Om Contra, rökning och tillvarons glädjeämnen

 Ett av Contras senaste nummer.

I går bestämde jag mig för att trotsa den begynnande vinterkylan och, via buss, pendeltåg och tunnelbana, bege mig på en exkursion djupt in i den södra stockholmsförorten. Målet var stiftelsen/tidskriften Contras nya, ändamålsenliga lokal. Jag blev inte besviken.

Många av mina läsare vet att jag är medarbetare i tidskriften Contra efter att tidigare under ett antal år ha varit ansvarig utgivare. Contra är en partipolitiskt obunden, borgerlig tidskrift (och stiftelse) som arbetar aktivt mot totalitära ideologier såsom kommunism, nationalsocialism och islamism samt politiskt korrekthet och för västerländsk demokrati. Contra grundades 1974 som en avknoppning av Demokratisk Allians och kan följaktligen fira 40-årsjubileum 2014.

Förutom utgivandet av tidskriften har Contra även drivit ett bokförlag med en mängd värdefulla, och i många fall även unika, titlar genom åren. Jag har själv publicerat mig ett antal gånger på förlaget, senast 2011 med en exposé över förföljda katoliker i Sverige på 1600-talet: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (216 sidor). Jag har även givit ut några böcker på andra förlag, men utan Contra hade jag inte kunnat ge ut de böcker jag känt att jag måste ge ut med början 1989. För detta är jag evigt tacksam.

 Min första bok heter Slaveri i vår tid (1989) och är en kritisk analys av marxismen.

Contra har alltid jobbat med små medel på ideell basis och varit beroende av läsekretsens välvilja. Dessbättre har stiftelsen/tidskriften genom åren även åtnjutit stöd från ett fåtal välvilliga mecenater som gjort att verksamheten, trots kärva odds (statligt tidskriftsstöd har lyst med sin frånvaro bortsett från något år i mitten av 1980-talet), kunnat gå runt.

Den nya, ekonomiskt förmånliga lokalen med plats för Sveriges troligen förnämsta antikommunistiska bibliotek, och varifrån tidskriften skickas ut varannan månad, gör att vi entusiastiska contraiter troligen kommer att kunna hålla igång bortom pensionen ytterligare några år. Jag blev därför oförställt glad och nöjd över mitt besök i förorten i går kväll. Den efterhängsna förkylningen blev inte precis bättre – eller kanske var det precis det den blev – men det fick det vara värt.

För er som eventuellt i någon mån intresserar er för min tillvaro i stort, kan jag vidare berätta att jag nu är inne på fjärde dygnet av rökfrihet. Jag har ägnat mig åt njutningsmedlet tobaksrökning från och till genom åren ända från tidig ungdom. Den senaste rökperioden har varat från hösten 2004, då jag bröt en rökfrihet omfattande omkring 17-18 år. Jag skall vara ärlig nog och tillstå att jag funnit mycket nöje genom rökningen – det är ju faktiskt den perfekta avkopplingen, dessutom en synnerligen politiskt inkorrekt sysselsättning!

 Cigarrettrökning är den perfekta avkopplingen. Men inte bra för hälsa och ekonomi.

Eftersom jag i grunden är en smärtsamt uppriktig person person måste jag också erkänna, att rökningen har ett flertal nackdelar. Den tär hårt på kassan – jag har räknat ut att jag gjort av med omkring 30 000 kronor om året på cigaretter och snus. Hälsan blir, som alla vet, heller inte bättre. Flåset blir hela tiden sämre. Ibland har det därtill huggit till i hjärttrakten, en varningssignal man vore en idiot att inte ta ad notam.

Jag tycker, trots allt, att jag har så pass mycket att leva för att jag inte har någon lust att kasta in handduken för tidigt om detta kan undvikas. Måste i sammanhanget tillägga att jag är klart överviktig samt tar medicin mot högt blodtryck. Dessutom slipper jag genom min nya rökfrihet irritera känsliga personer i omgivningen. Slutligen är det alltid skönt att vara fri från ett beroende, av vilket slag detta än vara månde.

Så jag gör nu ett allvarligt försök att sluta röka. Jag har tidigare blivit rekommenderad att trappa ner gradvis, men det ligger inte riktigt för mig. För mig funkar det bäst att lägga av direkt. Be gärna en liten bön för mig, alla snälla läsare… Jag garanterar inte att jag inte trillar dit igen. Lovar dock att jag kommer att kämpa den goda kampen mot tobaksdemonen. Bortsett då från det avsevärt mindre vådliga snuset, som jag måste ha som substitut i alla fall tills vidare.

 Jag håller föredrag om amerikansk konservatism i Konservativt Forum på Föreningen Heimdal, Uppsala 2005.

Tycker redan jag har fått ett extra tillskott av energi och livsgnista, något som väl i och för sig även kan ha delvis andra orsaker. I privatlivet har det på flera sätt börjat ”klarna”, om jag säger så. Mitt ibland turbulenta känsloliv har, till fromma för mig själv och andra, blivit stabilare och min kontakt med Gud närmare. Familjen och de trogna vännerna förblir ock ett starkt stöd mitt i tillvarons beklagliga obeständighet.

Nu är vi inne i december och julen i annalkande. En tid av förväntan och glädje står för dörren, vilket gör att jag lätt bortser från de smärre krämpor jag som sextioplussare får dras med. Det finns verkligen massor att leva för!