Posted tagged ‘Anders Thunborg’

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

SD-Karlsson ställde Löfven till svars för terror- och diktaturstöd – Löfven pratade järnrör

25 april, 2016

3451055_2048_1162Nej, några seriösa svar fick inte Mattias Karlsson ur statsministern.

Ibland känner jag mig särskilt tillfreds med att vara sverigedemokrat.

Det jag nu närmast tänker på är Mattias Karlssons insats i riksdagen fredagen den 22 april, då han riktade skarp kritik mot statsminister Stefan Löfven på grund av Socialdemokraternas mångåriga och synnerligen aktiva stöd för terror- och diktaturrörelser runt om i världen.

Meningsutbytet mellan Mattias Karlsson och Stefan Löfven kan avnjutas via TV4 här:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-g%C3%A5r-stefan-l%C3%B6fven-till-h%C3%A5rd-attack-mot-sd-3350605

Det var alltså Mattias Karsson som under riksdagens frågestund gick till hård attack mot Löfven och sosseriets utrikespolitiska försyndelser och avkrävde statsministern ansvar för dessa. I huvudparten av media har det emellertid framställts som om det var Löfven som ställde SD till svars för påstådda nazistiska och fascistiska rötter.

Jag överlåter åt mina läsare att själva bedöma det verkliga förhållandet.

64570Fatahledaren Mahmoud Abbas tackar Löfven för erkännandet av ”Palestina” samt en dusör om 1,5 miljarder kronor.

Mattias konstaterade, helt sanningsenligt, att sossarna under många år samverkat intimt med en rad kommunistiska och andra typer av totalitära diktaturer och terroriströrelser. Han tog fram det palestinaarabiska  al-Fatah samt det statsbärande partiet MPLA i Angola som exempel på de socialdemokratiska försyndelserna.

Dessa båda entiteter har Socialdemokraterna inte bara samarbetat med och berömt – vid en socialdemokratisk partikongress för något år sedan omnämnde Stefan Löfven al-Fatah som ”vårt kära systerparti” – utan fastmer överöst med svenska skattepengar. Detta trots att det av humantära hjälporganisationer och internationella media som tyska Der Spiegel konstaterats att såväl al-Fatah som MPLA fortlöpande och systematiskt ägnar sig åt terror, våld och tortyr av det mest brutala och barbariska slag gentemot oliktänkande.

Stefan Löfvens svar bestod initialt i att prata om järnrör och en tidigare SD-medlem som kallat en kvinna ”hora” samt att svepande påstå att Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen. Den som tycker att detta är en övertygande argumentation får naturligtvis göra det, men samtidigt kan man inte undgå att konstatera att Socialdemokraterna behåller sina extremister medan SD utesluter dem enligt principen om den  nolltolerans, som till och med Stefan Löfven borde ha hört talas om.

Löfven fortsatte med att påstå att ”arbetarrörelsen” alltid stått upp mot diktaturer och att Mattias Karlsson nog skulle få ”äta upp” sina ord. Det förra är helt enkelt inte sant, det senare högst tvivelaktigt; Mattias Karlsson presenterade bara fakta som Löfven inte ens försökte bemöta på något seriöst sätt.

Den senare menade också, att Socialdemokraterna inte behöver någon undervisning i demokrati av en SD-representant. Hans debattinsats visade hur fel han hade: sanningen är att hela S-partiet är i akut behov av en omfattande intensivkurs i demokrati på det utrikespolitiska området!

250px-Alfred_petrénRasbiologen och S-riksdagsmannen Alfred Petrén stod bakom den motion som ledde till etablerandet av rasbiologiska institutet i Uppsala.

Sosseriets samverkan med världens diktaturstater går tillbaka till tiden före Andra världskriget, då Statens rasbiologiska institut i Uppsala kom till stånd efter en riksdagsmotion som undertecknats av riksdagsledamöter från skilda partier men med politikern, psykiatrikern och rasbiologen Alfred Petrén (S) i spetsen. Institutets verksamhet leddes av den med nationalsocialismen starkt sympatiserande Herman Lundberg.https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi

Institutets verksamhet gick i stark sammanfattning ut på att ”förädla den svenska folkstammen” genom att bedriva rashygien riktad mot oönskade grupper som exempelvis zigenare, tattare och så kallade sinnesslöa. Institutet lät tala om sig internationellt och besöktes ofta av tyska nationalsocialister, vilka som bekant kom till makten 1933.

Inte heller under kriget förmärktes något särskilt starkt avståndstagande från Socialdemokraterna visavi Nazityskland, som bereddes tillfälle att frakta både vapen och militär trupp genom Sverige; den sossedominerade samlingsregeringen lät därtill beslagta och censurera nazikritiska publikationer. Först när det började gå dåligt för tyskarna drog den svenska regeringen under Per Albin Hanssons (S) öronen åt sig.

Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan sossarna började fjäska för den totalitära stormakt som ersatt Nazityskland som det största internationella hotet med freden, Sovjetunionen under ledning av den paranoide diktatorn Josef Stalin. Till Sovjet överlämnade den svenska regeringen i den så kallade Baltutlämningen utan större betänkligheter cirka 2700 tyska krigsfångar och något hundratal balter som stridit på Tysklands sida.

olof-palme-castro-dn-seParet Olof och Lisbet Palme möter Fidél Castro.

Starkt pådrivande i den nya, sovjetvänliga linjen var utrikesminister Östen Undén, som vid ett tillfälle blev mycket upprörd då någon påstod att den biträdande sovjetiske utrikesministern, Vysjinski, ljög (om den i Sovjet tillfångatagne diplomaten Raoul Wallenberg). Genom Undéns ovilja att stöta sig med Stalin gick den hjältemodige Wallenberg, som i Ungern räddat tusentals judar undan nazisterna, under i sovjetisk fångenskap.

Den socialdemokratiska prosovjetismen höll i sig, även om Sverige i ren självbevarelsedrift spelade under täcket med NATO och USA. Olof Palme tog under sin tid som statsman den vänliga inställningen till Sovjetunionen och en rad andra kommunistdiktaturer och -rörelser till nya höjder. Sverige ”ägnar sig inte åt antisovjetism”, inskärpte Palme som 1975 tillsammans med KGB-samarbetsmannen Pierre Schori reste till Kuba och kramade om diktatorn Fidél Castro.

Under det Kalla kriget hade vidare ett gäng på den tiden yngre socialdemokrater ur den inre S-kretsen, däribland Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, enligt uppgifter som offentliggjorts av den tidigare underrättelsechefen Olof Frånstedt, regelbunden kontakt med KGBs representant på den sovjetiska ambassaden.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

676x380José Eduardo dos Santos har haft makten i Angola sedan 1979.

Därjämte tog sossarna tidigt parti för kommunistsidan i Vietnamkriget – Nordvietnam och dess femtekolonn i syd, Viet Cong (FNL) – samt andra marxistiska eller marxistinfluerade rörelser i Tredje världen såsom de av Mattias Karlsson nämnda MPLA i Angola och al-Fatah i ”Palestina”.

Personligen är jag särskilt glad över att Mattias tog upp MPLA; jag var ordförande i Svenska Angolagrupperna, som stödde den angolanska oppositionen, från 1984 och till en bit in på 1990-talet. Angola ägnar sig under diktatorn José Eduardo dos Santos ledning ej endast åt förtryck av oliktänkande inklusive utomrättsliga avrättningar (ping Margot Wallström!) utan är även en av världens mest korrupta stater.

Stefan Löfven försökte som sagt inte ens att bemöta Mattias Karlssons välgrundade anklagelser på något seriöst sätt, något som nu finns dokumenterat för evigheten både på film och i riksdagens protokoll. Medan SD gjort upp med sitt tvivelaktiga förflutna – även om Löfven överdrev betydligt finns ju sådana inslag – väntar vi ännu på Socialdemokraternas ursäkt och avståndstagande från sitt stöd för terror- och diktaturrörelser.

Som ju de facto fortsätter än i dag trots Löfvens lama bortförklaringar. Och oavsett vad man än må anse om SDs bakgrund, så finns det en avgörande skillnad vid en jämförelse med socialdemokratin: SD har aldrig med en enda skattekrona, eller på annat sätt, stött diktaturstater och terrorrörelser. S har fört precis en sådant demokratifientlig politik i regeringsställning och fortsätter att göra det medan jag skriver detta.

Om en mullvad i regeringen och den svenska Auschwitz-politiken mot Israel

18 oktober, 2014

images Mehmet Kaplan deltog i Ship to Gaza 2010.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Mehmet Kaplan är bostads- och stadsutvecklingsminister i den rödgröna minoritetsregeringen. I verkligheten är han dock så mycket mer än så. I en intervju den 12 oktober i den turkiska tidningen Star Gazete svarar han för uttalanden som kan få läsaren att tro, att det är han och inte Margot Wallström som är Sveriges utrikesminister.

Detta har upprört Tomas Gür, krönikör i Svenska Dagbladet, som i en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle den 17 oktober starkt ifrågasätter Kaplans anspråk på att diktera svensk utrikespolitik. Se Gürs hela inlägg via länken överst.

Det har tidigare uppmärksammats, att Kaplan i den turkiska intervjun påstått att den så kallade islamofobin i Europa är en viktig anledning till att ungdomar reser till Mellanöstern för att strida med styrkor tillhörande Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL). Vilket naturligtvis är en ytterst tvivelaktig analys som Kaplan mycket riktigt också fått välförtjänt kritik för.

Gür, som i likhet med Kaplan är av turkiskt ursprung och därtill auktoriserad tolk i turkiska språket, påvisar emellertid till yttermera visso att Mehmet Kaplan i intervjun gör en omfattande utläggning om Sveriges utrikespolitik, enkannerligen den del som berör Israel och det så kallade Palestina. ”Det Kaplan där säger är emellertid brydsamt för Sverige som stat…”, menar Tomas Gür. ”Utan det handlar om vem som i regeringen Löfven formar Sveriges utrikespolitik…”

Det är således, vare sig för Gür eller denna bloggare, inte alldeles självklart att det är Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister som skall lägga upp vårt lands utlandspolitik.

Mehmet Kaplan har i den turkiska intervjun följande att säga om hur Sverige ser på Israel och ”Palestina”:

De ockuperade territorierna kommer, om Gud vill, att befrias, och östra Jerusalem kommer att bli Palestinas huvudstad. Vi kommer att hjälpa till med detta som regering.   

Israelresa 066 En vy från östra (gamla) Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Kaplan lägger sedan tvärsäkert ut texten om hur erkännandeprocessen av ”Palestina” – som alltså historiskt sett aldrig varit någon självständig statsbildning och i dag utgörs av två separata geografiska entiteter, varav  ena styrs av en terroristorganisation som vill utplåna Israel och dess judiska befolkning – kommer att gå till. Gür fastslår: ”Det här är märkliga uttalanden såväl till innehåll som till form, forum och avsändare.”   

För det första går Mehmet Kaplan händelserna i förväg: regeringen Löfven har ännu så länge endast tillkännagivit sin avsikt att i en framtid erkänna ”Palestina” som stat. Något beslut därom har inte fattats.

Tomas Gür skriver följande:

Men i stället lägger bostadsministern i turkiska medier ut texten om hur det svenska erkännandet av Palestina ska gå till, vilka stater det ska passera och vilka positioner Sverige förväntar sig att andra länder ska inta i den processen. Är statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström till freds med att bostadsminister Mehmet Kaplan agerar i svensk utrikespolitik på det sättet? Att han utfäster svensk hjälp för ”befriandet” av, av Israel ockuperade territorier och berättar vilka förväntningar som Sverige har på hur länder som Turkiet, Frankrike och Israel ska agera?   

Gürs frågor är enligt min grundade mening i högsta grad berättigade för att säga det minsta.

Mehmet Güner Kaplan föddes 1971 Gaziantep, en av Turkiets största städer med närmare 1,5 miljoner invånare. Religiöst är han sunnimuslim. Sedan han invandrat till Sverige – vilket år detta skedde har jag märkligt nog inte hittat några uppgifter om – var han 1996-2000 sekreterare i och 2000-2002 ordförande i Sveriges unga muslimer. 2005-2006 var han pressekreterare i Sveriges muslimska råd.

I riksdagen har Mehmet Kaplan suttit för Miljöpariet sedan 2006 och varit ledamot i utrikes- och justitieutskotten. Han har även varit ledamot av Miljöpartiets styrelse. 2008 var Kaplan medgrundare av Sveriges muslimer för fred och rättvisa. 2010 medföljde han en av farkosterna ingående i den jihadistvänliga fartygsflottan ”Ship to Gaza” och greps när israelisk polis bordade skeppet.

Kaplan förnekar att han är islamist och säger sig ta avstånd från IS terror i Irak och Syrien men har, vilket framgått ovan, ändå uttryckt betydande  förståelse för att ungdomar från vår del av världen ansluter sig till detta lika barbariska som korantrogna mördarband. Beryktat är hans uttalande på Gotland i somras om att detta inte är märkvärdigare än att svenskar stred på Finlands sida mot Sovjetunionen.

Och så nu de senaste turkiska piruetterna om hur Sveriges erkännandepolitik gentemot ”Palestina” kommer att utformas. Man måste vara både blind och döv och helst dum därtill om man inte inser, att Mehmet Kaplan är ett problem, och det inte bara för den rödgröna regeringen utan för Sverige och dess internationella renommé i stort.

untitled Pierre Schori: svensk sovjetmullvad.

Med mitt sätt att se är Mehmet Kaplan en mullvad av ungefär samma slag som de prokommunistiska sovjetlakejer som befolkade socialdemokratin och regeringsapparaten på 1970- och 1980-talen av typ Pierre Schori, Sverker Åström, Sten Andersson och Anders Thunborg vilka – med Olof Palmes goda minne och benägna bistånd – drev en utrikespolitik som var väsensskild från den som Sverige i egenskap av en västlig demokrati borde ha fört.

Se min analys av sosseriets ”sovjetgäng” via denna länk:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Denna äldre typ av mullvadar har i dessa yttersta av dagar ersatts av nya i form av islamister och jihadistvänner såsom Mehmet Kaplan, Omar Mustafa, Carin Jämtin och Veronica Palm, som driver de aningslösa dummerjönsarna Stefan Löfven och Margot Wallström framför sig.

I Miljöpartiet hittar vi förhärdade Israel-fiender såsom Åsa Romson och Gustav Fridolin. Den senare greps 2003 av israelisk militär i samband med en protestaktion mot  Israels byggande av den barriär, som är ämnad att skydda Israel mot terrorism. Mer här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/gustav-fridolin-gripen-av-israelisk-militar/

Romson å sin sida krävde i en debattartikel i Aftonbladet i somras att Israel, mitt under pågående konflikt med Hamas, skulle sluta försvara sig och att Sverige skulle hemkalla sin militärattaché från Tel Aviv:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19297648.ab

Man kan på goda grunder fråga sig, hur länge Israel kommer att acceptera sosseriets och miljönissarnas Auschwitz-politik mot den judiska staten innan man klipper av de diplomatiska banden med Sverige. Det den här avporträtterade Kaplan ägnar sig åt gränsar enligt min uppfattning till det landsförrädiska.

Om den islamistiska infiltrationen inom främst socialdemokratin där även Kaplan nämns, se detta blogginlägg från förra året:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/04/10/islamismen-vinner-terrang-i-svensk-politik/

 

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kista i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

Sossarnas sovjetgäng: så ”underminerades” kommunismen…

28 augusti, 2013

schori_castroSchori och Palme i full gång med att ”underminera kommunismen” tillsammans med Castro under ett besök på Kuba 1975.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

En trio ingående i den socialdemokratiska partitoppen diskuterade regelbundet svensk inrikespolitik i hemliga möten med företrädare för Sovjetunionens spionorganisation KGB. Det framgår av en intervju med den förre underrättelsemannen Olof Frånstedt i Dagens Nyheter – se länken ovan. Mötena rapporterades sedan till den hemliga, socialdemokratiskt anfrätta underrättelseorganisationen IB som leddes av Olof Palmes förtrogne Birger Ellmér.

Olof Frånstedt, numera 83 år fyllda, var under 1960- och 1970-talen chef för kontraspionaget inom SÄPO. Han kommer enligt uppgift snart att ge ut en bok med titeln Spionjägaren, där han pekar ut ledande socialdemokrater som IB-rapportörer. Det rör sig noga taget om Anders Thunborg, Pierre Schori och Sten Andersson. Bara Schori av dessa är fortfarande i livet.

Thunborg var i olika skeden av sin karriär internationell sekreterare, FN-ambassadör, försvarsminister och ambassadör i Moskva; Schori var internationell sekreterare, kabinettssekreterare, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör; Sten Andersson var partisekreterare, socialminister och utrikesminister.

Anders Thunborg och Lennart Ljung.Anders Thunborg, i ungdomlig snedlugg, mellan ÖB Lennart Ljung (längst bort) och marinchefen Per Rudberg.

Olof Frånstedt har kommit över ett stort antal av de rapporter som sossegruppen vidarebefordrade till IB. Första delen av dessa dokument är signerade Anders Thunborg, som efterträddes av Pierre Schori. Frånstedt säger sig vara negativt berörd över de intima relationer den svenska sossegruppen uppenbart har haft med sovjeterna, där kontakterna sköttes av förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov som var högste KGB-representant på sovjetambassaden. Frånstedt menar, med all rätt, att ”svenska folket måste få veta” vad höga politiker sysslade med i lönndom under det Kalla kriget.

Frånstedt citeras på följande sätt i DN-intervjun:

Det var tydligt att Streltsov på olika sätt försökte knyta det socialdemokratiska partiet och den sovjetiska kommunistregimen närmare varandra. Och Socialdemokraterna verkar inte ha varit helt motspänstiga mot den strategin.

Nej, verkligen inte. Snarare förefaller herrar Thunborg, Schori och Andersson ha varit ytterligt nöjda med att kunna stå till tjänst. Deras samröre med Sovjet och KGB tangerar snarast spioneriets domäner. 1965 åkte därtill de båda socialdemokratiska påläggskalvarna Thunborg, en före detta speedwayförare i elitklass, och gamle brevbäraren Andersson över på en hemlig visit till Moskva. Detta skedde på inbjudan av den sovjetiska Vetenskapsakademien.

Frånstedt meddelar vidare att Thunborg i samtalen med KGB-mannen Streltsov var mäkta förgrymmad över vad han uppfattade som otillbörlig konkurrens från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och dess nye ledare, Carl-Henrik (CH) Hermansson, som enligt Thunborg sökte paradera som någon sorts bättre socialdemokrater. Vad Schori beträffar rapporterar han att ryssarna varit irriterade över sovjetkritiska artiklar i sossetidningar.

StenAnderssonArafatUtrikesminister Sten Andersson tar emot sin favorit, PLO-terroristen Yassir Arafat, på Arlanda.

Schori menar enligt DN-artikeln att han ”försökte dämpa Streltsovs oro”. Inte heller Schori kan rimligen ha varit särskilt lycklig över socialdemokratisk sovjetkritik, i den mån den nu förekom, mannen som ända fram till Baltikums frigörelse försäkrade för vem som ville lyssna att de baltiska staterna icke var ockuperade men möjligen annekterade. Samma linje förfäktades av medkonspiratören Sten Andersson, södergamängen som nu blivit utrikesminister.

Frånstedt anser att det var fel att ha så pass nära förbindelser med det kommunistsyrda Sovjetunionen mitt under det Kalla krigets kallaste år. Men så gick det till bakom socialdemokratins kulisser under denna tid. Fullt stöd hade det sovjetvänliga gänget av sin statsminister Olof Palme, vilken i ett beryktat uttalande klargjorde: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism.”

Så till Pierre Schori-citatet, som har alla förutsättningar att bli en klassiker i stil med utsagan om Kubas diktator Fidél  Castro som en ”renässansfurste” som var ”för stor för sin ö” och ägde närmast ”encyklopediska kunskaper” i en intervju i Skånska Dagbladet 1986:

Vi ville underminera  kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.

2544098_520_390Spionöversten Wennerström ville bidra till fred och avspänning på sitt eget sätt.

I själva verket, påstår Schori, ville man med de intima kontakterna och informationsutbytet med KGB ”bryta ned kalla kriget och bidra till avspänningen”. Upplysningsvis var det också så ärkeförrädaren och livstidsdömde spionöversten Stig Wennerström rättfärdigade sitt spionage för Sovjetunionens räkning. Genom att lämna över hemliga dokument till ryssarna sade han sig vilja utjämna skillnaderna mellan USA och Sovjet och på så sätt bidra till fred. Detta framkommer exempelvis i Anders Sundelin: Fallet Wennerström (Norstedt 1999).

Det var självklart ingen vettig människa som trodde ett ord av vad Wennerström sade då, och det lär inte vara någon med vettet i någorlunda behåll som tror på Schori nu. Denne stod i varje världskonflikt på kommunisternas sida, det må sedan ha gällt Sovjet, Kuba, Nicaragua eller Angola. Mig veterligt fanns det inte någon kommunistdiktatur i främst Tredje världen som Schori inte gillade högt och rent.

xgordievskyFörre KGB-mannen Gordievsky avslöjade Schori som samarbetspartner med KGB.

Den mig närstående tidskriften Contra avslöjade redan för nästan 15 år sedan (nummer 2/1999), genom en intervju som vår medarbetare Bertil Wedin gjorde med avhoppade KGB-höjdaren Oleg Gordievsky i England, att Pierre Schori försett KGB med oväderlig information om svensk politik, opinion, militär etcetera. Detta skedde genom möten på neutrala platser, exempelvis restauranger, där det fördes ett samtal mellan KGBs representant och Schori som bandades och sedan analyserades av experter.

Contras scoop den gången – som föga sensationellt inte rönte någon större om ens någon medial uppmärksamhet – stämmer rätt väl överens med vad Olof Frånstedt nu avslöjar om hur det gick till när svenska socialdemokrater gav KGB viktig information i hemliga möten.

Jag håller inte för otroligt att Sovjet på detta sätt erhöll i sitt slag lika värdefull information som Wennerström försett det med.

Palme-castro1-red-2Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk.