Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

”Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Bilden av Putin – gudfader, ny tsar, vapenfetischist och machoman

Vladimir Putin på tigerjakt i östra Sibirien 2008. Visserligen bara med bedövningsvapen, men ändå…

Vladimir Putin handplockades av Boris Jeltsin som mannen att leda Rysslands öden och äventyr in i det nya millenniet. Det har han gjort dels som president, dels som premiärminister. Om hur det gick till när Putin blev hela Rysslands gudfader, i spetsen för en maffialiknande kleptokrati, berättas i denna text av Martin Kragh i Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/sa-blev-putin-hela-rysslands-maffiaboss

Det är svårt att tänka sig större kontraster än Putin och Jeltsin. Den förre kortväxt (omkring 170 centimeter), disciplinerad, vältrimmad och avhållsam beträffande alkohol, den senare stor, oberäknelig, plufsig och svårt alkoholiserad. Jeltsin var dock något som Putin knappast ens kan stava till: demokratianhängare.

My name is Bo…eh, Putin. Vlad Putin.

Store Boris, som 1991 räddade Ryssland från en militärkupp planerad av gammelkommunister, var nu tyvärr inte mannen att genomdriva den genomgripande demokratiska omvandling som landet var i  ett så stort och tvingande behov av. I stället kunde skrupelfria rövarkapitalister utnyttja maktvakuumet i Kreml och kasta Ryssland in i ett svart hål av osäkerhet och anarki.

Mot den bakgrunden är det inte överraskande att den gamle KGB-mannen Putin med sina starka och hänsynslösa nypor kunde stiga till maktens tinnar. Dagens Ryssland är stabilare än det var under Jeltsin men det är en stabilitet som kommit till ett högt pris. Putin har alltmer klivit in i rollen som den nye tsaren som kombinerar unken sovjetnostalgi med allrysk nationalism omfattande en kraftigt utbyggd militär- och säkerhetsapparat. Nya uppgifter redovisade i sajten Nyheter idag visar att i Ryssland planeras ett nytt ”statssäkerhetsministerium”, i mycket påminnande om gamla KGB, som enligt planerna skall vara färdigt till presidentvalet 2018.http://nyheteridag.se/ryska-kallor-putin-skapar-nytt-kgb-infor-nasta-presidentval/

Putin – action man med bar överkropp och jaktgevär.

I syfte att bevara stabiliteten ser Putin och hans handgångna män i Kreml och ute i landet sorgfälligt till att det inte blir ”fel” valresultat. Putins parti, Enade Ryssland, måste givetvis vinna betryggande. Sedan låter makteliten ett fåtal ”godkända” så kallade oppositionspartier som Vladimir Zjirinovskijs Liberaldemokratiska parti och Gennadij Zjuganovs Kommunistiska parti få ungefär lika många procent av rösterna. Den verkliga oppositionen motarbetas på alla plan.

I det nyligen avslutade valet till det ryska underhuset, statsduman, gick det precis så som ovan beskrivs: Enade Ryssland vann med cirka 45 procent av rösterna, följt av liberaldemokraterna och kommunisterna i den ordningen kring 15 procent. På fjärde plats hamnade det socialdemokratiska partiet, Ett rättvist Ryssland, med dryga 8 procent. De liberala, öppet Putin-kritiska oppositionspartierna, Parnas och Jabloko, nådde inte upp till spärren på 5 procent och blev därmed utan representation.https://svenska.yle.fi/artikel/2016/09/18/rysslands-styrande-parti-mot-seger-i-dumavalet

Putin på en Harley Davidson på en motorcykelutställning i Ukraina.

I syfte att säkra de valresultat som regimen i princip bestämt på förhand tricksas och fuskas det på bred front: röster som inte läggs i valurnorna räknas, oregistrerade väljare tillåts rösta, en del åker runt i olika vallokaler och röstar på flera ställen och så vidare. Huvudsaken är att Enade Ryssland vinner och att de övriga partierna kommer på betryggande avstånd därefter. Fusket har beskrivits i otaliga tidningsartiklar och i böcker som exempelvis Anna Arutunyans Tsar Putin (2012) och Garry Kasparovs Winter Is Coming (2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/enade-ryssland-mot-valseger-manga-rapporter-om-valfusk/

Den nye tsaren har också använt sig av utrikespolitiska äventyr i Georgien (2008), Ukraina (2014) och nu senast Syrien för att göra sig populär på hemmaplan, så kallad inrikes utrikespolitik. Putin själv och hans underhuggare kolporterar därjämte ut en ständig ström av retorik om hur Moder Ryssland hotas av de stygga västkrafterna  ledda av USA. NATO och EU samtidigt som de söker stöd hos skurkstater som det islamistiska Iran och kommunistiska Kina.

Den nye tsaren som militär överbefälhavare framför ett Suchoj-plan.

Lägg därtill Putins speciella armé av nätsoldater, såväl betalda som obetalda sådana, vilka sjunger Putins lov i alla tonarter. Den store, lille mannen kan helt enkelt inte göra något fel – han är predestinerad att frälsa världen undan såväl degenererad västerländsk ”imperialism” som terroristisk islamism, låt vara att han har minst lika stora problem med islamismen som väst har.

I syfte att förstärka sin image som strong karlakarl låter Putin med jämna mellanrum avbilda sig som en muskulös atlet, stundom med bar överkropp eller agentkostym a la James Bond: med jaktgevär, ridande på häst, med fiskespö eller nedhukad vid en nyss skjuten tiger. Fejkade bilder låter honom rida på såväl björnar, tigrar som örnar. Att låta avporträttera sig bredvid ett ihjälskjutet, utrotningshotat villebråd som den sibiriska tigern hade förstås varit otänkbart, så för säkerhets skull valde Putin i det fallet att skjuta med bedövningspil.

Putin, förlåt Benito Mussolini i bar överkropp på kälke.

Man kan undra litet över Putins val av propagandabilder. Möjligen lider den nye tsaren i Kreml av någon form av vapenfetischism. Googlar man på exempelvis ”Putin + guns” får man upp ett flertal  varianter. Gör man samma sak med historiska diktatorer såsom Benito Mussolini eller Adolf Hitler kammar man noll. Varken Il Duce eller Der Teppichfresser var särskilt intresserade av vapen som sådana men skrudade sig naturligtvis ofta i uniform, det var trots allt krigstider.

Dock finns det faktiskt en bild på Mussolini där han åker kälke i snön med bar överkropp på Putin-maner.

Putin i en scen han nog själv gärna skulle vilja se – ridande på Barack Obama…

För Vladimir Putin är det dock mycket viktigt att låta avfotografera sig med vapen eller i militära situationer, något som fuller väl  framgår av bilderna i anslutning till föreliggande text. Det är uppenbart att Putin dels vill framstå som en strong machoman, dels önskar projicera bilden av sig själv i spetsen för en potent krigsmakt. Särskilt angenäma vibbar får i alla fall inte denna bloggare av den helhetsbild som framträder.

 

Ryssland alltmer slutet och diktatoriskt – men Putin är komplex

 Några av de böcker om Putins Ryssland som ingår i mitt bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Ryssland håller på att bli alltmer auktoritärt och slutet.

Det skriver Alexandra Ivanov på ledarplats i Svenska Dagbladet den 16 december. ”De fria medierna har kvävts och konstitutionen reviderats efter Vladimir Putins tycke /…/ I dag är 256 människor frihetsberövade på politiska grunder i Ryssland. För två år sedan var motsvarande siffra 59 personer, och endast under de tre senaste månaderna har 39 nya namn tillkommit.”

”Utvecklingen bör inte förvåna någon”, menar Ivanov. ”Rysslands negativa trend har varit tydlig i många år nu – inte minst sedan 2006 då journalisten Anna Politkovskaja mördades.” Politkovskaja fick plikta med sitt liv för att ha granskat Rysslands insatser i kriget i Tjetjenien och även skrivit den starkt Putin-kritiska boken Putins Ryssland: livet under ett demokratiskt sönderfall.  http://www.svd.se/morkret-faller-over-ryssland

En av de politiska fångarna i de ryska fängelserna är den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som av en rysk militärdomstol ådömdes 20 års fängelse för ”planerad terroristverksamhet”. Amnesty International har beskrivit processen som ”en skenrättegång som hämtad från Stalins rike”.

 Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har en villkorlig fängelsedom hängande över sig.

En hårt ansatt rysk oppositionell är Aleksej Navalnyj, som anses vara det enda realistiska politiska hotet mot Putin och som har en villkorlig dom för påstådda ekonomiska oegentligheter hängande över sig; hans bror Oleg dömdes till 3,5 års fängelse 2013.

Ett tecken på Rysslands tilltagande attityd av att vara sig självt nog är att Vladimir Putin för några dagar sedan undertecknade en lag som möjliggör för Ryssland att gå emot utslag från internationella domstolar. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2928483-ryssland-kan-trotsa-domstolar

Under senare år har det kommit ut flera böcker som kritiskt granskar Ryssland under Putins ledarskap. Masha Gessen skriver i Mannen utan ansikte (2012) hur Vladimir Putin efter sitt makttillträde 1999 gradvis utmanövrerat eller eliminerat alla sina politiska rivaler. Han har nedmonterat den sköra demokrati som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, icke minst genom sitt järnhårda grepp över medierna.

I Tsar Putin (2012) tecknar Anna Arutunyan bilden av en cynisk despot som förmår styra landet efter gottfinnande till följd av den outvecklade demokratin och kvardröjande feodalismen. Och i Putin rustar Ryssland (2014) visar försvarsanalytikern Jörgen Elfving,  före detta överstelöjtnant i armén, hur ryssarna för närvarande genomför en omfattande upprustning och omorganisering av sin krigsmakt.

 En rörd Jeltsin lämnar över till Putin.

Det är knappast någon alltför grov överdrift att hävda att ett nytt kallt krig inleddes år 2000, då den av Boris Jeltsin handplockade Vladimir Putin, med ett förflutet bland annat som hög KGB-officer i Östtyskland, etablerat sig vid makten.

Han har sedan dess, i rollerna som president eller premiärminister, styrt sitt väldiga rike med fast men ibland rätt nyckfull hand. Den ryska militära expansionen och offensiven, omfattande bland annat lika burdusa som medvetna kränkningar av andra länders territorier, har lett till en ökad spänning mellan Ryssland och NATO.

I vårt närområde råder det stor oro i Finland, åren 1809-1917 ett ryskt storfurstendöme, och de tre baltiska NATO-länderna – samtliga ockuperade av Sovjetunionen under det Kalla kriget – inför en tänkbar och kanske rentav trolig rysk invasion.

Jörgen Elfving beskriver sistnämnda spänningsförhållande avseende situationen kring Östersjön i en artikel i Dagens Nyheter den 18 juni 2015 med en liknelse från sportens värld: ”Det är litet som ett pingpong-spel.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-byter-taktik-nar-ryssland-rustar-upp/

 Avståndet mellan den ryska militärbasen Kalingrad och Gotland är försumbart.

Vladimir Putin är emellertid en komplex person. Ralph Haglund skriver i sammanhanget följande på sin blogg The Golani Spy den 17 december:

Putin fortsätter att förvåna med sina tvära kast. Ena ögonblicket säljer han långdistansrobotar till Syrien och Iran, i nästa ögonblick månar han mycket mer för kristna i Mellanöstern än varken (sic!) EU eller (Obama) /…/ och visar att Ryssland till stora delar är ett kristet land som månar om sin kyrka jämfört med primitiva Sverige som är ateistiskt och har satt i högsätet att ha en bestämd tro på ett vacuum, lämnat det judeo-kristna tänkandet som har format nästan hela Europa de senaste 1000 åren. http://thegolanispy.com/2015/12/17/putin-initierar-lag-mot-antisemitiska-bibelkommentarer/

Haglund länkar också till den israeliska sajten Haaretz, som den 10 december informerar om att den ryska duman på initiativ av presidenten stiftat en lag som gör det straffbart att uttrycka antisemitiska åsikter i samband med bibeltolkningar. Det är känt att Putin sedan länge har ett varmt förhållande till judar och tar avstånd från antisemitism, möjligen ytterst beroende på att han i sin barndom hade många judiska vänner och kontakter.

Varje gång jag lagt ut något Putin-kritiskt på min Facebook-sida har det omedelbums flutit upp idignerade kommentarer från uppenbara Putin-kramare. Det är vanligt att i dessa kretsar se Vladimir Putin som ett slags frälsargestalt som skall återställa ordningen i Mellanöstern och ge det dekadenta USA och EU-området välbehövliga knäppar på näsan.

 Anna Politkovskaja (1958-2006) hade ”fel” åsikter om Tjetjenien och Putin.

Putininisterna tenderar att blunda för förtrycket av oliktänkande i Putins rike och tycka att det är värre när personer med ”fel” åsikter och ”fel” parti i Sverige sparkas från jobb och fackföreningar, än när personer med ”fel” åsikter i Ryssland fängslas eller rentav mördas.

Lyfter man fram Putins diktatorsfasoner brukar svaret bli ”men titta på Obama”. Som om det är fritt fram för Putin att göra vad han vill därför att Obama är en usel president. Samma putinister bortser vidare från att Putin är betydligt mer intresserad av att hjälpa sin gamle vän, Syriens katastrofale president Bashar al-Assad – som är den grundläggande orsaken till allt det elände som nu plågar Syrien – kvar vid makten än att ”krossa IS”, som de utan övertygande bevisföring påstår att han är i färd med att göra. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Putinbeundrarna återfinns till betydande delar i kretsarna kring ett antal tidningar, sajter och grupperingar som kan sägas stå till höger om Sverigedemokraterna alternativt ha en hätskare nationalistisk retorik än detta parti. Ett eklatant sådant exempel är tidningen Nya Tider med tidigare nationaldemokratiske frontmannen Vávra Suk som ansvarig utgivare och chefredaktör, som i senaste numret har en över två sidor utbredd intervju av det underdånigare slaget med en rådgivare till den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.

 Putin träffar en grupp ortodoxa judar.

Allt vad Vladimir Putin gör respektive står för är inte dåligt. Jag tycker han och hans parti Enade Ryssland gör rätt som lyfter fram Rysslands och Europas kristna arv och betonar betydelsen av traditionella värderingar vad avser familj och sexualmoral. Hans avsky för antisemitismen och positiva inställning till det judiska folket är också ett klart sympatiskt drag.

Och när det gäller krisen i Ukraina har enligt min mening USA och EU väl så stor skuld i debaclet som Ryssland. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

När jag sökt nyansera diskussionen om Vladimir Putins Ryssland genom att lyfta fram också det som enligt min uppfattning kan uppfattas som positivt med detta, brukar jag av somliga anklagas för att ha sällat mig till putinisterna. I denna fråga tycks det finnas föga eller inget utrymme för nyanseringar: allt skall vara svart och vitt. Detta är trist och hämmande för en fruktbar debatt.

 

 

Det nya Kalla kriget

Vladimir Putin i samspråk med ett par av sina militärbefäl.

Kalla kriget kallas perioden mellan Andra världskrigets slut 1945 och Sovjetunionens upplösning 1991. Världen kunde då indelas i två stormaktsblock: det ena hade USA som ledarnation och centrerades kring den västerländska demokratin, det andra leddes av Sovjetunionen och vägleddes av den totalitära kommunismen.

En av de första som såg vartåt det lutade – att de under kriget allierade stormakterna USA och Sovjetunionen skulle bli fiender med diametralt motsatta intressen – var den brittiske krigsledaren Winston S. Churchill (1874-1965). Denne höll i Fulton, Missouri i USA 1946 ett tal, där han hänvisade till en ”järnridå” som sänkt sig ner över Europa och delade in världsdelen i fria och ofria stater. I Asien fanns på motsvarande sätt en ”bamburidå”.

George F. Kennan – en av det Kalla krigets arkitekter.

Samma år, 1946, författade den amerikanske diplomaten George F. Kennan (1904-2005) från sin stationeringsort Moskva ett så kallat långt telegram om 8000 ord till USAs utrikesledning, där han redogjorde för den sovjetiska synen på omvärlden och hur det sovjetiska inflytandet bäst skulle kunna ”dämmas upp” eller inneslutas. Denna poltik blev sedan vägledande för alla amerikanska administrationer ända tills Ronald Reagan (1911-2004) valdes till president 1980.

Reagan frångick den defensiva inneslutningspolitiken och gick på offensiven genom att initiera ett massivt militärt upprustningsprogram: Reagan ansåg nämligen att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras. Reagan fick rätt. Det Kalla krigets slut fick många politiker, militärer och andra bedömare att tro att freden i världen nu var säkrad för gott. Så skedde icke minst i Sverige, som började rusta ner – jag skulle hellre säga avveckla – sitt militära försvar.

När Vladimir Putin tillträdde som det postsovjetiska Rysslands president 2000 inledde han ett nytt kallt krig. Han valde att beteckna Sovjetunionens kollaps som den ”största tragedin under 1900-talets historia” och började rusta upp den ryska krigsmakten. Ryssland skulle bli stort och mäktigt igen.

Ronald Reagan insåg att Sovjetunionen och kommunismen kunde och skulle besegras.

Efter två presidentperioder valde Putin att 2008 lämna över till staffagefiguren Dmitrij Medvedev och i stället bli premiärminister. I fjol lät sig dock Putin på nytt omväljas som president och fortsätter sin offensiva militärpolitik med full kraft. Det vapenskrammel som Ryssland nu utvecklar skrämmer slag på de baltiska grannländerna och Polen och framkallar betydande oro även i Finland och ett Sverige, som enligt ÖB Sverker Göransson skulle kunna hålla ut ”högst en vecka” vid ett sovjetiskt angrepp.

När USAs president Barack Obama för en tid sedan hotade ingripa militärt i Syrien lät den ryska ledningen förstå att man i så fall, som en föregiven säkerhetsåtgärd, skulle kunna komma att gå in i Baltikum. Trupper koncentrerades också till de baltiska gränstrakterna. Nu ser länderna i det ryska närområdet med oro på hur en rysk/vitrysk militärövning med beteckningen Zapad  (Väst) 13 svällt ut till att omfatta drygt 40 000 man från ursprungligen aviserade 13 000.

I en analyserande text av TTs Jan Winter som publicerats den 25/9 heter det:

Upplägget för Zapad 13 (Väst 13) tyder på att syftet varit en skrämsel- och styrkedemonstration mot Rysslands och Vitrysslands närmaste grannar, heter det bland annat i den estniska försvarsledningens kommentar.

Winter konstaterar vidare att i Nordeuropa pågår vad som kan betecknas som ”rena kappövningen” mellan öst och väst. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal, som är expert på den ryska upprustningspolitiken, menar att man får gå tillbaka till ”sovjetisk tid” för att hitta en motsvarighet både på öst- och västsidan.

Vladimir Putin: en formellt folkvald despot.

September månad har varit särskilt militärintensiv vad beträffar det svenska närområdet, där svenska JAS Gripen-plan just nu samövar med NATO-flyg inom ramen för övningen Arctic Challenge. Även den svenska artilleriövningen Höstlöv ingår här på ett hörn. Nyligen avslutades ett örlogsspel i södra Östersjön betecknat Northern Coasts med svensk övningsledning och förlagt partiellt till Gotland.

Västliga örlogsenheter kunde samtidigt observera, hur rysk örlog flyttade över 20 000 soldater inklusive stora vitryska elitförband från Sankt Petersburg till Kaliningrad-parametern. En fullständigt unik manöver enligt Gyllenhaal.

Väst planerar att i november hålla en övning kallad Steadfast Jazz, där polska och baltiska trupper skall samöva under NATOs ledning. Gyllenhaal menar att ökningen i västliga övningar bäst kan förklaras av en ökad vaksamhet efter den omfattande ryska övningen Zapad 09 för fyra år sedan. Baltstaterna blev ordentligt skrämda därav och krävde fler samordningsövningar för att vässa försvaret.

Vi tycks alltså vara inne i ett nytt slags kallt krig där öst och väst ånyo spänner musklerna mot varandra. Detta sker samtidigt som president Putin alltmer framstår som en inflytelserik internationell aktör, som utnyttjat Obama-administrationens svaghet i syfte att framflytta sina egna och sitt lands positioner. I sedvanlig ordning är det också från ryskt håll det nu kommer anklagelser mot väst om en återgång till ”kallakrigs-retorik” för något man själv lagt grunden till.

I Vietnam blev det Kalla kriget varmt.

I det ursprungliga Kalla kriget förekom även ”varma” inslag i form av väpnade konflikter på platser som Korea, Vietnam, Afrika och Sydamerika. Det återstår att se om så kommer att bli fallet också i det nya Kalla krig som nu tornar upp sig på ett ganska skrämmande sätt. Det finns en uppenbar risk att så kommer att ske i exempelvis Mellanöstern.

Ryssland har slutligen en härskare som enligt Anna Arutunyan i en färsk bok – Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor) – är en ”folkvald despot” med en enorm makt, vilken kan förklaras av landets outvecklade demokrati och feodala traditioner. Tidigare despoter av denna karaktär, låt vara att de inte varit folkvalda, har aldrig tvekat att inta en aggressiv attityd mot omvärlden och lägga tidigare fria stater under sig om man anser att så är förenligt med de nationella intressena och behoven.

Ännu en dag lagd till hävderna…

Tidermans konditori mitt emot Centralstationen i Södertälje.

Tänkte avsluta den här måndagen 9 september i Herrens år 2013 med att anteckna litet om vad som sig tilldragit haver och något om mina tankar inför detta. På intet sätt något tvång att läsa!

Inledde dagen med att försöka nå fram till min husläkare på dennes telefontid för att få besked om de senaste provsvaren samt resultat av lungröntgen. Gick inget vidare. Får försöka igen på torsdag eftersom han inte träffas på telefon tisdagar och jag inte har möjlighet att ringa på onsdag.

Författade två bloggtexter under första hälften av dagen: en om hur palestinaarabiska Fatah, som bekant sossarnas ”kära systerparti”, på sin facebooksida regelmässigt hyllar terrorister och massmördare samt en om varför jag lämnade Svenska kyrkan för 14 år sedan och om samma kyrkas tragiska förfall. Den senare texten egentligen en bearbetning av en krönika jag hade inne i Dispatch Internationals nätupplaga. Gladde mig åt att ingen mindre än riksdagsman Kent Ekeroth retwittrade Fatah-texten.

Tog sedan ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet ner på stan. Lämnade först in en ansökan på polishuset för tillstånd om flygbladsutdelning inför kyrkovalet på lördag. Därefter fika på Tidermans konditori innan det var dags att bege sig till presidiemötet med kultur- och fritidsnämnden, där jag justerade protokollet från senaste ordinarie nämndmötet.

Om någon bör jämföras med Hitler är det definitivt psykopaten Assad som använt kemstridsmedel mot egen befolkning.

Smet litet tidigare från Stadshuset för att hinna upp till tidskriften Contras lokal för kuvertering inför det kommande utskicket; jag medarbetar i detta nummer med två artiklar: en om situationen i Iran under nye presidenten Hassan Rohani och en om avhoppade islamisten, numera kommunisten (?) Mohamed Omar. Vilken för övrigt en gång medarbetat i Contra med en nyanserad artikel om Spanska inbördeskriget.

Läsarna av det kommande numret utlovas en omväxlande läsning. Tidskriften har kommit ut sedan 1974, vilket nog måste sägas vara en anmärkningsvärd prestation med tanke på att den inte får några som helst bidrag utan i princip lever på läsarnas välvilja. Under slutet av månaden byter vi lokal från Södermalm till förorten, vilket sparar ett antal pengar. Den som läst in sig på min publicistiska bakgrund vet att jag var ansvarig utgivare under åren 1994-2009. Numera ”bara” medarbetare.

Glada Stinsen på Rosenlundsgatan i Stockholm.

Kunde inte neka mig nöjet att klämma en bärs på Glada Stinsens uteservering innan hemfärd med södertäljependeln. När jag satt här för några år sedan kunde jag på nära håll beskåda hur kronprinsessan Victoria och dåvarande herr Daniel Westling med livvaktsfölje passerade förbi på Rosenlundsgatan. Inget kronprinsesspar i sikte nu, men däremot kom en man i rullstol fram och tiggde en cigarrett. Han fick självklart en, icke minst beroende på att han hade en silverne Davidsstjärna i en kedja runt halsen. Jag visade honom den Menorah jag själv bar.

Hemfärden gick utan mankelimang, men jag måste bekänna att jag nickade till litet efter en lång dag. Dessförinnan hade jag dock hunnit påbörja Anna Arutunyans bok Tsar Putin, som verkar lovande. Den tar fasta på den tradition av feodalism och outvecklade demokrati som gör det möjligt för en despot som Putin att styra landet.  Medan jag väntade på bussen fick jag syn på en igelkott, som tultade iväg i ett gräsparti nära hållplatsen. Gulligt! Den såg tämligen tjock och fet ut, kanske äter den upp sig inför kommande idevistelse.

Naturligtvis har jag även under dagen funderat på diverse saker. ”Cogito, ergo sum”, som Cartesius uttryckte sig. Jag tänker, alltså är jag till. Bland annat på det här med mejl- och SMS-kultur. De gånger jag icke svarat på meddelanden av detta slag kan nog räknas på ena handens fingrar. En  del andra har tydligen inte samma värderingar, hur vänligt man än försöker formulera sig. De har väl Viktiga och Betydelsefulla Saker för sig, kan man tänka.

En annan sak jag tänkt på är den ohemula hetsen mot USAs president Obama. Time Magazine har i dagarna haft ett omslag avbildande Obama i naziuniform. Alltså samma tidning som en gång utnämnde den äkta herr Hitler till ”årets man”. Jag är normalt ingen beundrare av Obama, och jag är inte säker på att Syrien bör bombas eller raketbeskjutas, men någon djävla måtta (ursäkta uttrycket) får det ändå lov att vara. Om någon bör jämföras med Hitler i sammanhanget är det givetvis psykopaten Assad i Syrien. Hos mig finns inte skuggan av ett tvivel om att han använt kemvapen mot sin egen befolkning. Att han ogillas av islamister gör honom inte till ett helgon.

Siktet inställt på idet, kanske…

Ännu en dag har lagts till hävderna. I morgon har jag en massa skrivarbete framför mig, vilket jag ser fram emot. Hoppas slutligen dottern kommit lyckligt och väl fram till Glasgow, där hon skall studera internationell ekonomi i fyra år. Lyckligtvis kommer hon hem ibland däremellan, närmast i slutet på oktober.