Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

Tidigare ”rasistisk” (SD-) politik numera högsta klokskap

 Sverige och Europa är drabbat av tidernas mest omfattande flyktinginvällning.

På kommunstyrelsens föredragningslista finns en stående punkt som benämns ”Aktuella uppgifter om flyktingmottagning”. Den mycket kompetente tjänstemannen Johan Ward brukar då informera om aktuell statistik i riket, länet och inte minst Södertälje kommun.

Vid KS-sammanträdet den 29 januari framgick att per den 16 januari fanns totalt 1677 asylsökare i Södertälje kommun varav 726 från Syrien. Av 904 flyktingar kom 717 från samma land. Endast tre ensamkommande barn/ungdomar hade dittills under januari anlänt till kommunen.

Om vi uppfattat saken rätt är trenden med hitkommande människor så här långt avtagande. Av Wards presentation framgick också att regeringen numera tillämpar restriktioner som hade varit otänkbara för bara ett halvår sedan, till exempel tidsbegränsade uppehållstillstånd, begränsad rätt till anhöriginvandring och mer frekventa ID-kontroller.   

Enligt inrikesminister Anders Ygeman (S) är det också meningen att så många som omkring 80 000 människor, vilka enligt lag inte har rätt att vistas i landet, skall skickas tillbaka under de närmaste åren. Hur detta rent praktiskt skall gå till är dock oklart, om det alls är genomförbart.

Det är intresseväckande att studera de flesta av de så kallade sjuklöverpartiernas radikalt ändrade förhållningssätt i flykting – och asylfrågorna. Åsikter och åtgärder som för några månader sedan stämplades som svårartat ”rasistiska” och ännu värre anses nu tydligen vara den högsta formen av klokskap i rådande prekära läge.

 1989 ansåg S-regeringen Ingvar Carlsson att det var nödvändigt att skärpa flyktingpolitiken genom ”Luciabeslutet”.

Embryot till nuvarande krisläge står att söka i ett riksdagsbeslut från 1975, som fastslog att Sverige skulle vara ett mångkulturellt samhälle. Personer i Sverige med utländsk bakgrund skulle inte förständigas att assimilera sig i det svenska samhället, som den dittills förda politiken förutsatte. I stället skulle de själva få välja om de önskade bihålla sin etniska egenart eller ”bli svenskar”.

Med Jugoslaviens upplösning med åtföljande komplikationer följde strömmar av flyktingar som de styrande Socialdemokraterna med Ingvar Carlsson som statsminister fann ohanterliga, trots att numerären på den tiden var avsevärt mindre än i dag. Den 13 december 1989 fattades därför det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket endast immigranter vilka omfattades av FNs flyktingkonventioner – benämnda ”kvotflyktingar” – skulle tillåtas komma in i Sverige.

Den borgerliga Bildt-regeringen rev upp detta beslut 1991, därtill pressad av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg som hotade spräcka regeringen om inte Luciabeslutet revs upp och en ”generös flyktingpolitik” infördes. Följden blev en ständigt ökande flyktingström från Balkan, enkannerligen i form av kosovoalbaner, vilket skapade problem och sociala/etniska spänningar i samhället.

När alliansregeringen Reinfeldt trädde till 2006 inleddes på sentimentala och irrationella grunder en veritabel svängdörrspolitik vad avser immigrationen, en politik som accentuerades genom det ödesdigra beslutet att låta alla flyktingar från krigets Syrien per automatik få permanent uppehållstillstånd (PUT) parallellt med ett lavinartat inflöde av så kallade ensamkommande flyktingbarn. Statsminister Fredrik Reinfeldt manade oss att ”öppna våra hjärtan” för alla som ville komma in.

Problemet var givetvis att det var i praktiken omöjligt att kontrollera varifrån personer – till helt övervägande delen män – som hävdade att de var flyktingar från Syrien i verkligheten kom från. Detta på grund av att dessa asylsökande i nio fall av tio gjort sig av med alla identitetsbevis före ankomsten till vårt land. Några ansträngningar att kontrollera åldrarna på inkommande ”flyktingbarn” har heller inte gjorts.

 Knivmord på asylboenden är en ny brottskategori i Sverige – en följd av Reinfeldts beryktade ”öppna era hjärtan”-politik.

Vi sverigedemokrater tycker naturligtvis det är välgörande att såväl de regeringsbärande partierna som den borgerliga oppositionen insett allvaret i de problem en alltmer ohanterlig massinvandring skapar. Finns det inga jobb, bostäder och utbildningsmöjligheter saknas också förutsättningar för en någorlunda dräglig tillvaro.

Följder av en överdimensionerad immigration är vidare kriminalitet, sysslolöshet och bidragsberoende, något som sliter hårt på våra samhällsresurser. SD välkomnar som sagt de sju övriga riksdagspartiernas omorientering. Samtidigt kan vårt parti inte undgå att konstatera, att det vi förespråkat under en lång följd av år nu tydligen med expressfart ska genomföras av övriga partier.

Risken finns att det då blir både ”fort och fel”, som ett av KS-ordföranden Boel Godners (S) favorituttryck lyder. Vi antar dock att det beprövade talesättet ”bättre sent än aldrig” är tillämpbart även här. Låt oss dock påpeka, att om övriga partier långt tidigare hakat på SD-politiken så hade aldrig det nu uppkomna krisläget behövt uppstå. Okontrollerad massinvandring är aldrig bra för ett samhälle oavsett om det råder krig ute i världen eller ej.

Vi har ingenting emot att de övriga partierna lånar hejvilt ur SDs åtgärdsförråd. Synd bara att samma partier väntat så länge att det möjligen är för sent att lappa ihop en del av det som blivit trasigt i vårt samhälle.

 KS-ordföranden Boel Godner (S) menar i sina uppriktiga stunder att Södertälje inte klarar att ta emot fler flyktingar.

Ett litet erkännande om varifrån man hämtat den nya, mer realistiska politiken hade slutligen kanske också varit på sin plats. Som det brukar heta: äras den som äras bör!

Ovanstående text är en utökad version av ett debattinlägg undertecknat av Tommy Hansson och Beata Kuniewicz, ersättare respektive ledamot i kommunstyrelsen i Södertälje, som var infört i Länstidningen i Södertälje den 19 februari 2016.

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Reinfeldts ”öppna gränser” och de utopiska nya Moderaterna

 Reinfeldt som HBTQ-förkämpe: har modellerat Sverige och svenskarna efter sin egen släkt.

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.

Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.

Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.

Här en länk till några av Fredrik Reinfeldts uttalanden:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/reinfeldt-vill-ha-ett-%C3%B6ppnare-sverige-3034702

Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen, att Sverige skall ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull och att  varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:

Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.

 ”Människor som kommer hit mitt i livet” har större rätt till Sverige än infödda svenskar, enligt förre statsministern.

I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:

Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?

Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.

Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.

Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.

 Sveriges gränser är påhittade, hävdar Fredrik Reinfeldt.

Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som skall etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.

Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktad uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.

I likhet med alla veklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.

Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.

 Ett land med ”påhittade” gränser – behöver det ett militärt försvar?

Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.

Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter den 15 november 2006:

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Fredrik Reinfeldts sannolika narcissistiska personlighetsstörning , som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.

 

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Succé för Åkesson i Södertälje – sjuklöverpartierna nu ordentligt uppskrämda

Jimmies framträdande i Södertälje möttes med jubel och applåder från hundratals anhängare. Ett fåtal tyckte annorlunda. Foto: Jörgen Fogelklou

Jämnt tio dagar före valet den 14 september besökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Södertälje och Politikertorget på Gågatan i sällskap med göteborgsgamängen Jörgen Fogelklou.

Till skillnad från det lama mötet inför de närmast sörjande med V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen, var det  var fullpackat med folk utanför polisens avspärrningar framför scenen och av dessa var det kanske ett 20-tal vilka vände ryggen mot Åkesson, skränade, skramlade med nycklar och gav fingret.

Bland dessa fanns kommunalrådet Staffan Norberg (V), som sannerligen borde veta bättre än att på detta sätt vända ryggen åt det fria ordet och ansluta sig till den ohyfsade och intoleranta skränfock som inte vet vad verklig demokrati innebär.

 Rödskägg, batikhäxor och kommunalråd vände ryggarna mot yttrandefriheten och störde mötet på olika sätt. Foto: Tommy Hansson

Jag tror inte jag behöver tala om att lokalblaskan Länstidningens webbreportage från evenemanget till största delen handlade om just de fåtaliga demokratiföraktarnas verksamhet. Reportern valde att välja ut tre av dessa som intervjuobjekt, medan motvikten blev en person som halvt om halvt sympatiserade med SD. Man undrar i sitt stilla sinne var forna tiders saklighet och objektivitet i nyhetsrapporteringen tagit vägen:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2621625-lt-play-akesson-sd-talade-pa-politikertorget

I en artikel dagen före mötet med Åkesson skrevs vidare mest om den planerade motaktionen, men tidpunkten för mötet hade LT underlåtit att sätta ut. Till skillnad från notisen då Sjöstedts sammankomst utannonserades. Att LT tar ställning mot SD på ledarplats är naturligtvis inget att säga om, men då man öppet misshandlar vårt parti i nyhetsartiklarna så ägnar man sig åt oseriös kampanjjournalistik och ingenting annat.

Nåja, man får väl vara nöjd med det lilla. Som att den ofta förekommande V-svansen i form av AFA- och Revolutionära fronten-huliganer lyste med sin frånvaro. Och som att LT valde att faktiskt publicera en halvsidesannons  för SD – som vi förvisso betalt för – där asylsökandet i de nordiska länderna  jämfördes i stapeldiagrammets form. Ett tiotal dagstidningar, däribland DN och SDS, refuserade av svårbegriplig anledning denna annons:

I vårt land anses det tydligen kontroversiellt bara att jämföra invandringsstatistiken i olika länder, något som bekräftar min uppfattning att vi snabbt närmar oss något slags politiskt korrekt halvdiktatur (om vi inte redan är där) där vissa åsikter och vissa diskussioner är bannlysta. Ett land där integrationsminister Erik Ullenhag oroar sig betydligt mer för att islamistiska IS brutala framfart i Irak och Syrien skall leda till ”islamofobi” än för IS offer. Där obekväma konstnärer hamnar i fängelse. Sverige har kort sagt blivit ett extremt land.

För att återgå till Jimmies möte var det stor show på Politikertorget. Spänningen byggdes upp gradvis från det att jag anlände till vår valstuga på Gågatan klockan 10.20 för att träffa en journalist från den välrenommerade tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, vilken ville känna mig på pulsen om den stora syriska immigrationen till Södertälje inför det beramade mötet. Han blev något försenad, men det gjorde ju inte särskilt mycket i det varma solskenet.

 Scenen förbereds…Foto: Tommy Hansson

Så småningom började centrala Södertälje fyllas av intresserad allmänhet och av uniformerade såväl som civilklädda poliser. Slutligen rullade så det skåpbilsliknande turnéfordonet modell större in framför Politikertorgets scen. Fogelklou, Linus Bylund och föraren Michael Rubbestad började montera upp de anordningar som skulle användas under Jimmies tal, och partiets biträdande säkerhetschef Per Vegelow checkade säkethetsläget tillsammans med polisen.

De klämmiga partilåtarna ekade mellan husen på Gågatan när Jimmie Åkesson slutligen anlände och inledde sina aktiviteter i Södertälje med att hälsa på oss lokala förmågor som fanns på plats. En bukett stiliga höstblommor fick han också av Ingrid Hult. Och så drog showen igång efter kort presentation av Tommy Blomqvist. Till skillnad från Sjöstedt valde Åkesson att tala i anslutning till ett podium som placerats nedanför scenen, sekunderad av Fogelklou som ställde frågor om SDs politik med göteborgsglimten i ögat.

Alliansregeringens politik att vilja hjälpa människor från utsatta områden genom att låta så många som möjligt av dessa – i praktiken de mer välbeställda som har råd att betala människosmugglare – komma hit illustrerade Jimmie på ett fyndigt sätt.

Om vi har tio personer och tio äpplen att fördela på dessa, framhöll SD-ledaren, så blir det onekligen mest rättvist om varje person får ett äpple var. Med den förda politiken får dock den person som har det bäst nio äpplen, medan övriga nio får dela på det tionde.

Det var dock inte bara immigrations- och flyktingpolitiken som kom till belysning i Åkessons presentation. Han rörde sig över så gott som  hela spektrat av partiets politik: arbetsmarknadspolitik, vårdsituationen, pensionärsbeskattningen, föräldraförsäkringen med mera. Som sverigedemokrat kände man sig inte så litet stolt över Jimmies (och Jörgens) proffsiga insats. Före mötet i Södertälje hade teamet varit i Nynäshamn och fortsatte sedan till Huddinge och Värmdö.

Jimmie och Jörgen show på Politikertorget. Foto: Tommy Hansson

Innan jag begav mig hemifrån läste jag i tidningen Dagens Samhälle att de rödgröna och alliansen tänker gå ihop i det enda syftet att isolera SD från varje form av inflytande i Södertälje och andra kommuner. På omslaget tittar på en jättelik blaffa till bild KS-ordföranden Boel Godner (S) och oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) in i kameran och gör sitt bästa för att se så hjärtinnerligt goda ut som man bara kan göra, när man anser sig ha himlen och hela änglaskaran på sin sida.

Att man på fullt allvar tycks tro det framgår av texten inne i tidningen, där Lärnestad bland annat påstår att SD vill ”bygga en mur” runt Södertälje för att slippa alla flyktingar och Godner menar, att det är ”de goda krafterna” – det vill säga de själva –  som skall ”beskriva verkligheten” och inte det diaboliska SD. Snart dyker det väl också upp påståenden om att vi SDare äter barn till frukost eller förgiftar kommunens dricksvatten…

Lärnestad oroar sig enligt artikeltexten över att det står ”många pensionärer vid deras /SDs/ valstuga”, vilket kanske inte är så konstigt – det är ju den befolkningsgrupp som får lida mest av regeringens politik gynnande asylflyktingar och inte människor som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv.

 Trängseln var stor då Jimmie talade. Foto: Tommy Hansson

Nu planerar kommunens ordentligt uppskrämda makttanter således att stänga ute och isolera SD från varje form av inflytande, samtidigt som man med darr på stämman talar om ”ökad tolerans”. Jo, tjena. Det här är auktoritärt maktspråk i syfte att helt enkelt sätta folkviljan ur spel. Toleransen är i det här fallet obefintlig. Det är faktiskt så man får kväljningar.

Här en länk till en LT-artikel med samma tema:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2622176-ingen-vill-samarbeta-med-sd

Bara en dryg vecka återstår till valet, som kan bli en riktig rysare sedan allianspartierna till stor del hämtat in vänsterblockets tidigare kraftiga försprång i opinionen. En parlamentarisk cirkus utan dess like kan vidare bli verklighet för den händelse det totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ slinker in i riksdagen.

Missa slutligen inte Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget den 10 september klockan 12.30 – nu ger vi järnet ända in i kaklet!

 

 

Nu orkar Reinfeldt inte låtsas längre – invandringens kostnader slukar allt annat!

Besatt.

Så kan man lämpligen beskriva stasminister Fredrik Reinfeldt under dennes sommartal på Norrmalmstorg i Stockholm den 16 augusti. Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansregeringen i stort är besatt av att göra Sverige till ett så stort mottagarland för invandrare som det bara går. Reinfeldt förberedde allmänheten på vad som komma skulle via en pressträff inför talet:

http://www.dn.se/valet-2014/reinfeldt-oppna-era-hjartan-for-de-utsatta/

Allting annat – försvaret, fattigpensionärerna, arbetslösa ungdomar, utsatta svenskar – anser regeringen Reinfeldt vara av mindre vikt. Bara vi slår vakt om vårt renommé som ”något av en moralisk stormakt” tänker Reinfeldt låta oss göra vilka uppoffringar som helst, väl vetande att han personligen  inte kommer att beröras det bittersta av detta.

Reinfeldt orerade om att vi bör ”öppna våra hjärtan” för de enligt Migrationsverkets uppskattning omkring 400 000 personer utomlands ifrån som kommer att söka asyl i vårt land under 2014-15:

Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför.

Problemet med den uppmaningen är blott att det inte stämmer. Ty om vi verkligen ville visa soldaritet med den så kallade världen utanför så skulle vi anstränga oss betydligt mer i syfte att, som Sverigedemokraterna förordar, hjälpa de nödlidande på plats i deras hemländer respektive närområden. Dessutom torde det bli plånböckerna mer än hjärtana vi lär få anledning öppna.

 Reinfeldts idé om solidaritet: importera ”världen utanför” till Sverige och Europa.

Vi visar ingen solidaritet med ”världen utanför” genom att importera betydande delar av denna värld till Sverige. Hellre än att bjuda in all världens folk till Sverige borde vi rimligen uppmana dem att, om möjligt, stanna kvar i sina länder för att försöka vända utvecklingen till det bättre.

Dock kan det vara lämpligt att berömma statsministern för en sak: han erkände, efter i det närmaste åtta år vid makten, för första gången att invandringen är en tung ekonomisk börda för landets skattebetalare. Tidigare har vi intill förbannelse fått höra att invandringen endast berikar och att den är en veritabel vinstaffär för vårt arma land. Så icke nu:

Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte att ha råd med så mycket annat, men det är verkliga människor som flyr för sina liv.

Människor som sedan, enligt beslut i domstol, har rätt att uppbära bidrag för att kunna semestra i de länder de förutsätts ha flytt ifrån med livet som insats. Jag tror inte ens att regeringens egen Bagdad Bob, desiformationsminister Erik Ullenhag, kan skyla över Fredrik Reinfeldts yttranden den här gången.

 Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag (FP) debatterar mot Jimmie Åkesson (SD) på en pall för att se längre ut.

Inom en icke alltför avlägsen framtid kan det för övrigt bli nödvändigt för oss svenskar att ta vår tillflykt utomlands. Enligt en FN-rapport finns det nämligen risk för att Sverige inom cirka 15 år förpassats rätt in i Tredje världen med förhållanden värre än länder såsom Libyen och Bulgarien. Enligt CBN News World har Sverige blivit ett laboratorium för sociala experiment som för tankarna till Sovjetunionen och Nordkorea:

http://www.cbn.com/cbnnews/world/2014/April/Soviet-Sweden-Model-Nation-Sliding-to-Third-World/#.U_C-WQqk55s.twitter

CBN News World tar i sin analys bland annat upp det faktum att yttrandefriheten delvis upphävts till följd av hårda krav på anpassning till en politiskt korrekt åsiktskorridor, särskilt när det gäller frågor med anknytning till den oproportionerligt stora invandringen till Sverige. Man exemplifierar med docenten Jim Olsson, som ställdes mot väggen av tidningen Expressen för att anonymt ha uttryckt misshagliga åsikter i ett webbforum.

 Docent Jim Olsson säger sin mening om Expressens reportrar.

Vidare belyses i nämnda analys den från arabvärlden importerade antisemitismen, som gör judarna i främst Malmö till en utsatt grupp, samt den storm av kritik från etablerade media som den somaliskfödda journalisten Amun Abdullahi Mohamed utsattes för, då hon riktade sökarljuset mot den muslimska invandringen till Sverige.

Bland annat tog hon upp det faktum att den somaliska terrorgrupperingen al-Shabaab rekryterar unga stridande i invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Enligt Abdullahi kunde det vara mindre riskfritt att vistas ute en natt i Somalias huvudstad Mogadishu än i Rinkeby. Sådant ligger långt utanför den åsiktskorridor som dikterar den svenska självcensuren.

I CBN-reportaget får de båda danska skribenterna Mikael Jalving och Lars Hedegaard samt nätpublikationen Dispatch Internationals svenska chefredaktör Ingrid Carlqvist komma till tals för att informera om vilket extremland Sverige blivit.

 Sverige är numera ett land där obekväma konstnärer som Dan Park kastas i fängelse.

Ja, den bistra och bittra sanningen är att Sverige är ett land där yttrandefriheten satts ur spel och där konstnärer med obekväma budskap såsom Dan Park placeras inom lås och bom. Ett land där våldtäkter och väpnade rån kan ge mildare straff än opassande konst. Och som sagt ett land där kostnaderna för immigrationen tillåts sluka allting annat.

Om det någonsin föresvävat Fredrik Reinfeldt att hans sommartal på Norrmalmstorg är en valvinnare så känner jag mig tämligen säker på att han får tänka om.

Persson om Schyman: ”Omogen, splittrad och okunnig”

 På den tiden det begav sig: Göran Persson (S) och Gudrun Schyman (V) i en skakig relation.

Två sensationer inträffade i valet till Europaparlamentet (EP) den 25 maj: Sverigedemokraterna (SD) fick nästan 10 procent och vann två mandat som tillfaller Kristina Winberg och Peter Lundgren, Feministiskt initiativ (Fi) erhöll 7 procent av rösterna och kan därmed skicka Soraya Post till Bryssel och Strasbourg.

Sistnämnda parti, med förra Vänster-ledaren Gudrun Schyman som primus motor, noteras även mestadels för siffror över 4 procent i mätningarna inför riksdagsvalet den 14 september. I ett ”värsta tänkbara”-scenario kan Fi ej endast nå riksdagen  utan också komma att ingå i en rödgrön regering med ministerposter och allt.

Således ett parti som bland annat vill införa medborgarlöner, avskaffa det militära försvaret, lägga ned kärnkraften, införa ett juridiskt tredje kön, möjliggöra månggifte och anordna omskolningskurser för män. Det är vidare ett parti som talar vitt och brett om kvinnors rättigheter men föredrar att tiga om invandrares gängvåldtäkter och barbarisk könsstympning av skolflickor.

Med ett sådant knäppgöksparti vid rikets roder skulle Sverige sannolikt förlora all eventuell kvarvarande respekt i omvärlden. Så här har jag tidigare skrivit om detta värstingparti:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/27/varstingpartiet-fi-siktar-hogt/

Intressant är att ta del av vad vår förre statsminister Göran Persson (S) fick för intryck av Gudrun Schyman under den tid hennes dåvarande parti (V) ingick i regeringsunderlaget. Klicka på länken nedan för att ta del av Perssons intervjusvar angående Schyman (han pratar om Schyman ungefär 1,25 – 3,40 minuter in i filmen):

Göran Persson, statsminister 1996-2006, talar om att han ”jobbar på” sin relation med Gudrun Schyman men att de båda aldrig tycks nå fram till varandra. Varför? Persson ger bland annat följande förklaring:

De gånger jag träffar henne ger hon ett splittrat och omoget intryck. Hon är ofta väldigt okunnig i de sakfrågor vi diskuterar och oerhört undfallande vid förhandlingar.

En gång, berättar Persson, fick dåvarande vänsterledaren ett våldsamt utbrott om karlar i största allmänhet vid en viktig förhandling och gastade om att ”Ni män skall inte tro att ni kan knulla runt med kvinnor ur olika miljöer”.

Göran Persson avslutar intervjudelen om sina erfarenheter av Gudrun Schyman med att säga, att han ”aldrig kommer att kunna lita på Gudrun Schyman” i ett krisläge för landet. Man får innerligt hoppas att den nuvarande S-ledaren, Stefan Löfven, tar Perssons ord om Schyman ordentligt ad notam.

 Islamiseringen fortgår ohejdad.

Det är enligt mitt synsätt i dagens läge i högsta grad befogat att tala om kris för gamla Sverige. Massinvandringen spränger alla gränser med alliansregeringens goda minne och tvingar på oss en så kallad mångkultur, som i allt raskare takt urholkar och upplöser hävdvunna traditioner och värderingar. Islamiseringen av vårt samhälle fortsätter okontrollerat. Ekonomin körs i botten liksom respekt för lag och ordning.

Något militärt försvar har vi i ett sådant läge näppeligen råd med, vilket öppnar oanade möjligheter för  Putins Ryssland. De som protesterar mot denna tingens ordning marginaliseras genom diverse tillmälen och fantasifulla djävulsmålningar.

Att i ett sådant läge låta personer som Gudrun Schyman, Soraya Post och andra mer eller mindre förvirrade partikamrater få något som helst att säga till om vore förödande för vårt redan hårt prövade och sargade land, och skulle nästan säkert ge upphov till chockreaktioner i omvärlden. Låt det aldrig inträffa!

 

Verkligheten är Ullenhags värsta fiende

 Nationaldagen tillbringade Erik Ullenhag vid Islamic Center i Malmö. Det har inte rapporterats att han uppmanade närvarande islamska trosbekännare att sluta trakassera Malmös judar.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nu-samlas-vi-mot-islamofobin_3642660.svd

Den dag detta skrivs går statsrådet Erik Ullenhag ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet rubricerad ”Nu samlas vi mot islamofobin” (länken ovan). Dagen till ära har ministern samlat ett antal inhemska och utländska auktoriteter till ”ett internationellt rundabordssamtal om islamofobi”.

Det är samme Ullenhag som i EU-valrörelsen helt skamlöst utnyttjade mordet på tre judar (en fjärde avled senare) i Bryssel genom att på Twitter framföra: ”En påminnelse om att i dag rösta för tolerans.” Det vill säga inte på Sverigedemokraterna. När det visade sig att det bestialiska massmordet begåtts av den fanatiske, från Syrien återvändande 29-årige jihadisten Mehdi Nemmouche, blev det (bortsett från några lama försök till bortförklaringar som inte övertygade någon) märkbart tyst från statsrådets sida.

Det är också samme Ullenhag som tillbringade nationaldagen den 6 juni med att tala vid Malmö Islamic Center med dels svenska flaggan, dels en flagga med gul halvmåne mot blå botten bakom ryggen.

Folkpartisten Ullenhag målar i SvD-artikeln upp en hiskelig bild av ett Sverige och ett Europa svårt plågat av den islamofobiska farsoten och skriver:

Vi måste vara uppmärksamma på bilden som sprids av islam och muslimer. Det är ofta en gravt förenklad och negativ bild som med kraft förmedlats allt sedan terrorattacken i New York 2001. Muslimer skildras alltför ofta i en negativ kontext, till exempel i samband med våldsamheter och kvinnoförtryck.

Apropå Erik Ullenhags partitillhörighet: lyssna gärna på radiokanalen Granskning Sveriges avslöjande inslag om Folkpartiet, där exempelvis Ullenhags läromästare Bengt Westerberg förklarar att det inte finns några folk eftersom alla i grunden är afrikaner:

Naturligtvis lamenterar Erik ”Abdullenhag” även över nationalistiska och/eller EU-skeptiska partiers framgångar i valet till Europaparlamentet den 25 maj, partier vilka enligt ministern tenderar att se ”islam och muslimer…som ett hot” och utkolportera ”Fördomar om islam som en primitiv religion och att islam är omöjlig att kombinera med demokrati florerar.”

Alla(h)s vår Abdullenhag talar om ”fördomar”. Det skulle då i sammanhanget vara väldigt intressant att höra FP-ministerns kommentarer till dessa helt autentiska koranverser (visserligen på engelska här, men jag utgår från att han behärskar det språket):

Halshugg, korsfäst och lemlästa de otrogna…fredens religion, Erik Ullenhag, som är förenlig med demokrati?

  En återvändande jihadist mördade fyra judar i Bryssel, därmed uppfyllande koranens bud om att mörda och lemlästa ”de otrogna”.

Jag utesluter alls icke att det verkligen finns fredliga, laglydiga och civiliserade muslimer. Frågan är då varför dessa inte i mycket högre utsträckning än som nu sker reagerar eftertryckligt mot allt det våld och allt det elände, inklusive kvinnoförtryck och djurplågeri, som dagligen exekveras av individer och grupper som själva kallar sig muslimska.

Det finns förvisso enskilda modiga muslimer som med sitt handlande visar att ”nu får det vara nog”. Till dem hör den palestinske professorn Mohammed Dajani, som var chef för institutionen American Studies samt bibliotekschef vid Al-Quds University (Al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem).

Dajani ville slå ett slag för empati och tolerans och tog därför med en grupp av sina elever på en studieresa till Auschwitz i Polen, de tyska nationalsocialisternas mest ökända förintelseläger som i dag är ett museiområde. Direkt efter hemkomsten utsattes professor Dajani för systematiska dödshot och trakasserier av olika slag, bland annat stämplades han som ”förrädare”. Dajani såg sig slutligen nödsakad att säga upp sig från sina tjänster.

 Profssor Mohammed Dajanis empati passade inte i den palestinaarbiska kontexten.

Om Erik Ullenhag och hans toleransmånglande meningsfränder i och utanför Folkpartiet menade allvar med sin kamp mot fördomar och för tolerans, kunde de kanske starta ett projekt till förmån för dessa nobla värden på plats i det arabiska/muslimska Mellanöstern. Det av Sverige så omhuldade ”Palestina” kunde väl vara en lämplig plats att börja på?

Nu tror jag förstås inte på att Ullenhag et consortes nappar på mitt förslag. Det här gänget har redan spenderat 60 miljoner kronor på resultatlösa tolerans- och öppenhetskampanjer i Sverige i skolor och bland poliser, för att ta ett par exemel som Ullenhag anför i nämnda debttartikel. Det har inte lett någonstans, och inte heller de nya ansträngningar som förebådas kommer att göra det.

Orsaken är väldigt enkel. Den eventuella islamofobi som existerar i det här landet utgår icke från ”fördomar” eller ”myter”, som den politiskt korrekta godhetspropagandan lyder. Den utgår i stället från verkligheten i form av den orientaliska hederskulturen och dess kvinnoförtryck, i form av dagligen förekommande vålds- och illdåd i Allahs namn runt om i världen, i form av förföljelse och trakasserier av Malmös krympande judiska befolkning, för att ta några exempel.

 Fördomar, Erik Ullenhag?

Allt det här kan vem som helst ta reda på via nätet, som toleransmånglarna och godhetsapostlarna ännu inte lyckats censurera. Abdullenhags och alliansregeringens missriktade propaganda faller därför platt till marken, och det oavsett hur många miljoner av våra skattepengar som pumpas in eftersom verkligheten är  dess värsta fiende.

Det troligen bästa som skrivits om Erik Ullenhags svagsinta debattartikel står Afrika-kännaren Bengt Nilsson för på bloggen Ethnopress:

http://www.ethnopress.se/?p=1175

 

 

Om Jimmies och Kents besök i Södertälje samt en båtresa

 Kristina Winberg talar om EUs ”monsterstat” under översinseende av Linus Bylund och Jimmie Åkesson. Foto: Kristian Kawecki

Det startade med Jimmie Åkessons besök i Södertälje i torsdags. Sedan har det bara rullat på…

Det var torsdagen den 8 maj vid tretiden på eftermiddagen som Sverigedemokaternas partiledare Jimmie Åkesson anlände till scenen på Politikertorget i Södertälje tillsammans med sin ständige ”skugga” Linus Bylund och partiets toppkandidat till EU-valet, Kristina Winberg. Vi lokala gräsrötter fanns på plats med vårt fina partitält från klockan 12.30.

Jag hade tänkt slå på stort med ett omfattande fotoreportage och tog ett stort antal bilder, där jag inte minst förevigade den alltid glada och trevliga Winbergs besök i vårt partitält för en enkel fika på stående fot. Trodde jag. En bit in i plåtandet upptäckte jag nämligen till min fasa den lilla textraden ”inget minneskort” i kamerans displayruta- sagda kort fanns kvar hemma i datorn…

Minneskort eller inget minneskort, det blev en mycket bra manifestation ändå. Teamet Åkesson-Bylund-Winberg svarade för en effektiv presentation av SDs EU-politik. Samarbete, framförallt på frihandelns område, är en självklarhet men en europeisk monsterstat med egen nationalsång, egen valuta, eget försvar och harmonisering av skatterna kan vi med fördel vara utan.

Mötet förlöpte utan några som helst störningar. Att kanske ett 30-tal personer i en publik på ett par hundra vände ryggen mot scenen och samtidigt det fria ordet under det halvtimmeslånga framträdandet var det ingen av oss SD:are som blev särskilt förtörnad över. Att det var just detta inslag som lokalblaskan Länstidningen tog fasta på i reportaget dagen efter hade jag räknat ut redan mötesdagen, särskilt som jag visste att tidningens utsända, Yvonne Perkins, tidigare visat prov på kraftig anti-SD-bias och bedrivit oförblommerad kampanjjournalistik på nyhetsplats.

Icke minst viktigt när det gäller mötet med Jimmie, Linus och Kristina för oss lokala förmågor var, att vi nu fick tillfälle att träffa en mängd södertäljebor som var glada över att vi fanns på plats. Flygbladen och foldrarna vi hade med oss gick åt som det ordspråksrelaterade smöret i solskenet. För mig personligen var det väldigt trevligt att träffa en gammal kompis, som jag inte sett på drygt tio år, som nu var avgjord SD-sympatisör.

Måste också berömma utkommenderad polis från såväl Stockholms län som Södertälje kommun, liksom från SÄPO, som gjorde att eventuellt planerade försök att störa mötet frös inne. Naturligtvis fanns även partiets energiske säkerhetschef Bengt Malmberg på plats med råd och dåd.

 Kent Ekeroth, längst till vänster, fick dela bord med sossarnas EU-valskandidat Metin Rhawi. Foto: Tommy Hansson

Dagen därpå var det dags för en annan av partiets ”tungviktare”, Kent Ekeroth, att delta i en EU-utfrågning i kommunens regi Europadagen till ära. Evenemanget inleddes i Stadshusets foajé med tal av två kommunalråd samt njutbar sång och musik från några av Kulturskolans elever. Därefter blev det kollektiv förflyttning till teater- och biosalongen Estrad i samma byggnad, där representanter för samtliga åtta partier som finns representerade i kommunstyrelsen – samma som i riksdagen – skulle låta sig utfrågas av den pensionerade SvD-journalisten Lars-Georg Bergqvist.

Måste bekänna att jag nog satt och jäste litet extra i salongen tillsammans med några partikamrater, eftersom det var jag som kommit på snilleblixten att inbjuda partiets internationelle sekreterare och den omvittnat giftige debattören Kent Ekeroth till detta evenemang. Kent gjorde heller ingen besviken. Det märktes mycket snart att han var den stora stjärnan i sällskapet.

Det var också Kent som svarade för dagens mest minnesvärda inlägg, som inte ens Länstidningen kunde undvika att referera till i helsidesreportaget dagen efter. Det var när frågan om romska tiggare kom upp på dagordningen:

Sverigedemokraterna är det enda partiet som vill förbjuda öststatstiggeriet. Rumäniens ambassadör i Sverige, som är rom själv, har sagt till den svenska regeringen att det är kriminellt att tillåta denna form av tiggeri som utnyttjar de övriga partiernas godtrogenhet.

LTs referat här:

http://lt.se/nyheter/2.29129/1.2483396-ekeroth-slapp-vanda-ryggar-vid-utfragning

Övriga partirepresentanter såg ut som fiollådor i ansiktet efter den salvan från Kent Ekeroth. I övrigt var det givetvis välgörande att notera den goda ordning som rådde i teatersalongen: inga missnöjesyttringar till följd av SD:s högprofilerade närvaro, inte ens några vända ryggar. All heder åt de skolelever och deras lärare som till stor del befolkade salongen.

 Min farmor Elviras gamla pålitliga käpp fick givetvis följa med mig till Stadshuset. Foto: Tommy Hansson

För en aktiv SDare finns det ingen rast och ingen ro, särskilt inte i valtider. Lördagen den 10 maj var det dags för 17 förväntansfulla sverigedemokrater att kliva på Viking Lines mäktiga kryssningsfartyg M/S Grace med destination Åland för en arbetsdag med Stockholms läns och Stockholms stads landstingsgrupp. Det visade sig bli ett späckat program som hade lagts upp av stadens Dan Kareliusson och länets Ulf Landström.

I valet 2010 var SD bara en hårsmån från att komma in i landstingsfullmäktige i Stockholm men nu 2014 skall det verkligen gå vägen, är det tänkt. Ulf förklarade att målsättningen bör vara att få ett tiotal mandat och ett hundratal platser i nämnder och styrelser av olika slag. Det kan också bli aktuellt att utse experter till vissa styrelser, varför det är viktigt att ha klart för sig vilka expertkunskaper som finns i partiet.

Landstingets i flera bemärkelser tyngsta uppgift är att administrera länets sjukvård, som brottas med stora problem i form av exempelvis grav underbemanning när det gäller läkare och sjuksköterskor samt ett ökat våld på sjukhusen. Ett annat, och sannolikt accelererande, bekymmer är smittspridningen som kan komma att öka lavinartat med den okontrollerade invandring som alliansregeringen inbjudit till och som inte lär minska med en röd-grön ministär.

Jörgen Bengtsson från Tyresö, med erfarenhet som forskare vid Huddinge sjukhus, påpekade att det numera inte är tillåtet att ta smittprov på nyanlända, eftersom det kan uppfattas som ”kränkande”.

 Från vänster Per Carlberg, Kenneth Valtersson, Tommy Blomqvist och Ingrid Hult lyssnar intresserat på vad Ulf Landström har att säga om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Nu gäller det för oss  sverigedemokrater med regionala ambitioner att förbereda oss ordentligt så att vi står väl rustade i höst. Icke minst skall ett både läsbart och läsvärt budgetförslag om kanske 35 sidor vaskas fram och utspel göras i lämpliga frågor.

Under dessa bråda dagar har jag även kontaktats av media i form av Stockholms fria tidning, som ringde runt till kommunstyrelsepartierna och ställde frågan vad de tycker om flaggning med den så kallade regnbågsflaggan utanför Stadshuset i anslutning till Pridefestivalen i Stockholm i augusti (något som föreslagits av Centerpartiets gruppledare Tage Gripenstam, se länk nedan). Jag svarade givetvis att SD Södertälje säger bestämt nej till dylika jippon i syfte att gynna uppenbara särintressen.

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/11/sodertaljecentern-vill-hissa-bogflaggan/

Ulf Landström (stående) och Dan Kareliusson berättar om SDs landstingssatsning. Foto: Tommy Hansson

Efter EU-utfrågningen blev jag slutligen  intervjuad av den trevlige folkhögskolestudenten Victor Lancing, bördig från den goda staden Simrishamn i Skåne som jag har ett speciellt förhållande till, om det konservativa innehållet i SD:s program. En hel del kom att kretsa kring försvarsfrågan, som var den mest påtagliga orsaken som fick mig att bli medlem i SD 2008.

Vårt parti är ju det enda i riksdagen som kraftigt vill förstärka Sveriges militära försvar samt återinföra värnplikten i någon form.