Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Slaktarna som påskyndade självständigheten

Sir John Maxwells hårdhänta hantering av Påskupproret i Dublin ledde till ökat stöd för upprorsmännen och småningom till Irlands självständighet.

Under och efter Första världskriget tog sjävständighetssträvandena inom det ännu existerande brittiska imperiet fart på allvar. Två tydliga exempel härpå är Irland och Indien. I båda dessa länder spelade höga brittiska militärbefälhavare avgörande roller för att påskynda självständighetssträvandena. Detta kunde ske genom excessiv grymhet från två generalers sida.

Sedan Påskupproret utbrutit i Dublin annandagen den 24 april 1916 tilldelades Sir John Grenfell Maxwell (1859-1929) ansvaret att som militärguvernör slå ner resningen och döma de ansvariga. Det gjorde han med eftertryck: Maxwell förklarade krigstillstånd i staden och grevskapet Dublin, beordrade tung artillerield mot upprorsmännens högkvarter i Huvudpostkontoret i centrala Dublin, arresterade 3400 personer, åtalade 183 civila och avkunnade 90 dödsdomar.

Vid de rättegångar som hölls mot upprorsledarna dödsdömdes och arkebuserades i rask takt mellan den 2 och 12 maj 15 personer. Först att arkebuseras var Patrick Perase. Regeringen Asquith blev förfärad över hemlighetsmakeriet i samband med rättsprocesserna, vilka general Maxwell styrde och ställde efter gottfinnande. Först på 1990-talet frisläppte den brittiska regeringen handlingarna från rättsprocesserna, vilka lämnade mycket övrigt att önska.

Patrick Pearse avrättades först av de irländska upprorsledarna.

Man dröjde emellertid med att stoppa avrättningarna tills fackföreningsledaren James Connolly hade arkebuserats i Kilmainham Gaol den 12 maj. Connolly hämtades på bår och fördes i ambulans från sjukhuset, där han vårdades för svåra skador som han ådragit sig under stridigheterna, för att kunna arkebuseras fastspänd i en stol.

Maxwell erkände i en rapport till premiärminister Asquith att de forcerade avrättningarna lett till ett drastiskt ökat stöd för upproret bland allmänheten. Upproret fortsatte över hela Irland tills ett avtal mellan irländarna och britterna ingåtts 1921. Ett år senare upprättades som en följd av avtalet Irländska fristaten i 26 av de 32 grevskapen. De sex grevskapen i norra Irland förblev under brittisk kontroll. Efter ett uppslitande irländskt inbördeskrig mellan anhängare och motståndare till avtalet proklamerades Irländska Republiken 1937, men först 1949 kapades de sista banden med Storbritannien då Irland (Eire) utträdde ur det brittiska samväldet.

Allt detta skulle av allt att döma inte ha kunnat inträffa om inte Sir John Grenfell Maxwell hade använt sig av övervåld i syfte att slå ner upproret. Maxwell återvände 1919 till England, där han fick en mer vilsam postering i York. Han avled 1929.

Tre år efter Påskupproret på Irland skakades ”juvelen” i den brittiska imperiekronan, Indien, av svåra oroligheter i Punjab. När brigadgeneral Reginald Edward Harry Dyer (1864-1927) arresterade ett stort antal förmodade upprorsledare tilltog oroligheterna. Händelserna ställdes på sin spets den 9 april 1919 då den engelska lärarinnan Marcella Sherwood misshandlades svårt av en uppretad mobb.

Reginald Dyer: ”slaktaren från Amritsar”.

Dyer posterade ut 90 man på torget Jalliannwalla Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar och beordrade dessa att skjuta rätt in i en folkmassa som samlats för att fira en högtid. Ordern var att skjuta tills ammunitionen tog slut. Dyers mannar gav eld i tio minuter och när krutröken skingrats hade 1650 skott avlossats. Enligt britternas officiella rapport hade 379 människor dödats och över 1000 sårats, men de verkliga antalen var sannolikt avsevärt högre än så. När några av soldaterna sköt över folkmassans huvud i syfte att rädda liv beordrades de av Dyer att sikta lägre.

Den brittiska utredning som följde visade att brigadgeneral Dyer, hädanefter stundom kallad ”slaktaren från Amritsar”, handlat felaktigt, men några allvarligare efterräkningar hade han inte att vänta. När han flyttade till England – Dyer var född i Indien – hyllades han som en hjälte av anhängare till imperiet men kritiserades hårt av mer liberala krafter. En insamling till Dyers förmån resulterade i den för sin tid enorma summan 26 000 pund.

General Dyer fortsatte under återstoden av sitt liv att försvara det brittiska imperiet och vek inte en tum från uppfattningen, att han hade handlat helt korrekt. Detta trots att han hade misslyckats så kapitalt i sin föresats att med massakern i Amritsar avskräcka från vidare uppror mot den brittiska kronan.

En konstnärs syn på den brittiska massakern i Amritsar.

I filmen Gandhi i regi av Richard Attenborough (1982) gestaltas Dyer av Edward Fox.