Islamistterrorn är och förblir det största hotet

Väpnade islamister bekänner sin tro.

Riksdagen har, på Sverigedemokraternas (SD) initiativ, debatterat samhällsomstörtande extremistterror.

Låt mig redan inledningsvis slå fast att SDs partiledare Jimmie Åkesson gjorde alldeles rätt som valde att koncentrera sig på den islamistiska terrorn, vilken är och förblir det största hotet mot såväl Sverige som den internationella ordningen: Sverige behöver en nationell handlingsplan mot islamistisk terror.

Det innebär inte att terrorism med andra förtecken bör sopas under mattan. Säkerhetspolisen (SÄPO) håller med allt fog även vänsterextremism, främst med anknytning till den anarkistbetonade autonoma rörelsen, samt säkerhetshotande verksamhet från den så kallade Vit makt-miljön under uppsikt.

Trots allt var det mindre än tio år sedan som anarkistslöddret slog betydande delar av Göteborgs centrum sönder och samman under EU-toppmötet 2001, och vad detta illustra klientel kan tänkas hitta på fick icke minst vi sverigedemokrater erfara under senaste valrörelsens slutspurt. För bara två år sedan gick vidare representanter för detta bedrövliga anhang bärsärkagång i Malmö i samband med den Davis Cup-match mellan Sverige och Israel, som efter kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) beslut fick spelas bak lyckta dörrar.

Anarkister går till attack mot polisen i Göteborg 2001.

Beträffande Vit makt-terrorn får vi nog trots allt konstatera att denna sett sina bästa dagar. Det var, så vitt jag kan minnas,  senast 1999 som denna typ av säkerhetshotande verksamhet lät tala om sig på allvar genom mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Det var visserligen också personer med nynazistisk övertygelse som sköt ihjäl två polismän i östgötska Malexander samma år, men detta avskyvärda nidingsdåd hade mer kriminella än ideologiska bevekelsegrunder.

Ytterligare en aktivitet som måste betecknas som säkerhetshotande och samhällsomstörtande är den terror som militanta djurrättsaktivister fortfar att utsätta exempelvis pälshandlare och minkägare för.

Samtliga nu uppräknande former av extremism och terrorism bevakas lyckligtvis av SÄPO, även om vi med Jimmie Åkesson nog  kan tvivla på att SÄPO har ”full koll” på allt som försiggår på dessa frontavsnitt. Exempelvis lämnade säkerhetsorganets hanterande av självmordssprängningen i Stockholm den 11 december i fjol en hel del övrigt att önska.

En sak står fullständigt klar för denna bloggare: det är från det islamistiska hållet det allt överskuggande hotet mot vår och den övriga civiliserade världens säkerhet kommer. Det är också givetvis dit SÄPO och andra rätts- och säkerhetsvårdande organ måste allokera merparten av sina resurser, detta givetvis utan att glömma bort hoten från andra håll.

Trots att detta borde stå klart för alla och envar har Jimmie Åkesson utsatts för hård kritik från etablissemangshåll inom politik och media. Det har bland annat talats om att Åkesson är ute efter att skuldbelägga alla muslimer och att han skulle bortse från andra former av terrorism, dessutom att han skulle snöa in sig på Sverige utan att se det globala sammanhanget.

Dessa kritiker missförstår, måhända medvetet, SD-ledaren och hans (vårt) parti.

Rolighetsministern själv…

Det är inte fråga om skuldbeläggning när man lugnt konstaterar, att kontingenten av närmare en halv miljon muslimer hela tiden ökas på genom ett aldrig sinande inflöde av trosfränder från oroshärdar såsom Somalia, Afghanistan och Pakistan och att detta ökar riskerna för att terrorbenägna individer och grupper skall få ökat fotfäste i vårt land.

Det är heller inte fråga om skuldbeläggande när man påpekar att moskéer har demonstrerats vara härdar för grav antisemitism och flödande Israel-hat och att de rättsvårdande myndigheterna har låtit detta passera utan att åtgärder vidtagits.

Inte  heller kan det enligt min mening vara fråga om skuldbeläggande när man uppmanar alla de ”fredliga muslimer”, som det talas så ofta om och som enligt uppgift utgör en bred majoritet av härvarande muslimer, att bekänna färg och ta avstånd från våldet.

Det är endast konstaterande av lättillgängliga fakta.

Jimmie Åkesson har rätt i ytterligare en sak, och det är att beskrivna säkerhetshot mot Sverige bara kan bemötas av svenskarna själva – vi kan inte förvänta oss att andra länder och krafter skall ta över ansvaret eftersom det är vi själva som bäst känner vårt land och dess förhållanden.

Däremot finns det säkert anledning att i enskilda fall samarbeta med andra länders säkerhetsorgan såsom skedde då ett antal islamistiska terrorister med terrorplaner på fickan greps i Danmark härförleden.

…och ”tråkmånsen.”

Attackerna mot Åkesson följer det gängse, vid det här laget väl upparbetade mönstret, att från SD-ledaren – eller andra sverigedemokrater – kan inte komma något gott. Jag är tämligen säker på att även om Åkesson inför riksdagens sommaruppehåll skulle uttrycka en önskan om en angenäm sommar, så skulle kritiken komma som ett brev på posten. Det skulle förmodligen då heta att Åkesson och SD inte har monopol på sommaren och att det minsann finns angenäma somrar också i utlandet.

I Expressen den 26/1 får Åkesson exempelvis påskrivet för att han är alltför utslätad i sina försök till ”rumsren makeover”. Slasktidningens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus vidhåller här att Åkesson ”i grunden är en monumental tråkmåns.”

Detta till skillnad från överste rolighetsministern själv, Fredrik Reinfeldt, och hans hejdlöst muntra allianskolleger, får man förmoda…