Sverige har inte råd med en utrikesminister som Margot Wallström

Margot Wallström har som synes tagit ut foten ur munnen innan denna bild togs.

Låter du tungan slinta ibland? Har du ingen riktig koll på saker på ditt jobb? Du kanske faktiskt är helt inkompetent? Lugn, det finns sannolikt hopp för dig också. Du kanske rentav kan få skriva in titeln ”utrikesminister” på ditt CV.

Jag kunde inte låta bli att inleda detta stycke om Margot Wallström (S) på ovanstående något respektlösa sätt. Som landets utrikesminister har hon ett ansvar att de gånger hon uttalar sig offentligt – och helst även privat – väga orden på guldvåg för att inte i onödan göra sig till ovän med länder och statsmän. Som vi alla kunnat konstatera har utrikesminister Wallström inte varit i närheten av att leva upp till dessa kanske långt gångna men ändå för hennes ämbete alldeles nödvändiga krav.

Det när detta skrivs senaste exemplet på att excellensen Wallström haft vad man brukar säga foten i munnen härrör från hennes kommentarer om de folkliga protesterna mot den islamistiska diktaturregimen i Iran. Efter att ha fått fram att hon anser att regimens våld mot demonstranterna, som lett till tusentals gripanden och minst 22 dödsoffer, varit ”oacceptabelt” – en standardfras som både Wallström och hennes chef Stefan Löfven använder i tid och otid – motsatte hon sig ändå att FNs säkerhetsråd efter krav från USA inkallade ett extramöte i anledning av läget i Iran.

Motiveringen för denna ovilja var följande: ”Det som sker i Iran utgör i dagsläget inget hot mot internationell fred och säkerhet.” Det är en bedömning som förvånar, enkannerligen som Wallström tidigare inte hade några som helst betänkligheter mot säkerhetsrådets extramöte sedan USAs president Donald J. Trump officiellt erkänt Israels huvudstad sedan 1950, Jerusalem, som just – Israels huvudstad.

Tvärtom var vår utrikesminister vad som nog kan kallas rasande efter Trumps tillkännagivande om Jerusalem och beklagade å regeringens vägnar detta  ”djupt”. Mötet om Jerusalem slutade i ett fördömande av USAs beslut att erkänna Jerusalem och att i sinom tid flytta sin ambassad dit från Tel Aviv, något som dock inte fick någon praktiskt betydelse till följd av USAs veto. http://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/wallstr%C3%B6m-beklagar-jerusalem-beslut-djupt-1.4900896

Wallström anklagade i riksdagen 2016 Israel för ”utomrättsliga avrättningar”.

Det troligen allra underligaste uttalandet av Wallström avseende Iran är dock detta, där hon motiverar regeringens vägran att ställa Iran vid den internationella skampålen:

Men tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator har rätt?” https://samnytt.se/utrikesministern-ger-sin-syn-pa-demokratin-vad-ska-handa-om-andra-lander-sager-att-demonstranter-pa-vara-gator-har-ratt/

Ja, tänk om. Den i mitt tycke bästa och samtidigt roligaste kommentaren på detta har på Twitter avgivits av riksdagsledamoten Hanif Bali (M), som menar att ”Margot Wallström går full Margit Wallström”: ”Kära Margot, om Sverige hade en regim som hängde bögar från kranar, tillämpade sharia och förskingrade miljardtals dollar så hade jag som svensk medborgare varit tacksam att demokratiska länder hade sagt att demonstranterna på våra gator har rätt.”

Någon vecka innan hon gjorde sina famösa uttalanden om den grava situationen i Iran hade Margot Wallström ”varnat” NATO från att ”hota” Sverige. Bakgrunden var att USAs NATO-ambassadör hade konstaterat att om Sverige skulle skriva under ett föreslaget FN-förbud mot kärnvapen skulle detta få negativa konsekvenser för Sveriges relationer med NATO. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/01/02/nej-det-har-var-ingen-bra-borjan-for-kristersson-och-wallstrom/

Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel.

För ett drygt år sedan fattade Israel det exceptionella beslutet att förklara Sveriges utrikesminister persona non grata i den judiska staten sedan excellensen Wallström i riksdagen efterlyst en undersökning om Israel gjort sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” då dess säkerhetsstyrkor oskadliggjort terrorister som ertappats in flagranti. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

Uttalandet ledde i sin tur till att Simon Wiesenthal Center i Los Angeles placerade Margot Wallström på åttonde plats på sin årliga lista över de mest antisemitiska uttalandena under 2016. ”Oseriöst”, kommenterade utrikesdepartementet. Vad skall man i så fall säga om Wallströms uttalande, vilket enligt min mening saknar varje form av rim och reson? https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kVkE6/wallstrom-pa-antisemit-lista-efter-uttalande

Det var inte första gången Margot Wallström upprörde israeler och judar över hela världen. I samband med det fruktansvärda terrordådet i Paris i november 2015, då över 100 personer miste livet, valde hon att koppla ihop jihadistterrorn med den palestinsk-israeliska konflikten med andemeningen att denna tvingar unga palestinaaraber till våldsdåd. https://www.expressen.se/nyheter/israel-fordomer-margot-wallstroms-uttalande/

Mahmoud Abbas överlämnar beviset på att Wallström tilldelats en ”palestinsk” soldatorden för sina insatser.

Det är väl känt att Margot Wallström, född i Kåge utanför Skellefteå 1954 och tre år äldre än två andra ”Palme-flickor” såsom Anna Lindh och Mona Sahlin, har pro-palestinska preferenser som går långt tillbaka i tiden. Hon kunde heller inte dölja sin glädje när hon, efter den rödgröna regeringens diplomatiska erkännande av det så kallade Palestina hösten 2014, kunde ta emot Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas i Stockholm. Drygt två år senare, i december 2016, kunde hon av samme Abbas i Ramallah mottaga beviset på att hon utsetts till kommendör av orden Grand Star of the Order of Jerusalem, en ”palestinsk” soldatorden.

Att Wallström inte hyser någon överväldigande kärlek till det judiska folket framgick fuller väl av ett yttrande hon skall ha fällt i ett privat sammanhang 2015. Enligt språkvetaren Suzanne Sznajderman-Rytz, som varit ordförande i Sveriges jiddischförbund, skall Wallström då ha fällt yttrandet: ”Judarna kampanjar mot mot mig.”  Wallströms pressekreterare Pezhman Fivrin fick efter vanligheten rycka ut och dementera Wallströms uttalande, men Sznajderman-Rytz har stått fast vid sin uppgift. https://nyheteridag.se/wallstrom-anklagas-oppet-for-att-ha-sagt-judarna-kampanjar-mot-mig/

Margot Wallström, som förutom att vara statsråd i regeringskabinettet ett antal gånger även arbetat som bland annat bankkamrer och inom massmedia, har två sejourer som EU-kommissionär bakom sig. 1999-2004 ingick hon i Prodi-kommisionen med ansvar för miljöfrågor och 2004-2010 var hon vice ordförande i Barroso-kommisionen där hon hade hand om konstitutionella frågor, institutionella relationer samt kommunikationsstrategi. Hon var, möjligen i konkurrens med Carl Bildt, vid denna tid vår klarast lysande internationella stjärna.

Enligt Suzanne Sznajderman-Rytz skall Margot Wallström till henne sagt att hon är utsatt för en ”kampanj” av ”judarna”.

Efter kommissionärstiden fick hon flera påstötningar om att ta över ordförandeskapet för Socialdemokraterna men tackade varje gång nej. Däremot var hon anställd inom FN i två år samt projektdirektör inom Svenska postkodlotteriet innan hon utsågs till utrikesminister och ställföreträdande regeringschef av Stefan Löfven. Det var alltså hon och inte den nominelle vice statsministern Åsa Romson (MP) om skulle ersätta Löfven ifall denne av någon anledning skulle falla ifrån. Till detta skall läggas att Wallström även varit ordförande i Lunds universitets styrelse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margot_Wallstr%C3%B6m

Margot Wallströms meritlista är, som torde framgå ovan, blytung. Man frågar sig då osökt (i alla fall gör jag det) hur en sådan välmeriterad person gång efter gång efter gång kan göra sig skyldig till rena idiottuttalanden och framstå som totalt inkompetent. Är det åldern – Wallström har med god marginal passerat de 60? Något annat? Jag har inget bra svar. Enligt min mening har Sverige inte råd att hålla sig med en utrikesminister som Margot Wallström. Dessvärre är det sannolikt bara en tidsfråga innan nästa fadäs kommer.

 

 

 

 

 

Därför blir världen farligare efter Iran-avtalet

 Förhandlingsgänget i Wien. Det är knappast förvånande att den storskrattande mannen näst längst till vänster är Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Efter två års långdragna förhandlingar har ett avtal om Irans kärnteknologiska program ingåtts i Wien. Medan ledande världsaktörer såsom USA, EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina och Ryssland välkomnar uppgörelsen, talar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om ”ett historiskt misstag” och får medhåll av sitt lands opposition och merparten av media.

Föga oväntat gör även Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) liksom dennas företrädare Carl Bildt (M) tummen upp för det för några dagar sedan ingångna avtalet. Bildt gör närmast vågen på sin blogg Alla dessa dagar när han hyllar USA:s utrikesminister John Kerry som en Henry Kissingers jämlike och antyder, att här kan det vankas Nobels fredspris vad det lider. https://carlbildt.wordpress.com/

Bildt hudflängdes rätt ordentligt när han besökte Iran i början av 2014, det första svenska utrikesministerbesöket sedan Anna Lindh var där 2002. Kritikerna pekade på att Iran är en hård islamistisk diktatur, där de mänskliga rättigheterna i allmänhet och respekten för kvinnor i synnerhet inte står högt i kurs för att uttrycka sig försiktigt. På sin blogg presenterar Bildt med bland annat dessa ord en kort historik över västs kontakter med Iran sedan början av förra årtiondet: ”Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.”

Som vi skall se nedan är denna bild på intet sätt ologisk, och det förefaller aningen märkligt att den rutinerade utrikespolitikern och -analytikern Bildt på sin blogg kan tala om president Rouhanis ”liberalare agenda” trots att landets shariadomstolar dömer fler människor än någonsin till döden och den omänskliga behandlingen av oliktänkande fortsätter med oförminskad styrka.

 Lars Lundberg visar i en alldeles för litet uppmärksammad bok hur Carl Bildt som studentpolitiker hade utpräglade Palestina-sympatier, Foto: Tommy Hansson

Att Israel-skeptikern Carl Bildt, vilken redan som ung studentpolitiker i skilda sammanhang uttryckte stor förståelse för palestinaarabernas situation (se Lars Lundberg: Bilder av Bildt, Legus 1994, sidan 73), skulle hysa någon större förståelse för Israels utsatta situation i sammanhanget var givetvis inte att vänta. Bildt borde ändå ha noterat de våldsamma utfallen mot såväl Israel som USA på den så kallade al-Qudsdagen den 10 juli.

Denna helgdag, som proklamerades av den iranska Khomeini-regimen och hålls varje år den sista fredagen i den heliga månaden ramadan, är ägnad att visa solidaritet med den palestinaarabiska saken och särskilt då anspråken på Jerusalem som palestinsk huvudstad (al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem).

Miljontals iranier gav sig denna dag ut på gatorna och vrålade slagord som ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” samtidigt som israeliska och amerikanska flaggor brändes. Detta skedde alltså bara någon dag innan det omskrivna Iran-avtalet godkändes av alla inblandade parter.

Tidigare i veckan hade president Rouhani, som egentligen bara är en marionett åt det styrande väktarrådet och dess ledare Ali Khamenei (president 1981-89), uppmanat sina undersåtar att ”skrika ut sitt hat mot sionisterna”. Irans utrikesministerium försäkrade å sin sida att stödet för det palestinaarabiska våldet mot Israel kvarstår. http://freebeacon.com/national-security/iranians-burn-us-flag-chant-death-to-israel

   Iranier bränner en amerikansk flagga i Teheran.

Vad Carl Bildt och andra som hyser en oomkullrunkelig tro på internationell diplomati som alltings lösning – en inställning inte fungerade något vidare inför uppmarschen mot Andra världskriget – inte tycks inse, är att Iran lika litet som Nazityskland är något normalt land. Jihadexperten Ephraim Herrera, författare till boken Jihad – Fundamentals and Fundamentalism, pekar på teokratin Iran som ett land med en messiansk, apokalyptisk grundsyn vars mission det är att säkra världen för sin egen variant av shiamuslimsk fundamentalism och samtidigt utplåna Israel. Herrera menar att västvärlden bortser från detta och att Iran menar sig kunna utveckla kärnvapen trots det nu ingångna avtalet: http://unitedwithisrael.org/watch-irans-messianic-ideology-ignored/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_campaign=20150715_m126590510_Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_term=more_btn_dark_jpg’

Mitt syfte är här inte att göra en ingående analys av det 159-sidiga avtal som Carl Bildt och hans meningsfränder känner en sådan uppenbar entusiasm för, utan snarare att försöka erbjuda en sammanfattning av vad det kan komma att innebära för Mellanöstern i stort med särskild bäring på den judiska staten Israel, vilken de iranska ledarna rutinmässigt säger sig vilja utplåna.

Jag låter den ansedda israeliska tidningen Jerusalem Post sammanfatta avtalets huvuddrag med följande ord http://www.jpost.com/Middle-East/Iran-nuclear-deal-reached-408871:

/The deal/ allows Iran to retain much of its nuclear infrastructure, and grants it the right to enrich uranium on its own soil. But the deal also requires Iran to cap and partially roll back that infrastructure for ten to fifteen years, and grants the UN´s nuclear watchdog /IAEA/ managed access to monitor that program with intrusive inspections. In exchange, the governments of Britain, France, Russia, China, the US and Germany have agreed to lift all UN sanctions on the Islamic Republic – once Iran abides by a set of nuclear-related commitments.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu varnade redan i september 2013 för att ett internationellt avtal med Iran skulle kunna vara en fälla. Han jämförde med hur det var 2005, då världens pariamakt nummer ett, Nordkorea, skenbart gick med på att avbryta utvecklandet av ett eget kärnvapen – endast för att testa sitt första kärnvapen året därpå. Netanyahu citerades då i New York Times: ”Just like North Korea before it, Iran professes to seemingly peaceful intentions; it talks the talk of nonproliferation while seeking to ease sanctions and but more time for its nuclear program.” http://www.nytimes.com/2013/09/23/world/middleeast/netanyahu-is-said-to-view-iran-deal-as-a-possible-trap.html?_r=0

 Netanyahu har pekat på likheterna mellan Nordkorea och Iran.

Skillnaden mellan Nordkorea och Iran är att nordkoreanerna låg längre fram i sin kärnvapenutveckling än vad Iran enligt de flesta experter gör i dag. Ändå lär världssamfundet inte kunna bortse från den ganska skrämmande parallellen mellan Nordkorea och Iran – Nordkorea har exempelvis till Iran utan reaktion från USA:s sida levererat komponenter till missiler i uppenbar strid med FNs sanktioner, något jag tidigare skrivit om i Dispatch International: http://www.d-intl.com/2015/04/20/nordkorea-och-ryssland-levererar-robotar-till-iran-usa-morkar/ Även Ryssland har bedrivit sådan exportverksamhet till Iran.

Premiärminister Netanyahu har outtröttligen varnat USA och resten av världen för de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att låta Iran få möjligheter att utveckla kärnvapen. I ett uttalande utfärdat via det israeliska utrikesministeriet den 15 juli framhåller han bland annat följande:

The world is a much more dangerous place today than it was yesterday. The leading international powers have bet our collective future on a deal with the foremost sponsor of international terrorism /…/ The bottom line of this very bad deal is exactly what Iran´s President Rouhani said today: ‘The international community is removing the sanctions and Iran is keeping its nuclear program.” /…/ Israel is not bound by the deal with Iran because Iran continues to seek our destruction.” http://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-14-July-2015.aspx

Så är det naturligtvis. Trots att avtalet ger internationell insyn i det iranska atomenergiprogrammet, och trots att iranierna gått med på att FN-sanktionerna återupptas inom 65 dagar om avtalet bryts, torde Teheran inte ha mycket att oroa sig över. Som konstaterats ovan har Iran ganska ogenerat överträtt sanktionerna utan att vare sig FN eller USA reagerat. Den iranska prästregimen har under hela sin existens visat sig till fullo behärska internationellt falskspel på hög nivå och ser nu sannolikt fram emot sin största uppvisning någonsin i denna tvivelaktiga konst.

Skillnaden i inställning mellan USA och Iran enligt en karikatyrtecknares uppfattning.

I följande israeliska video visas på ett pedagogiskt sätt under rubriceringen ”How to con America” hur Iran gått i land med att utnyttja USA:s övertro på diplomati. Löften som tidigare levererats, exempelvis om att tillåta obegränsade inspektioner av landets atomenergianläggningar, har övergivits och USA har gått med på detta för att inte äventyra avtalet. Iran fortsätter också, precis som tidigare, att underblåsa oron i Mellanöstern i syfte att främja sin shiamuslimska agenda och har givetvis heller inte en tanke på att sluta misshandla och tortera den inhemska oppositionen, hänga homosexuella och döma kvinnor till stenande. http://unitedwithisrael.org/watch-how-to-establish-a-bad-nuclear-deal-with iran/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_campaign=20150715_m126571864_%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_term=more_btn_light_png

I Mellanöstern har reaktionerna på Iran-avtalet varit blandade. Mest entusiastisk har Syriens diktator Bashar al-Assad, mannen som triggade igång den blodiga Syrien-konflikten med sin brutala behandling av landets opposition och beredde vägen för ISIS, varit. Däremot anser sig Irans främsta konkurrent som regional stormakt, det sunnitiska/salafitiska Saudiarabien, anledning att oroas desto mer. Enligt brittiska The Telegraph sätter nu den judiska staten och den sunnimuslimska arabvärlden upp en enad front mot det hotfulla Iran: ”Israel and the Sunni Arab world have set aside old grievances to stand together against the Wests´s engagement with Iran.”

 Dåvarande utrikesminister Bildt välkomnas i Teheran av Irans president Rouhani.

Carl Bildt tycks på sin blogg enligt ovan mena, att Irans rykte som ondskefull diktatur till stor del är påhittat av illvilliga fiender i västvärlden samt att president Rouhani är en ganska hygglig prick. Man undrar då hur Bildt förklarar det faktum, att Iran under ”liberalen” Rouhanis presidentskap avrättar fler människor än någonsin: Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor i världen.

De flesta avrättade personerna, varav merparten tillhör förföljda minoriteter såsom kurder och balucher, har dömts för narkotikabrott. I en rapport från Amnesty International 2014/15 heter det: ”Det finns en rad andra brott som kan leda till dödsstraff i Iran, däribland sexuella lagbrott som samkönat sex, samt olika religiösa överträdelser.”  Enligt FN-rapportören Ahmed Shaheed hängdes minst 28 kvinnor offentligt under fjolåret. Shaheed anser att det kan ha skett över 600 avrättningar i Iran 2014, väsentligt fler än de 369 som regimen har bekräftat. http://shaheedoniran.org/english/dr-shaheeds-work/latest-reports/march-2014-report-of-the-special-rapporteur/

Ännu återstår för den amerikanska kongressen i Washington, D. C. att godkänna avtalet. När Vita huset väl skickat alla relevanta dokument till Capitol Hill har kongressens båda kamrar 60 dagar på sig att godkänna avtalet, göra ingenting eller rösta emot avtalet. President Barack Obama har lovat lägga in sitt veto mot alla försök att ogiltigförklara avtalet, och för att riva upp ett sådant veto krävs två tredjedels majoritet i kongressen. http://www.nytimes.com/2015/07/15/world/middleeast/congress-iran-nuclear-deal.html?_r=0

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

 Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

 Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

 Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

 

 Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

 Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

 Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

Kommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

Lindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

Omar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

Den islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

Fatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Göran Persson om Israel: ”Ett livslångt engagemang”

 

Ambassadör Benny Dagan inledde. Foto: Tommy Hansson

Efter några inledande ord av ambassadör Benny Dagan inför Israels 63e födelsedag den 14 maj, var det dags för Socialdemokraternas tidigare partiledare tillika statsminister Göran Persson att ge sin personliga syn på staten Israel.

Detta tilldrog sig vid Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelnings årsmöte på en restaurang i ABF-huset den 12 maj. Vad Persson hade att säga om Israel gjorde nog ingen i lokalen besviken.

– Det rör sig om ett livslångt engagemang från min sida, fastslog Göran Persson – den förste svenske statsminister som besökt staten Israel sedan Tage Erlander gjorde det i början av 1960-talet – inledningsvis. Tar man sig en titt på kartan – den säger det mesta – och tittar på det vi kallar Arabvärlden från Mauretanien till Oman så ser man, att Israel ligger inklämt däremellan. Där kommer Israel att fortsätta ligga med förankring i folkrätten.

Göran Persson förklarade sig vidare vara tillfreds med ”utvecklingen i Nordafrika” även om, framhöll han, det var svårt att bedöma hur framtiden skulle komma att se ut:

– Det är alltid lättare att tala om hur det gick. Om jag hade förutspått utvecklingen i Nordafrika för ett år sedan hade de flesta sagt att jag varit naiv. Vi vet ingenting om utvecklingen, men vad som är helt klart är att den kommer att ske snabbt i en eller annan riktning.

Enligt Göran Persson var upproret mot Mubarak-regimen i Egypten en ”tip-point”.

– Och blir kriget i Libyen långvarigt, fortsatte den förre statsministern, kan det splittra Afrika så att många tar avstånd från Väst. Detta kan gynna Kina. Det är ett stort geopolitiskt puzzel vi har att göra med. Ingen skall få mig att tro att utvecklingen i Egypten inte påverkar vad som sker i Israel. En annan viktig faktor är USAs växande svaghet.

Aina och Tage Erlander i Israel.

Persson förtydligade sitt resonemang med att framhålla, att USA också framgent kommer att var en stark internationell makt och en garant för Israel men att landet inte är lika dominant som tidigare:

– Vi står inför en ny situation, en multipolär värld där pengar förblir viktigt. USAs ekonomi har blivit svagare och man har tvingats ta stora lån – och den som är satt i skuld är ej fri. Därför är det så viktigt att fler länder träder fram och stöder staten Israel, som är FNs 59e medlemsland och har stöd av folkrätten. Samma folkrätt som var med och skapade Israel den 14 maj 1948 kommer också att lösa Mellanösterns problem.

Göran Persson återkom flera gånger under talet till folkrätten och hur den stod på Israels sida. Han talade också om Israel som något av en civilisationens vagga på jorden och ett demokratiskt föredöme i Mellanöstern:

Persson om Israel som demokratiskt exempel. Foto: Tommy Hansson

– När jag riktar kritik mot Israel, så kan jag vara säker på att den kritiken redan framförts i Israel, bara högre och mer begåvat!

Härefter blev Persson mer personlig och talade om grunderna för sitt livslånga Israel-engagemang:

– När jag formades politiskt var det naturligt för mig att ansluta mig till kibbutzens socialistiska ideal. I min generation ville vi unga och radikala socialister gärna åka ner till en israelisk kibbutz, men i mitt fall kom en dam emellan…Jag ägnade i min ungdom mycket tid och tankemöda åt det fruktansvärda som kallas Förintelsen.

Persson fortsatte med att berätta, hur han som mycket ung – Göran Persson är född 1949 – så ofta han hann smet in på biblioteket på hemorten Vingåker i Södermanland och läste om Andra världskriget. I hemmet fanns nämligen endast två böcker – Bibeln och Varg-Larsen av Jack London.

– Jag kan fortfarande inte fatta hur Förintelsen kan ha skett, inskärpte Göran Persson. Särskilt inte hur ett land, som troligen betraktades som världens största kulturland, kan ha gjort sig skyldigt till detta. Fernissan satt tydligen väldigt ytligt. Var det möjligt för Tyskland att så totalt bortse från förmågan att se sig själv i sin nästa? I så fall kan det mycket väl hända igen.

– Israel är, förklarade Persson, för mig oupplösligt förknippat med Förintelsen. Men nu vill vi ha fred, och då krävs fredsförhandlingar. Det har också den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu sagt. Både israeler och palestinier kommer att tvingas till smärtsamma eftergifter. Vi vill alla ha fred i ett slags himmelrike på jorden, vare sig vi bor på den sörmländska landsbygden eller i en uppodlad öken. Det viktigaste är att vi får igång en fredsprocess och tar varandra på fullt allvar.

Persson hänvisade därpå till sin Labour-kollega Tony Blair i Storbritannien, som satt igång en fredsprocess i Nordirland som visat sig hålla streck. En sådan process måste  igång också i Mellanöstern. Men det är något, underströk Persson, som endast palestinier och israeler själva kan åstadkomma. Inga andra. Däremot är stöd i det internationella samfundet viktigt, menade Göran Persson.

Åhörarna fick sig också till livs några personliga minnen med anknytning till den israelisk-palestinska konflikten:

– Jag minns till exempel en lunch i Ramallah med PLO-ledaren Yassir Arafat och hans hustru, där den senare klagade på att maken aldrig sov hemma utan ständigt var på resande fot. Och jag minns mycket väl hur den förste som ringde mig och beklagade sorgen efter mordet på utrikesminister Anna Lindh var Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon – han viste hur det var.

Persson talade varmt om Ariel Sharon, som kondolerade efter Anna Lindhs död.

Göran Persson uppehöll sig en hel del vid Sharon och talade överraskande varmt och väl om den hårdföre högermannen, som alltjämt ligger i koma efter ett massivt slaganfall för cirka fem år sedan. Vid ett tillfälle, då frågan om Israels behandling av palestinierna kommit upp, hade Sharon spänt ögonen i Persson och sagt: ”Hur behandlar ni samerna?”

Slutligen kan nämnas att Göran Persson uttalade sig uppskattande om de yngre akademiker, som författat den förintelseinformativa skriften Om detta må ni berätta…som delades ut till alla svenska hushåll på uppdrag av regeringen Persson i början på 2000-talet. Han uttryckte vidare som sin åsikt, att myndigheten Forum för Levande Historia borde återgå till kärnuppdraget – att informera om Förintelsen.

Att höra den numera sörmländske godsägaren Göran Persson berätta om Israel och Mellanöstern var en angenäm upplevelse. Persson levde upp till sitt rykte om att vara en god talare, i det han ledigt och utan manuskript redogjorde för ett inte alldeles enkelt ämne.