Tolv svenskar som präglade 1960-talet

Jag ser gärna tillbaka på 1960-talet, då jag var ung och vacker (numera är jag bara vacker). Här följer en lista utan inbördes ranking på några av de svenskar som satte sin prägel på detta årtionde.

Målle Lindberg född 1929. Hette egentligen Birger Tord Uno. Eldfängd predikant. Ursprungligen pingstvän som anslöt sig till utbrytarna i karismatiska Maranata, vilka leddes av pastor Arne Imsen. Kallades ibland ”zigenarpredikanten”.

Olle Björklund (1916-81). Skådespelare som gjorde succé som så kallad hallåman i dåtidens svart-vita TV-ruta. Tvingades av TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz sluta på TV efter en turné i folkparkerna som inte föll den torre Baehrendtz på läppen.

Sven- Gösta Jonsson (1939-2013). ”Rockande samen” slog igenom stort med låten ”Vid foten av fjället” (cover på amerikanska countrylåten ”Red River Valley”) 1959. Turnerade i samedräkt. Drog sig tillbaka 1967.

Anita Lindman (1932-2018) och Televinken. TV-hallåa som blev ett med marionettdockan Televinken. Dockan hanterades av Ola Lundberg som också lånade ut rösten till densamma.

Kid Severin (1909-2000). Galareporter som förutom att flitigt medverka i televisionen jobbade på Expressen 1949-2000. Lär vara den som gjorde orden ”kändis” respektive ”doldis” allmänt kända.

Jeanette von Heidenstam (1923-2003). Föddes i kinesiska Shanghai. En av de första så kallade hallåorna i TV. Kom till TV från radion 1957.

Gösta Carlsson (1918-2003). Kallades ”Pollenkullen” och grundade hälsokostföretagen Cernelle samt Allergon. Bekostade en ishall och sponsrade ishockeylaget Rögle BK i Ängelholm. Carlsson menade att han blev bortförd av utomjordingar, av vilka han emottog recept på pollenpiller, 1946.

Lasse Lönndahl (född 1928). Årtiondets store plattcharmör med 37 låtar på Svensktoppen. Hans ”Midnattstango” gick upp på första plats 1962. En annan minnesvärd Lönndahl-hit var ”Picolissima serenata”. Medverkade i några filmer, bland andra ”Åsa-Nisse flyger i luften”.

Elis Sandberg (1910-89). Till yrket veterinär tog Sandberg fram naturmedlet THX, en lösning bestående av kalvbräss och vatten. Medlet var tänkt att stärka immunförsvaret och skydda mot cancer. Sandberg åtalades 1965 för brott mot läkemedelsförordningen. Flera processer följde innan THX godkändes som naturläkemedel 1987. Drev en THX-klinik i Torstorp i Småland.

Sven (Johansson) Tumba (1931-2011). Vår troligen mest legendariske hockeyspelare. Sysslade även, icke utan framgång, med fotboll, golf och vattenskidåkning. Tumba, eller ”Johan” som han ibland kallades, avverkade 245 landskamper inklusive fyra OS-turneringar. Tidernas bäste målskytt i Tre Kronor med 186 fullträffar. Tre VM-guld 1953, 1957 och 1962. Nio SM-guld i hockey och ett i fotboll med Djurgårdens IF. Spelade ett kort tag i slutet av karriären för Malmö FF.

Swe-Danes. Artisttrio bestående av Alice Babs (sång), Svend Asmussen (violin) och Ulrik Neuman (gitarr). Talrika TV-framträdanden.

Anita Lindblom (1937-2020). En av Sveriges populäraste schlagerartister som är mest känd för sången ”Sånt är livet”, en cover på ”You Can Have Her”. Låten låg etta på Tio i topp i fyra veckor. Lindblom var även populär i Tyskland. Gjorde med ”I basker blå” en svensk version av den amerikanska Vietnam-låten ”The Ballad of the Green Berets”.

Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen

Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.

Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

 Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

 Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

Hoten mot Sahlin i perspektiv

Mona Sahlin och komikern Özz Nujen demonstrerar mot Svenskarnas parti.

Löpsedlarna skrek i går ut att Mona Sahlin blivit hotad och förföljd av nazister från Svenskarnas parti (SvP). Nassarna påstods ha kallat Sahlin för ”landsförrädare” samt följt efter henne till hotellet. Enligt Sahlin var det tydligt att de förföljande varit ”fulla av hat”.

Jag har ingen anledning att tvivla på att Sahlin känt sig hotad. Kanske misstänkte hon hämndmotiv eftersom Sahlin, jämte andra medlemmar ur radical-chic-kommuniteten, tidigare vänt ryggarna mot en SvP-manifestation i Almedalen. Hon måste ju också själv vara medveten om att hon uttryckt förklenande omdömen om svenska traditioner, typ ”Vi har midsommar och sådana töntiga saker”, något inte alla svenskar oavsett parti och ideologisk inriktning uppskattar.

Ändå skulle jag vilja sätta hotet mot Sahlin i perspektiv. Kommer att tänka på Ulf Prytz, ordföranden i Sverigedemokraterna (SD) i Ängelholm, som under en längre tid utsattes för grova hot och vandalisering samt slutligen misshandlades svårt av invandrande politiska meningsmotståndare. Sådant sätter spår för livet för den som råkar ut för det.

SDaren Ulf Prytz hem vandaliserades och han själv misshandlades av meningsmotståndare.

Ulfs erfarenheter är inte unika för alla de aktiva sverigedemokrater vilka misshandlats, fått sina hem vandaliserade och hotfulla budskap sprejade respektive uppklistrade i hemmets närhet. Jag skulle tro att Mona Sahlins upplevelse i Visby, hur obehaglig den än tedde sig för henne och hur mycket jag än på grund av deras ideologi avskyr nationalsocialister, är som den bekanta ”pissen i Mississippi” vid en jämförelse.

Jag hade själv en liknande upplevelse som den Sahlin säger att hon hade. Vid en promenad i min hemstad Södertälje skrek några uppenbarligen nazianstuckna gentlemän ”rasförrädare” efter mig.  Det kändes obehagligt vid tillfället, men efteråt kände jag mig upprymd och litet stolt över att mitt antirasistiska, politiska engagemang tydligen nått fram till företrädare för denna åsiktsriktning.

Inför valet 2010 var jag även med om att något hundratal fanatiska vänsteranhängare överöste en SD-valstuga vid Sergels torg i Stockholm med diverse rutten frukt och ägg under ett par timmars tid, samtidigt som de vrålade ut hatfulla budskap och tutade oavbrutet i vuvuzelor. Endast utkommenderad ridande polis torde ha hindrat mobben att ge sig på oss sverigedemokrater vid valstugan rent fysiskt.

Hotfullt, vänsterextremt budskap på SDares bostad.

Vidare har jag på nätet utsatts för en mängd tillmälen av klart otrevligt slag; en betydande del av dessa om än inte alla har varit av nationalsocialistisk art. Jag har som chefredaktör och ansvarig utgivare för det lokala, SD närstående organet Telgekuriren blivit anmäld bland annat för ”hets mot folkgrupp” på grund av kritiska artiklar riktade mot samhällets islamisering. Fick för några år sedan även ett mejl där avsändaren påstod att man skulle våldta och mörda min fru och mina barn.

Och vid min Almedals-vistelse förra året blev den villa, där jag och en partikollega bodde, vandaliserad av för oss okända personer sedan vi lämnat nyckeln i brevlådan som överenskommet och åkt därifrån. Vi hade knappt hunnit komma hem från Gotland innan kommunen och lokalmedia gjorde sitt absolut värsta för att sätta dit oss genom förtal och karaktärsmord för något vi alltså var helt oskyldiga till. En inte särskilt angenäm upplevelse, det kan jag försäkra.

Vanlig syn vid SD-demonstration: en hotfull vänsterpöbel får hållas tillbaka med hjälp av polis och kravallstaket. Som här vid en SDU-manifestation i Malmö 2011.

Så med all respekt för Mona Sahlins obehagliga upplevelse – det har även förekommit uppgifter, vilkas sanningshalt jag inte kan bedöma, om att hon själv startade bråket/kontroversen med nassarna – skulle jag vilja hävda att det hon råkade ut för var en förhållandevis mild variant av de erfarenheter de flesta SDare har av att bli trakasserade och påhoppade.

För media är naturligtvis Sahlins utsagor dock vida intressantare än det som under en lång tid tyvärr varit vardagsmat för oss SDare.

Fotnot: Radical chic är ett uttryck som myntades av den amerikanske författaren Tom Wolfe 1970 i syfte att beskriva den politiska agenda som vissa samhällselitister tillägnar sig. Detta för att de skall framstå som goda, fina och engagerade.

Svenska artister (VIII): Lars Ekborg

 Lars Ekborg var en begåvad skådespelare och komiker.

Länken ovan går till Lars Ekborgs något burleska och samtidigt i folkdjupet älskade monolog ”Bunta ihop dom”. Monologen, som skrevs 1968 av Yngve Gamlin och Beppe Wolgers, driver friskt med diverse svenska fördomar och icke minst med den norrländska macho-stilen. Den framförs på ett oefterhärmligt sätt av den alltför tidigt bortgångne Ekborg.

Frågan är om en sådan monolog vore tänkbar i dag med den skenande politiska korrekthet som nog kan anses utgöra ett allvarligt hot mot vår grundlagsfästa yttrandefrihet. Jag vågar inte ens här i skrift återge Ekborgs ord om vad man bör göra med ”kärringar över 40” eller den folkgrupp som numera kallas samer…Redan då monologen spelades i radion varnades det för den innan den sändes.

Men lyssna så får ni höra själva!

En annan klassiker som också den är svår att föreställa sig i dagens läge är ”Ormet kruper” med Roffe Bengtsson (1931-76) och Sten Ardenstam (1921-93):

Så här får man knappast skämta om och med invandrare och deras tungomål i dag om man inte vill bli polisanmäld för ”hets mot folkgrupp” och/eller kallad ”rasist” eller liknande. På den tiden var folk i gemen inte lika lättkränkta som man blivit under dessa yttersta av dagar.

I ”Sommaren med Monika” spelade Ekborg mot sköna Harriet Andersson.

Men det är om Lars Ekborg detta avsnitt i min bloggserie ”Svenska artister” skall handla. Ekborg föddes i Uppsala på dåvarande Svenska flaggans dag (numera uppgraderad till nationaldag) den 6 juni 1926 och avled i levercancer på Ängelholms lasarett  den 7 oktober 1969.

Lars Ekborg torde ha varit en av våra mest begåvade skådespelare och komiker någonsin. Han föddes således i Uppsala men växte upp i Västerås; Ekborg var för övrigt en tid ordförande i den gamla fina idrottsföreningen IK Franke i gurkstaden. Han kom sedan in på Dramatens elevskola i Stockholm, där några av hans kurskamrater var sedermera kända namn såsom Max von Sydow, Margaretha Krook, Yvonne Lombard, Ingrid Thulin och Jan-Olof Strandberg.

Filmdebuten skedde i Nils Poppe-filmen ”Tappa inte sugen” 1947, där Ekborg spelade en telegrampojke. En betydligt mer minnesvärd insats gjorde Lars Ekborg 1953 i ”Sommaren med Monika” i regi av Ingmar Bergman efter en bok av Per Anders Fogelström med en lättklädd och sensuell  Harriet Andersson som motspelerska. Ännu en känd Ekborg-film är den absurda komedin ”Att angöra en brygga” i regi av Tage Danielsson 1965.

Monica Zetterlund framför här filmens välkända ledmotiv:

Lars Ekborg spelade vidare med i en rad ”Lilla Fridolf”-filmer och avslutade sin filmiska bana dödsåret 1969 med den av amerikanskan Susan Sontag regisserade ”Duett för kannibaler”, där även skådisar som Gösta Ekman och Agneta Ekmanner medverkade. Men det är nog som komiker vi främst minns Lars Ekborg, som var en föregångsman inom stå-upp-komiken tillsammans med exempelvis Roffe Bengtsson.

”Skattkammarö”-gänget. Från vänster Lars Ekborg, Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg.

Lars Ekborg spelade med i revyer och musikaler på Oscarsteatern och Intiman i Stockholm och samarbetade med storheter såsom Povel Ramel, Beppe Wolgers  samt tandemet Hasse (Alfredson) och Tage (Danielsson). Han framträdde även i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Ekborg blev rikskänd genom att medverka i humorprogram av typ Partaj och Estrad i dåtidens enkanaliga och svart-vita riks-TV.

En verklig hit är här sketchen ”Skattkammarön” från Estrad 1967 där Ekborg spelar mot Margaretha Krook, Gunwer Bergkvist och Åke Grönberg: sketchen har givit upphov till bevingade uttryck såsom ”Vem fan är Nisse Hult?” samt ”Ta dig i brasan”.

Se, lyssna och njut:

Lars Ekborg höll ett högt tempo och arbetade kopiöst mycket. För att orka med både krökade och rökte han i stora mängder. Slutet kom i levercancer vid endast 43 års ålder. Han efterlämnade hustrun Lola samt barnen Maud, Dan och Anders Ekborg. Samtliga är verksamma inom teaterbranschen – Maud (född 1954) som maskör samt Dan ( 1955) och Anders (1960) som skådespelare och sångare.