Posted tagged ‘Anders Behring Breivik’

Fadakar: PK-journalist på speed

14 november, 2013

untitledEhsan Fadakar ger rasismen ett nytt ansikte med sina antinorska excesser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ehsanfadakar/article17831957.ab

Kolumnisten Ehsan Fadakar ger sig i en upphetsad kolmntext i Aftonbladet den 13/11 på Norge. Om vi får tro Fadakar är Norge helvetet på jorden med sin påstådda rasism och inskränkthet. Se länk till texten ovan.

Ehsan Fadakar föddes i Iran 1982 men är uppväxt i Småland. Han började sin journalistiska bana som sportreporter på Nyheter 24 – ett medium som gjort sig känt för att ofta ge sig på Sverigedemokraterna – och var 2011-13 chefredaktör därstädes. 2013 utsågs Fadakar till chef för Aftonbladets sociala medier.

Vad som mest av allt förtörnar Ehsan Fadakar är den nuvarande norska högerregeringen med dess restriktiva immigrationspolitik. Helt uppenbart är att Fadakar saknar varje tillstymmelse till förmåga att diskutera denna på ett sansat sätt. Hans antinorska bröl, tangerande det rasistiska, måste närmast betraktas som pinsamt.

Så här skriver exempelvis Fadakar i sin hårt kritiserade kolumn:

Ju mer jag läser om Norge desto mer blir jag övertygad om att det norska samhällsklimatet är genomruttet. Det är som om Anders Behring Breivik aldrig hänt. För bara några veckor sedan släppte Moderaternas systerparti Höyre in massmördarens favoritgäng i regeringsställning.

Efter den öppningen kan man egentligen sluta läsa, då det är uppenbart att resten av texten troligen inte kommer att vara något under av sans och balans. Jag har emellertid utsatt mig för obehaget att läsa hela Fadakars text. Min slutsats är denna: ta vilken hopplös svensk PK-skribent som helst och låt honom gå på speed en vecka så får du Ehsan Fadakar.

imagesCA33JF73Finansminister Siv Jensen, partiledare för Fremskrittspartiet.

Fadakar ondgör sig över en rad saker förknippade med den norska regeringen i allmänhet och Fremskrittspartiet och dess ledare, finansminister Siv Jensen, i synnerhet. Att det varnats för ”smygislamisering” och att islam skulle ha jämförts med nazismen är i Fadakars ögon värsta rasismen. Att terrorister med islam som religionstillhörighet i Allahs namn sprider död och förfäran världen över varje dag tycks helt ha undgått vår man, liksom att våra västerländska samhällen för varje dag som går plockar in allt fler (ofta analfabetiska) immigranter från den muslimska världen.

Vidare i Fadakars ”analys” av Norge, vars hela folk får klä skott för den nuvarande regeringens förmenta tillkortakommanden:

Rikaste landet i världen behandlar det fattigaste folket i Europa som djur.

Detta syftande på romerna visar att Ehsan Fadakar har här – troligen medvetet – missuppfattat legitima ansträngningar för att stävja den utbredda brottslighet som zigenarligor de facto står för; detta är ett problem i Norge liksom i Sverige och en lång rad andra länder. Tänk på att varje gång du ger en slant till en tiggare, så understödjer du den organiserade brottslighet som de romska ligorna ägnar sig åt!

Enligt Ehsan Fadakar, och så många andra av hans gelikar, är det emellertid inte acceptabelt att kalla en spade för en spade. Det är samma tänk som när dömda eller åtalade personer med mörk hy ”vitpixlas” i Aftonbladet och andra media, eller när signalementet på efterlysta brottsmisstänkta av uppenbar utländsk härkomst utelämnas.

imagesCAUIYG0XÖzz Nujen: politiker med komik som täckmantel.

Däremot är man alltid noga med att i förekommande fall framhålla, att vederbörande hade exempelvis ”ljust hår och ljus hy och talade felfri svenska”. Omvänd rasism i sin prydno. I Fadakars och hans meningsfränders ögon kan nämligen en utlänning/invandrare aldrig göra något fel. Gör han/hon ändå det är det alltid någon annans fel: samhällets, polisens, ”rasisternas” och så vidare.

Dock är det i AB-kolumnistens ögon ej endast högerregeringen som dabbar sig å det grövsta. Sak samma gäller Socialistisk Venstre, som varit oförsynt nog att kräva att invandrare är medvetna om att det är norska värden som är normerande i Norge. Att ta seden dit du kommer är ingenting som står högt i kurs hos Ehsan Fadakar och hans kompisar.

Självklart hyllar Fadakar även den så kallade komikern Özz Nujen – som väl snarare är en politiker som använder sig av komiken som täckmantel – och brännmärker producenterna bakom pratprogrammet ”Skavlan” för att det plockade bort hans grövsta dumheter i det aktuella programmet.

Avundsjukan lyser igenom i denna salva från Fadakars sida:

Norrmännen har inte direkt gjort sig kända som några smarta, hårdjobbande eller innovativa världserövrare. Att bli rik på olja är som att vinna på lotto.

untitledNorsk olja. Som att vinna på Lotto?

Fadakar ser dock inte längre än näsan räcker om ens det. För visst finns det exempel på hårt arbetande och innovativa norrmän. En av dessa heter Olav Thon, framgångsrik affärsman/företagare som emellertid haft det enligt Fadakar förkastliga omdömet att offentligt stödja Fremskrittspartiet. Självklart måste en sådan person rullas i tjära och fjädrar!

Enligt vår vän på Aftonbladet finns det bara en sak som norrmännen – ja, han gör så våldsamma generaliseringar – är riktigt bra på: ”att ta hand om sig själva”. Och? En regerings viktigaste, kanske enda, uppgift är och förblir att värna och ta hand om det egna landet och folket. Något som vår egen svenska alliansregering glömt för länge sedan om den alls varit medveten därom.

Slutligen upprör det givetvis en patenterad PK-typ som Fadakar att ordet ”neger” används då och då i Norge för att beteckna personer med mörkhyat, afrikanskt utseende. Ett ord som inte uttrycker någon värdering men som utmönstrades såsom svårartat ”rasistiskt” efter en aggressiv kampanj av den kommunistiska våldsgrupperingen Black Panthers i slutet av 1960-talet. Om det finns norrmän som inte köper detta så tycker jag det hedrar dem.

Min åsikt är att alla länder, givetvis inklusive Norge, måste kunna tåla kritik. Jag har själv på min blogg bland annat kritiserat den traditionella norska antisemitismen, som förvisso var ett problem under Quisling-tiden 1940-45 och förblir ett problem i dag.

Här har dock framförallt Fremskrittspartiet, med sin positiva inställning till den judiska staten Israel, bidragit till att luckra upp de gamla antisemitiska schablonerna. Något som givetvis helt undgått Fadakar. Fast han tycker kanske antisemitism är helt OK, vad vet jag?

Vidare har jag inte särskilt mycket till övers för den norska nobelpriskommittén, som utmärkt sig genom att stundom dela ut fredspriset till rent häpnadsväckande kandidater vilka oftare än tvärtom gjort absolut ingenting för freden i världen.

untitledDen norske nationalskalden Björnstjerne Björnson.

När jag skriver att även Norge måste kunna tåla kritik avser jag dock faktiskt grundad sådan. Inte adrenalinstinna och rasistiska pekoralskriverier liknande dem som Ehsan Fadakar ägnar sig åt i Sveriges hattidning nummer 1, Aftonbladet, vars utveckling inte är särskilt uppbygglig. Tidningen har gått från att vara nazistvänlig under kriget, kommunistvänlig under 60- och 70-talet till att bli så inskränkt politiskt korrekt att det vetter åt det parodiska. Självklart passar en skribent av Ehsan Fadakars snitt perfekt på den gistna skutan.

Själv säger jag avslutningsvis: Heja, Norge! Ett land som, likt alla andra länder, inte saknar problem men som nu äntligen fått en regering som i bästa fall kan styra in det på rätt kurs. Det passar väl bra att avsluta med den norska nationalhymnen med text av nobelpristagaren Björnstjerne Björnson:

http://www.youtube.com/watch?v=LUtiIMZIVOU

untitled”Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem…”

Efterskrift: Det verkar uppenbart att Ehsan Fadakar faktiskt är en ren  och skär antisemit. Läs detta inlägg:

http://copyriot.se/2009/03/10/ehsan-fadakar-en-antisemit-pa-nyheter24/

.

Siv Jensens ohederliga taktik

11 augusti, 2011

Siv Jensen (FrP) slår in öppna dörrar och tänjer på sanningen.

Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna.

Det hävdar Siv Jensen, ordförande i norska Fremskrittspartiet (Framstegspartiet på nynorsk), på Newsmill den 10 augusti. Som framgår nedan är detta en sanning med modifikation.

Siv Jensen, född 1969, valdes 2006 till ny ordförande i Fremskrittspartiet (FrP) efter mångårige (1978-2006) partiledaren Carl I. Hagen. Partiets ursprung står att finna i ett parti som 1973 bildades av den konservativt-liberale kapitalisten, tidningsutgivaren  och samhällskritikern Anders Lange (1904-74) och som först hette rätt och slätt Anders Langes parti.

Lange och hans parti ville sänka skatter, minska det offentligas inblandning i politik och ekonomi och sätta individen i centrum. Mot den bakgrunden är det helt korrekt att beteckna Anders Langes parti, liksom Fremskrittspartiet, som ett högerparti. Budskapet vann visst gehör i den norska valmanskåren, och i valet 1973 fick partiet 5 procent av rösterna i valet till Stortinget. Den populistiske talaren Lange blev kanske mest känd för uttalandet:

 Jag känner inte längre igen den norska ungdomen, som hellre dricker Coca Cola än gott norskt öl.

Anders Lange grundade Anders Langes parti, föregångaren till FrP.

Anders Langes parti och senare Fremskrittspartiet har ideologiskt klara likheter med den dagsländeliknande svenska partibildningen Ny Demokrati i regi av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson men liknar nog allra mest Fremskridtspartiet i Danmark, vilket grundades av skattejuristen Mogens Glistrup 1972.

I likhet med det norska systerpartiet nådde Glistrups parti parlamentet, Folketinget, 1973. Glistrup väckte viss uppmärksamhet då han menade att det danska försvaret gott kunde ersättas av en telefonsvarare med meddelandet ”Vi ger oss.” På ryska.

Efter ett par kortvariga företrädare valdes Carl I. Hagen 1978 till FrPs nye ordförande, en post som han alltså innehade till 2006 då Siv Jensen med förkrossande röstsiffror tog över. Det var under Hagens tid som FrP förvandlades från ett marginellt parti med få platser i Stortinget till att bli ett av Norges största partier med inflytande över regeringspolitiken. På så sätt utgör det norska partiet, vare sig det vill det eller inte, en förebild för SD.

Siv Jensen har kört på i samma stil som företrädaren Hagen med skattesänkarpolitik, ekonomisk liberalism och invandringskritik. Mot sin vilja brukar FrP i media framställas som ”populistiskt” och inrangeras bland Sverigedemokraterna , Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.

Det är detta sällskap Siv Jensen nu alltså, i svallvågorna efter terrordåden i Oslo den 22 juli, betackar sig för. Hon är av fullt förståeliga skäl besvärad av att massmördaren, en  rikemansson som kommer från en diplomatfamilj, faktiskt var medlem i Fremskrittspartiet 1999-2006:

Jag har väldigt svårt att förstå varför Anders Behring Breivik gick med i mitt parti men desto lättare att förstå varför han lämnade det.

Så kommer Siv Jensen till de skäl som i hennes tycke särskiljer FrP från nämnda nordiska partier och skriver:

Vi menar att Norge fortsatt skall vara ett land med dörrar som både kan öppnas och stängas, och inte bara stängas. Därtill menar vi att islam på samma sätt som de andra världsreligionerna har en plats i det norska samhället. Och låt det då bli sagt en gång för alla: det är skillnad på islam och den politiskt radikala islamismen.

Jaha. Men detta är ju exakt den officiella linje som också Sverigedemokraterna och, föreställer jag mig,  även Dansk Folkeparti och Sannfinländarna bekänner sig till. Inget seriöst parti parti är väl så verklighetsfrämmande att det förespråkar hermetiskt tillslutna gränser.

Historien visar entydigt att människor från andra länder gjort betydande insatser i det svenska samhället, exempelvis inom bergshantering, näringsliv, handel, industri och inte minst det militära. I dag kan det säkert behövas specialistkompetens inom vissa områden som behöver hämtas utifrån, för att nämna ett exempel. Inte heller önskar Sverigedemokraterna stänga dörren för verkligt hjälpbehövande människor enligt de normer som redovisas i FNs flyktingkonventioner, låt vara att partiet så långt det är möjligt vill hjälpa utsatta människor i dessas närområden.

Mogens Glistrup ville ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare.

Inte heller när det gäller islam har SD något att invända mot Jensens resonemang. Den extrema terrorbenägna islamismen är inte samma sak som islam i allmänhet, och självfallet inryms den muhammedanska religionen i den religionsfrihet som finns inskriven i den svenska grundlagen. Vad man däremot har anledning protestera mot är när exempelvis Saudiarabien försöker sprida sin extrema variant av islam – wahhabismen – genom sponsoring av moskéer i Sverige.

Eller när muslimska trosbekännare ställer orimliga krav på undervisning och mat i svenska skolor. SD avvisar mångkulturen och hävdar att svensk kultur och svenska värderingar skall vara normgivande i Sverige, en inte helt orimlig uppfattning som jag faktiskt tror Siv Jensen delar vad gäller norska förhållanden.

I egenskap av regelbunden läsare av FrPs tidning Fremskritt vet jag att partiets kritik av massinvandringen till Norge inte på något sätt står SDs synsätt efter. Tvärtom har tidningen i visa fall fört fram en immigrationskritik som visserligen varit riktig i sak men så radikal till formen, att jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag godkänt den för publicering i den svenska motsvarigheten SD-Kuriren. I Fremskritt har till exempel såväl kraftigt som återkommande invandrares överrepresentation i våldtäktsstatistiken påtalats, liksom de betydande problem särskilt invandrare från Somalia skapar i det norska samhället.

Somaliska män i Norge har, har Fremskritt således framhållit, visat sig betydligt mer benägna att tugga det narkotiska medlet kat och leva på bidrag än att vilja arbeta och anpassa sig efter norska förhållanden.

Om tidningens ytterst negativa bild av den somaliska invandrargruppen i Norge är med sanningen överenstämmande eller ej har jag från min svenska horisont inte tillräckliga förutsättningar att bedöma, men så mycket står klart att just invandrande somalier kommer från primitivare förhållanden och har lägre utbildningsnivå än de flesta andra invandrarkontingenter. Vilket givetvis inte är så konstigt med tanke på det laglösa samhälle dagens Somalia utgör.

Fremskritt – fränt invandringskritisk.

Siv Jensen far alltså med osanning när hon påstår att FrP inte har något som helst gemensamt med Sverigedemokraterna. FrPs kritik av norsk immigrationspolitik har, som framhållits ovan, varit minst lika frän som någonsin SDs  kritik av förhållanden i Sverige. Däremot har hon rätt i att FrP och SD rent ideologiskt inte delar plattform: Medan FrP i allt väsentligt är ett  högerliberalt parti  har SD en konservativ grundinställning och bör rätteligen betecknas som ett mittenparti, detta därför att dess partiprogram innehåller såväl höger- som vänsterelement.

Så varför ägnar sig Siv Jensen åt att slå in öppna dörrar respektive tänja på sanningen? Det vet hon naturligtvis bäst själv, men det är väl ingen vild gissning att hon använder  SD och dess nordiska systerpartier i kosmetiskt syfte för att hennes eget parti i Breivik-terrorns kölvatten skall framstå som så välkammat mainstream som möjligt. Då är sanningen inget självändamål.

Jag kan i och för sig förstå den taktiken – men särskilt rolig eller hederlig är den inte. Och på tal om olikheter: den största olikheten mellan FrP och SD i sammanhanget är ju att det var FrP massmördaren var medlem i – inte SD!

Visst var Oslo-terroristen en ensam galning

30 juli, 2011

Oslodåden skapade rubriker världen över.

Jag deltog i ett kultur-historiskt evenemang i Medevi Brunn i hjärtat av Östergötland när nyheten kom att en 32-årig norrman den 22 juli ägnat sig åt helt andra aktiviteter i Oslo. När den värsta chocken lagt sig var jag och en kollega, liksom jag medlem i Sverigedemokraterna, ense om att det inte skulle dröja länge innan partiets fiender skulle börja söka ett samband mellan Oslo-terroristen och SD.

Vi fick rätt – i själva verket hade vi inte ens hunnit lämna den gamla kurorten innan sådana spekulationer hade fått fart.

Det föreligger härvidlag en tydlig likhet mellan de fruktansvärda terrordåden i Oslo 2011 och mordet på Olof Palme 1986. Expo angav inte oväntat tonen genom att redan dagen efter dådet tvärsäkert slå fast att Anders Behring Breivik inte varit ”en ensam galning”: ”…han hade en gemenskap, en idévärld där hans tankar fick näring.” På motsvarande sätt hade exempelvis Lars Wenander och  Håkan Hermansson  1987 i boken Uppdrag Olof Palme – hatet, jakten, kampanjerna med karakteristisk luddighet fastslagit, att det kring Olof Palme hade florerat  en ”atmosfär” och ett ”klimat” som gjorde mordet möjligt.

Varken de mer eller mindre fantasifulla teorierna om Palme-mordet eller de hittillsvarande kannstöperierna kring Oslo-massakrerna har emellertid lyckats bevisa annat än att de respektive dåden utfördes av just ensamma galningar. Vad de däremot lyckats med är att misstänkliggöra ett antal personer och organisationer vilka inte haft ett dyft med respektive illgärning att göra.

Publikationen Nationell idag, organ för det numera till synes öppet nazistiska partiet Nationaldemokraterna, står för sin del i en viss särklass när man tillskriver den israeliska säkerhetstjänsten Mossad massmorden i Oslo.

Den politiske krönikören Daniel Pipes menar i en text på National Review Online den 27 juli att Anders Behring Breivik genom sprängningen i Oslo och skjutningarna på Utöya syftade till att skapa uppmärksamhet kring sitt beryktade politiska manifest:

På så sätt liknar Behring Breivik Unabombaren Ted Kaczynski som använde sig av våld för att marknadsföra sitt manifest från 1995 Industrial Society and its Fate.

Pipes framhåller att den påstått allmänkonservative och antimuslimske Breivik jämte miljöfanatikern Kaczynski, den judiske terroristen Baruch Goldstein (Hebron 1994) samt Oklahomabombaren Timothy McVeigh varit ”de fyra framstående undantagen till islamismens dominerande ställning som massmördare.” Pipes jämför dessa fyra terrordåd med de omkring 25 000 islamistiska terrordåd som enligt tillgänglig statistik utförts sedan 1994.

Den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski grips av amerikansk polis.

Den ensamme galningen i Oslo hänvisar i sitt manifest bland annat till konservativa idéer och tänkare men bortser från att konservatismen till sitt själva väsen ställer sig helt avvisande till revolutionära våldsdåd av den typ som nämnde galning utfört; han kallar sig kristen men låtsas inte om att några av den judeo-kristna etikens fundamenta är förbud mot att döda och krav på att älska sin nästa så som sig själv, ja rentav att älska sin fiende; han uttalar sig som oförsonlig fiende till islam men är enligt egen utsago själv beredd att under vissa omständigheter samverka med islamistiska extremister. Provkartan över gärningsmannens motsägelser skulle kunna göras avsevärt längre än så.

Sanningen är naturligtvis att Anders Behring Breivik är en narcissistisk virrhjärna som i sitt så kallade manifest svarat för ett hopkok av olika idéer och koncept som spretar åt alla håll. Han har i själva verket inte begripit någonting av vare sig konservatismen, kristendomen eller islam. De sammanhang han skisserar existerar bara i hans egna överhettade hjärna, och hittills har det inte kunnat påvisas att han har några som helst anhängare. Mot den bakgrunden är det i grunden fel och ansvarslöst att försöka peka ut några politiska krafter såsom helt eller delvis ansvariga för massmorden i Oslo.

Personligen orkar jag inte bli särskilt arg på gänget kring Daniel Poohl i Expo eller andra som nu pekar finger åt Sverigedemokraterna. Mest känner jag sorg och bedrövelse över denna exploatering av en chockartat tragisk händelse och att sådana spekulationer kunnat komma igång redan dagen efter Breiviks mordorgie. Man måste emellertid hålla i minnet att Expos medarbetare inte längre har några jobb och löner om de inte lyckas prestera plausibla teorier om det fruktansvärda högerextremistiska hotet mot vår del av världen. I det sammanhanget är uppfinningsrikedom och en förmåga att tänja på sanningen en nödvändig dygd.

Tyvärr finns det några exempel på sverigedemokrater – hög såväl som låg – som hjälpt Expo och andra media en smula på traven genom oförsiktiga och felaktiga teorier. Till viss del kan sådant förklaras genom den chock som Oslo-dådet framkallade, varför vi nog inte bör vara alltför snara att döma. En viss förmåga till stringent tänkande och en realistisk uppskattning av situationen tycker jag dock kan begäras.

Det bästa vi sverigedemokrater kan göra i nuläget är att fortsätta det politiska arbetet precis som förut i övertygelsen, att till och med de mardrömslika händelserna i Oslo som skördade kring 70 människoliv tids nog kommer att lägga sig och flyttas från löpsedlar och förstasidor. Vi bör fortsätta engagera oss mot massinvandring, mångkultur och islamisering – de hoten mot vårt demokratiska, västerländska samhälle har på intet sätt försvunnit.

Islam är inte fienden.

Vad vi slutligen bör göra är att dra upp en tydlig skiljelinje mellan islam och islamism. Islam är inte ond, vilket Breivik hävdar i sitt manifest. Islam kan och måste reformeras. Moderat islam är lösningen på de flesta av de problem som omgärdar det muslimska religions- och kulturkomplexet. Islam är inte fienden – religiös och politisk extremism är fienden.