68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

 

 Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

 En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

 Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

Godhetskamarillan garanterar SD-framgång

Det blåser en farlig främlingsfientlig vind över Sverige. Den tränger sig in i våra vardagssamtal. Den är högljudd i den offentliga debatten. men tystnad är inget svar. I dag börjar vårt upprop för det Sverige vi vill leva i.

Just så lyder inledningen till texten i ett upprop som skrivits under av ett antal kändisar och som publiceras i Expressen i dag. Bland dessa märks personer från sosseledaren Stefan Löfven och ärkebiskop Anders Wejryd till den ökände antisemiten Omar Mustafa och den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou liksom fotbollens förbundskapten Erik Hamrén. Att det inte är alldeles kristallklart hur en vind kan tränga sig in i samtal och är högljudd i en debatt förklaras inte, men det kan vi kanske lämna därhän för ögonblicket.

Omar Mustafa (S) ville skicka svenska JAS-plan mot Israel.

Kort sagt: ett gäng kändisar vill visa hur fina och goda människor de är. Därför väljer de nu, dagen före kyrkovalet, att slå ett slag mot Sverigedemokraterna, låt vara att partiet ej nämns vid namn. ”Sverige har under seklers lopp berikats med människor som kommit till vårt land av många olika skäl”, framhåller uppropstexten. Vi hopplöst barbariska svenskar, menar man, ”har inspirerats av ny kultur – konst, litteratur, musik och mat.”

Vad som inte framhålls i texten är att tyskar som kom hit under medeltiden, valloner som kom något senare, skotska militärer som anlände under stormaktstiden med flera avgränsade grupper gjorde det för att med den svenska statsmaktens goda minne utföra konstruktiva insatser inom särskilda sektorer av samhället: handel, järn- och bergsbruk, krigsväsen.

Däremot var det aldrig, som nu är fallet,  fråga om en ostrukturerad massinvandring av analfabeter, bidragsturister, kriminella och flyktingar i en osalig blandning. De som kom hit i förgången tid  gjorde det de skulle och hade inte en tanke på att leva på bidrag eller etablera maffialiknande brottssyndikat, som en del av dagens invandrare föredrar att göra. Långt ifrån alla, naturligtvis: de immigranter som gör rätt för sig och tar seden dit de kommer är värda allt beröm.

Den ofrånkomliga Alexandra Pascalidou.

Och  visst är det gott med kebab och trevligt med turkisk folkdans. Italiensk pizza och amerikanska hamburgare likaså, för att nu inte tala om irländsk och skotsk whiskey eller egyptisk magdans. Däremot är och  får detta aldrig bli något gångbart argument för den hämningslösa invandring som de fina och goda undertecknarna av uppropet uppenbarligen känner sig fullt tillfreds med.

Självfallet förständigas vidare läsarna av de finas och godas substanslösa och gråtmilda svammel ”Ta avstånd från rasism och främlingsfientlighet och diskriminering”. Vilket det givetvis finns all anledning att instämma i. Att vara emot hejdlös invandring som på sikt riskerar bryta ner och splittra vårt land  i ”vi” och ”dom” – så har delvis tvivelsutan redan skett – har dock inget med vare sig rasism eller främlingsfientlighet att göra, men desto mer med omtanke om vårt folk och vår nation.

Louis De Geer: framträdande valloninvandrare.

Det måste betecknas som på gränsen till sinnessvagt att lyfta fram forna dagars konstruktiva men samtidigt mycket begränsade invandring och indirekt hävda, att det är precis så dagens invandring också ser ut. Den gör ju inte det. Om de fina och de goda – men ack så naiva – kändisarna vill leva i ett samhälle där infödda svenskar diskrimineras på bekostnad av illegala immigranter, där importerade kulturinfluenser såsom hedersvåld och massvåldtäkter blir allt vanligare, där medlemmar i invandrarligor skjuter ihjäl varann på löpande band och där Malmös judar tvingas fly på grund av muslimska invandrares antisemitism, så må det vara deras  ensak.

De ser ändå  inte skymten av detta i de ombonade högreståndsområden de oftast framsläpar sina dagar i. De kan visserligen ta del  av dessa problem i etablerade media, vilka emellertid nästan aldrig nämner etniciteten i brottsammanhang om det inte är etniska svenskar inblandade. Sanningen och öppenheten står alternativa media av typ Avpixlat, Contra och Dispatch International för, men dessa har ju redan avfärdats som ”rasistiska” och ”främlingsfientliga” av de fina och de goda och deras ängsligt politiskt korrekta  medlöpare.

Ta gärna del av Avpixlats video ”Dom kallar oss PK” här:

http://www.youtube.com/watch?v=kEMOJQ_MfTo

Kändisdravlet är en garant för stora SD-framgångar i kommande val.

Egentligen borde väl vi som blivit klara över den bistra verkligheten vara tacksamma över godhetskamarillans sentimentala dravel, eftersom det så lätt genomskådas av gemene man i väljarkåren. Därför borde vi kanske rentav hoppas på att det här uppropet fortsätter att attrahera etablerade kändisar och därmed jämställda, eftersom detta är en nästan säker garant för stora framgångar för Sverigedemokraterna – nu närmast i kyrkovalet i morgon och sannolikt i ännu högre grad i nästa års val till Europaparlament, riksdag, landsting och kommuner.

Så fortsätt gärna med ert sentimentala och hopplöst naiv-utopiska och historielösa dravel om hur all invandring berikar i alla lägen och att det absolut inte finns några som helst problem i sammanhanget. Vanligt folk är mycket långt ifrån så korkade som ni tror!

Erik Hamrén visar dåligt omdöme – dags att börja heja på Norge och Danmark?.

För övrigt överväger jag starkt att börja heja på Danmark eller Norge i fotboll  sedan förbundskapten Erik Hamrén haft det dåliga omdömet att ansluta sig till kändisjippot.

Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

Är Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!

Helle Klein: socialistisk hatmånglerska i kyrkoskrud

Helle Klein i sin numera avlagda prästkappa.

Journalisten, prästen och socialistiska debattören Helle Klein fyller år om precis en vecka (9 juli). Jag bjuder henne här på en tidig födelsedagspresent i form av den här texten.

Helle Louise Klein föddes i en judisk familj i Enskede i södra Stockholm 1966. Farfarsfar var överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914), som var född i dåvarande Ungern. Rabbi Klein företrädde en liberal uttolkning av den judiska religionen. Helle Klein är ett strå vassare när det kommer till att vara radikal eftersom hon inte bara övergett det judiska arvet till förmån för kristendomen utan också är radikalfeminist och socialist.

Helle Klein blev tidigt engagerad i socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1991-95 var hon verksam som politisk chefredaktör i socialdemokratiska Örebro-Kuriren för att därefter hamna som ledarskribent på Aftonbladet. 2001 blev hon politisk chefredaktör därstädes. Utmärkande för Helle Klein är hennes djupa avsky för den judiska staten Israel och hennes omhuldande av palestinaaraberna, en ganska typisk inställning för kategorin självhatande judar som hon delar med personligheter som exempelvis Göran Rosenberg, Henry Ascher och Dror Feiler.

I en lång och svassande intervju med Erica Treijs i Svenska Dagbladet den 28 april 2013 beskrivs hon på följande sätt: ”En sökare och en rebell i en och samma kropp, med en inre motor som ständigt går på högvarv.” Vidare: ”…mitt kall är att bilda opinion och förmedla evangelium.” Frågan är bara vilket evangelium det är Klein förmedlar. Särskilt många likheter med det som Jesus predikade har det i varje fall inte, vilket kommer att framgå nedan.

Överrabbin Gottlieb Klein, Helles farfars far.

Om Israel och det judiska citeras hon så: ”Att man är kritisk till en stats politik innebär inte att man kritiserar det judiska – tvärtom.” Om man får tro Klein är alltså  våldsamt ensidig kritik mot den judiska staten Israel lika med att vara för det judiska. Det är en märklig inställning gentemot en stat som bildades just för att tillförsäkra det genom hela historien förföljda judiska folket ett nationellt hem.

Helle Kleins hela skrivarkarriär är fylld av hätska utfall mot den judiska staten. Såvitt jag kunnat utröna har hon aldrig någonsin skrivit ett enda gott ord om Israel. Detta har oundvikligen medfört anklagelser om antisemitism, vilka stundom besvarats med att hennes farfars far minsann var överrabbin. Eljest finns gott om exempel på judar som varit antisemiter med den socialistiske demagogen Karl Marx som mest kända exempel.

Här en länk till bloggen Sapere Aude! (latin för ”Våga att vara vis!”) som analyserar Kleins oförblommerade israelhat och totala bortseende från den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=3094

Under sin tid på Aftonbladet, där Klein bland annat nitiskt försvarade kulturredaktionens publicering av Donald Boströms antisemitiska drapa om påstådda organstölder från den israeliska arméns sida 2009, tjänade hon 140 000 kronor i månaden, hade tjänstebil samt åtnjöt förmånen av en så kallad fallskärm på 2,3 miljoner kronor.

Det gjorde att hon utan några ekonomiska bekymmer kunde utbilda sig till präst i Svenska kyrkan. Den 13 januari 2008 prästvigdes Helle Klein i Stockholms stift. Därefter har hon tjänstgjort som pastorsadjunkt i Nacka församling och präst i Sofia församling på Södermalm. Parallellt med sin prästerliga gärning var Klein även krönikör vid Svenska kyrkans Kyrkans Tidning. Hon fick emellertid sparken därifrån efter en schism med chefredaktör Anders Ahlberg som handlade om hennes personliga vendetta mot prästen Helena Edlund, vilken ett tag var knuten till Sverigedemokraterna (SD).

Ärkebiskop Anders Wejryd lobbar för utökad massinvandring i Almedalen.

I ovan nämnda SvD-intervju förklarar sig Helle Klein vara besviken på Svenska kyrkan, som i hennes ögon uppenbarligen inte är tillräckligt vänstervriden: ”Jag är besviken på kyrkan för att den inte tydligare står upp mot rasism, främlingsfientlighet och islamofobi.” Måhända har denna kritik tagit skruv hos kyrkans makthavare. Under Almedalsveckan i Visby har nämligen ärkebiskop Anders Wejryd  bokat in möten med såväl migrationsminister Tobias Billström som integrationsminister Erik Ullenhag för att understryka vikten av att ha en ännu generösare invandringspolitik.

Det är utmärkande för Helle Klein och andra kyrkliga vänstervridare att de inte förmår skilja det politiska från det religiösa. Allt går i ett. Det är därför Klein kan hoppa på en prästkollega som Dag Sandahl och anklaga denne för att, som i Sandahls fall, ha medverkat i den enligt Klein ”extremistiska rasisttidningen” Dispatch International. Som jag för övrigt själv har förmånen att få medverka i.

Eller hoppa på präster som Helena Edlund och Annika Borg; den senare har av den Klein närstående Seglora smedja påståtts normalisera ”främlingsfientliga krafter i kyrkan och samhället.” Sådana präster har enligt Klein ”bruna åsikter” och ”står för en ideologi som ledde till folkmord.” Sagt alltså av en person som aldrig haft några bekymmer med att negligera det kommunistiska folkmordet på minst 100 miljoner människor.

Dag Sandahl: rasiststämplad av Klein och Seglora för att ha skrivit i Dispatch.

Helle Klein grundade tillsammans med den frånskilda prästen Ewa Lindqvist Hotz, född 1972, 2008 Seglora smedja, avsett att vara en tankesmedja som ”vill verka i kritisk solidaritet med Svenska kyrkan och bilda opinion för öppenhetens och mångfaldens samhälle”. Man vill vidare främja en ”progressiv” teologi inom kristendom, judendom och islam.

Seglora smedja har ibland kallats ”Svenska kyrkans Expo” därför att man ägnar sig åt åsiktsregistrering av kyrkans män och kvinnor som inte står till vänster politiskt och åt att karaktärsmörda avvikare med hjälp av invektiv såsom ”bombhöger”, ”främlingsfientlig”, ”rasist” och så vidare.

Seglora smedja har en nättidning, ger ut böcker och arrangerar seminarier i samarbete med exempelvis Sigtunastiftelsen och Skansen. Ämnen som behandlats är bland andra burkan, abortfrågan, sekulär humanism, sexuella övergrepp inom kyrkan samt svensk vapenexport. Seglora, uppkallad efter den till Skansen flyttade västgötakyrkan med samma namn, hålls ekonomiskt under armarna av Svenska kyrkan i Stockholms stift och har även fått stiftskollekter att förfoga över.

Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz, ledare för Seglora smedja som är en socialdemokratisk lobbygrupp nödtorftigt maskerad som kristen tankesmedja.

Alla kristet  och/eller troende är nu inte så förtjusta i Segloras verksamhet. Så här skrev Marcus Birro i en blogg i anslutning till den kristna  tidningen Världen idag:

 Men jag har ingen som helst lust att skänka en enda extra krona till Seglora och Helle Klein. Hennes uppfordrande och arroganta ton i olika sammanhang är inte i linje med hur jag ser på Gud, församlingen eller kollekt heller. Kollekt ska gå till fattiga och utsatta i Sverige eller utomlands. Kollekt ska gå till sådant som hjärtat är fullt av. Kollekter ska gå till människor som verkligen behöver dem, inte till socialdemokratiskt styrda tankesmedjor. Helt otroligt.

Hela bloggtexten här:

http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/aldrig-jag-ger-pengar-till-helle-klein/

Marcus Birro har givetvis alldeles rätt. Helle Klein är ingen trevlig person. Det ”evangelium” hon talar om är det socialistiska budskap som härstammar från den självhatande juden Karl Marx. Hon är ingen kristen kärlekspredikant i Jesu efterföljd utan en skamlös hatmånglerska i kyrkoskrud som numera, efter den i alla fall tillfälligt aborterade prästkarriären, härjar i fackförbundstidningen Dagens Arbete med en upplaga på närmare en halv miljon.

Kristne debattören Marcus Birro uppskattar inte Seglora smedja.

Att en figur som Helle Klein tillåts utöva något som helst inflytande över Svenska kyrkan säger egentligen allt om hur lågt denna en gång samhällsbärande institution sjunkit. Den har blivit en advokat för terror i Mellanöstern, ursäktare av totalitära ideologier och ett leverne som flerfaldiga bibelställen skarpt fördömer.

Hur det en gång möjligen kommer att gå för en sådan inrättning tror jag följande ord av Jesus Kristus, yttrade då Mästaren sände ut sina tolv lärjungar att predika det verkliga evangeliet, ger en rätt god uppfattning om (Matteus 10:15):

Sannerligen säger jag eder: För Sodoms och Gomorras land skall det på domens dag bliva drägligare än för den staden.

Byt ordet ”staden” mot kyrkan så tror jag ni förstår vad jag menar. Förmodligen gör Helle Klein det också.

Nu klappar jag till!

Ho-ho-ho på er – så här några dagar före jul kan det vara befogat att dela ut klappar till mer eller mindre förtjänta individer och företeelser. Eller kanske snarare klappa till desamma. Min klapplista ser ut som följer:

Julian Assange får en bekväm fängelsecell där denne sociopatiske, låt vara ännu icke dömde,  förbrytare i lugn och ro ges tillfälle att meditera över sina försyndelser. Kanske – men jag betvivlar det – inser han då att det inte är världens bästa idé att försvaga den fria världen och utsätta många av dess företrädare för livsfara genom att offentliggöra hemliga dokument, samtidigt som världens diktatorer och hjärndöda sykofanter applåderar taktfast.

Plats för Assange.

Fredrik Reinfeldt tänker jag vara riktigt generös mot. Han får ett nytt ansiktsuttryck så att han bättre kan uttrycka sina känslor. Som det är nu ser han oförändrat lika bekymrad ut när han lägger huvudet på sned och spänner sina klotrunda ögon i intervjuaren, vare sig nya Moderaterna fått 40 procent i senaste mätningen eller Stockholm skakats av ett terrordåd.

Dags att byta ansiktsuttryck.

Statsministern får också ett exemplar av Sverigedemokraternas valmanifest 99 förslag för ett bättre Sverige så att han är bättre påläst nästa gång han kommenterar SDs politik.

Carl Bildt får ett års twitterförbud så att han kan kommentera viktiga händelser på ett sätt som anstår en utrikesminister.

Fy på dig, Carl!

Socialdemokraterna får en partiledare som heter antingen Pär Nuder eller Tomas Östros, detta för att vi skall kunna vara riktigt säkra på att (S) fortsätter att hålla sig kring 25 procent i opinionsmätningarna.

 Alla tummar hålls för Pär!

Vänsterpartiet begåvas med livstids partiledarskap för Lars Ohly av samma skäl som ovan – byt bara ut 25 procent mot fyra procent.

Kristdemokraterna får en ny partiledare och ett nytt partiprogram för att partiet skall ha en realistisk chans att hanka sig kvar i riksdagen.

Sverigedemokraterna får för säkerhets skull en dos ödmjukhet så att partiet fortsätter att stå med båda fötterna på jorden när opinionssiffrorna klättrar över tio procent, vilket lär ske endera dagen.

SD på väg framåt.

Miljöpartiets nya språkrör, vilka de nu blir, får en prenumeration på Per Welanders informativa blogg Moderna myter för att undvika gå ner sig ännu mer i klimatträsket.

Folkpartiet föräras ett exemplar av den oumbärliga boken Exit folkhemssverige i syfte att detta på flera sätt vällovliga parti definitivt skall slänga Bengt Westerbergs så kallade generösa invandringspolitik på sophögen.

 Bye, bye Bengt…

Kvarlevande kommunistdinosaurier i partier såsom Kommunistiska Partiet (KP) och Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) får  presentkort på ett års rekreativ vistelse i ett nordkoreanskt fångläger för att de äntligen skall inse kommunismens sanna natur.

Allianspartierna i Södertälje får en tydlig ledargestalt som är mindre gnällig och mer konkurrenskraftig än det nuvarande oppositionsrådet Marita Lärnestad (M), detta för att man skall ha någon som helst chans att avsätta Anders Lago (S) som kommunens starke man i modern tid. Det  krävs andra än avdankade barnmorskan Lärnestad för att förlösa allianspartierna…

Lago och Lärnestad.

Pierre Schori, gammal socialdemokratisk  FN-ambassadör och Castro-vän, får en enkel biljett till Sibirien; han kan lämpligen göra sällskap med den ideologiske fränden, förre norske förrädaren Arne Treholt.

Pierre Schori med en god vän.

Anders Wejryd, svensk ärkebiskop, får ett exemplar av Bibeln som det nog var länge sedan han läste.

Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm samt aktiv socialdemokrat, får som uppgift att under julhelgen läsa Romarbrevet 1:26 tusen gånger.

Läs Romarbrevet 1:26…

Contra, denna utmärkta borgerliga tidskrift, får tio miljoner kronor i retroaktivt bidrag från Statens kulturråd för att man skall kunna konkurrera på lika villkor med den ymniga floran av vänsterpublikationer.

Contra # 6 2010.

Leif Silbersky, icke helt okänd advokat, skulle ha fått boken En advokat kan försvara också andra än bestialiska mördare och våldtäktsmän, om en sådan bok hade funnits.

Diskrimineringsombudsmannen (DO), denna onödiga myndighet, får ett brev från regeringen med överskriften ”DO:s tjänster behövs inte längre.”

Sveriges försvar begåvas med 1) en värnpliktsarmé om 300 00 man; 2)100 miljarder kronor att köpa kulor och krut för; samt 3) ett rejält avvecklingsbidrag för att man skall kunna likvidera onödiga fastighetsinnehav, program för politiskt korrekta reformer och annat som tär på budgeten.

Mer pengar till pang!

SÄPO tillförs en hel säck fylld med välbehövlig kompetens.

Världens muslimska länder får en klapp bestående av demokrati, frihet och civilisation.