Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Illavarslande utveckling: attackerna på den kristna tron trappas upp

Hagia Sofia i Istanbul var en av kristenhetens viktigaste kyrkor i nästan 1000 år. Nu vill Erdogan göra den till moské.

Förföljelsen av kristna runtom i världen ökar ständigt. Värst är det i det kommunistiska Nordkorea, men sedan är det idel muslimskt dominerade länder på tio i topp-listan över de länder där kristna trosbekännare förföljs mest. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/kristna-mest-forfoljda

Det visar den kristna människorättsorganisationen Open Doors redovisning. ”Det är en ökning på alla fronter, i alla världsdelar”, citeras Peter Paulsson, som är generalsekreterare i Open Doors svenska gren. Närmast efter Nordkorea på den föga ärorika listan kommer Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien.

Ett alldeles särskilt angrepp på kristendomen har Turkiets islamistiske president Recep Tayyip Erdogan svarat för. Erdogan har förutskickat att den historiska byggnaden Hagia Sofia i Istanbul åter skall bli moské. Hagia Sofia byggdes som en kristen kyrka på initiativ av den bysantinske kejsaren Justinianus I 532-87.

1453 omvandlades den till moské efter den muslimska erövringen av Konstantinopel, men 1935 lät den sekuläre turkiske regenten Kemal Atatürk byggnaden bli ett museum och på så sätt tjäna alla trosriktningar. Ett stort antal kristna kyrkor och länder inklusive Vatikanen har protesterat mot Erdogans beslut.

Nidaroskatedralen i Trondheim byggdes till den kristne kungen Olav den heliges ära. Nu vill en norsk präst att den rivs för att inte minoriteterna skall känna sig åsidosatta.

Kritik har icke minst kommit från EU, som dock befinner sig i dilemmat att man inte upplever sig kunna ta i för mycket mot Turkiet då Ankara har makt att öppna spjället för ohejdad immigration till EU-länderna. https://omni.se/eu-landerna-fordomer-turkiet-for-hagia-sofia/a/vQ04m4

Också i Sverige befinner sig kristendomen under attack. Patrik Lindenfors från den fanatiskt ateistiska organisationen Humanisterna menar exempelvis i en debattartikel i Göteborgs-Posten att det kristna korset bör avlägsnas från den blågula flaggan och ersättas av något mer ”inkluderande”. https://www.dagen.se/nyheter/forslag-ta-bort-korset-fran-den-svenska-flaggan-1.1742934

Bland de argument Lindenfors anför för sitt förslag kan nämnas att muslimerna i Afghanistan med flera muslimska länder kan bli förnärmade, om svenska soldater på uppdrag bär korsprydda nationssymboler. Föga överraskande drar Lindenfors i sin argumentation även till med BLM-stuket att ifrågasätta historiska symboler.

Lindenfors attack på en central kristen symbol är ändå närmast en mild västanfläkt vid en jämförelse med förslag som framställts av en sinnessvag kvinnlig präst i vårt västra grannland. Gyrid Gunnes, tidigare känd för att ha bland annat tillbett Allah i full prästerlig ornat och att ha smetat in Bibeln med sitt eget mensblod, anser i ett inlägg i tidningen Vårt Land att det kan vara dags att riva Nidarosdomen i Trondheim.

BITTE ASSARMO: Dags att riva kyrkor – för minoriteternas skull

Katedralen i Nidaros i Trondheim uppfördes med början omkring 1070 och är sannolikt Nordens viktigaste kyrkobyggnad. Här finns bland annat konung Olav den heliges grav. Enligt Gunnes bör kyrkan rivas för att blidka minoriteterna. En rivning vore, anser Gunnes, också en naturlig följd av BLMs statyrivningar.

Biskop Eva Brunne i Pride-tåg i Stockholm.

Tokiga präster av kvinnligt (och för den delen också manligt) kön är vi dessvärre inte heller befriade från i Sverige. För några år sedan ville Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm, avlägsna korset i Sjömanskyrkan i Stockholm med motiveringen, att muslimer då skulle känna sig mer välkomna i kyrkan. Varför muslimskt troende skulle vilja besöka en kristen kyrka förblev dock osagt.

I Sverige har vi därtill en kvinnlig ärkebiskop, den tyskfödda Antje Jackelén, som inte kan se skillnad på den våldsutövande profeten Muhammed och den kristne fridsfursten Jesus Kristus. Sedan sliter man sitt hår inom den forna statskyrkan för att analysera varför folk flyr från den. Jag vågar påstå att svaret ligger i öppen dag för den som har ögon att se med. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/13/flykten-fran-svenska-kyrkan-vad-den-verkligen-beror-pa/

Situationen för kristna trosbekännare i vår del av världen är naturligtvis inte lika utsatt som för våra trosbröder i länder såsom Nordkorea, Afghanistan och röda Kina där kristna riskerar livet varje dag och i en del fall också mister det på grund av sin tro. Upptrappningen av attackerna på kristen tro hos oss är dock varningssignaler som varslar om ytterligare marginalisering av och intolerans mot kristet troende.

 

Bildt manar till ”empati” med Erdogans islamistiska diktaturstat

Bildt möter Erdogan under sin tid som svensk utrikesminister.

Carl Bildt, moderat före detta stats- och utrikesminister, tillhör Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans ivrigaste supportrar. Bildt vill se Turkiet som medlem av den Europeiska unionen (EU) snarast möjligt. Detta har varit känt sedan länge, varför hans senaste utspel i frågan knappast är ägnat att förvåna.

På sajten Project Syndicate skrev Bildt den 12 augusti 2016 således (min översättning från engelska):

Västs brist på empati gentemot Turkiet under denna traumatiska period har varit häpnadsväckande; det kan inte ligga i någon västlig nations intresse att den ryske presidenten Vladimir Putin var först med att träffa Erdogan i episodens kölvatten. https://www.project-syndicate.org/commentary/turkey-geopolitical-importance-by-carl-bildt-2016-08?referrer=/CAJH9gXLI9

Den ”episod” Bildt nämner är naturligtvis Erdogan-regimens brutala och blodiga överreaktion på det tafatta kuppförsök ett antal till synes helt oförberedda militärer igångsatte för en månad sedan. Flera hundra dödades, tusentals sårades. Därefter genomförde regimen utrensningar av tiotusentals militärer, lärare, journalister och tjänstemän, varav en bråkdel möjligen kan ha varit på något sätt inblandade i kuppförsöket.

En alltmer maktfullkomlig Erdogan har enligt vittnesuppgifter förvandlat Turkiet till ett ”öppet fängelse”.

Erdogan, som alltmer fjärmat Turkiet från det sekulära samhällsskick som det moderna Turkiets grundare, Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938), införde är en övertygad islamist som hävdat att det inte finns någon skillnad mellan radikal islam och ordinär islam. http://www.bbc.co.uk/history/historic_figures/ataturk_kemal.shtml

Han har samtidigt gjort sig känd som en fullfjädrad maktpolitiker som i sin strävan att få med Turkiet i EU har ett starkt stöd i Carl Bildt och andra EU-entusiaster. Frågan är dock hur det kommer att gå med EU-ambitionerna, när Erdogan nu uppenbarligen verkar för att Turkiet skall återinföra dödsstraffet; nyligen har därtill den turkiska författningsdomstolen beslutat att Turkiet skall avskaffa åldersgränsen för sexuellt umgänge, varigenom sex med barn möjliggörs. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23337983.ab

Lagen börjar enligt planerna praktiseras den 13 januari 2017. Åldersgränsen har tidigare legat på 15 år, men det är också känt att ungefär 3,5 miljoner äktenskap med barn (läs: flickor gifta med äldre män) ingåtts i Erdogans islamistiskt färgade Turkiet. Vad jag vet har Carl Bildt inte sagt ett knyst om detta totala barbari, unikt för den muslimska världen.

När Erdogan-regimen nyligen kommenderade ut kanske 100 000 människor på Istanbuls gator skall ingen tro att EU-maktspelaren Carl Bildt protesterade. Tvärtom: i ett twitterinlägg berömde han massmötet som en lovvärd manifestation till stöd för vad Bildt påstod vara ”demokrati”, en företeelse som de facto är på väg att avskaffas i expressfart i Turkiet. http://www.ibtimes.co.uk/supporters-president-erdogan-hold-huge-pro-government-rally-istanbul-1574778

Atatürk, vars arvtagare Erdogan söker lura i turkarna att han är,  gråter förvisso i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav. Atatürk, som var ateist, föraktade islam och tog bland annat initiativ för att göra kvinnan mer jämställd i samhället, förbjöd heltäckande klädsel och avskaffade islamiska institutioner. Om islam hade han bland annat följande att säga (min översättning från engelska):

Denna teologi av en omoralisk arab /presenterad som islam/ är ett dött ting. Den passar möjligen stammar i öknen. Den duger inte för en modern, progressiv stat. https://www.reddit.com/r/exmuslim/comments/2p6rrl/thoughts_on_islam_by_mustafa_kemal_ataturk/?st=iruiu3b4&sh=106032a1

Avbildningar av Atatürk, det moderna Turkiets grundare, kan fortfarande beskådas över hela Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Carl Bildt har alltid varit ren makt- och realpolitiker som inte över hövan besvärats av demokratiska överväganden. Som ung studentpolitiker verkade han för att Sverige skulle erkänna det kommunistiska Östtyskland diplomatiskt. Han var även en varm anhängare av palestinaarabernas sak och svuren fiende till den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati. Som ledamot i styrelsen i Stockholms studentkår var han med och röstade igenom stöd till de marxistiska så kallade befrielserörelserna – i realiteten kommunistiska terrorgrupper – FNL (Viet Cong) i Vietnam och Frelimo i Mocambique. Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt (1994), Legus förlag, som handlar om Carl Bildts ungdomsår..

Bild lyckades aldrig bli mer än filosofie studerande utan satsade allt på den moderata politiska karriären, där han såg till att alltid stå på den dominanta ”ljusblå” (liberala) sidan mot de ”mörkblå” (konservativa). En tankeställare fick dock Bildt då han hamnade mitt i det kommunistiska kuppförsöket i Portugal i mitten på 1970-talet och då sannolikt fick en mer antikommunistisk utsyn än han eljest hade fått. I dag har Bildt alltmer antagit rollen som den dryge och ofelbare allvetaren, som helt enkelt inte kan ha fel i någon fråga.

I varje fall har Carl Bildt inte, förutom några till intet förpliktigande standardfraser,  nämnvärt intresserat sig för Erdogan-regimens flagranta brott mot de mänskliga rättigheterna i den misslyckade kuppens efterskörd.

En som vittnat därom är den nu i Sverige landsflyktige turkiske journalisten Abdullah Bozkurt, som i en intervju i Dagens Nyheter nyligen hävdat att Turkiet alltmer är på väg att omvandlas till ett ”öppet fängelse” och att president Erdogan har siktet inställt på att göra Turkiet till en fullfjädrad auktoritär islamistisk stat, detta i bjärt kontrast till Atatürks visioner om ett modernt, sekulärt och demokratiskt Turkiet. http://www.dn.se/nyheter/varlden/pa-flykt-undan-erdogans-utrensningar/

Läget har blivit allt värre efter kuppen. Staten har slagit till mot massmedierna i en omfattning vi aldrig sett tidigare.

Kommer Obama att lämna ut Gülen till Erdogan? Frågan är öppen.

Bozkurt har ett förflutet som platschef i Ankara för den engelskspråkiga tidningen Today´s Saman och parallellt därmed utgivit en egen nyhetssajt. Tidningen stängdes redan i mars, alltså fyra månader före kuppförsöket medan nyhetstjänsten stängdes efter detta. Båda hade kopplingar till den oppositionella så kallade Gülen-rörelsen (Hizmet, Tjänsten), uppkallad efter den muslimske predikanten och tidigare politiske aktivisten Fethullah Gülen som för närvarande befinner sig i exil i Pennsylvania USA. Hizmet och Erdogans parti AKP var tidigare allierade men är bittra motståndare sedan 2013. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fethullah_G%C3%BClen

Återstår att se vad som kommer att hända med Gülen, vars utlämning från USA Erdogan krävt. Obama-administrationen har hittills svarat undvikande. Erdogan har på sistone etablerat vänskapliga förbindelser med den likaledes auktoritära Putin-regimen i Ryssland, ett stycke realpolitik som knappast förvånar och som är uttryck för den diktatorernas intressegemenskap som historien har sett så många exempel på. https://www.theguardian.com/world/2016/aug/09/erdogan-meets-putin-leaders-seek-mend-ties-jet-downing-russia-turkey

Vem vet – kanske är det endast en tidsfråga innan Erdogan sluter fred med Islamiska staten (IS)?

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

Gruvkatastrofen i Turkiet: Erdogan i kris

 Protesterna växer mot Erdogans islamofascistiska regim i Ankara.

Medan Carl Bildt och andra EU-toppar lobbar för att få med Ukraina och dess delvis av fascister bestående kuppregim i EU, har en annan av Bildts skyddslingar – Turkiets islamistiske premiärminister Recep Tayyip Erdogan – tydliga problem på sitt håll.

När detta skrivs är antalet dödsoffer i gruvolyckan i Soma i Turkiet uppe i närmare 300. Protesterna och vreden mot den turkiska AKP-regimens okänsliga hantering av katastrofen synes växa undan för undan. Alltjämt uppges drygt 100 gruvarbetare saknade. En proteststrejk i anledning av olyckan har utlysts av några av Turkiets största fackförbund.

I städerna Ankara, Istanbul och Izmir har tiotusentals vredgade demonstranter drabbat samman med polis. I Izmir använde polisen, vilket framgått av TV-bilder, vattenkanoner mot de folkmassor som protesterade mot dels islamistregimen, dels gruvbranschen. Bland dem som skadades genom polisens ingripande märks Kani Beko, som är ordförande i fackföreningen Disk med över 400 000 medlemmar.

Enligt Disk är det regeringen som i första hand bär skulden för olyckan, då den förbjudit facket att göra oberoende inspektioner av arbetsmiljön i gruvorna. President Abdullah Gül besökte olycksgruvan i Soma den 15 maj sedan han hälsat på skadade gruvarbetare som vårdas på sjukhus. Inga våldsamma protester mötte Gül vid tillfället.

 En fullträff för Yusuf Yerkel men knappast för hans chef…

Däremot har den maktfullkomlige regeringschefen Erdogans agerande i samband med gruvkatastrofen väckt våldsamma känslor hos det turkiska folket. Premiärministern buades ut under sitt besök i Soma, och när hans följe ansattes av protesterande folkskaror tvingades det enligt tidningen Hürriyet gömma sig i ett snabbköp.

Erdogans position har inte förbättrats sedan bilder, som visar hur hans nära rågivare Yusuf Yerkel sparkar på en liggande demonstrant som hålls fast av två uniformerade män, spridits i sociala medier och därefter funnit vägen ut i världspressen. Erdogan ligger i nuläget synnerligen illa till.

Den turkiske regeringschefens till synes totala oförmåga att handskas med situationen är påfallande för att inte säga märklig. Under den presskonferens som ordnades under Erdogans besök i Soma började han läsa upp dödstal från andra gruvolyckor och hävdade, att ”sådant här händer hela tiden”.   

Ett uttalande, som inte torde ha lugnat de familjer som förlorat eller saknar sina anhöriga i samband med Soma-katastrofen.

Recep Tayyip Erdogans bristande sociala kompetens och oförmåga att hantera media kan kanske delvis förklaras med att han ända sedan förra sommaren, då massiva demonstrationer ägde rum på Taksim-torget i Istanbul och på andra platser i Turkiet, varit hårt ansatt. Oroligheter utbröt på nytt i slutet av december förra året, då polisräder företogs mot flera samhällstoppar efter läckor om utbredd korruption.

 Erdogan söker, ehuru inte särskilt framgångsrikt, värja sig mot kritiken.

Chefen för den statliga storbanken Halbank påkoms med att ha sedlar motsvarande ett värde av 30 miljoner kronor undanstoppade i skokartonger, medan sonen till inrikesministern hade flera kassaskåp proppfulla med pengar. Flera ministrar tvingades avgå till följd av skandalen, men miljöministern framhöll i sitt avgångstal att han inte hade gjort någonting utan Erdogans godkännande och uppmanade därför premiärministern att avgå även han.

Också Erdogans son, Bilal, drogs in i mut- och korruptionshärvan då han misstänktes för oegentligheter i samband med ett husbygge i Istanbul som senare blev till studentbostäder.

Det spekulerades i att det utbredda missnöjet med Erdogan och hans regim skulle kunna leda till en katastrof för det islamistiska AKP i lokalvalen i slutet av mars, men så blev det inte. I stället stärktes partiets och därmed Erdogans ställning genom en överlägsen seger för partiet.

Mer om korruptionen i den turkiska samhällstoppen och protesterna mot denna här:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/lokalvalet-ett-odesval-for-erdoan_3415588.svd

Recep Tayyip Erdogans  marsch mot makten i Turkiet är på sitt sätt imponerande. Han har nu varit landets premiärminister i drygt tio år och har gradavis med hårda nypor förvandlat den sekulära oppositionens tillvaro till ett helvete. Den amerikanska tidskriften National Review (21 april 2014) konstaterar att fängelserna är fulla av militära befattningshavare och journalister som anklagats för att ha konspirerat mot Erdogan, som dessutom har sparkat hundratals domare och polischefer och ersatt dessa med i Erdogans ögon pålitligt folk.

När läckor visade på den gigantiska korruptionen inom administrationen och desslikes avslöjade att Erdogan planerade en intervention i Syriens blodiga inbördeskrig, försökte han begränsa skadeverkningarna genom att stänga ner Twitter och Youtube. En domstol beordrade regimen att häva förbudet, men det fria ordet är fortfarande i trängt läge.

 Vattenkanoner mot demonstranter på Taksim-torget i Istanbul.

Recep Tayyip Erdogan må fortfarande åtnjuta viss popularitet bland Turkiets troende muslimer, men de sekulära krafterna har vänt sig mot honom efter de hårdhänta metoderna mot demonstranterna. Gruvkrisen ställer saker och ting ytterligare på sin spets och kan hota Erdogans ställning även bland de troende.

Helt klart är att utvecklingen i Turkiet, som i bästa fall kan beskrivas som en halvdemokrati, inte gynnar landets planer på ett EU-inträde. Gissningsvis ligger då det av EU med silkesvantar behandlade Ukraina, trots att detta land knappast heller är föga mer än en halvdemokrati och dessutom har en ekonomi körd i den absoluta botten, bättre till när det gäller möjligheter att bli medlem i EU.