Funderingar kring Jona och hans mission

Den amerikanske sångaren och religionsfrihets-aktivisten Dan Fefferman i yngre dagar.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/jonah

Ovan en länk till en sång, ”Jonah” av och med Dan Fefferman, som handlar om Bibelns Jona och hans tillvaro i den stora fiskens buk . Tänkte att jag denna gång skulle önska god natt med denna sång samt några funderingar kring Jona-gestalten.

Jona var en Guds profet som föddes i Israel på 700-talet före Kristi födelse. Förutom den bok i Gamla testamentet som bär hans namn omnämns han även i Andra Konungaboken 14:25. I Nya testamentet används vistelsen i fiskens buk som symbol för Jesu begravning och påföljande uppståndelse. Jona får Guds kallelse att bege sig till Nineve, som var huvudstad i det assyriska riket, för att få dess bebyggare att överge sitt syndfulla leverne och göra bot och bättring.

Jona sätter sig dock på tvären. Han är en israelisk nationalist och vill inte hjälpa den assyriska fienden (som år 722 skulle inta och besegra Israel) att bättra sig. Jona beslutar sig därför för att fly och går ombord på ett skepp med destination Tarsis. Gud sänder dock en storm och skeppet är på väg att gå under.  Jona inser att det är han som förorsakat Guds vrede och uppmanar, osjälviskt nog, besättningen att kasta honom över bord för att rädda skeppet och dess besättning.  Så sker och stormen lägger sig.

”Men nu hade Herren förberett det så”, omtalar författaren till Jonas bok (2:1), ”att en stor fisk kom och svalde Jona. ” Denne blir kvar inuti fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Jona vände sig till Gud:

I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!

Sålunda befriades Jona från sin fångenskap inuti fisken, vilken ju faktiskt också räddat Jonas liv. Väl på land igen fick han åter Guds befallning att gå till den stora staden Nineve, och nu lydde han. Staden var så stor att det tog tre dagar att gå genom den. Jona predikade för folket och framhöll med visst välbehag att staden skulle förstöras inom 40 dagar.

Målning i Täby kyrka. Fältet till vänster föreställer Jona och den stora fisken.

Jonas domedagspredikan tog skruv. Alla, från kungen och neråt, klädde sig nu i säck och aska och bättrade sig. Gud ångrade sig därför och förstörde inte Nineve. Nu skulle man kunna tänka sig att Jona blev till sig av glädje – han hade ju varit oerhört framgångsrik i sin mission! Icke så. I stället tyckte han att Gud var en riktig ”mjukis” som inte utplånat Nineve och dess befolkning och dessutom gjort bort honom riktigt ordentligt: ”Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända!”

Jona begav sig i sin förtvivlan nu till en plats utanför staden, där Herren lät en ricinbuske växa upp för att ge profeten litet skugga från solens strålar. Nästa dag ordnade dock Gud så att maskar åt av busken så att den vissnade och dog. Jona kunde nu inte skyla sig från solen och den heta östanvinden och blev enligt berättelsen så arg att han kunde dö. Gud hade velat lära Jona en läxa och blev inte svaret skyldig:

Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du själv inte har gjort ett dugg för att den skulle växa där. Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120 000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!

Berättelsen om profeten Jona är historien om en ganska bångstyrig man som Gud ändå lyckas få att, till slut, utföra sitt uppdrag på ett framgångsrikt sätt. När så skedde var Jona ändå inte nöjd, eftersom han i sin skadeglädje hade bespetsat sig på Nineves undergång: nu skulle de eländiga syndarna minsann få plikta för sitt ogudaktiga leverne! I slutet av berättelsen tar Gud dock Jona i upptuktelse: Han vill inte straffa någon med död och pina om det går att undvika, eftersom Han egentligen är en barmhärtig och nådefull Gud.

Platsen i nuvarande Irak där staden Nineve en gång låg.

Hur mycket av det som står i Jona bok är historisk sanning är givetvis svårt att bedöma, men själva Jona-gestalten är så levande och motsägelsefull att det enligt mitt tycke tyder på att den handlar om en levande människa av kött och blod. Han var en Herrens profet, ja, men han var behäftad med mänskliga fel och skavanker som resten av oss.

Jonas bok är en av mina bibliska favoriter. Jag tycker faktiskt huvudpersonen påminner en del om mig själv.