Posted tagged ‘Anders Fogh Rasmussen’

NATOs 70-åriga historia av förändringar och framgångar

8 oktober, 2019

NATOs högkvarter är beläget i Bryssel.

NATO (North Atlantic Treaty Organization), även kallat Atlantpakten, grundades i Washington, D. C. den 4 april 1949. Organisationens förste generalsekreterare, den brittiske generalen Hastings Lionel Ismay (Lord Ismay), uttryckte dess målsättning på följande kärnfulla sätt: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.”

Det kan, nu när NATO nyligen firat 70-årsjubileum, konstateras att denna målsättning förändrats i åtskilliga avseenden. Detta framgår med önskvärd tydlighet av Ann-Sofie Dahls faktaspäckade bok NATO – historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019, 229 sidor). https://historiskamedia.se/bok/nato/

Jag konstaterar vidare att Ann-Sofie Dahl är precis rätt person att skriva en historisk genomgång av NATOs göranden och låtanden från grundandet 1949 till dags dato. Bland hennes meriter märks att hon är docent i politisk historia samt Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council i Washington, D. C. Hon är eller har varit krönikör i ett antal publikationer och är dessutom bosatt i NATO-landet Danmark.

Kollektivt försvarssystem. NATO bildades av USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada, Norge, Belgien, Nederländerna, Portugal, Danmark, Luxemburg och Island. De sjösatte ett kollektivt försvarssystem där medlemmarna förbinder sig att försvara varandra i fall av yttre angrepp. De enda nordiska/skandinaviska länderna som valde att stå utanför den västliga försvarsalliansen var således Sverige och Finland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nato

NATO har genom åren haft 13 generalsekreterare. Först ut var som nämnts ovan Lord Ismay. Sedan 2014 innehas posten av Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg, som 2014 efterträdde dansken Anders Fogh Rasmussen. Det operativa befälet utövas emellertid av en Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), för närvarande den amerikanske flyggeneralen Todd D. Wolters.

När NATO bildades var den europeiska kontinenten svårt förhärjad av Andra världskriget med dess omkring 50 miljoner dödsoffer och ymniga flyktingströmmar. I Europa rådde en rörande enighet om att framtida europeiska krig till nära nog varje pris måste undvikas. Det var uppenbart för alla och envar att USA var det enda demokratiska land som hade förutsättningar att sätta kraft bakom denna målsättning och samtidigt hindra kontinenten från att uppslukas av en totalitär diktatur liknande den nazityska.

Lösningen på det militära planet stavades NATO, som hade föregåtts av den så kallade Brysselpakten från 1948 med Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien som medlemmar. Dessa insåg att det skulle bli nödvändigt att till den västeuropeiska försvarsgemenskapen knyta USA, som sedan dess dominerat NATO.

Den direkta orsaken till NATOs eller Atlantpaktens bildande var den aggression som utövades av det kommunistiska Sovjetunionen, som beundrades av många aningslösa västerlänningar som den jämte USA mäktigaste segrarmakten i det senaste kriget. Sovjet hade enligt Winston Churchill i ett tal i Fulton i Missoouri i USA 1946 fällt ner en ”järnridå” tvärs över den europeiska kontinenten och förslavat halva dess befolkning. https://www.aef.se/Omvarlden/Notiser/Ironcurtain.htm
  
Särskilt akut blev behovet av ett samlat västerländskt försvar efter det sovjetstödda, kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, vilket enligt många bedömare sparkade igång det långdragna Kalla kriget på allvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pragkuppen

NATOs förste överbefälhavare i Europa (SACEUR), general Dwight D. Eisenhower (till vänster), syns här med president Harry S Truman vid sitt tillträde på posten.

Koreakriget ledde till storsatsning på NATO. Enligt det första strategiska konceptet var det meningen att USA skulle stå för det strategiska luftförsvaret under det att Storbritannien skulle ta hand om det taktiska. Övriga medlemsländer skulle förse NATO med marktrupper. Det var ett upplägg som ledde till slitningar inom alliansen – de kontinentaleuropeiska medlemmarna upplevde det som att det var deras uppgift att förse NATO med ”kanonmat”.

”Det skulle, lite otippat, till ett krig i Korea för att harmonin helt skulle infinna sig i det nya transatlantiska samarbetet”, framhåller Ann-Sofie Dahl (sidan 32), ”och för att NATO skulle ta steget vidare från en institution som fortfarande mest befann sig på pappret till en regelrätt organisation med en politisk och militär infrastruktur.”

När Koreakriget inleddes med det av Sovjetunionen och röda Kina uppbackade kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 utbröt viss oro bland de västeuropeiska allierade. De länder som hade undertecknat Washingtonfördraget befarade nu att USAs insatser i Koreakriget skulle ske på bekostnad av försvaret av västdemokratierna i Europa. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/koreakriget-ett-oavslutat-krig

”Det visade sig emellertid bli precis tvärtom”, konstaterar Dahl (sidan 33). ”Den amerikanska tolkningen av Nordkoreas invasion av Sydkorea var att detta inte var någon isolerad attack utan ett första steg i en global kommunistisk offensiv mot väst.”

USA vände med andra ord alls icke Europa ryggen utan storsatsade tvärtom på NATO i syfte att stå väl rustat för en tänkbar sovjetisk aggression i Västeuropa, och kort tid efter Koreakrigets utbrott beviljade kongressen den amerikanska regeringen under president Harry S Trumans ledning fyra miljarder dollar för att förstärka försvaret av Västeuropa.

Dahl (sidan 34): ”Under de följande åren skulle NATO genomgå en formidabel uppbyggnad och omorganisation med en ny integrerad militär struktur under ledning av en amerikansk högsta befälhavare…” Den förste NATO-befälhavaren (SACEUR) i Europa var ingen mindre än general Dwight D. Eisenhower, som hade fört befälet över de allierades invasion av Normandie på Dagen D den 6 juni 1944 och två år efter Koreakrigets utbrott valdes till ny amerikansk president.

Warszawapakten bildas. NATO och Västvärlden insåg snart att, om det skulle vara möjligt att på effektivast möjliga sätt försvara de västliga demokratierna mot sovjetrysk aggression, det var nödvändigt att införliva Västtyskland med Atlantpakten. Således blev Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) NATO-medlem den 5 maj 1955 villkorat med att landet inte skaffade sig egna kärnvapen.

Warszawapakten slog med hård hand ner den folkliga resningen i Ungern 1956.

Som en reaktion på det västtyska inträdet bildades på Moskvas initiativ den 14 maj den så kallade Warszawapakten (WP, officiellt Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd). Medlemsländer var Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Rumänien. Till skillnad från NATO var WP till sin karaktär offensivt och hade till uppgift att gripa in när socialismens ”landvinningar” ansågs hotade i något medlemsland. Så skedde i samband med Ungernrevolten 1956 och resningen i Tjeckoslovakien 1968. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warszawapakten

Återstoden av det Kalla kriget skulle till betydande del komma att präglas av tvekampen mellan NATO och Warszawapakten. Den sistnämnda organisationen upplöstes formellt den 1 juli 1991, mindre än ett halvår innan Sovjetunionen imploderade på nyårsafton samma år. NATO fortsatte dock att existera i högönsklig välmåga vilket överraskade en del bedömare, som gjorde den felaktiga analysen att NATO inte längre behövdes när kommunismen i Europa brutit samman.

NATO har dock genom åren ingalunda varit förskonat från inre slitningar. 1966 valde således Frankrike på den yvigt nationalistiske president Charles de Gaulles initiativ att dra sig ur NATOs gemensamma militärkommando. Ann-Sofie Dahl (sidan 42): ”I mars 1966 mottog den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson ett brev från sin franske kollega med krav på att alla NATO-kommandon på fransk mark skulle dras tillbaka inom ett år, samtidigt som all fransk personal skulle lämna SHAPE.” (SHAPE = Supreme Headquarters Allied Powers Europe).

För att ytterligare markera den franska självständigheten började Frankrike även utveckla egna kärnvapen, på franska benämnda Force de frappe. Dessa är enbart avsedda för försvaret av det egna landet och alltså inte underställda NATO. De franska kärnvapnen utgör världens tredje största kärnvapenstyrka efter Rysslands och USAs motsvarigheter. 1993 återinträdde Frankrike som fullvärdig medlem av NATO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankrikes_k%C3%A4rnvapen

Ett nytt kapitel i NATOs historia. Efter Sovjetunionens upplösning har NATOs uppgifter av naturliga skäl omdefinierats. Enligt det nya konceptet kunde NATO ingripa utan att något medlemsland utsatts för yttre hot. Det tillät NATO att 1995 ingripa i Bosnienkriget efter FN-beslut, och 1999 gick man ut i krig mot det dåvarande Jugoslavien inom ramen för Kosovokriget, nu utan FN-beslut, och genomförde en 14 veckors bomboffensiv. Denna ledde till att kriget upphörde den 11 juni 1999 och att den jugoslaviske diktatorn Slobodan Milosevic fann sig nödgad acceptera FNs resolution 1244 och att dra tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosovokriget

När den islamistiska terrorgrupperingen al -Qaida den 11 september 2001, på order av dess ledare Usama bin Ladin, angrep World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon i Arlington i Virginia innebar det startskottet för en ännu pågående islamistisk offensiv mot inte bara USA, utan mot den demokratiska Västvärlden och dess frihetliga traditioner i stort.

Ann-Sofie Dahl beskriver på följande sätt vad attackerna den 11 september 2001 medförde för NATOs del (sidorna 136-137):

Även för NATO innebar 11 september-attackerna inledningen på ännu ett nytt kapitel i försvarsalliansens historia. Det första årtiondet efter Berlinmurens fall hade präglats av ljusa förhoppningar om evig fred och frihet, trots krig och etnisk rensning i Europas sydöstra hörn. Det nya decenniet, århundradet och rentav årtusendet inleddes till en mörk bakgrund, med oro över nya attentat och dystra spekulationer om vart (väst)världen var på väg.

Det så kallade Nine Eleven resulterade i att för första och hittills enda gången i NATOs historia artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier enligt Washingtontraktaten – att en attack mot ett medlemsland, i detta fall USA, är en attack på NATOs samtliga medlemsländer – aktiverades. I Afghanistankriget 2001 var NATOs roll tydligt underordnad USAs, men i det efterföljande Irakkriget fick alliansen en mer aktiv roll.

Sverige ingår för närvarande i det NATO-anknutna Partnerskap för fred.

29 medlemsstater. När NATO bildades 1949 bestod organisationen av tolv medlemmar. Detta antal har i olika omgångar utökats till att i dag omfatta 29 medlemsstater. Det är i hög grad illustrativt för NATOs exempellösa framgångar att den aktuella försvarsalliansen numera omfattar alla de sovjetiska satellitstater som ingick i Warszawapakten och även ytterligare ett antal öststater.

Följande länder har anslutit sig till NATO efter Berlinmurens fall 1989: Östtyskland (som del i det återförenade Tyskland) 1990, Tjeckien (1999), Polen (1999), Ungern (1999), Bulgarien (2004), Estland (2004), Lettland (2004), Litauen (2004), Rumänien (2004), Slovakien (2004), Slovenien (2004), Albanien (2009), Kroatien (2009) samt Montenegro (2017). Bosnien-Hercegovina, Georgien och Nordmakedonien befinner sig samtliga sedan 2012 i en process att ansluta sig till NATO.

Sverige och NATO. Förutom de fullvärdiga medlemmarna omfattar NATO-gemenskapen formaliserade partnerskap med 41 länder i Europa, Nordafrika, Mellanöstern och Asien. Sverige samarbetar sedan 1994 med alliansen inom ramen för Partnerskap för fred (PFF), vilket innebär att svenska trupper regelbundet samövar med NATOs styrkor. Under senare år har frågan om en regelrätt svensk NATO-anslutning i ökande utsträckning varit föremål för en seriös diskussion. https://www.swedenabroad.se/es/embajada/brussels-nato/faq-to-the-embassy/sveriges-samarbete-med-nato/

Orsaken till att det emellertid stannat vid till intet förpliktande diskussioner och inte en svensk ansökan om NATO-medlemskap är en kvardröjande övertro på alliansfrihet av traditionellt slag. Sådan förutsätter emellertid ett starkt inhemskt försvar av ett slag som Sverige inte haft på många år. Sanningen är att Sverige inte skulle klara ett fientligt angrepp många dagar med de rudimentära försvarsstyrkor vi i dag förfogar över: Sverige är helt enkelt beroende av hjälp utifrån för den händelse det värsta skulle inträffa.

Den enkla sanningen är att enda sättet att vara garanterade sådan hjälp är fullvärdigt medlemskap i NATO.  

Anders Fogh Rasmussen sågar det extrema Sverige: ”Svenskarna har blivit tokiga”

22 juli, 2019

Anders Fogh Rasmussen anser att vi svenskar blivit tokiga med vår politiska korrekthet.

Svenskene har gått av hengslene med politisk korrekthet (ungefär: ”Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet”). https://denkorteavis.dk/2019/nu-anders-fogh-rasmussen-sverige-er-ude-af-kontrol-takket-vaere-politisk-korrekthed/

Så valde den tidigare danske statsministern och NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen att beskriva tillståndet i Sverige då han, i samband med en konferens i Norge, intervjuades av nättidningen Ökonomi. Hela citatet om Sverige lyder:

Svenskarna har blivit tokiga med sin politiska korrekthet. Det är ren galenskap. De har valt en farlig strategi i att isolera Sverigedemokraterna. Vi gjorde det motsatta i Danmark med Dansk Folkeparti. Min tanke är att inkludera alla demokratiska krafter in i förhandlingar och inkludera dem. Därmed blir de mer ansvarsfulla och parlamentariska partier. Det har vi sett hända i Danmark. Det svenskarna gör är helt fel.

Anders Fogh Rasmussen, född 1953, var 2001-09 statsminister i Danmark representerande det liberalkonservativa partiet Venstre. 2009-14 var han generalsekreterare i den västliga försvarsalliansen NATO. Fogh Rasmussen har till skillnad från så gott som alla ledande svenska politiker en akademisk examen (från universitetet i Aarhus). https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Fogh_Rasmussen

Det är först är på senare tid som Kristdemokraterna släppt litet på sin tidigare aversion mot Sverigedemokraterna. I några sydsvenska kommuner delar även SD och Moderaterna på kommunstyret. I det stora hela förblir dock motståndet mot det Sverige-vänliga partiet, främst av känslomässiga skäl, tämligen kompakt. Att vara emot SD anses på många håll vara viktigare än att ta itu med de överhängande samhällsproblemen.

Det är långt ifrån endast Anders Fogh Rasmussen som anser att Sverige helt förlorat kontrollen över den skenande politiska korrektheten. Den förre NATO-chefens synsätt är vanligt förekommande i de övriga tre nordiska länderna. Aftonbladets utrikesmedarbetare Wolfgang Hansson har den 17 augusti 2018 sammanfattat detta på följande sätt: ”I Sverige betraktar vi oss gärna som ett politiskt framsynt, modernt och öppet land i mittfåran. Men i övriga Nordens ögon är Sverige extremt och ett avskräckande exempel.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngj7Bx/har-ar-sverige-ett-avskrackande-exempel

SDs Jimmie Åkesson och Dansk Folkepartis tidigare ledare Pia Kjaersgaard.

Det enda Sveriges riksdagspartier är helt överens om är att Sverigedemokraterna till varje pris måste stängas ute från inflytande”, fortsätter Hansson och uttrycker exakt samma mening som Fogh Rasmussen. Hansson frågar sig också hur länge denna inställning kan hålla. Svaret på den frågan hittar ni här ovan – KD och i någon mån M har faktiskt lättat litet på isoleringspolitiken gentemot SD.

I övriga nordiska länder talas det ibland bekymrat om ”det svenska tillståndet” där sunt förnuft och måttfullhet hålls tillbaka av PK-hysteri och godhetsfnatt. ”Detta behov av att framstå som god verkar inte finnas på samma sätt i grannländerna”, konkluderar Wolfgang Hansson. Han påminner i sammanhanget om att Sverige 2017 enligt statistik från EU tog emot dubbelt så många asylsökande som Norge, Danmark och Finland tillsammans.

Det är i själva verket en milsvid skillnad mellan hur Sverige och våra nordiska grannländer hanterat systemkritiska partier. Dessa har i övriga länder tagits med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget. I Sverige råder i stort – med undantag för nämnda exempel – en panisk skräck för SD. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Även i länder såsom Ungern och USA ses Sverige som ett avskräckande exempel. Massinvandring med åtföljande problem som skenande kriminalitet, utanförskapsområden, hedersvåld, gruppvåldtäkter, okontrollerade gängkrig med dagliga mord, tilltagande islamisering och antisemitism, obefintlig respekt för kvinnor, äldre och djur, icke fungerande vård, skola och omsorg, organiserat tiggeri, poliser som hellre tjoar i Pride-parader än bekämpar brott etcetera är ingenting som våra europeiska grannländer önskar sig. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6911077

Jag finner det svårt att klandra dem för den inställningen.

Visst bör vi gå med i NATO!

10 juni, 2013

MikaelOscarssonKD_510Mikael Oscarsson (KD) är för svenskt NATO-medlemskap.

Den 5 juni 2013 skrev under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet fem kristdemokrater med försvarspolitikern/riksdagsmannen Mikael Oscarsson i spetsen en debattartikel, där man förordade svenskt NATO-medlemskap. Slutklämmen löd:

Nu är tiden mogen att börja ta tydliga steg mot ett medlemskap i Nato även för Sverige. Ett svenskt medlemskap skulle öka tryggheten för oss och våra grannländer.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kd-bor-ta-stallning-for-nato_8240244.svd

KDs partistyrelse har nu senast via partiledaren Göran Hägglund deklarerat, att en förutsättningslös parlamentarisk utredning om svenskt NATO-medlemskap bör tillsättas. Denna inställning innebär ett trendbrott för tidigare NATO-negativa KD. Det är känt sedan tidigare att såväl Moderaterna som Folkpartiet är positiva till svenskt medlemskap under det att Centerpartiet anser att frågan bör utredas.

b051003rNATO-trupp på marsch med helikopterstöd.

Eftersom jag själv, sedan jag inledde mitt politiska engagemang för drygt 40 år sedan, alltid förespråkat svenskt NATO-medlemskap anser jag givetvis att KDs förändrade inställning är positiv. Sedan är det en annan sak att frågan med en röd regering – även MP måste ju numera betraktas som ett odelat rött parti – med all sannolikhet kommer att självdö.

North Atlantic Treaty Organization (NATO), ibland benämnt Atlantpakten, tillskapades genom Nordatlantiska fördraget som ingicks den 4 april 1949 och som innefattade Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Storbritannien, USA och Kanada.Föregångare var den så kallade Brysselpakten från 1948 vilken omfattade Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Storbritannien.

Tanken med NATO var att västvärlden skulle ha ett kollektivt försvar gentemot det uppenbara militära hotet från Sovjetunionen och dess satellitstater i östra Europa. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948, orkestrerat av Moskva, kan sägas ha varit den utlösande faktorn. Om ett land i pakten utsattes för ett angrepp var övriga länder förpliktigade att ingripa till dess försvar.

ismayLord Ismay, NATOS förste generalsekreterare (1952-57).

NATOs förste generalsekreterare, lord Ismay, (Hastings Lionel Ismay, 1887-1965) formulerade målsättningen i begynnelsen så: ”Hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” 1955 togs dock det demokratiska Västtyskland till nåder. Samma år bildade Sovjet och dess satelliter Warszawapakten (WP), vilken upplöstes 1991. WP var synnerligen aktivt vid det sovjetledda krossandet av upproren i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Frankrike, lett av general Charles de Gaulle, beslutade 1966 att gå sin egen väg och lämnade därför det gemensamma militärkommandot. I stället började man utveckla en egen kärnvapenkapacitet.

Förutsättningarna för NATO har oåterkalleligen förändrats efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Enligt organisationens nuvarande stadgar kan man ingripa militärt i olka delar av världen även om någon eller några av medlemsländerna inte är direkt hotade. 1995 ingrep NATO således i Bosnien efter ett föregående FN-beslut, och 1999 angrep man Jugoslavien i samband med kriget i Kosovo utan FNs inblandning.

Den 16 december 2002 ingicks det så kallade Berlin plus-avtalet, enligt vilket EU får möjlighet att använda NATOs resurser förutsatt att NATO självt inte önskar ingripa i en viss konflikt.

NATONATO-möte i högkvarteret i Bryssel.

NATO har för närvarande 28 medlemsländer, varav åtskilliga är forna fiendestater från Östeuropa. De senaste att gå med var Albanien och Kosovo. Generalsekreterare sedan 2009 är den förre danske statsministern Anders Fogh Rasmussen.

Svensk politik har länge omfattats av vad jag skulle vilja kalla en neutralitetshysteri enligt devisen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. När våra nordiska grannländer gick med i NATO några år efter krigsslutet valde Sveriges socialdemokratiska regering att i stället plädera för ett nordiskt försvarsförbund, en måhända nobel samnordisk tanke men naturligtvis totalt orealistisk.

Kruxet med Sveriges extrema neutralitetstänkande är att det förutsätter ett starkt svenskt försvar med realistiska möjligheter att effektivt slå tillbaka ett fientligt angrepp. Länge förfogade vi också över ett försvar av denna typ. När muren föll och Sovjet imploderade drabbades emellertid såväl ledande militärer som politiker av glädjefnatt: den tusenåra freden hade inträtt och att fortsätta satsa på försvaret ansågs närmast stötande. Försvaret blev i stället en budgetregulator: när det behövdes pengar till andra ändamål var det bara att ta från försvaret.

fogh-rasmussenNuvarande NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen.

Det svenska så kallade insatsförsvarets misslyckande att reagera på sovjetiska intrång i samband med en internationell manöver vid Öland och Gotland för någon månad sedan visade precis hur illa det var ställt. Det blev ingen insats. Våra plan förblev kvar i markläge.

Detta har med all sannolikhet fått åtskilliga svenskar att tänka till. Att dra slutsatsen att vi behöver all hjälp vi kan få i syfte att freda vårt territorium och bevara frihet och självbestämmande. Helt uppenbart klarar vi inte detta för egen maskin, sedan får ledande poltiker ägna sig så mycket de vill åt pinsam Per Albin-retorik om att ”vår beredskap är god”.

Redan i dag är vårt försvar väl integrerat i NATO-strukturen och samarbetar ofta och gärna med försvarspakten. För att vi skall få ut så mycket som möjligt av NATO, och samtidigt skaffa oss en nationell livförsäkring av icke föraktlig substans, behöver vi dock ta steget fullt ut och bli medlem. Parallellt därmed skall vi givetvis också rusta upp vårt befintliga försvar, något som NATO möjligen också kan tänkas kräva i fall av svenskt medlemskap.