Glömda svenska fotbollshjältar (11): ”Zamora” revolutionerade målvaktsspelet

Bengt ”Zamora” Nyholm kastar sig och räddar en boll under träningen.

Mitt starkaste personliga minne av fotbollsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm härrör sig från en TV-sänd VM-kvalmatch mot Schweiz på Råsunda den 28 maj 1961. Nyholm gick upp i en luftduell med schweizaren Heinz Schneiter, som knäckte Nyholms näsben med en armbåge. Schneiter blev utvisad och ”Zamora” tvingades avbryta matchen för omplåstring.

Vid den här tiden fick i VM-sammanhang inga reserver sättas in ens vid skadetillbud, så ”Zamora” ersattes i målet av vänsterbacken Lennart Wing som hade tidigare målvaktserfarenhet; Wing höll nollan tills Nyholm återkom. Sverige vann matchen med komfortabla 4-0 men missade sedan att kvalificera sig till VM i Chile 1962 efter en avgörande drabbning mot Schweiz på Berlins olympiastadion. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Bengt Olov Nyholm föddes i Härnösand i Ångermanland den 30 januari 1930 och avled i Mantorp i Östergötland den 10 september 2015. I Härnösand representerade han IF Älgarna, först som forward och sedan som målvakt. Han värvades till IFK Norrköping som 18-åring 1948 och var först reserv för ordinarie nålvakten Torsten Lindberg. A-lagsdebuten inföll mot Degerfors IF 1949, då Lindberg var skadad.

”Zamora” med Guldbollen 1961.

Bengt Nyholm representerade IFK Norrköping i 532 matcher 1948-65, varav 294 i allsvenskan. 1951-61 avverkade han 203 allsvenska matcher på raken; nässkadan mot Schweiz gjorde att han missade en allsvensk match. Under hela denna tid var ”Zamora” med om att vinna sex SM-guld och fyra SM-silver för IFK Norrköping, som då var Sveriges särklassigt dominerande lag.

”Zamora” Nyholm borde egentligen ha varit given som andremålvakt efter Kalle Svensson i VM på hemmaplan 1958. Han sidsteppades emellertid av herrarna i Uttagningskommittén (UK), vilkas respektive klubbtillhörighet gjorde att Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg och Tore Nilsson, Malmö FF utnämndes till reserver för Kalle. Det skulle dröja till den 21 maj 1959 innan ”Zamora” fick göra debut i A-landslaget i 2-0-kampen mot Portugal på Nya Ullevi. Totalt gjorde ”Zamora” 30 A- och tre B-landskamper.

Den landskamp Bengt Nyholm själv rankade som sin bästa ägde rum mot England på Wembley den 28 oktober 1959. Bara Ungern hade tidigare lyckats besegra de engelska lejonen i deras egen kula. Sverige, för dagen i blå tröjor och vita byxor, svarade för en sannskyldig bragd och betvingade engelsmännen med 3-2. Stor segerorganisatör var centerforwarden och tvåmålsskytten Agne Simonsson, som belönades med Svenska Dagbladets bragdguld efter sin insats trots att det endast gällde en vänskapsmatch.

Ricardo Zamora – bäst i världen på 1920- och 1930-talen.

Berömd är dragkampen om bollen på mållinjen mellan ”Zamora” och den engelske centern Brian Clough (senare berömd som tränare för Nottingham Forest under 18 år) vilken svensken vann. ”Zamora” hade fått händerna på bollen men Clough försökte liggande inne i målet dra den ur hans händer men misslyckades alltså med det. Clough ansågs ha gjort en usel match mot Sverige och återkom aldrig i landslaget.

Bengt ”Zamora” Nyholm var förhållandevis kortvuxen för att vara målvakt med sina 1,78 meter över havet. Han kompenserade detta med förstklassig vristspänst, reaktionssnabbhet, god placeringsförmåga och ett par händer modell dasslock. Han anses ha revolutionerat målvaktsspelet genom att utveckla samspelet med uteförsvaret. I både IFK Norrköping och landslaget betraktades Nyholm och centerhalven Åke ”Bajdoff” Johansson som något av ett ”radarpar”. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/qnVEa1/zamora-var-den-forste-moderna-malvakten

Smek- och hedersnamnet ”Zamora” kommer av att Bengt som liten grabb agerade ”kalle bakom” och då enligt kringstående åskådare ”kastade sig som Zamora”. Zamora, det var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora, ”den gudomlige”, som under sin karriär spelade för Espanol, FC Barcelona, Real Madrid och OGC Nice. Han rankades som världens bäste målvakt under 1920- och 1930-talen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Zamora

”Zamora” på omslaget till Fotbollboken 1962.

Höjdpunkten i Bengt ”Zamora” Nyholms spelarbana kom med att han 1961 tilldelades det årets Guldbollen, utdelad av Aftonbladet, som årets bäste svenske fotbollsspelare. Därmed fick han också äran att pryda omslaget till Fotbollboken 1962. Nyholm var först yrkesverksam som polisman och därefter som sporthandlare och försäljningschef på IBM.

Bengt Nyholm prövade också på spjutkastning, där han blev distriktsmästare, bordtennis, handboll, bandy och ishockey. I hockey representerade han IFK Norrköping i dåtidens högsta serie säsongen 1955-56. Efter den aktiva banan flyttade Bengt Nyholm till Mantorp och blev travtränare. Som 78-åring utsågs han även till ordförande i Mjölby golfklubb. http://tomasjunglander.se/idrottsman/bengt-zamora-nyholm/

 

 

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

 Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

 Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

Monarkin, känslorna och romantiken

 Sofia och Carl Philip. Tjusigare par får man leta efter.

Det har varit lysande dagar för den svenska monarkin. Lördagen den 13 juni sammanvigdes prins Carl Philip med Sofia Hellqvist, en före detta lättklädd modell som nu tilldelats titeln prinsessa av Sverige. Och måndagen den 15 juni nedkom prinsessan Madeleine med en son, paret Christopher O´Neills och Madeleines andra barn efter prinsessan Leonore som nu blir storasyster. Nykomlingen har begåvats med namnen Nicolas Paul Gustaf och titeln hertig av Ångermanland.

Jag vågar nog påstå att huvuddelen av svenska folket har följt dessa händelser med betydande intresse och välvilja. Monarkin och den nuvarande kungafamiljen av huset Bernadotte har en grundmurad ställning i det svenska folkdjupet, låt vara att tidigare skandalskriverier naggat de positiva opinionssiffrorna marginellt i kanten.

Det skall icke undanskymmas att det finns ett antal tämligen goda förnuftsskäl som talar för republik, kanske lika många som talar för monarkin. I ett avseende är emellertid monarkin helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget. För mig liksom säkerligen en överväldigande majoritet av landets rojalister och kanske också andra är monarkin en känslosak. Jag inte kan se några som helst fel i detta.

 En medalj med vår medeltida konung Erik läspe och halte som motiv.

Som den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) framhöll i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

Emotionella drivkrafter spelar alltså en väl så stor roll roll både inom politiken och det mänskliga livet över huvud taget som rationella och intellektuella sådana. Det finns även ett flertal nog så förnuftsmässiga skäl för att behålla vårt tusenåriga kungadöme, såsom att det svårligen kan tänkas någon bättre good-will för Sverige.

Jag känner mig ganska säker på att ett antal republiker skulle vara redo att sälja sin  president till lägstbjudande i utbyte mot ett monarkiskt statsskick.

Varför inte avsluta med ännu ett Gunnar Unger-citat:

   För att bli alltmer personlig: jag tycker det är trevligt med kungar och drottningar och prinsar – för att inte tala om prinsessor; jag är en varm anhängare av kvinnlig tronföljd. Jag tycker om kronan och äpplet och spiran och svärdet och jag tycker om silvertronen och den hermelinsbrämade manteln.

 Konung Carl XVI Gustaf på silvertronen läser trontalet 1974.

Ja, vem gör inte det? Möjligen då förhärdade republikaner utan sinne för vare sig historia eller romantik och vilka tjatar om att allt i alla lägen måste vara så förtvivlat jämlikt och demokratiskt och att ingen följaktligen skall kunna, som det så förnumstigt brukar heta, födas till sitt ämbete.

Normalt är jag också en varm anhängare av jämlikhet och demokrati. Men varför då inte låta vårt konstitutionellt monarkiska statsskick vara undantaget som bekräftar regeln? Demokratiskt är det under alla omständigheter så tillvida som det beslutats av riksdagen samt åtnjuter en överväldigande popularitet i folkdjupet.

 

Socialdemokratins fattigdomsbevis

Norrländsk machoman och tråkmåns tar över efter Juholt…

Säga vad  man vill om Håkan Juholt – och det har man förvisso gjort – men särskilt tråkig var han inte under sitt knappa år som Socialdemokraternas ledare.

När nu Stefan Löfven tar över får svensk storpolitik ännu en färglös och litet träig partiledare. Eller för att citera Folkpartiets Carl B. Hamiltons omdöme om Löfven: ”En kompetent tråkmåns”. Den andre som kan karaktäriseras på detta sätt är givetvis statsminister Fredrik Reinfeldt.

Löfven (namnet uttalas med tonvikt på andra stavelsen men stavas uppenbarligen utan accenttecken) föddes i den södra stockholmsförorten Hägersten 1957 men har växt upp i fosterhem i Ångermanland (Ådalen). Därav den kärva dialekt som säkert blir en tillgång i den politiska skönhetstävling som nu väntar Löfven i egenskap av ordförande i det parti, som numera endast är Sveriges näst största.

Det mest anmärkningsvärda med Stefan Löfven som sosseledare är att han saknar politiska erfarenheter av någon dignitet. I stället har han ägnat större delen av sitt vuxna liv åt fackföreningsrörelsen. Det började med att han 1981 utsågs till så kallat kontaktombud på arbetsplatsen Hägglund & Söner i Örnsköldsvik, där han jobbade som svetsare.

Stefan Löfven gick tvåårig ekonomisk linje på gymnasiet i Sollefteå och avverkade därefter en 48 veckor lång svetsarkurs i Kramfors. Därefter inledde vår man studier vid Socialhögskolan i Umeå men hoppade av efter halvtannat år. Därmed ansluter han sig till den långa raden av svenska toppolitker med avbrutna universitets- och högskolestudier bakom sig.

1995 blev Stefan Löfven centralt anställd ombudsman i Svenska Metallarbetareförbundet (Metall) och har ”bland annat arbetat med avtals- och internationella frågor”, som Wikpedia vet berätta. 1998 blev Löfven internationell sekreterare och 1999-2002 chef för organisationsenheten.

Har ni inte fallit i sömn ännu kan jag fortsätta berätta, att Löfven 2001 valdes till biträdande förbundsordförande i Metall och den 1 januari 2006 till historisk förste förbundsordförande i den nya sammanslagningen Svenska Metallarbetareförbundet/Industrifacket, som därefter kallas IF (Industrifacket) Metall.

…och utmanar nu statsminister Reinfeldt, knappast någon rolighetsminister han heller.

Det tycks inte råda några tvivel om att Stefan Löfven varit en framgångsrik och respekterad fackförbundsordförande. Men är det därför alldeles givet att han blir en bra rikspolitiker och oppositionsledare, tvivelsutan med siktet inställt på statsministerposten? Den politiska erfarenheten lyser med sin frånvaro – Löfven har varken varit minister eller riksdagsman men valdes dock in i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) 2006.

Kanske skall man inte stirra sig blind på Löfvens bristfälliga politiska bakgrund. Trots allt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin i långliga tider – det är först under senare år det skett någon form av uppluckring av de förr så intima förbindelserna – varit synnerligen såta vänner. Vidare torde av högt uppsatta fackrepresentanter krävas ett betydande mått av politisk fingerfärdighet.

På visst sätt kan nu sossarna göra gällande, att partiet återgått till sina forna rötter när man nu återigen placerar facket i förgrunden samt gör en klassmedveten, aningen machobetonad gråsosse från Norrland till partiledare.

Jag kan ändå inte komma ifrån det bestämda intrycket att det är ett fattigdomsbevis för Socialdemokraterna, det parti som en gång gick fram som en stenkross i svensk politik och förvandlade alla andra partier till statister, att inte kunna skaka fram någon erfaren politiker som bedöms kunna leda partiet.

Eftersom Löfven inte har stämma och säte i Sveriges riksdag lär det bli (S)-gruppledaren där, Sven-Erik Österberg, som får mäta sig med Reinfeldt i de tunga debatterna. Österberg bedöms allmänt vara om möjligt ännu tråkigare och mer färglös än Löfven. Några uppvisningar i politisk kvickhet lär vi därför inte kunna vänta oss i den svenska politikens finrum framöver.

Omdömena om Löfven har så här långt varit solitt positiva. Den nye ledaren anses på de flesta håll vara rätte mannen att ena det sargade, forna regerings- och statsbärande partiet. Enda dissonansen i hyllningskören jag förnummit så här långt kommer från velourradikalen Göran Greider, vilken klagat på att Löfvden skall vara  positiv till kärnkraften och desslikes i Greiders ögon en tvivelaktig miljövän.

Löfven kanske inte är så dum i alla fall…