Gotlands återmilitarisering – den svenska försvarsmaktens viktigaste uppgift

Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten

-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.

Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.

I propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 av den 23 april 2015 underströk regeringen Löfven vikten av att återetablera ett permanent militärt försvar på Gotland. http://www.regeringen.se/rattsdokument/proposition/2015/04/prop.-201415109/

Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo

Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland

Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.

Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.

Om det ryska förfarandet på Krim finns en intressant bloggtext här: http://zynisk.blogg.se/category/ukraina.html

Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg  från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808

Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades  i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.

Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig.  Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.

Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv

Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm

Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på  57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).

Lägg därtill hemvärnsstyrkan Gotlandsbataljonen, som är traditionsbärare för det nedlagda pansarregementet P18. Det ingår i Amfibieregementet Amf1. http://krigochhistoria.blogspot.se/2015/01/forsvaret-av-gotland.html

Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/

Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson

Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.

Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.

Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.

-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.

Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.

-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.

Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.

Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.

På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/

När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.

Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson

Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.

40 år efter Saigons fall: kommunismens förtryck i Vietnam består

 Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.

I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator:  http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/

Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:

Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.

Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.

 En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.

Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd

De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.

De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.

De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979).  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag    Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.

Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.

Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.

Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.

Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.

 Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.

Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.

Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.

Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.

Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.

Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.

I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.

 En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.

Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.

Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.

Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).

Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare,  kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.

 Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson

Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.

Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.

Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.

 Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.

Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.

Fler scener jag skulle vilja se…

Det är inte bara inom filmens och televisionens värld det skulle vara uppfriskande om det klyschiga mönstret bröts. Sak samma beträffande politiken. Här några exempel på scener jag definitivt skulle vilja se:

Ullenhag ger Åkesson helt rätt.

SCEN I

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i debatt med Jimmie Åkesson (SD).

Åkesson: – Den förda svenska invandringspolitiken har lett till utbredd ghettoisering, ökad kriminalitet, minskade resurser till skola och äldrevård, ökad arbetslöshet och obefogade anklagelser om rasism. När skall sjuklöverpartierna äntligen inse att den politiken varit katastrofal?

Ullenhag: – Jimmie Åkesson har helt rätt. Jag och alliansregeringen har nu insett detta – Sverigedemokraterna har haft rätt hela tiden. Jag kan redan nu avslöja att SD inom kort kommer att få en inbjudan att ingå i regeringen och ta över ansvaret för invandringspolitiken. Trots allt visar undersökning efter undersökning att en majoritet av Sveriges folk tycker att SD har den bästa immigrationspolitiken.

Åkesson tappar nästan hakan: – Är detta ditt allvar, Erik? Det låter litet för bra för att kunna vara sant.

Ullenhag: – Skriv upp det, kompis. Jag kommer att skicka in min medlemsansökan till SD i morgon dag!

Netanyahu inbjuds av Löfven.

SCEN II

Soccialdemokraternas partiledare Stefan Löfven håller presskonferens.

Fråga från en av de församlade journalisterna: – Hur kan ett parti som säger sig företräda demokratiska värderingar välja in en islamist och antisemit som Omar Mustafa i partystyrelsen?

Löfven: – Den frågan har jag själv ställt mig många gånger under senare tid. Jag kan nu berätta att Veronica Palm och Carin Jämtin, båda Hamas-anhängare och Israel-hatare, i dag ombetts lämna Socialdemokraterna med omedelbar verkan. Vi kan inte ha kvar sådana personer som företrädare för vårt parti.

Ny fråga: – Innebär detta att ni också kommer att ändra er Israel-politik?

Löfven:- Självklart. Vi har alltför länge varit bundna av det destruktiva arvet från Palme och Schori och helt orättmätigt sett Israel som hemvist för ondskan på jorden. Nu blir det ändring – när jag blir statsminister kommer vi att bjuda in Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Sverige och samtidigt be Israel och det judiska folket om ursäkt för vår beklämmande politik de senaste 45 åren.

Ännu en fråga: – Hur kommer ni i fortsättningen att se på Palestina?

Löfven: – Jag utgår ifrån att du menar ”det så kallade” Palestina. Någon sådan statsbildning finns ju inte i nuläget. Den dag Hamas och Fatah börjar respektera den judiska staten, upphöra med terrordåden och erkänna Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser kommer saken i ett annat läge. Innan så sker kommer jag och mitt parti att verka för att dessa organisationer inte får ett rött öre av de svenska skattebetalarnas pengar!

Reinfeldt avgår tillsammans med Anders Borg.

SCEN III

Statsminister och partiledare (M) Fredrik Reinfeldt på rundresa bland landets M-distrikt.

Kritisk fråga: – Var har det gamla konservativa arvet efter Jarl Hjalmarson och Gösta Bohman tagit vägen? Du och dina meningsfränder som Per Schlingmann och Anders Borg har förstört vårt gamla fina parti och ni har förstört vårt militära försvar – numera skäms jag över att behöva kalla mig moderat!

Reinfeldt: – Du har helt rätt. Vi offrade partiarvet på röstmaximeringens altare så till den grad att vi förlorade vår själ. De skyldiga till denna illgärning måste ta konsekvenserna och avgå – därför har Anders Borg och jag i dag lämnat in våra avskedsansökningar som gäller med omedelbar verkan. Ny partiledare blir veteranen Anders Björck. Borg och jag ber oförbehållsamt om ursäkt för vår fadäs.

Rungande applåder utbryter bland de församlade partimedlemmarna.

Ny energikälla för MP.

SCEN IV

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och Gustav Fridolin har utlyst en presskonferens om partiets framtid.

Romson: – Vi har haft fel i nästan allting. All satsning på vindkraft, solkraft och andra så kallade alternativa energikällor har inte lett till någonting. Dessa energikällor kommer aldrig att ge oss mer än några få procent av landets energibehov. I stället skall vi hädanefter helhjärtat backa upp kärnkraften – vår effektivaste och miljövänligaste energikälla.

Häpen tystnad bland journalisterna, som själva till mycket stor del röstar på MP.

Till slut en försynt fråga: – Men…detta innebär ju att ni överger allt vad ni tidigare stått för!

Fridolin: – Exakt. Och det är det som är meningen. Vi är inte sämre än att vi erkänner att vi haft radikalt fel. Och det här klimatevangeliet vi predikat, att jorden blivit varmare på grund av mänskliga aktiviteter…fel det också. Modern forskning har visat att jorden inte upphettats någonting på 15 år. De klimat- och tenperatursvängningar som skett sedan hedenhös har ju alla haft naturliga orsaker. Hädanefter kommer vår politik att bli helt och hållet realistisk.

De församlade journalisrerna skruvar oroligt på sig. Vilket parti skall de nu rösta på?

Mer realistisk politik för Sjöstedt.

SCEN V

Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt intervjuas i en av TV-kanalerna.

Fråga: – Under lång tid stödde ditt parti den totalitära kommunistdiktaturen Sovjetunionen. Det gullades med diktatorer som Stalin, Brezjnev, Honecker, Castro, dos Santos med flera. Partiet har visserligen förändrats sedan dess. Men med det arvet, Jonas Sjöstedt: är det inte dags att upplösa partiet och bilda ett nytt?

Sjöstedt: – Visst är det så. Kommunismen av i dag är bara en museal företeelse som vi inte vill ha någonting med att göra. Så vi kommer, som du föreslår, att upplösa partiet eftersom det sedan länge spelat ut sin roll. Jo, vi är inte längre lika extrema som vi en gång var. Ändå kvarstår att det gamla kommunistpartiet av i dag är en angelägenhet för avundsjuka, klasshat och kultursnobberi. Vi står för en ekonomisk överbudspolitik utan verklighetsförankring. Våra kritiker har helt rätt och vi har helt fel.

Fråga: – Det var som fan…blir det ett nytt parti och vad kommer det i så fall att heta?

Sjöstedt: – Det blir det. Arbetsnanmnet är Demokratiska partiet realisterna.

Schyman tar sitt förnuft till fånga.

SCEN VI

Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ och kommunalpolitker i Simrishamn, har kommit på andra tankar. I en debatt om feminismen på Puclicistklubben gör hon följande utspel.

Schyman: – Det här duger inte längre, vi kan inte hålla på och fortsätta hata halva människosläktet. Alltså männen.

Fråga från moderatorn Stina Dabrowski:

– Det låter nästan som om Feministiskt initiativ skulle sluta vara ett feministiskt parti…

Schyman: – Det kan du hoppa upp och sätta dig på. Feminismen är en återvändsgränd som bara leder till onödig konflikt och missämja mellan könen. Bort med allt vad kvoteringar heter. Låt var och en använda sin egen skapande förmåga och framåtanda oavsett kön. Det är enda sättet att få ett fungerande samhälle. Vidare måste vi alla bidra till att stärka kärnfamiljen som den bärande pelaren i samhället, inte minst för de födda och ofödda barnens skull.

Dabrowski. – Det låter nästan som om du blivit frälst, Gudrun!

Schyman: – Kalla det vad du vill, Stina. Jag tog mig en rejäl fylla i går och ringde upp Alf Svensson. Jag  insåg då ett och annat som undgått mig tidigare. Nu är jag nykter igen men står fast vid insikterna jag vann.

Hur realistiskt är det då att vi får se dessa scener i verkligheten? Ungefär lika stora som att det ligger snödrivor kvar i juli, skulle jag tippa.