General (senare president) Dwight D. Eisenhower (till vänster) och president Harry S Truman var två av USAs främsta profiler under det Kalla kriget.
Man kan ofta höra varnande röster i samband med det förhandenvarande ryska angreppskriget mot Ukraina att konflikten skulle kunna leda till vad som kallas ”det tredje världskriget”. Detta är enligt min mening en felaktig terminologi.
Jag instämmer i att Vladimir Putins/Rysslands krig i Ukraina i värsta fall riskerar leda till en världsomspännande konflikt. En sådan borde emellertid som jag ser det kallas Femte världskriget. Jag skall här förklara varför.
Första världskriget (1914-18) inleddes med den serbiske terroristen Gavrilo Princips mord på Österrike-Ungerns storhertig Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie von Chotek i Sarajevo den 28 juni 1914. Det slutade med att Tyskland kapitulerade den 11 november 1918.
Med krigets utgång krossades den gamla auktoritära och till stor del militaristiska världsordningen och lades grunden till den moderna världen med dess demokratiska och frihetliga värden. Den största världskonflikten sedan Trettioåriga kriget (1618-48) beräknas ha skördat mellan 8,5 och 16 miljoner människoliv. Gavrilo Princip är för övrigt än i dag nationalhjälte i Serbien.
Andra världskriget (1939-45) inleddes med det nationalsocialistiska Tysklands anfall på Polen den 1 september 1939, vilket möjliggjorts av non-aggressionspakten mellan Sovjetunionen och Tyskland en dryg vecka tidigare. 14 dagar efter Tysklands invasion lade Sovjet beslag på den andra delen av Polen.
Efter betydande inledande framgångar för Nazityskland vände krigslyckan vid Stalingrad 1943. Tyskarna kapitulerade den 7 maj 1945 under det att japanerna skrev under kapitulationsavtalet avseende striderna i Stilla havet den 2 september 1945. Tysklands nederlag möjliggjorde Sovjets överhöghet över Östeuropa minus Finland. Krigets förluster uppgick till omkring 50 miljoner människor.
Kalla kriget (1945-91). Det jag vill kalla Tredje världskriget är synonymt med det Kalla kriget, som utbröt när det Andra världskriget slutade med Josef Stalins Sovjet som ledande makt. 1949 fick det onda sidan förstärkning genom kommunistledaren Mao Tse-tungs seger över nationalisterna i det kinesiska inbördeskriget. Det var också den blodigaste av här beskrivna världskonflikter.
I västvärlden fanns en tendens att överskatta den sovjetiska styrkan, men när det kom till kritan säckade sovjetväldet ihop som en punkterad luftmadrass den 31 december 1991. Om vi räknar ihop dödsoffren för den globala kommunismen i länder som Sovjet, Kina, Kuba, Angola, Nordkorea, Kambodja, Vietnam, Albanien och Östblocket inklusive Rumänien kommer vi upp i kanske 100 miljoner.
Kriget mot islamistisk terrorism (2001-21), Fjärde världskriget enligt mitt sätt att se inleddes med att två passagerarplan, framförda av medlemmar i terrorrörelsen al-Qaida, rammade tvillingtornen i World Trade Center i New York och att ett plöjde in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon den 11 september 2001. Ett fjärde plan, troligen ämnat för Vita huset, störtade sedan hjältemodiga passagerare övermannat kaparna.
USAs president George W. Bush svarade med att först invadera Afghanistan och därefter Irak i syfte att slå ut de terroristiska krafterna och oskadliggöra al-Qaida-ledaren Usama bin-Laden. Detta lyckades inte, men bin-Laden kunde spåras upp och elimineras av en amerikansk elitstyrka nära Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011.
Dessförinnan hade Iraks blodige diktator Saddam Hussein infångats och avrättats i Irak den 31 december 2006. Kriget kan sägas ha avslutats med att de sista amerikanska trupperna lämnade Afghanistan den 31 augusti 2021. Dödssiffrorna är osäkra, men de kan sannolikt uppskattas till cirka en miljon. Förutom al-Qaida har Islamiska staten (IS) spelat en betydande roll i denna konflikt – dess ledare al-Qurayshi dödades av amerikanska elitsoldater i Syrien den 3 februari 2022.
Samtliga ovan beskrivna världskonflikter slutade med vad som, något förenklat, kan beskrivas som det godas seger över det onda. Dock med förbehållet att såväl kommunism som islamistisk terrorism alltjämt existerar, även om dessa fenomen vingklippts så pass att de inte längre ställer till lika stora problem som tidigare. Det allra viktigaste är att minnas att demokratin aldrig kan tas för given – kampen fortsätter.
Låt oss dock innerligt hoppas att det inte måste till ett femte världskrig för att säkra dess fortbestånd!
Kineserna har under hela 2000-talet bedrivit en sannskyldig massinvasion av Afrika, som är jordens näst största kontinent efter Asien. Kinas inblandning har varit dramatisk och i dag är landet Afrikas största handelspartner; västländer såsom USA, Frankrike och Storbritannien har hamnat klart på efterkälken. https://svenska.yle.fi/artikel/2014/03/15/tar-kina-over-afrika
Det kommunistiska Kina är framförallt ute efter Afrikas enorma naturresurser – det beräknas att kontinenten har omkring 40 procent av världens naturresurser. Så är Peking beroende av importerad olja och importerar runt halva sitt oljebehov från Mellanöstern och en tredjedel av detsamma från afrikanska länder av typ Angola, Sudan, Republiken Kongo, Nigeria, Ekvatorialguinea med flera. Kina är även intresserat av afrikanska naturtillgångar som järnmalm, metaller och annat som behövs för storskalig industriproduktion.
Det röda Kina – eller rättare sagt kinesiska företag – bidrar i sin tur genom att bygga ut den afrikanska infrastrukturen i form av bostäder, vägnät, broar, sjukhus, skolor och till och med optisk fiberteknik. Emedan kineserna struntar helt i krav på demokrati och miljö blir det möjligt också för afrikanska diktaturer såsom Zimbabwe, Sudan med flera att dra fördel av den kinesiska satsningen.
Även om Afrika är den världsdel där Peking varit mest aktivt har man även flyttat fram sina positioner i exempelvis Asien och Sydamerika. Mest oroväckande är måhända det faktum att Kina mutat in sällsynta mineraler som kan användas för elbilsbatterier. Här skulle kommunistkineserna kunna bedriva utpressning av mycket otrevligt slag.
Banker i väst har i statistiken satt Kinas utveckling i relation till ländernas BNP. Republiken Kongo och Laos beräknas till exempel hämta cirka 30 procent av sina respektive BNP-värden från inlåningar från Kina. Om detta hade gällt också för Sverige hade siffran varit omkring 1,5 biljoner kronor. Andelarna gällande Kirgizistan, Angola och Zimbabwe beräknas till 15 procent.
Det är svårt för låneberoende länder av ovan nämnt slag att gå emot Folkrepubliken Kina i viktiga internationella organisationer såsom FN. Kina har på ett hänsynslöst sätt gjort ett antal länder i Tredje världen beroende av sig, något som i hög grad kommer att gynna landet i konkurrensen med USA och Europa om världsherraväldet.
Det accelererande kinesiska inflytandet världen över är synnerligen dåliga nyheter för alla anhängare av demokrati och frihet. Kina, som styrs av det kommunistiska partiet med rötter i ordförande Mao Tse-tungs tänkande, föraktar västerländsk demokrati som man betraktar som svaghet.
FNs människorättsråd, United Nations Human Rights Council (UNHRC), offentliggjorde nyligen en ”svart lista” över 112 företag som uppges vara verksamma i vad som påstås vara av Israel ”ockuperat” territorium i Judéen och Samarien (den så kallade Västbanken), östra Jerusalem och Golanhöjderna. Bland företagen märks Airbnb, Expedia och TripAdvisor.
Röster i Israel och USA har reagerat starkt negativt mot listan och bland annat kallat den ”skamlig” och ”ett nytt lågvattensmärke”. I en ledare i The Jerusalem Post den 13 februari heter det bland annat:
The publication of the list has been in the works since 2016. Countries with the worst human-rights records, such as Cuba and Venezuela, pushed the list due to their anti-Israel views, not because of an attachment to international law. The Arab League and the Organization of Islamic Cooperation also supported the list, neither of which are known for having members will stellar human-rights records. https://www.jpost.com/Opinion/The-UN-Human-Rights-Councils-shameful-blacklist-617549
The New York Post framhåller i en ledarartikel den 14 februari med rubriken ”The UN´s anti-Israel blacklist will harm a lot of Palestinians” att de bojkottaktioner som sannolikt kommer att följa på publiceringen av listan är skadlig för många palestinaaraber. Det är ett välkänt faktum att dessa mycket hellre jobbar för israeliska eller utländska företag, vilka betalar upp till fyra gånger mer än de palestinaarabiska motsvarigheterna. https://nypost.com/2020/02/14/the-uns-anti-israel-blacklist-will-harm-a-lot-of-palestinians/
Nikki Haley, som 2017-18 var USAs FN-ambassadör, twittrade: ”The timing of this after US released a peace plan is conniving and manipulative at best.” Hon menade vidare att listan är både skamlig och antisemitisk och troligen ägnad att sabotera president Trumps fredsplan, vilken bekräftar det judiska folkets rätt till sitt bibliska kärnland i Judéen och Samarien. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/275922
Nikki Haley utsågs 2017 av president Donald Trump till USAs FN-ambassadör.
Nikki – egentligen Nimrata – Haley, född 1972, var den första kvinna och den första med indisk-amerikansk bakgrund som valdes till guvernör i delstaten South Carolina vilket hon var 2011-17. Hon var påtänkt som Donald Trumps utrikesminister men utsågs slutligen av Trump till FN-ambassadör. I denna befattning hade hon en hög profil i sina strävanden att peka på världsorganisationens eklatanta fientlighet gentemot Israel. Haley valdes 2019 in i styrelsen för Boeing Co. https://www.biography.com/political-figure/nikki-haley
FNs råd för mänskliga rättigheter med huvudkontor i Génève bildades 2006 med uppgiften att övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter världen över. Organisationen består av 47 länder fördelade på följande sätt: Afrika 13, Asien-Stilla havet 13, Östeuropa 6, Latinamerika-Karibien 8, Västeuropa med flera länder 7.
Visserligen finns bland medlemsländerna pålitliga demokratier såsom Tyskland, Danmark, Nederländerna och Italien samt världens största demokrati, Indien, men det är svårt att se att medlemmar av typ Afghanistan, Angola, Bahrain, Bangladesh, Congo, Libyen, Venezuela och Somalia skulle ha något att tillföra när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter. https://www.un.org/press/en/2019/ga12204.doc.htm
USA lämnade 2018 UNHRC i protest mot rådets anti-israeliska hållning. Både USA och Israel har alltmer dragit öronen åt sig även när det gäller FN-organisationer i stort. 2019 lämnade Israel och USA United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization (UNESCO) på grund av mångårig Israel-fientlighet. USA har även valt att dra in sitt ekonomiska bistånd till FNs biståndsorgan för palestinaarabiska flyktingar, United Nations Relief and Works Agency (UNRWA) av samma skäl.
Det är bara att konstatera att FNs så kallade människorättsråd återigen har skämt ut sig genom den publicerade ”svarta listan” över företag som verkar i Judéen och Samarien med flera områden vilka kontrolleras av Mellanösterns enda demokrati. Företagen borde rimligen istället uppmuntras för den betydande sociala insats de gör i dessa områden och därmed bidrar till att höja palestinaarabernas löner högst väsentligt.
Det inte helt utarmade paret Isabel dos Santos och Sindika Dokolo.
Läckta dokument – ”The Luanda Leaks” – visar att Isabel dos Santos, av tidskriften Forbes ansedd vara Afrikas rikaste kvinna med en uppskattad förmögenhet motsvarande cirka 16 miljarder kronor, under en följd av år har byggt upp sin förmögenhet genom att länsa statskassan i hemlandet Angola. Dokumenten visar hur dos Santos fick tillgång till lukrativa avtal om land, olja, diamanter och telekommunikationer. Det skedde när hennes far, José Eduardo dos Santos, var Angolas president. https://www.bbc.com/news/world-africa-51128950
Det behöver kanske inte sägas att dos Santos nekar till anklagelserna och hävdar att de bottnar i en ”häxjakt” från de angolanska myndigheternas sida. Många angolaner är förvånade över att president Joao Lourenco, som tog över efter Isabel dos Santos far som angolansk president 2017, gett sig på företrädarens dotter. Hon brottsutreds nu för korruption och hennes tillgångar i Angola har frysts. Också hennes omfattande tillgångar i Portugal synas nu i sömmarna. Lourenco har ett förflutet som det marxistiska regeringspartiet MPLAs generalsekreterare och försvarsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jo%C3%A3o_Louren%C3%A7o
Isabel dos Santos föddes i Baku i Azerbajdzjan 1973 som äldsta dotter till José Eduardo dos Santos och dennes dåvarande hustru, ryskan Tatiana Kukanova, när den blivande presidenten studerade vid Azerbajdzjans University of Oil and Chemistry. Dos Santos tillträdde som president efter Agostinho Neto (1922-79) när denne avled 1978 och klamrade sig kvar vid maktens köttgrytor i 39 år. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/12/angola-rikt-land-dar-barnen-svalter-ihjal/
Angola blev formellt självständigt från Portugal den 11 november 1975 efter ett kolonialvälde som varat i över 400 år. Någon fred blev det dock aldrig – omedelbart efter frigörelsen utbröt ett inbördeskrig som skulle vara i 27 år. Inblandade parter var de angolanska rörelserna MPLA, UNITA och FNLA och de utländska intressen som inom ramen för det Kalla kriget backade upp dessa. Sverige skänkte under många år på initiativ av Socialdemokraterna och Olof Palme bort miljarder i utlandsbistånd till MPLA-regimen, som därmed kunde frigöra resurser till inbördeskriget.
UNITA-ledaren Jonas Savimbi (1934-2002).
MPLA stöddes av i första hand Sovjetunionen och Kuba under det att de antikommunistiska rörelserna UNITA och FNLA fick understöd främst av USA och Sydafrika. Efter hand blev UNITA under ledarskap av den karismatiske Jonas Savimbi den dominerande oppositionsrörelsen. MPLA lyckades dock behålla regeringsmakten, och när Savimbi sköts till döds i ett bakhåll i Moxico-provinsen 2002 var inbördeskriget definitivt ett avslutat kapitel med MPLA som ensam herre på täppan. UNITA är dock än i dag landets största oppositionsparti under ledning av Isaias Samakuva. Partiet fick 51 mandat av 220 i valet 2017. https://en.wikipedia.org/wiki/UNITA
Inbördeskriget må vara över, men Angola är alltjämt ett av världens fattigaste länder trots ymniga naturtillgångar. Den allt överskuggande orsaken till detta är MPLAs och framförallt klanen dos Santos osannolika korruption, där elitskiktet vältrar sig i lyx medan stora delar av folket svälter. Av landets 29 miljoner invånare beräknas 30 procent leva i fattigdom med en inkomst på mindre än 1,90 US dollar per dag. Forbes har beräknat att José Eduardo dos Santos personliga tillgångar uppgick till 20 miljarder US dollar.
Andrew Feinstein, chef för Corruption Watch, citeras av BBC World/Africa angående presidentdottern Isabel dos Santos på följande sätt: ”Varje gång hon figurerar på omslaget till något glassigt magasin någonstans i världen, varje gång hon är värd för något av hennes glamourösa partyn i södra Frankrike, gör hon det genom att trampa på Angolas invånares förhoppningar.”
Energi: Ett av de mest tvielaktiga avtal dos Santos varit inblandad i sköttes i London genom olje- och gasföretaget Sonangol Group, en avläggare till den angolanska staten i Storbritannien. Hon hade 2016 övertagit ansvaret för Sonangol genom ett dekret utfärdat av fadern José Eduardo dos Santos, som höll Angola i ett fast grepp samtidigt som han systematiskt plundrade landet på dess tillgångar. Ekonomiska bedömare har uppskattat att familjen dos Santos tillgångar utgjort en tiondedel av Angolas. https://en.wikipedia.org/wiki/Sonangol_Group
José Eduardo dos Santos (till höger) och hans efterträdare Joao Lourenco.
En betydande del av Isabel dos Santos förmögenhet baseras på delägarskap i det portugisiska energiföretaget Galp, vilket ett av hennes otaliga företag köpte upp av Sonangol 2006. Dos Santos behövde endast betala 15 procent av priset direkt – resten erlades genom lån till låg ränta från det statliga Sonangol som därmed ägs av det angolanska folket. Det beräknas att dos Santos andel i Galp är värd cirka 750 miljoner brittiska pund.https://sv.wikipedia.org/wiki/Galp
Diamanter: Vidare är Isabel dos Santos, jämte sin kongolesiske make Sindika Dokolo, djupt involverad i diamantindustrin. Den senare undertecknade 2012 ett synnerligen förmånligt kontrakt med den angolanska statens diamantföretag Sodiam. Företaget satsade 79 miljoner US dollar under det att Dokolo endast behövde betala in 4 miljoner.
Enligt Bravo da Rosa, Sodiams nye VD, har det angolanska folket inte fått en enda kwanza (Angolas valuta) tillbaka som följd av det aktuella avtalet. Av den tidigare VDn skall Dokolo dessutom ha fått tillåtelse att köpa oslipade diamanter värda 1 miljard US dollar till uppseendeväckande låga priser.
Land: De läckta dokumenten informerar vidare om att Isabela dos Santos i september 2017 köpte upp land av den angolanska staten till extremt förmånliga villkor. Exempelvis tillägnade sig hennes företag, efter ett dekret från fadern/presidenten, Areia Branca, en kvadratkilometer synnerligen attraktivt stycke land i anslutning till havsstranden i huvudstaden Luanda.
Angolas chefsåklagare Helder Pitta Grós utreder Isabel dos Santos skumraskaffärer.
Telecom: Ytterligare en inkomstkälla för Isabel dos Santos är telecombranschen. Så har hon tillskansat sig 25 procent av ägarskapet i Unitel, som är landets största leverantör av mobiltelefoner. Företaget har redan till dos Santos utbetalat sammanlagt motsvarande två miljarder US dollar av hennes andel i företaget. Därefter såg hon till att Unitel lånade ut ytterligare 350 miljoner pund till ett nytt av henne bildat bolag, Unitel International Holdings. https://halberdbastion.com/intelligence/parent-companies/unitel-group
Enligt Angolas chefsåklagare, Helder Pitta Grós, härrör Isabel dos Santos tillgångar i Portugal från utplundringen av Angola i allmänhet och det statliga energiföretaget Sonangol i synnerhet. Chefsåklagaren kommenterade under ett besök i Portugal fallet dos Santos på följande sätt: ”Angola anser att pengarna som av Isabel dos Santos använts för affärsverksamhet i Portugal har lämnat landet på olagligt vis.”https://ewn.co.za/2020/01/24/angola-prosecutor-isabel-dos-santos-s-portugal-funds-embezzled
Isabel dos Santos korruption är, som torde ha framgått ovan, något i hästväg. Var det hela slutar är i nuläget vanskligt att bedöma eftersom de angolanska och även de potugisiska myndigheterna endast påbörjat utredningen hennes förehavanden, men att hon nu befinner sig på fallrepet är ingen vågad gissning. Vad som är särskilt anmärkningsvärt är att skumraskerierna kunnat ske i ett formellt socialistiskt land med ett regeringsbärande parti med marxistiska rötter vid makten. https://www.euractiv.com/section/justice-home-affairs/news/portuguese-authorities-start-taking-the-luanda-leaks-seriously/
Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.
Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.
Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.
I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/
All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.
FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.
”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.”Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.
Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372
Det är svårt att inte ge den nu avgångne ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.
I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter
Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.
UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights
Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.
Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council
Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.
FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.
Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet
Ingela Nylund Watz (S) ställer i LT den 2 mars frågan, om Södertäljes moderater vill samarbeta med SD. Den frågan överlåter vi med varm hand åt Moderaterna att besvara. Socialdemokraterna upprepar gärna att man inte kan tänka sig någon form av samarbete med SD, men att samverka med Vänsterpartiet med dess vidriga förflutna omfattande mångårigt stöd till Sovjetunionen och den kommunistiska massmordsideologin går utmärkt.
Lars Werner (till höger på bilden) från Vänsterpartiet kommunisterna, som i alla år ingått i socialdemokraternas regeringsunderlag, skakar hand med Rumäniens beryktade diktator Nicolae Ceausescu.
SD Södertäljes linje beträffande samarbete med andra partier är klar: vi är beredda att samarbeta med alla partier i fullmäktige under rätt förutsättningar. Nylund Watz osannfärdiga påhopp på vårt parti kräver emellertid ett bemötande.
Skrönan att SD skulle hämta sitt ursprung i ”nazismen och vit makt-rörelsen” blir inte sannare för att Nylund Watz blåkopierar Stefan Löfvens lögner från riksdagens talarstol. SD grundades i verkligheten 1988 huvudsakligen av tidigare medlemmar i de borgerligt sinnade missnöjespartierna Sverigepartiet och Framstegspartiet samt den tvärpolitiska, invandringskritiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt).
Riksdagsledamoten Ingela Nylund Watz påstående att SD röstade nej till ett socialdemokratiskt budgetförslag med sänkt pensionärsskatt är en bedräglig verklighetsbeskrivning. Sanningen är att SD i första rundan yrkade bifall till eget budgetförslag med avsevärt större skatteminskning för pensionärerna än vad sosseförslaget förordade. När SD-förslaget föll såg vi ingen anledning att stödja den S-märkta helhetsbudgeten som var usel i de flesta andra avseenden.
Att Nylund Watz och S ogillar delar av SD-politiken kan vi stå ut med men kan inte undgå att notera, att hennes eget parti under de senaste åren tagit uppenbara intryck av SDs politik.
Sosseriet har plötsligt drabbats av insikten, att tiggeriet bör bekämpas.
Några exempel är den rödgröna regeringens införande av gränskontroller och en mer restriktiv immigrationspolitik, den plötsliga insikten att tiggeriet måste bekämpas samt nu senast ett planerat återinförande av allmän värnplikt. Det går säkert att leta upp andra exempel.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) yttrade enligt SVT Nyheter den 21 februari: ”Tillsammans måste vi bekämpa tiggeriet och dess orsaker.” Ett yttrande som sannolikt hade resulterat i anklagelser om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” från S-håll för bara en månad sedan om det kommit från SD.
Att Socialdemokraterna är bra på att lägga beslag på andra partiers politik och göra den till sin egen vet vi redan, icke minst från kommunalpolitiken i Södertälje.
S-partiet är sällsynt illa skickat att anklaga andra för att vara rasistiskt eller nazistiskt anstuckna. S-riksdagsmannen tillika rasbiologen Alfred Petrén tillhörde dem som 1920 undertecknade den motion som lade grunden till världens första rasbiologiska institut. Detta kunde etableras efter regeringsbeslut 1922, då Hjalmar Branting (S) var statsminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Statens_institut_f%C3%B6r_rasbiologi
Skallmätning var en vanlig metod för att fastställa personers ”rasliga” identitet som användes på det av socialdemokraten Alfred Petrén initierade Rasbiologiska institutet.
På tal om nazism deltog vidare så sent som 2009 ledande socialdemokrater som Mona Sahlin, Luciano Astudillo, Jan Eliasson och Lars Stjernkvist i pro-palestinska demonstrationer där flaggor som representerade inte bara terrorrörelserna Hamas och Hezbollah utan också hakkors förekom. I dag skänker den rödgröna regeringen miljarder i bistånd till ”det kära systerpartiet” Fatah och Palestinska myndigheten. https://www.svd.se/mona-sahlin-borde-valja-sitt-sallskap
Det går en rak linje till dessa från stormuftin av Jerusalem, Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, som var en av Adolf Hitlers främsta uppbackare och som tillbringade krigsåren 1941-45 i Berlin som Hitlers uppskattade gäst. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini
Stormuftin blev den palestinaarabiska sakens förste officielle talesman och efterträddes på sin post av den yngre släktingen Yassir Arafat som var en nära politisk och personlig vän med statsminister Olof Palme och utrikesminister Sten Andersson, båda S.
Olof Palme (S) i hjärtligt umgänge med PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat.
När vi nu är inne på skeletten i den socialdemokratiska garderoben måste vi också beröra stödet genom åren till allehanda kommunistiska och/eller socialistiska länder och rörelser i Tredje världen: Castros Kuba, Nordvietnam under Vietnamkriget, Pol Pots Kambodja (Kampuchea), klanen Kims Nordkorea, MPLAs Angola, FRELIMOs Mocambique och PAIGCs Guinea-Bissau. Faktum är att Sverige alltjämt är en av de större givarna av så kallat humanitärt bistånd till Nordkorea under den bisarre diktatorn Kim Jong-un, världens sannolikt hårdaste diktatur; 40 miljoner av svenska skattepengar kanaliseras årligen via FN. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/
Det skulle vara intressant att veta hur Ingela Nylund Watz vill kommentera ovanstående tydligt S-märkta skelett i den partipolitiska garderoben. I själva verket har sossarna en hel kyrkogård undanstoppad!
I Angola bekämpar regimen de fattiga snarare än fattigdomen. Här en vy från huvudstaden Luanda.
Angola borde vara ett av Afrikas mest välmående länder i kraft av rikliga naturtillgångar såsom olja, diamanter och naturgas.
Verkligheten ser dock helt annorlunda ut. Angola med en befolkning på 21,5 miljoner och en medellivslängd om 51,5 år har exempelvis världens högsta barnadödlighet: 167 barn av 1000 beräknas dö före fem års ålder. Detta sker trots att barnadödligheten i världen sjunker snabbt. En skriande brist på läkare, mediciner och vårdplatser har över huvud taget förödande effekter på landets hälso- och sjukvård. https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2014/september/barnadodligheten-sjunker-snabbare-an-nagonsin/
50 procent av befolkningen har inte ens tillgång till rudimentär sjukvård, och en stor del av de mediciner som finns i landet når aldrig ut på den öppna marknaden utan blir en handelsvara på svarta börsen. På landsbygden råder utbredd fattigdom och brist på rent vatten, elektricitet och grundläggande sanitet. Situationen blir inte bättre av att MPLA-regimen kapat sjukvårdsbudgeten med 30 procent.
Den som intresserar sig för detta sydvästafrikanska land, som varit självständigt sedan 1975 efter att tidigare i omkring 500 år varit en del av det portugisiska kolonialväldet, bör se denna cirka tio minuter långa videoexposé över sjukvårdssituationen i Angola signerad New York Times (NYT): http://www.diglemag.com/interessante/new-york-times-expoe-corrupcao-em-angola-num-video-chocante/
UNITA åtnjuter ett betydande folkligt stöd.
Angola genomled ett uppslitande brutalt inbördeskrig 1975-2002 mellan det kommunistiska MPLA och det oppositionella UNITA – som i dag är landets största oppositionsparti – men 15 år efter krigsslutet kan regimen inte längre skylla den katastrofala situationen på kriget. Det allt överskuggande problemet är i stället den allestädes närvarande korruptionen.
Medan stora delar av befolkningen, framförallt den del som är bosatt på landsbygden, svälter och far illa på annat sätt vältrar sig den styrande MPLA-eliten i ett uppseendeväckande överflöd. Någon i reportaget säger att medlemmar i regeringsadministrationen lägger ner 50 miljoner US dollar per år enbart på lyxbilar. President José Eduardo dos Santos, som haft makten sedan 1979, räknas som Afrikas rikaste ledare med tillgångar värda ofattbara 20 miljarder dollar.
Den 74-årige dos Santos har också sett till att familj och släkt inte precis behöver gå omkring med tiggarstaven. Dottern Isabel dos Santos, född 1973, är i likhet med fadern god för miljardbelopp och rankas som Afrikas rikaste kvinna. Den ansedda ekonomiska tidskriften Forbes har beräknat att släkten dos Santos förmögenhet motsvarar en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).
José Eduardo dos Santos har varit Angolas diktator sedan 1979. Sjuk-och häslovård står inte överst på hans agenda.
MPLA-regimens ekonomiska tillgångar är sådana att det inte skulle vara några problem att rusta upp sjukvården och se till att stora segment i befolkningen inte skall behöva svälta. Den väldiga korruptionen är emellertid en garant för att detta inte kommer att ske så länge MPLA förblir vid maktens köttgrytor. Som en angolansk journalist i NYT-reportaget säger: ”De stjäl allt.”
Det kan på goda grunder hävdas att regimen inte ägnar sig åt att bekämpa fattigdomen utan i stället bekämpar de fattiga. Ett uttryck för detta är att regeringen för ett par år sedan förbjöd gatuförsäljning i huvudstaden Luanda, av tradition en viktig inkomstkälla för människor utan andra försörjningsmöjligheter. https://sv.globalvoices.org/2014/02/4612
USAs regeringen stödde under det Kalla kriget den antikommunistiska UNITA-gerillan under ledning av den karismatiske Jonas Savimbi (1934-2002) men har därefter samverkat med MPLA-regimen, vilken enligt den angolanska oppositionen vunnit alla val som förekommit sedan början av 1990-talet med tillhjälp av omfattande valfusk. Angola är ett av tre afrikanska länder som är föremål för särskilt amerikanskt bistånd, vilket för närvarande uppgår till 68,5 miljoner US dollar. http://us-foreign-aid.insidegov.com/l/3/Angola
Under det Kalla kriget stod Sverige obrottsligt på MPLAs sida. För statsminister Olof Palme och hans nära utrikespolitiske medarbetare Pierre Schori var Angola ett av Afrikas viktigaste länder såväl rent politiskt som biståndsmässigt, mycket beroende på att apartheidregeringen i Sydafrika stödde UNITA. Att MPLAs största politiska, militära och ekonomiska bidragsgivare var Fidél Castros Kuba talade enligt den socialdemokratiska utrikessynen snarast för MPLA. Det svenska Angola-stödet bör ses som ett uppseendeväckande avsteg från den officiella svenska neutralitetspolitiken.
Sverige strävar enligt uppgift fortfarande efter goda relationer med Angola, men något bilateralt svenskt bistånd till landet har inte utgått sedan 2006/07. Officiellt upphörde det på grund av ”den mycket snabba ekonomiska utvecklingen” i landet, men troligare är att den iögonenfallande korruptionen gjorde det meningslöst att fortsätta pumpa in pengar i MPLAs kassakistor. http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Luanda/Utvecklingssamarbete/Sveriges-utvecklings-samarbete-med-Angola/
Att den svenska socialdemokratin inte glömt bort Angola demonstrerades med önskvärd tydlighet förra året, den riksdagsledamoten Veronica Palm (S) besökte MPLA-kongressen som inbjuden gäst. Här syns hon på sitt Instagram-konto iförd full MPLA-mundering:
Teodoro Obiang Nguema under ett framträdande i FNs generalförsamling.
Nordkoreas diktator Kim Jong-un brukar anses vara galningen nummer 1 bland världens diktatorer. Frågan är dock om han inte har viss konkurrens av Ekvatorialguineas 74-årige despot Teodoro Obiang Nguema, som tog över makten i detta lilla västafrikanska land 1979 sedan han först störtat och därpå låtit avrätta sin farbror.
Nguema sägs bland annat vara kannibal. Enligt en artikel av John Shammas på den brittiska sajten Mirror Online som uppdaterats den 11 september har den åldrade diktatorn, som haft makten lika länge som José Eduardo dos Santos i Angola, för vana att kalasa på sina motståndare testiklar och hjärnor i syfte att bättra på sin sexuella förmåga. http://www.mirror.co.uk/news/world-news/meet-teodoro-obiang-nguema-equatorial-8808273
Teodoro Obiang Nguema är en sadist som ibland kallas sitt lands ”chefstorterare”. Han började med att avsätta och därpå avrätta sin farbror Francisco Macias Nguema som hämnd för att denne låtit mörda hans familj. I likhet med farbrodern är Teodoro en blodbesudlad diktator som förtrycker och torterar den politiska oppositionen men är genom sin påstådda kannibalism mer depraverad än vad farbrodern någonsin var.
Ekvatorialguinea omges av Kamerun, Gabon och Biafrabukten.
Berero Moto, en landsflyktig politisk motståndare till Teodoro, yttrande följande i en intervju med spansk radio 2004:
Han har just slukat en poliskommissionär. Jag säger ”slukat” därför att kommissionären begravdes utan testiklarna och hjärnan. Han vill att jag skall återvända så att han kan äta mina testiklar.
Teodoro Obiang Nguema sägs vidare ha flått politiska opponenter levande och ätit upp deras hjärnor. Enligt en tidigare rådgivare som citeras i Mirror Online kan diktatorn besluta sig för att ta livet av folk utan att någon ställer honom till svars för detta. Han tror heller inte att han kommer till helvetet därför att han menar sig vara i ständig kontakt med Gud, som är den som ger honom hans styrka.
Enligt obekräftade uppgifter lider emellertid den 74-årige diktatorn av prostatacancer, vilket i så fall visar att inte ens Gud förmår skydda honom från allting. Naturlig efterträdare är den 46-årige sonen Teodorin Nguema Obiang som är vicepresident och ansvarar för säkerhetsfrågor och landets militära försvar.
Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder med en befolkning på 757 014 invånare (2013). Området, som gränsar till Kamerun och Gabon, kallades längre tillbaka Rio Muni och senare Spanska Guinea. Huvudstaden heter Malabo. Landets territorium omfattar förutom landarean även fem öar, varav den största heter Bioko, tidigare känt som slavdepå och handelsbas under namnet Fernando Póo efter en portugisisk handelsresande. Malabo ligger på denna ö.
Diktatorns son Teodorin Nguema Obiang, nu vicepresident, står beredd att rycka in som ”stark man” när fadern faller ifrån.
Spanjorerna tog över ön efter portugiserna 1778 varefter följde en brittisk epok då britterna ville sätta stopp för slavhandeln i Beninbukten. Sedan blev området åter spanskt tills självständigheten kunde utropas 1968. Främsta exportvaror är virke, kakao och kaffe, men Ekvatorialguinea har även Afrikas tredje största oljefyndigheter söder om Sahara. Eftersom landet är föremål för hård diktatur, grov vanskötsel och utbredd korruption har alla utländska hjälpinsatser inställts. Nämnas kan att när Sverige ändå insisterade på att skicka pengar till Nguema köpte han sportbilar till sonen för pengarna. De fåtaliga ”val” som hållits har betecknats som ”politiska farser”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ekvatorialguinea
I likhet med andra dysfunktionella och utfattiga afrikanska stater har även Ekvatorialguineas regim tillkännagivit sin föresats att bygga en ny huvudstad som skall heta Djibloho. Landet arrangerade 2012 Afrikanska mästerskapen i fotboll tillsammans med grannlandet Gabon.
Min slutsats är att Nguema mycket väl kan vara galnare än Kim Jong-un. Den avgörande skillnaden är naturligtvis att detta inte påverkar omvärlden särskilt mycket, under det att Nordkorea faktiskt hotar världsfreden med sina kärnvapenäventyr.
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.
Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.
Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/
Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.
Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,
”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.
Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.
Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.
I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.
Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd
Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson
Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.
Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.
I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.
Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”
I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY
Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I
Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.
Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.
Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040
Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.
Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”
Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.
Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.
Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 