
Det forna Folkpartiet, det vill säga Liberalerna, har väl knappast anledning att korka upp några champagnekorkar som en följd av IPSOS-siffrorna, men 6 procent är ju i alla fall aningen bättre än 2 gånger 4,9. L kanske för att fira litet lagom kan köra ett hyggligt ”vanligt” mousserande vin i stället, testa gärna billiga men prisvärda Törley från Ungern (partiets nykterhetsfalang får väl beställa in sockerdricka).
Det är hos IPSOS som Centerpartiet noteras för bästa septembersiffrorna med 7 procent. Mätningen bekräftar också att Moderaterna, trots aktningsvärda försök, har klara svårigheter med att få över SD-väljare till sitt parti. Av naturliga skäl, skulle jag vilja påstå. Ingen SD-sympatisör kommer någonsin att glömma Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-extremism eller det märkliga, politiskt närmast suicidala, utspelet att Sverige tillhör invandrarna.https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU
Gudrun Schymans frejdade feminister i F! får nöja sig med 2 procent i den här undersökningen.
IPSOS har intervjuat 1727 personer både telefonledes och digitalt.
Pavel Gamov (SD) gläds åt senaste tidens framgångar för det sverigevänliga alternativet i svensk partipolitik.
Man bör naturligtvis fråga sig vad SD-framgångarna beror på. Partiets unge riksdagsrepresentant Pavel Gamov från Uppsala gör dessa relevanta reflektioner i Nyheter idag:
Trots att andra partier försökt närma sig vår politik på senare tid ser väljarna att vi är originalet. /…/ SD ökar som mest i valrörelserna, så att vi nu går in i andra halvlek av mandatperioden med detta utgångsläge bådar gott för våra chanser att bli största parti med råge 2018.
Jag skulle vilja tillägga att många väljare som är hjärtinnerligen utleda på Löfven-regeringen – förmodligen Sveriges mest inkompetenta någonsin – helt säkert känner en betydande frustration över allianspartiernas totala ovilja att fälla den rödgröna ministären. M-kaptenen Anna Kinberg Batra och övriga borgerliga ledare kan vara nog så giftiga mot Löfven och kompani, men när det kommer till kritan låter de sossarna och miljönissarna fortsätta ”regera”.
Ingen SD-sympatisör kommer att glömma Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik.
Sverigedemokraterna går således på i de så kallade ullstrumporna. Osvuret är väl som alltid bäst men det är onekligen svårt att, särskilt i ljuset av den pågående politiska och sociala utvecklingen, se att den sverigevänliga framgångstrenden helt plötsligt skulle komma av sig och förbytas i sin motsats. På vänsterkanten gör vissa obotliga optimister dock allt för att besvärja verkligheten.
Minns detta och jämför om två år Greiders förutsägelser med det då aktuella valresultatet. Får han rätt, ja då lovar jag lägga ner mina försök inom den partipolitiska analysens domäner!
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
Samma dag som statsminister Stefan Löfven (S) förkunnade sin föresats att utlysa nyval, presenterade det norska mätinstitutet Sentio Research AB sin novembermätning. 1045 personer hade intervjuats på webben mellan den 25 och 30 november med delvis intressant resultat som följd.
Mätningen ger det rödgröna blocket 42,3 procent jämfört med 38,6 för det borgerliga. Sverigedemokraterna noteras för 16,4 procent. För Kristdemokraterna finns all anledning till oro, då detta i mitt tycke ganska onödiga parti – dess hjärtefrågor tillvaratas lika bra eller bättre av andra partier – noteras för all time low med blott 2,3 procent, en minskning med halva röstetalet jämfört med valet den 14 september.
Vad som åtminstone denna bloggare tycker är anmärkningsvärt är att de rödgröna partierna S, MP och V lyckas hålla ställningarna så pass väl trots en katastrofal insats i regeringen för de två förstnämnda och leder klart före allianspartierna.
SD går fram till 16,4 procent om man jämför med valresultatet, men däremot tillbaka med 0,3 procentenheter jämfört med Sentios oktobermätning som medförde all time high för vårt parti. Det skulle betyda 60 riksdagmandat.
Helt klart är under alla omständigheter att SD har en kraftfull vind i seglen just nu, vilket också framgår av tidernas bästa resultat i Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning som gav 12,4 procent. Samtidigt skall noteras att Sverigedemokraterna nu har 14 917 medlemmar och även en till synes sprudlande verksamhet i ungdomsförbundet SDU.
Att översätta nämnda mätresultat till ett nästan säkert nyval den 22 mars – Löfven har tänkt sig utlysa ett sådant den 29 december om han inte lyckats nå en i så fall mirakulös överenskommelse med något annat parti dessförinnan – är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt.
Mattias Karlsson: ”SD skall bli större än M.”
Spontant har jag dock mycket svårt att förstå den tillförsikt som ådagalagts av Löfven och MPs Åsa Romson i olika media. De talar om sin gemensamma budget som sin stora styrka, samtidigt som samma budget är den grundläggande orsaken till föreliggande regeringskris. Ännu svårare har jag att förstå sosseredaktören Görans Greiders bubblande entusiasm inför Löfvens påstådda handlingskraft och de rödgröna utsikterna i ett nyval.
Betydligt lättare är det då att begripa den sverigedemokratiska optimismen, eftersom partiet nu har fått tillfälle att åskådliggöra sin tyngd i svensk partipolitik genom att tvinga fram ett regeringsnederlag och nyval efter bara dryga två månaders regerande. Och det finns väl ingenting som tyder på att SD skulle prestera sämre i ett nyval än man gjorde i septembervalet, då det blev mer än en fördubbling av röstetal och mandat jämfört med 2010.
Frågan är om inte SD, nu på ett utmärkt sätt lett av Jimmie Åkessons vikarie Mattias Karlsson, står inför ett genombrott: nu finns chansen att övertyga alltfler väljare om, att det inte är ”rasistiskt” att vilja begränsa invandringen för att vi skall ha råd att bevara den traditionella svenska välfärden. Det är helt korrekt som Karlsson framhållit, att invandringspolitiken är nyckeln till alla andra politikområden. Befriande även att höra honom tala om att SD siktar på att bli större än Moderaterna.
Personligen hade jag gärna sluppit ett jobbigt, svindyrt och kanske onödigt extra val, som den officiella termen lyder. Jag hade föredragit större tålmodighet med valet 2018 som det långsiktiga målet. Dock är det svårt också för en äldre gråhårsman som denna bloggare att inte ryckas med i den smittande entusiasm många partikamrater uppenbarligen känner inför prospektet om nyval.
Tvivelsutan ter sig ett sådant logiskt i det uppkomna läget. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats. Mycket hänger på om vi sverigedemokrater kommer att gå i land med uppgiften att mobilisera våra väljarskaror, som tidigare gjort sig kända för att stundom föredra sofflock framför vallokal. Lägg därtill en allmän valtrötthet efter genomförda kyrkoval (2013), EP-val (2014) samt riksdagsval (2014).
Caesar vågade – och vann.
En intressant och spännande tid väntar. Eller som Gajus Julius Caesar uttryckte det när han passerade floden Rubicon och tågade söderut mot Rom med sina styrkor för att ta makten där den 10 januari år 49 före Kristi födelse: Alea iacta est (”Tärningen är kastad”). Som alla vet, eller borde veta, kunde Caesar sedan också som ett resultat av sitt vågspel utbrista: Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”).
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 