Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

 DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

 Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

 Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

 Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

 Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!