Expressen: lynchjustis och AFA-sympatier

 Hur står Niklas Svensson ut på Expressen…

https://www.youtube.com/watch?v=L1gy0X0Zfx4#t=61

Jag skrev i går om Expressens uthängning av anonyma så kallade näthatare med koppling till Sverigedemokraterna. Konstaterade då att tidningens tillvägagångssätt i form av dataintrång och åsiktsregistrering på goda grunder kan betecknas som rena gangstermetoder. Därtill har man använt sig av personer och organisationer inom extremvänstern (läs: AFA) som hyllar och själva utför terroristiskt våld mot meningsmotståndare.

Jag klargjorde även att detta inte ursäktar de oförsvarliga uttalanden som gjorts av folkvalda och andra sverigedemokrater. Att dessa nu blir föremål för utredning och i sinom tid möjlig uteslutning ser jag som ofrånkomligt. Kan man som SD-företrädare inte stå för sina åsikter med sitt eget namn bör man ha vett nog att hålla tyst.

I dag går Expressen emellertid ett steg längre och hänger ut privatpersoner som gjort anonyma kommentarer på nätet, bland annat en docent i Veberöd och en åkeriägare i Nässjö. Man uppsöker dessa personer i deras hem och konfronterar dem med deras kommentarer. Att Expressen här går för långt tror jag vem som helst med en gnutta sunt förnuft i behåll är beredd att skriva under på, och slaskblaskans excesser härvidlag har även mött kritik från andra media. Det här är häxjakt, ingenting annat.

Av någon anledning tror jag inte riktigt på att tidningens nästa drag blir att hänga ut näthatande vänsterextremister som vill skjuta så kallade borgare och rasister. Som alla vet finns det väl så många sådana som av det andra slaget. Detta av en väldigt enkel orsak: på Expressens redaktion  finns enligt Niklas Svensson en försvarlig andel journalister som inte ser något fel alls i sådant. Sådana journalistikens riddare i skinande rustning, i egna ögon demokratins och ”de utsattas” välgörare, som anser att allt vänster är bra och allt som med litet god vilja kan betecknas som höger är dåligt.

 AFA-kravaller i Göteborg 2001.

Sistnämnda förhållande belystes på ett intressant sätt i en TV-sänd diskussion den 8 december mellan Expressen-journalisten Niklas Svensson, författaren/journalisten och extremvänsterexperten Magnus Sandelin, författaren/journalisten Anna-Lena Lodenius samt historikern Mats Deland. Följande yttrande av Niklas Svensson – jag har för övrigt klara problem att förstå hur han står ut på Expressen – förtjänar att återges:

Men så länge du talar om AFA och vänsterextremister så är det på något sätt okay, då kan du arbeta kvar som journalist på en kulturredaktion på en av Sveriges största tidningar.

Tio minuter av diskussionen återges via länken överst i denna text.

Som sagt – allt vänster är bra, allt som kan etiketteras som höger är dåligt. Svensson berättar om hur Sveriges fyra största tidningar 1999 hängde ut 62 nazister och vad som kallades ”högerextremister” (samt några motorcykelåkare som hängde med av bara farten) med namn och bild. Efter vänsterkravallerna i Göteborg 2001 påbörjades ett projekt om att göra samma sak med våldsbejakande vänsterextremister, men kort tid innan publicering skulle ske fick högsta tidningsledningen kalla fötter och ställde in.

Om många journalisters klockarkärlek för kommunism och vänsterextremism säger Anna-Lena Lodenius så här:

Folk tänker att det ändå är något gott…det går inte att säga att det är bara dåligt.

Med andra ord: spränger du som vänsterextremist/kommunist folk i luften eller åtminstone spöar skiten ur dem så kan offren och deras anhöriga i alla fall glädjas åt att det för en god sak detta sker.

Expressens senaste tilltag, att hänga ut privatpersoner utan partitillhörighet och till och med komma och trakassera dem i deras hem, är i mitt tycke ren lynchjustis. Det kommer dessutom med all säkerhet också att visa sig contraproduktivt ur tidningens perspektiv. Det är uppenbart att syftet med uthängningarna är att klämma åt Sverigedemokraterna (SD).

 Anna-Lena Lodenius: journalist och forskare om ”högerextremism”.

I verkligheten finns det ingenting som talar för att utfallet inte kommer att bli precis likadant som i samband med den så kallade järnrörsskandalen eller liknande incidenter, när journalister sprätt dynga på SD. Sympatierna för partiet kommer ingalunda att minska utan snarare öka. Det skall därför  bli mycket intressant att ta del av opinionsmätningarna i slutet av denna månad!

Här en länk till Expressens senaste journalistiska bragd. Jag måste tillstå att jag känner viss sympati för mannen som trakasseras i sitt hem av Expressens reportageteam, låt vara att jag själv skulle valt ett annat språkbruk:

http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/

Om Expressen och övrig slaskpress som är sugen på att ”avslöja” SD skulle jag slutligen ur SD-perspektiv vilja säga följande:

Med sådana fiender behöver du inga vänner. Fienderna blir i stället dina nyttigaste valarbetare.

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.

Om SD-fientliga journalister

En smärre kontrovers har utbrutit i anledning av diskussioner förda av Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, ordförande i SD Västra Södertörn samt gruppledare för Sverigedemokraterna  i Botkyrka kommunfullmäktige, på dennes blogg ”Dissidenten Stenkvist” samt SD Botkyrkas hemsida.

Stenkvist diskuterar frågan om vissa extremt SD-fientliga journalister bör bojkottas eller ej, och de namn han i första rummet nämner som tänkbara kandidater är Lena Sundström och Anna-Lena Lodenius. Nu har TV4 hakat på detta och presenterat det hela som att ”Sverigedemokraterna har en svart lista över misshagliga journalister.” Läs Stenkvists synpunkter på detta här:

http://stenkvist.wordpress.com/2010/11/19/angaende-svart-lista/

Och så här utlåter sig nämnda Sundström på TV4-nyheterna:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_stockholm?title=tv4%3As_lena_sundstrom_kommenterar_sverigedemokraterna&videoid=1136800

Sundström.

Det existerar naturligtvis ingen ”svart lista” över SD-fientliga journalister som försetts med partiets hallstämpel. Vad som skett är helt enkelt att Robert Stenkvist med flera diskuterat den icke oväsentliga frågan, om det är någon mening med att ställa upp på intervjuer och andra aktiviteter med journalister som klart och tydligt har visat att de inte har någon som helst avsikt att skildra Sverigedemokraterna på ett balanserat sätt.

Stenkvist ger två exempel på hur Lena Sundström – som nog får utnämnas till journalistkårens ”värsting” när det gäller att smutskasta SD – grovt missbrukat sin yrkesroll. Det ena gäller Christian Westling från SD Stockholm, som Sundström följde när han skulle organisera upp en partiavdelning på Gotland. Det andra rör Sundströms anmärkningsvärt fientliga och oprofessionella inställning till Jimmie Åkesson. I fallet Westling speglades dennes seriösa partiarbete på ett insinuant och fientligt sätt, när det gällde Åkesson deklarerade Sundström i en TV-debatt att ”Dig pratar jag inte ens med.”

Det är väl bara att konstatera att Lena Sundström, som skrivit en nidbok om Danmark endast därför att SDs systerparti Dansk Folkeparti har ett starkt inflytande där,  har missuppfattat sin roll som journalist på ett eftertryckligt sätt. Hon tror uppenbarligen att det med medias hjälp är hennes livsuppgift att krossa ett visst politiskt parti, i det här fallet Sverigedemokraterna, och det knappast märkliga men väl upprörande är att etablerade media låter henne hållas.

Jag håller inte för otroligt att en av anledningarna till detta är hennes bakgrund som koreanskt adoptivbarn, vilket av somliga nog uppfattas som ett carte blanche för henne att excellera i vilka propagandaöverdrifter som helst om dessa är riktade mot föregivna ”rasister”. Detsamma kan sägas om förre Expo-medarbetaren och dömde brottslingen Tobias Hübinette, också med koreansk adoptivbakgrund.

Jag är förstås inte dummare än att jag mycket väl kan förstå att en  bakgrund av nämnt slag  i värsta fall kan leda till personlig bitterhet och en vilja att slå tillbaka mot vad som kan uppfattas som plågoandar. Ansvarsfulla etablissemangsmedia – om det nu finns några sådana kvar – har dock ett ansvar att inte släppa igenom vilka dumheter som helst!

Anna-Lena Lodenius för sin del är en uttalad vänsterskribent som dock inte har en lika hysterisk framtoning som Lena Sundström. Hon har publicerat ett antal böcker som gör anspråk på att ”avslöja” vad hon kallar ”högerextremismen” ungefär enligt samma utgångspunkter som stiftelsen/tidskriften Expo. Personligen tycker jag nog att Lodenius, trots hennes kraftiga partiskhet mot SD, är några snäpp mer seriös än vad Sundström är.

Jag har själv haft ett förhållandvis givande meningsutbyte med Lodenius via kommentatorsfunktionen på hennes blogg för något år sedan, då hon gjorde en stor sak av att några bittra SD-avhoppare funderade på att bilda ett nytt parti som skulle heta Demokratisk Allians som för övrigt senare uppgick i extremnationalistiska Nationaldemokraterna. (Jag var rätt upprörd över att stofiler som Johan Rinderheim och någon som kallade sig Stoneblaster hade stulit namnet på en hedervärd organisation jag var aktiv  i på 1970-talet.)

Frågan är alltså om det lönt för sverigedemokrater som kontaktas av medieaktörer som Sundström, Lodenius, Expo-gänget och kanske några till (exempelvis Sydsvenskans Niklas Orrenius) – som man vet i första hand är ute efter att kasta skit på partiet – att stå till förfogande. Som jag ser det är det en fråga som måste avgöras av varje enskild SDare, och att gå ut med centrala partiförbud – vilket ju heller inte har gjorts – utifrån ”svarta listor” och dylikt skulle bara vara löjligt.

Stenkvist.

Dock är det bra att ha någorlunda koll på vilka journalister som kan förväntas ägna sig åt renodlad propaganda och inte ens anstränga sig för att återge ens intervjusvar korrekt, alternativt sätta in dessa i ett ofördelaktigt sammanhang. Här tycker jag Robert Stenkvist och andra som diskuterat frågan är ute i ett angeläget ärende.

Alltså: nej till svarta listor – ja till bra koll.

Personligen har jag slutligen uppfattningen, att det är bra att SD uppmärksammas och att det faktiskt ligger en hel del i synsättet ”all publicitet är bra publicitet.” Men jag skulle ta mig en ordentlig funderare innan jag ställde upp för hysterikan Lena Sundström. Eller för den delen Orrenius, som skrivit en massa skit om medlemmar i SD Södertälje.