Efter avtalet mellan Israel och UAE: fler arabstater kan vara på gång

USAs president Donald Trump har hjälpt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan att förhandla fram ett fredsavtal.

”Ett viktigt och positivt steg”.

Så twittrar vår före detta stats- och utrikesminister Carl Bildt om det historiska fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) som  signerades av premiärminister Benjamin Netanyahu, kronprins Mohammed bin Zayed Al Nahyan och president Donald Trump den 13 augusti.

De tre parterna offentliggjorde efter undertecknandet av avtalet följande gemensamma uttalande:

Detta historiska diplomatiska genombrott kommer att främja fred i Mellanöstern och är ett bevis för den djärva diplomatin och visionen hos de tre ledarna samt modet hos Förenade Arabemiraten och Israel när de banar ny väg för fred och tillgängliggör den stora potential som finns i regionen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/historisk-fredsplan-mellan-israel-och-uae?

En förutsättning för att UAE skulle gå med på överenskommelsen var att Israel skulle uppskjuta tidigare deklarerade planer på att införliva judiska samhällen i Judéen och Samarien (Västbanken) med Israel. Bland judiska boende i de aktuella områdena var reaktionerna på avtalet blandade. https://worldisraelnews.com/mixed-reaction-to-uae-deal-from-jews-in-judea-and-samaria/

Borgmästaren Oded Reviva i staden Efrat i Gush Etzion-området, som uppges vara anhängare av Netanyahu, citerades: ”Det israeliska medgivandet att uppskjuta tillämpningen av israelisk lag i den judiska bosättningen i Judéen och Samarien är ett godtagbart pris.” Andra judiska ledare var mer kritiska.

President Trump berömde efter avtalets undertecknande premiärminister Netanyahu för dennes eftergift att uppskjuta planerna på införlivande av judiska områden med staten Israel. https://worldisraelnews.com/trump-praises-israel-for-great-concession-of-dropping-annexation-for-peace/ Netanyahu menar dock att planerna står fast men har satts på väntläge. https://unitedwithisrael.org/friedman-backs-netanyahu-sovereignty-still-on-the-table/

Det som kommer att ske närmast är att det kommer att ingås separata avtal mellan de båda länderna avseende bland annat handel, turism, sjukvård och kommunikationer inklusive direktflyg mellan Tel Aviv och Abu Dhabi. Även utbyte av ambassader och ambassadörer kommer att äga rum inom kort.

Demokratiska kongressledamoten Rashida Tlaib var, till skillnad från presidentkandidaten Joe Biden, inte nöjd med avtalet.

Från amerikansk sida har det antytts att avtal med fler arabstater kan vara på gång. En nyckelperson härvidlag är kronprins Mohammed  bin Zayed Al Nahyar, född 1961, (ofta kallad ”MBZ”) vilken i vida kretsar anses vara Mellanösterns dolda makthavare och ett slags arabisk gudfader i regionen. Han är utbildad vid Royal Military Academy i Sandhurst i England och är biträdande överbefälhavare för UAEs väpnade styrkor. https://en.wikipedia.org/wiki/Mohammed_bin_Zayed_Al_Nahyan

I Förenade Arabemiraten, som ligger vid Persiska viken och har 9,2 miljoner invånare, ingår de sju emiraten Abu Dhabi (som också är huvudstad), Dubai, Ajman, Fujairah, Ras al-Khaimah, Sharja och Umm al-Qaywayn. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_Arabemiraten

Även om avtalet har hälsats med gjädje och tillfredsställelse runtom i världen är det inte alla som är överlyckliga. Dit hör mullornas Iran, som upplevs som en fiende inte bara av Israel utan också av de flesta arabstater i regionen. Turkiet har gått på samma linje som Iran och menar att avtalet är ”en kniv i ryggen” på palestinaaraberna. Inte heller de båda palestinaarabiska organisationerna Fatah och Hamas hoppar jämfota av glädje, eftersom de inte vill se en ”normalisering” av den judiska staten.

Bland avtalets amerikanska kritiker märks kongressledamoten Rashida Tlaib, född i Detroit i en muslimsk palastinaarabisk invandrarfamilj, som också motsätter sig en normalisering av det av henne hatade Israel. Hennes uppfattning delas av kongresskollegan Ilhan Omar, som är född i Somalias huvudstad Mogadishu. Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har däremot uttalat sitt stöd för avtalet. https://unitedwithisrael.org/rashida-tlaib-slams-uae-israel-peace-opposes-normalization/

Fred och normalisering i Mellanöstern är inte något som uppskattas av Iran och Turkiet.

En bedömare som sannolikt skulle ha uppskattat det historiska fredsavtalet är den framlidne israeliske författaren Amos Oz (1939-2018), en enveten förespråkare för fred och försoning. Han skrev i essäsamlingen Israel, Palestine and Peace (1994) bland annat följande): ”Denna konflikt kan lösas genom en kompromiss, genom en delning, , men inte bara genom att ha en trevlig kopp kaffe med fienden.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Amos_Oz

Oz skrev visserligen om den specifika konflikten mellan israeler och palestinaaraber, men jag känner mig rätt säker på att han även skulle ha välkomnat det nu ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten. Sedan är det upp till de inblandade parterna att se till att avtalet är mer värt än papperet det är skrivet på.

 

 

 

 

Israel slåss för våra värden

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=hs8EwKjCKwQ#t=98s

Ovanstående länk går till en israelisk video som visar hur den oskyldiga civilbefolkningen i Israel drabbas av skoningslösa raketbeskjutningar från det av den islamistiska terroriströrelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Dessa attacker utförs numera med hjälp av moderna missiler med ursprung i Iran. Det är tacken för att staten Israel för några år sedan  gav självstyre åt Gaza. Inom Hamas betraktas dock inte israelisk civilbefolkning som ”oskyldiga” – de är judar och är därför enligt Hamas och andra islamisters måttstockar per defintion fullt legitima måltavlor.

Militanta Hamas-krigare paraderar i Gaza.

Jag vill minnas att utrikesminister Carl Bildt vid det val som gav Hamas majoritet i Gaza talade om valprocessen som ett föredöme avseende demokrati. Han hade rätt i så måtto att själva valet så vitt jag förstår var förhållandevis demokratiskt. Det förde dock ett odemokratiskt extremistparti till makten, något som på ett ovanligt tydligt sätt demonstrerar en av demokratins svagheter.

Jag tror det var Winston Churchill som en gång framhöll att demokratin är ett uselt politiskt system. Han tillade dock att alla andra alternativ är så mycket sämre att man ändå måste föredra demokratin.

Hamas utnyttjade sin nyvunna maktställning till att inte bara angripa Israel och judarna utan även på ett brutalt sätt göra upp med sina palestinska konkurrenter inom Fatah och PLO, som Hamas på 1980-talet bröt sig loss från. Fatah/PLO har makten inom det andra palestinska territoriet, nämligen Västbanken. Dess så kallade president, Mahmut Abbas, har tillkännagivit sin avsikt att ”Palestina” skall bli en stat med FN-status.

Hatpropaganda mot judar är ett obligatoriskt inslag i Hamas skolor och förskolor. Karikatyrteckningen är tyvärr inte alltför långt från verkligheten.

En stat bestående av två separat liggande områden styrda av organisationer – partier i någon meningsfull betydelse av detta ord är det ju inte fråga om, partier brukar vanligen inte förfoga över egna militära arméer – vilka bekämpar varandra med alla till buds stående medel. Om ämnet inte vore så allvarligt vore det skrattretande att ens komma på tanken att försöka göra en statsbildning av detta. Särskilt som Hamas-sidan inte är ett dugg intresserad av en sådan stat. Hamas målsättning är ju att skapa en enda palestinsk-arabisk stat i det område som nu utgör Israel.

Dessbättre har nu Israels regering, ledd av den anmärkningsvärt måttfulle premiärministern Benjamin Netanyahu, insett att Hamas hänsynslösa terror inte längre kan tolereras. Luftangrepp har utförts och marktrupper kan bli nästa steg om inte en bestående vapenvila inträffar. Flera bemärkta Hamas-ledare har kunnat oskadliggöras. Jag kan inte bedöma vilka stridsåtgärder som bör användas, men en sak är klar: Hamas-skurkarnas terror måste stoppas!

Amos Oz förordar en tvåstatslösning byggd på eftergifter från båda håll.

Terrorister av alla schatteringar måste inse att brott inte lönar sig. I alla fall inte i längden. Låt mig påminna om att Israel är Mellanösterns enda verkliga demokrati, en stat skapad av förföljda människor huvudsakligen från Europa och influerad av europeiska/västliga värderingar.

Det borde vara en obligatorisk skyldighet för alla européer och övriga anhängare av demokrati att sluta upp bakom Israel i dess kamp mot terrorism och den variant av rasism som kallas antisemitism, alltså judehat. Israel slåss för våra värden, och om Israel faller kommer det sannolikt att innebära början till slutet för den övriga västvärlden som vi känner den.

Som alla vet får inte Israel det stöd från den demokratiska västvärlden som jag menar borde vara obligatoriskt. Sverige räknas exempelvis, möjligen tillsammans med Norge, som ett av Europas mest Israel-fientliga länder och den nuvarande alliansregeringen har inte gjort något väsentligt för att förändra detta sakernas tillstånd.

Tvärtom bör regeringen Reinfeldt, med gamle Palestina-vännen och Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister, räknas som betydligt mer Israel-fientlig än den föregående regeringen Persson. Göran Persson var som bekant den förste svenske statsminister som besökte Israel sedan Tage Erlander var där för 40 år sedan.

Israeliska soldater visar stolt upp nationsflaggan.

När det gäller svenska förhållanden kan man göra tankeexperimentet att det inom Smålands gränser – Israel är ungefär lika stort som detta svenska landskap – fanns ett område som tidgare varit en del av Småland men som begåvats med självstyre. Detta område, låt oss säga att det rörde sig om Ydre härad, satte igång med raketbeskjutningar mot det övriga Småland. Jag är rätt säker på att det senare inte skulle tolerera detta utan tvärtom göra något för att stoppa beskjutningarna.

Videon ovan ger en antydan om hur oskyldiga israeler drabbas av terrorn. I svenska media lär vi dock inte få se sådana scener – svenska reportrar kunde inte bry sig mindre om israelernas lidanden och den psykiska påfrestning det innebär att vara omgiven av besinningslösa fanatiker som inget hellre vill än kasta alla judar i Medelhavet. I TV-rutan får vi således enbart se sekvenser från de förvisso ofta beklagliga resultaten av de israeliska flygangreppen, vilka alltså är svar på Hamas raketbeskjutningar.

Partitagandet för de palestinaarabiska terroristerna kan jämföras med den brutala ensidighet som rådde i svenska media under Vietnamkriget, då vi som var med på den tiden hjärntvättades med inslag som alla hade budskapet att världens ledande demokrati USA var Djävulens hemvist på jorden och att den kommunistiska motståndarsidan – Nordvietnam och den sydvietnamesiska gerillarörelsen Viet Cong (FNL) – var rena små lamm. De talrika kommunistiska grymheterna fick vi som var tillräckligt intresserade läsa om i utländsk press.

Offer för Viet Congs terror i Sydvietnam.

Låt oss hoppas att den krigiska utvecklingen i området inte kommer att eskalera bortom all kontroll. Alla är betjänta av fred och fredlig samlevnad. Enligt den israeliske författaren och permanente Nobel-priskandidaten Amos Oz måste båda sidor göra kännbara och i de egna leden impopulära eftergifter för  att en varaktig fred skall komma till stånd inom ramen för en tvåstatslösning.

Jag tror också att det är den bästa – faktiskt den enda – lösningen på sikt. Kortsiktigt är det dock nödvändigt att få stopp på Hamas raketbeskjutningar mot Israel som ju är upphovet till den nuvarande konflikten. Även om det skulle innebära att Israel måste gå in med militär och avlägsna Hamas från makten och temporärt återta kontrollen över Gaza.