Posted tagged ‘Anders Carlberg’

Tre tvivelaktiga pristagare – när får Löfven pris som ”världens främste statsman”?

6 september, 2019

Hoppsan – så kan det gå om man lyssnar för mycket på ”tänkaren” klimat-Greta. M/S Malmö fastnade i isen vid Svalbard.

Ett sätt att bedöma tillståndet i världen kan vara att studera vilka personer som är föremål för beundran. Jag ämnar i det här inlägget visa vad jag menar genom att ge tre exempel vilka under senare tid tilldelats priser och erkännanden av skilda slag. Av en tillfällighet är samtliga av kvinnligt kön.

Låt mig börja med klimataktivisten Greta Thunberg, född 2003. Efter flera tidigare hedersomnämnanden och internationella lovord, och efter att ha nominerats till Nobels fredspris, har hon nyligen, av den brittiska tidskriften Prospects, utnämnts till en av världens mest framstående ”tänkare”.

Thunberg har placerats på plats 8 på en lista som toppas av den 41-årige kurdiske matematikern Caucher Birkar, som är född i Iran men verksam i Storbritannien som professor i Cambridge. https://nyheter24.se/nyheter/931832-greta-thunberg-listas-som-en-av-varldens-framsta-tankare

Vad är det då som motiverar Prospects att utnämna 16-åriga Greta Thunberg till en av världens främsta tänkare? Bland annat detta: ”Efter en sommar av värmeböljor och skogsbränder i hemlandet Sverige, bestämde sig Greta Thunberg för att inte gå till skolan. Om planeten inte hade någon framtid, argumenterade hon, var det ingen vits att studera.”

Om Thunbergs diagnos Aspergers syndrom, som är en form av autistisk personlighetsstörning, heter det: ”Hon säger att hennes autism är långtifrån ett hinder – utan hjälper henne att se världens problem som svartvita. Hon talar verkligen med en svidande tydlighet.”

Jag måste erkänna att jag baxnar när jag tar del av dessa argument för att denna svenska 16-åring bör anses vara en av jordklotets skarpaste tänkare – i mitt tycke är de bevis för raka motsatsen. Det är helt enkelt inte seriöst att dra långtgående slutsatser om världens framtida klimat byggt på en varm sommar ett givet år. Det är ingenting annat än barnsligt emotionellt snömos.

Dessutom är det oklart exakt hur mycket tankearbete unga fröken Thunberg ägnat sig åt. Hon är rätt duktig på att prata, men det är inga egna tankar hon ger uttryck för utan snarare en sammanställning av vad ett konglomerat av klimatalarmister sagt och skrivit i olika sammanhang. Hon hade heller aldrig givits tillfälle att uttrycka dessa tankar om hon inte hållits under armarna av inflytelserika föräldrar och PR-proffs.

Jag förnekar vidare alls inte att det finns begåvade personer som diagnostiserats med Aspbergers. Tvärtom – det finns säkert en uppsjö av dessa. Dock vill jag bestämt förneka att det skulle vara en tillgång att, som det står i Prospects motivation, att se världens många och komplicerade problem i svartvitt. Att påstå det är snarare rent vanvett.

Det skulle inte förvåna mig om passagerarna ombord på det svenska fartyget M/S Malmö ångrar sig att de satte sin lit till den stora tänkaren klimat-Greta. De körde nämligen fast i isen på norska Svalbard sedan de färdats dit i syfte att studera verkningarna av den så kallade globala uppvärmningen i form av hastigt smältande polarisar.

Inte undra på om våra vänner norrmännen var en liten smula skadeglada över de godtrogna svenskarnas öde…

Svenska klimataktivister häcklas efter att deras fartyg kört fast i polarisen

Linnéa Claeson borde nog ha hållit sig till handbollen.

Jag fortsätter med juridikstudenten och förra handbollsspelaren Linnéa Claeson, född 1992, som i slutet av 2018 av fler än 10 000 personer ur tidskriften Dagens Juridiks läsekrets framröstades som ”årets jurist”. Problemet med detta var att Linnéa Claeson ännu inte hade någon juridikexamen (hon är juridikstudent vid Stockholms universitet) och saknade därmed formellt rätt att kalla sig ”jurist”. https://www.expressen.se/nyheter/linnea-claeson-saknar-examen-blev-arets-jurist/

Orsaken till att Claeson ändå borde utses till ”årets jurist” uppges vara att hon ”kämpar mot sextrakasserier på nätet och engagerar sig för utsatta kvinnor och barn”. Chefredaktören för Dagens Juridik, Stefan Wahlberg, utlåter sig så här om utnämningen: ”Jag förstår att folk reagerar därför att juristexamen i mångas ögon är den gräns som krävs för att anses vara jurist..”

Enligt Wahlberg vore det dock alltför stelbent och formalistiskt att begränsa definitionen på vem som har rätt att kalla sig jurist till någon som tagit juridisk examen. Han menar: ”Tanken bakom priset är att det ska gå till någon som har gjort någonting inom rättspatos och juridikens värld som är värt att uppmärksamma.”

Linnéa Claeson väckte rejält med uppmärksamhet när hon i en krönika i Aftonbladet den 2 december 2017 skrev att hon ville ha ”representation på riktigt” på nyckelpositioner i Sverige. Som statsminister förordade hon exempelvis ”en svart kvinna”. Hon fortsatte: ”Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/12/03/nar-en-godhetsonanerande-posor-har-ordet/

Ja, ni fattar. Linnéa Claeson tillämpar strategin att medvetet uttrycka sig drastiskt i syfte att provocera och därmed väcka debatt. Detta kan kanske ibland vara en framkomlig väg att gå förutsatt att det ligger någon form av stringent tankeverksamhet bakom. Dessvärre kan jag inte se att så skulle vara fallet här.

Tillsättandet av centrala poster i Svea rike måste rimligen bygga på kompetens, inte på att vederbörande tillhör en viss minoritet eller annan grupp människor. En svart kvinna som statsminister kan mycket väl fungera om den personen varit ledare för ett riksdagsparti som hamnat i regeringsställning. Jag skulle inte ha något emot att se exempelvis Nyamko Sabuni på den posten.

Linnéa Claeson vill dock uppenbarligen tvinga fram en kvoterad representativitet byggd på positiv särbehandling vid tillsättandet av höga poster, och hon är säkert inte ensam om den inställningen.

Mitt tredje exempel gäller Alexandra Pascalidou, född i Bukarest i Rumänien 1970 i en grekisk familj. Hon tillerkändes för 2018 utmärkelsen Anders Carlbergs hederspris till årets påverkare. Enligt prisets statuter tillfaller priset en person som har använt sin röst i det offentliga rummet för att göra skillnad för en person eller grupp i utanförskap. Priset är uppkallat efter Fryshusets skapare, den gamle 68-revolutionären Anders Carlberg (1943-2013). http://www.mynewsdesk.com/se/fryshuset/pressreleases/alexandra-pascalidou-aer-aarets-paaverkare-2801962

Pascalidou får närmast priset för sin bok Mammorna, som bygger på intervjuer med 20 segregerade kvinnor i den så kallade förorten. Den får översvallande recensioner av exempelvis Gunilla Brodrej i Expressen.

Brodrej och säkert många andra tenderar att betrakta Alexandra Pascalidou som något slags feministisk/mångkulturalistisk messiasgeatalt. Som sådan har hon gjort sig känd som en extremt lättkränkt vänstergängare vilken under sin tid som programledare för Ring P1 skoningslöst kastade sig över uppringare som inte delade hennes synsätt, främst i frågor som hade med invandring och mångkultur att göra.

Sveriges radio tvingades be Alice Teodorescu om ursäkt för Alexandra Pascalidous beteende.

När hon får något år sedan tillfälligt hoppade av Ring P1-jobbet påstod hon att hon inte ”orkade mer” till följd av allt hat och alla trakasserier hon uppgav sig ha råkat ut för. Det var en sanning med modifikation. Det visade sig att hon sannolikt tog en paus från programledarsysslan därför att hon ville ta en längre semester.

2014 tvingades Sveriges radio (SR) be om ursäkt för Pascalidous beteende, när hon i P1-programmet ”Hur mycket rasism tål Sverige?” gick till angrepp mot den borgerliga ledarskribenten Alice Teodorescu, därför att denna som ”vit, kristen, europé” – och dessutom med ett fördelaktigt utseende – vågat ha synpunkter på hur det var att utsättas för rasism. Pascalidou själv är upplysningsvis en vit, kristen europé som kan sägas ha ett fördelaktigt utseende…https://www.expressen.se/nyheter/efter-debattattacken-nu-ber-sr-om-ursakt/

Pascalidou har vid  två tillfällen påkommits med att plagiera texter. Första gången var 2005, då det visade sig att hon i en krönika i numera avsomnade Metro plankat en krönika ur Los Angeles Times av kolumnisten Daniel Hernandez. Andra gången var när hon i en krönika, också i Metro, 2015 upptäcktes ha direktöversatt från engelskan en dikt av den turkiske poeten Aziz Nesin (1915-95) men gjort sken av att det var hon själv som skrivit den. Efter detta förnyade övertramp sparkades hon som Metro-medarbetare. https://www.expressen.se/nyheter/pascalidou-anklagas-for-plagiat–igen/

Kritik fick vidare Pascalidou 2017, då hon på uppdrag av Utrikesdepartementet (UD) gjorde fem intervjuer för UD-podden. Hon intervjuade avslutningsvis utrikesminister Margot Wallström. Kritikerna menade då att det såg illa ut att Pascalidou intervjuade chefen för en myndighet som hon själv fått betalt av.

Trots Alexandra Pascalidous kraftigt eroderade trovärdighet anlitas hon flitigt som föreläsare, programledare och presentatör. Nyligen fick hon 50 000 kronor av Polisen för att hålla ett kort tal om sina erfarenhet av att vara utsatt. Hon har tidigare bland annat fungerat som programledare för SVTs OS-sändningar från Aten 2004 och även medverkat i Melodifestivalen-sammanhang. http://nytt.gzip.org/nyheter/alexandra-pascalidou-far-50000-kronor-av-polisen-for-att-halla-kort-tal-om-sina-erfarenheter-av-att-vara-utsatt

Alexandra Pascalidou fick i Stockholm 2016 pris som ”årets europé”.

Ja, kära läsare, ni får själva bedöma om ovanstående pristagare är värda sina utmärkelser eller inte. Nu väntar vi bara på att Stefan Löfven skall utses till ”världens främste statsman”.

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

31 mars, 2015

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

images2U9QUG8L Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

images Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

images Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

untitled Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

images5K5D8WM1 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

images0NGY8E22 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

imagesW2XC32EH Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!