Posted tagged ‘Andra världskriget’

Ryssland och Kina: så agerar diktaturens kreatur

6 augusti, 2019

Ryssland och det av Kommunistkina kontrollerade Hongkong har under senare tid skakats av regimfientliga demonstrationer. Folk har helt enkelt tröttnat på att styras av diktatoriska dekret som begränsar yttrandefrihet, demokrati och självbestämmande.

I Moskva har utkommenderad polis med hård hand slagit ner demonstrationer inför höstens lokalval. Sammanlagt har sannolikt tusentals personer gripits. Demonstranterna protesterar mot att Putin-regimen underkänt oppositionskandidater på skakiga grunder. Detta innebär en upptrappning av Kremls krigföring mot oliktänkande – oppositionskandidater har tidigare i alla fall tillåtits ställa upp i val, även om man ombesörjt att de alltid förlorat.

Den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj är ständigt påpassad av Putins hejdukar.

Aftonbladets krönikör Susanna Kierkegaard spekulerar i ett inlägg den 5 augusti i att regimens nya, hårdare attityd kan ha att göra att den åldrande Vladimir Putin känner sig stressad. Han är född 1952 och närmar sig alltså de 70 och har suttit vid makten, antingen som president eller premiärminister, sedan 2000 och har fått finna sig i att hans popularitet dalat sedan Krim-krisen 2014.

Den ryska ekonomin mår allt annat än bra på grund av västliga sanktioner efter mordförsöken genom förgiftning på Sergej och Julia Skripal i engelska Salisbury i fjol. Putin är inne på sin andra presidentperiod i följd och måste enligt grundlagen överlämna makten till någon annan efter presidentvalet 2024. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/Vbowb1/putins-alderskris-kan-bli-varldens-problem

Frågan blir då hur Putin tänkt sig fortsätta styra och ställa i Ryssland. Tidigare har han låtit sig utses till premiärminister under det att hans stand-in Dmitrij Medvedev, 13 år yngre än Putin, fått överta presidentposten som Putins buktalardocka. Ett alternativt scenario inbegriper Vitryssland, vars diktator Aleksandr Lukasjenka inget hellre vill än att integrera Vitryssland med Ryssland.

Susanna Kierkegaard skriver: ”Analytiker spekulerar redan i huruvida Putin faktiskt planerar att bli president i Vitryssland och i praktiken slå ihop de båda länderna, för att behålla greppet om hela Ryssland.” Ett litet väl vildvuxet scenario, om ni frågar mig – å andra sidan kan nog Putin förväntas göra nära nog vad som helst för att behålla makten.

I samband med det brutala nedslåendet av de regimkritiska demonstrationerna i Moskva greps den ledande oppositionsmannen Aleksej Navalnyj, född 1976, och dömdes till 30 dagars fängelse för att ha arrangerat olagliga demonstrationer. Navalnyj har varit Rysslands ledande oppositionspolitiker sedan Boris Nemtsov mördades i direkt anslutning till Kreml den 27 februari 2015. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Aleksej Navalnyj har studerat vid såväl Yale-universitetet i USA som Moskvas finansakademi och skulle, om Ryssland vore en fullskalig demokrati, utgöra ett allvarligt hot mot Putins makthegemoni. Alltså måste han till varje pris hindras från att bli ett sådant hot. Navalnys antikorruptionsstiftelse anklagas följaktligen nu av den ryska regeringen för att ha bedrivit penningtvätt till ett värde av 1 miljard rubel (148 miljoner kronor). https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyjs-stiftelse-anklagas-for-pengatvatt

I den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong har under de senaste två månaderna förekommit stundom våldsamma demonstrationer mot områdets styre, vilket ytterst garanteras av Kommunistkina. Demonstrationerna började som protester mot ett lagförslag som gick ut på, att brottslingar i Hongkong skulle kunna utlämnas till det kinesiska fastlandet. Efterhand har de protesterande alltmer börjat vända sig mot att de via styret i Hongkong kontrolleras av det kommunistiska röda Kina. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/08/06/fastlandskina-till-demonstranter-i-hongkong-lek-inte-med-elden

En demonstrant i Hongkong låter den brittiska flaggan Union Jack vaja fritt som en protest mot det kinesiska styret.

Hongkong kontrollerades från 1842 till 1997 av Storbritannien, som sistnämnda år återlämnade området till Fastlandskina. Japan ockuperade Hongkong under några år under Andra världskriget men tvingades efter krigsslutet återlämna det till britterna. I dag utgör Hongkong jämte Macao en särskild administrativ region i södra Kina under parollen ”Ett land, två system”. Hongkong är således alltjämt kapitalistiskt och utgör ett av världens viktigaste ekonomiska centra men tillåts av kommunistkineserna inte vara en demokrati också i politiskt avseende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hongkong

Styret i Peking under ledning av presidenten Xi Jinping, född 1953, har på sistone intagit en hårdare attityd gentemot Hongkong-borna och kallat protestledarna ”våldsamma brottslingar”. ”Leker ni med elden blir ni brända”, har varit det kärva budskapet från Peking. Det är inte på något sätt uteslutet att fastlandskineserna sätter in militär i syfte att komma till rätta med demonstranterna. Hittills har polisen nöjt sig med att avlossa tårgas och gummikulor.

I måndags utlyste protestledarna en generalstrejk som rönte ett betydande stöd från allt från banker till internationella redovisningsfirmor. Stora delar av områdets samhällsliv inklusive flygtrafik lamslogs i den största strejkaktionen i mannaminne. Unga demonstranter kräver nu att Hongkongs regering överlämnar ”makten till folket”. https://www.di.se/nyheter/generalstrejk-i-hongkong-borsen-rasar/

Händelserna i Moskva och Hongkong visar hur diktaturens kreatur (för att citera Olof Palme) – det vill säga ledarna i Ryssland och Kina – agerar. Politisk opposition tolereras inte utan möts med våld, fängslanden och hot om ännu mera våld.

 

 

Bayerskt (II): München – och en beryktad överenskommelse

5 augusti, 2019

Maristatyn på Marienplatz i centrala München. Foto: Tommy Hansson

I det andra avsnittet av mina reseanteckningar från Bayern har turen kommit till München, som är Bayerns huvudstad och största stad. München är Tysklands tredje största stad med sina 1,5 miljoner (5,8 miljoner om man räknar metropolregionen) invånare samt den tolfte största staden inom Europeiska unionen (EU). Den nutida staden är sannolikt mest känd för ölfesten Oktoberfest, som pågår i två veckor i september-oktober varje år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen

Stadens namn syftar på att i anslutning till platsen fanns på 800-900-talet  (benediktiner)munkar. München kallas för övrigt på italienska Monaco, det italienska ordet för munk. Münchens traditionella stadsvapen har därtill  som motiv ett barn i munkkåpa. Byn, som beboddes av munkar och bönder, brändes ner av hertig Heinrich der Löwe (Henrik Lejonet) av Sachsen och Bayern på 1100-talet och fick ge plats åt en ny stad med marknadsplats vid floden Isar.

Den romerske kejsaren Friedrich Barbarossa (Fredrik Rödskägg) intog staden 1180 och överlämnade den till ätten Wittelsbach, vilken styrde och ställde i Bayern ända  till 1918. Liksom många andra tyska städer kom München att genomleva krig, pestilens, revolter och judeförföljelser lika väl som uppgångsperioder. 1632 intogs staden under Trettioåriga kriget av svenska trupper anförda av konung Gustaf II Adolf. Denne skall ha blivit så imponerad av residenset att han ville frakta hem det till Stockholm på hjul!

Invånarna lät 1638 på det stora torget Marienplatz resa en staty (Mariensäule) av skyddshelgonet Maria, Jesu moder, i tacksamhet över att deras stad inte brändes ner av svenskarna. Till följd av kriget och de sjukdomar som följde i dess spår minskade Münchens befolkning från 24 000 till 9000. Staden drabbades även av Spanska tronföljdskriget 1701-14.

Naturligtvis kunde den bayerska metropolen ej heller undgå Napoleonkrigen. År 1800 ockuperades den av den franske generalen Jean Victor Moreau och fem år senare besöktes den av ingen mindre än kejsar Napoleon själv, sin tids Hitler med avseende på krigisk aggression. I slutet av 1800-talet upplevde så München något av en kulturell blomstringstid under konung Ludwig II, mest känd för att ha låtit bygga ”sagoslottet” Neuschwanstein som i dag är Bayerns främsta turistattraktion. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/07/19/bayerskt-i-neuschwanstein-mankungens-sagoslott-i-alperna/

Duo framför klezmermusik i centrala München. Foto: Tommy Hansson

Efter det tyska nederlaget i Första världskriget rådde i Tyskland inklusive Bayern delvis osäkerhet och kaos såväl före som under den så kallade Weimarrepubliken, vilken föregick nationalsocialisternas maktövertagande 1933. Kommunisterna försökte på flera platser göra revolution enligt doktrinär marxistisk ideologi – i Bayern skedde det i november 1918. Revolutionsförsöken hejdades dock, och flera av ledarna – bland dessa Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, – tillfångatogs och mördades.

München blev även skådeplatsen för nationalsocialisternas kuppförsök den 8-9 november 1923 – Ölkällarkuppen – som slutade med att flera av de nazistiska förgrundsgestalterna sköts till döds eller sårades i samband med en marsch. Vid Hitlers sida fanns bland andra krigsgeneralen Erich Ludendorff och flygaresset Hermann Göring. Adolf Hitler togs till fånga och dömdes till det i sammanhanget mycket milda straffet fem års fängelse för högförräderi. Han frigavs emellertid redan efter nio månader 1924 efter att i Landsbergsfängelset med hjälp av nära medarbetaren Rudolf Hess ha skrivit sina politiska memoarer i form av Mein Kampf.

Efter Hitlers makttillträde 1933 inrättades i Dachau, på en före detta krutfabrik, i en förstad till München det Tredje rikets första koncentrationsläger. Här spärrades huvudsakligen politiskt oliktänkande men även kriminella, ”arbetsskygga” samt zigenare in. Sammanlagt spärrades runt 200 000 personer in i Dachau, varav 41 500 avled till följd av sjukdomar, undernäring och misshandel. Ytterligare ett par tusen sköts ihjäl. Dachau befriades av amerikanska styrkor den 29 april 1945. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dachau_(koncentrationsl%C3%A4ger)

Den 29-30 september 1938 träffades i München, Bayerns största stad, fyra av världens då ledande statsmän med målsättningen att förhandla fram en hållbar fred för Europa. Bakgrunden var Nazitysklands krav på att annektera det tyskspråkiga Sudetenland i Tjeckoslovakien.

Drivande kraft bakom München-överenskommelsen var Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain, vilken kort tid före mötet i München träffade den tyske diktatorn Adolf Hitler vid två tillfällen. Övriga närvarande statsmän vid det aktuella mötet var Italiens diktator Benito Mussolini och Frankrikes konseljpresident Edouard Daladier. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

En glad Chamberlain skakar hand med Hitler i Führerbau i München 1938.

Efter två dagars överläggningar hade de närvarande statsmännen tvingat Tjeckoslovakien – som inte hade bjudits in till överläggningarna – att avträda Sudetenland. Chamberlain blev så till sig att vid hemkomsten att han viftade med avtalet och deklarerade, att nu var freden i Europa säkrad i vår tid.

Nu blev det som alla vet inte riktigt så. I mars 1939 ockuperade Tyskland, i strid med München-överenskommelsen, hela Tjeckien samtidigt som Slovakien gjordes till en formellt autonom vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att garantera Polen att man skulle ingripa på landets sida om det blev angripet av Tyskland. Detta skedde den 1 september 1939, varför Storbritannien och Frankrike inte hade något annat val än att förklara Tyskland krig: Andra världskriget var igång.

Den brittiske författaren Robert Harris, som tidigare bland andra minnesvärda böcker författat Faderland, Enigma, J´Accuse och Spökskrivaren har nu kommit ut med München (2017, svensk upplaga 2019 Bookmark förlag, 339 sidor) som handlar om München-överenskommelsen. Handlingen kretsar kring Hugh Legat, som är en av Chamberlains privatsekreterare, och dennes tyske vän Paul Hartmann, en tysk diplomat och samtidigt i hemlighet med i motståndsrörelsen mot Hitler.

De båda yngre männen, som lärt känna varandra i Tyskland sex år tidigare, sammanstrålar i Führerbau vid Königsplatz i München, den byggnad där överenskommelsen undertecknades. Byggnaden användes efter 1945 som förvaringsplats för av nazisterna stulen konst innan denna överlämnades till de rättmätiga ägarna. Den rymmer i dag Hochschule für Musik und Theater München. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%BChrerbau

Det är bara att konstatera Robert Harris återigen skrivit en synnerligen läsvärd, informativ och spännande historisk roman som varmt kan rekommenderas. Själv läste jag den på min resa till München och Bayern, vilket onekligen förhöjde läsupplevelsen.

Bokens spänning ligger inte så mycket i själva det politiska skeendet – vi vet ju alla hur det gick med München-avtalet – utan desto mer i hur det kommer att gå för huvudpersonerna Hugh Legat och Paul Hartmann. Vilket inte skall avslöjas här. Därtill kommer att Harris skildring är sprängfylld med intressanta historiska detaljer. Icke minst ger den en trovärdig psykologisk förklaring till Neville Chamberlains agerande – den brittiske premiärministern brann verkligen för att skapa fred på den europeiska kontinenten, även om han kan och bör kritiseras för ett otillåtligt mått av naivitet.

Kyrkointeriör från centrala München. Foto: Tommy Hansson

Enligt Robert Harris München var det Chamberlain som mer eller mindre tvingade den motvillige och under förhandlingarna sure Hitler – som redan hade bestämt sig för att starta krig – till förhandlingsbordet.

Under Andra världskriget utsattes München för allierade bombräder 71 gånger. Staden ockuperades av amerikanerna 1945. Det världsberömda bilföretaget BMW (Bayerische Motoren Werke), grundat 1916, har sitt huvudkontor i München. Politiskt domineras Bayern av CSU (Christlich-Soziale Union), som haft makten oavbrutet i delstaten från 1957. Partiet anses stå till höger om systerpartiet CDU. Dess genom tiderna mest kände företrädare är Franz Josef Strauss (1915-88), bayersk ministerpresident 1978-88 och tidigare både försvars- och finansminister i Tyskland. https://sv.wikipedia.org/wiki/CSU

Man hinner givetvis inte få någon helhetsbild av München under ett par dagar, men jag tror att ovanstående text ger en ganska god bild av stadens karaktär och historia. Första gången jag var i München var 1975 som medlem i missionsteamet International One World Crusade. Bland de trevligaste upplevelserna under mitt besök var att avnjuta en duo som framförde traditionell judisk klezmermusik på Marienplatz. En värmande erfarenhet under dessa tider av tilltagande antisemitism!

 

 

Rumänien och Honduras flyttar sina ambassader till Jerusalem

25 mars, 2019

Premiärminister Viorica Dancila har meddelat att Rumänien kommer att flytta sin ambassad till Jerusalem.

Rumäniens premiärminister Viorica Dancila meddelade i ett tal inför den Israel-vänliga lobbyorganisationen American Israel Public Affairs Committees (AIPAC) årliga kongress i Washinghton, D. C. nyligen, att hennes land avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. https://www1.cbn.com/cbnnews/2019/march/romania-and-honduras-tells-aipac-conference-their-moving-embassies-to-jerusalem

Dancila har redan tidigare avgivit en sådan viljeinriktning men då blivit åthutad av Rumäniens president Klaus Johannis. Vi får väl se hur det går den här gången. Rumänien är för närvarande ordförandeland i European Union Council (Europeiska unionens råd). Dancila lovade vid AIPAC-mötet även att ge kompensation till judar som tvingades lämna Rumänien under Förintelse-perioden.

Rumänien under ledning av Ion Antonescu stod troget vid Nazitysklands sida under merparten av Andra världskriget. Den nazivänliga och extremt judehatande terrororganisationen Järngardet spelade en stor roll i landet till 1941, då den besegrades av Antonescus regeringsstyrkor.

Honduras president Juan Orlando Hernández (till höger) och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Rumänien var den östeuropeiska allierade till Nazityskland som bidrog med flest soldater under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen: 325 685 man fördelade på två arméer. Rumänien bytte sida i kriget när Röda armén invaderade landet den 25 augusti 1944. Fram till slutet av 1989, då Ceausecu-regimen störtades, var Rumänien en hård kommunistdiktatur. https://militarhistoria.se/1900-tal/andra-varldskriget/tysklands-allierade-pa-ostfronten

Även Honduras president, Juan Orlando Hernández Alvarado, tillkännagav på AIPAC-konferensen att hans land hade för avsikt att flytta sin ambassad till Jerusalem. Som ett första steg i den riktningen avser Honduras att etablera en diplomatisk mission av lägre dignitet i den israeliska huvudstaden. Honduras var ett av de länder som i FN ställde sig på USAs sida i samband med den amerikanska överflyttningen av sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem för knappt ett år sedan.

President Hernández har personliga förbindelser till Israel som går tillbaka till början av 1990-talet. Han har tackat såväl USA som Israel för hjälp med brottsbekämpningen i landet, något som medfört att mordstatistiken i Honduras, som länge var den högsta i världen, gått ner betydligt. Hernández fick äran att som förste utländska ledare få tända den symboliska elden vid firandet av 70-årsdagen av Israels självständighet den 18 april i fjol. https://www.timesofisrael.com/honduras-president-to-be-first-foreign-leader-honored-at-independence-day-event/

Brasiliens president Jair Bolsonaro besöker Israel före valet den 9 april.

En annan ledare som tidigare deklarerat att hans land skall upprätta sin ambassad i Jerusalem är Brasiliens president Jair Bolsonaro. Denne har dock tagit tillbaka sitt löfte sedan militärer som ingår i den brasilianska regeringen – företrädare för det så kallade gamla gardet – satt sig på tvären. Bolsonaro kommer att besöka Israel strax före det israeliska valet den 9 april. https://www.reuters.com/article/us-brazil-israel/brazils-bolsonaro-to-visit-israel-with-embassy-move-still-undecided-idUSKCN1QV07J

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Hoten mot yttrandefriheten: IS-kritisk satirvideo plockades bort

8 mars, 2019

Svenska Nyheters satirvideo om islamistiska våldsverkare ledde till en störtflod av hat och hot mot upphovsmännen.

Yttrandefriheten, som är inskriven i Sveriges grundlag, är ett av de fundamentala värdena i varje land som gör anspråk på att kalla sig demokratiskt. Yttrandefriheten har emellertid sina begränsningar och kan exempelvis sättas ur spel av lagen om ”hets mot folkgrupp, även kallad Lex Åberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

Lagen ifråga tillkom 1948 i syfte att få bukt med den antisemitiska propaganda som utkolporterades av agitatorn och pamflettisten Einar Åberg (1890-1970). Nazistsympatisören Åberg fortsatte med sin motbjudande antisemitiska propagandaverksamhet efter Andra världskrigets slut som om inget hade hänt.

Till Sverige inkom då signaler om att Åbergs aktiviteter skadade Sveriges rykte utomlands, härav den nya lagstiftningen. Einar Åberg blev själv den förste att dömas för brottet hets mot folkgrupp – sammanlagt dömdes han sex gånger, mest till böter men även fängelse i något fall.

Intentionen bakom lagstiftningen får nog sägas ha varit god, men i dessa yttersta av dagar tycks lagen huvudsakligen användas av politiskt korrekta åklagare för att klämma åt sverigedemokrater, bångstyriga konstnärer och islamkritiker. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

Den obekväme konstnären Dan Park har flera gånger dömts till fängelse baserat på lagen om hets mot folkgrupp.

Yttrandefriheten kan även omintetgöras eller åtminstone kraftigt begränsas genom självcensur. Det vill säga etablissemangsmedia ger utrymme endast åt åsikter och synpunkter som anses vara politiskt korrekta eller rumsrena. Det är inte speciellt vanligt att mediaaktörer öppet förespråkar självcensur, men en av dem som de facto gjort det är journalisten och författaren Göran Rosenberg; Rosenberg var tidigare en anhängare av den palestinaarabiska terrorgrupperingen PFLP.

I ett debattinlägg i Expressen den 4 mars 2013 menade Rosenberg att vissa synpunkter inte borde få luftas av ansvarskännande media. Dit hörde den islamkritik som formulerats av SD-ledaren Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet 2009. Rosenberg använde inte uttrycket självcensur utan talade i stället om ”informella regler” vilka borde reglera yttrandefriheten. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

Frågan om yttrandefrihet har nyligen kommit till belysning genom fallet med satirvideon ”Sverige skulle falla för islam”, som visades i SVTs satirprogram Svenska nyheter. Satiren raljerar friskt över terrororganisationen Islamiska staten (IS), något som ledde till en störtflod av hat och mordhot mot videons upphovsmän i kommentatorsfälten.

Göran Rosenberg förespråkar självcensur i media.

Detta fick Instagram att ta bort den aktuella videon. Den skall dock ha legat kvar på Facebook och Youtube, men när jag försöker hitta den i sistnämnda forum möts jag av informationen att videon avlägsnats av SVT av ”upphovsrättsliga skäl”. Sist jag kollade kunde den dock fortfarande beskådas här: https://nyheteridag.se/svts-is-satir-borttagen-fran-instagram-efter-anmalningar/

Svenska nyheter motiverade sin visning av videon på följande sätt: ”Vårt syfte var att driva med svenska politikers handlingsförlamning i relation till IS och våldsbejakande islamism…Satir är till sin natur gränslös, ibland smaklös och provocerande. Nu var inte detta generell islamkritik, men det är viktigt att förstå att inte heller religiösa symboler eller idéer går fria satir i en sekulär demokrati.”

Jag skulle vilja påstå att de största övergripande hoten mot yttrandefriheten är dels den politiska korrektheten, vilken ligger som en död hand över samhällslivet och debatten i Sverige och andra länder, dels undfallenheten mot totalitära strömningar i vår tid. Det finns helt enkelt åsikter som är mer eller mindre förbjudna i konungariket Sverige, i varje fall i etablissemangsmedia. Just därför är det så viktigt att alternativa media lever och har hälsan! https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/20/visst-finns-det-saker-man-inte-far-saga/

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Grov propaganda mot systemkritiska partier inför EP-valet

21 februari, 2019

Några av ledarna för Europas systemkritiska partier samlade på en bild.

Så kallade populistiska partier är nu ungefär jämnstarka med socialdemokratiska partier i Europa. Det visar en sammanställning som gjorts av det nyliberala marknadsinstitutet Timbro. En av fyra européer anges ha röstat på ett ”auktoritärt populistiskt parti” i det senaste valet. https://www.europaportalen.se/2019/02/index-historiskt-skifte-populister

Timbro nöjer sig alltså inte med den förklenande beteckningen ”populistiska” om Europas systemkritiska partier. För säkerhets skull drar man till med ”auktoritärt populistiska” för att riktigt understryka, att det här är en företeelse som rättänkande medborgare bör ogilla.

Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro och krönikör i Dagens Nyheter, citeras så: ”Populismen som politisk kraft är nu dubbelt så stark som liberalismen och jämnstark med socialdemokratin. Det är ett historiskt skifte vi ser.”

Det genomsnittliga stödet för de europeiska partier som Timbro kallar populistiska ligger i dag på drygt 22 procent. 1980 låg motsvarande stöd på strax över 10 procent. 2018 var det hittills starkaste året för ifrågavarande partier, vilka jag föredrar att benämna systemkritiska. Det vill säga de ställer sig kritiska till det knäsatta EU-systemet med öppna gränser och ett extremt stort inflöde av kulturfrämmande muslimer från Nordafrika och Mellanöstern.

Valet till Europaparlamentet den 26 maj kommer att ge en fingervisning om exakt hur stort stödet är för de systemkritiska partierna i Europa, varav några som bekant – såsom är fallet i exempelvis Norge, Österrike, Ungern, Italien och Polen – redan innehar regeringsmakten medan andra utgör parlamentariskt stöd för olika typer av regeringar. Enligt de första prognoserna kommer italienska Lega, som leds av Matteo Salvini, att bli det europeiska parlamentets näst största parti.

Stödet för ”högernationalister och invandringsmotståndare” enligt ett Timbro-diagram.

Det EU-anknutna etablissemanget, icke minst i Sverige, söker nu desperat genom en sällsynt grov propagandaverksamhet smutskasta de EU-negativa partierna. Statsminister Stefan Löfven (SD) varnade i sitt partis EP-valupptakt härförleden väljarna för Sverigedemokraterna, vilka bland annat påstods ”attackera media”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/11/logner-historieforfalskning-och-tom-retorik-av-lofven-infor-ep-valet/

Cecilia Wikström, EU-parlamentariker i det döende partiet Liberalerna, gick ännu längre  när hon i ett anförande antydde att de partier vilka i dag slår vakt om nationalstaten  är inne på samma linje som NSDAP i Tyskland, som mördade sex miljoner judar i samband med Andra världskriget. https://www.svt.se/nyheter/svtforum/nationalstatens-aterkomst

Historielösheten är i sanning alarmerande hos aningslösa och okunniga politiker som Löfven och Wikström. De har tydligtvis inte en susning om att nationalismen varit en förutsättning för inte bara Sveriges nationsblivande utan också för tillkomsten av exempelvis Amerikas förenta stater (USA) och staten Israel och den av Winston Churchill ledda motståndskampen mot nationalsocialismen under Andra världskriget. https://www.lt.se/artikel/debatt/nationalismen-en-forutsattning-for-fred-och-frihet?fbclid=IwAR2yQZYKD1pbwwaGD6HQh5Xtz1KACHCDQ7PLhUebDI4orFZ0ogkFTS1LTM0

Dagens politiska etablissemang underskattar i sina elfenbenstorn gravt väljarnas analytiska förmåga. Vanligt folk märker i sin vardag vad massinvandringspolitik och mångkulturalism leder till – nämligen drastiskt ökad kriminalitet, obefintlig integrering/assimilation och försämrad utbildning, vård och omsorg.