Posted tagged ‘Anna Politkovskaja’

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

20 mars, 2019

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

10 april, 2018

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Den ryska dokusåpan: komik, nihilism och ondska

23 mars, 2017


Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt är en färgstark mosaik av den ryska dokusåpan.

Den London-baserade TV-producenten och författaren Peter Pomerantsev fick under sina år i den ryska TV-industrin rikliga möjligheter att blicka in i minsta skrymsle av Ryssland under Putin. Det är en onekligen fascinerande men långt ifrån uppbygglig bild Pomerantsev presenterar i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront förlag 2015, 260 sidor).

Peter Pomerantsev föddes 1977 i den sovjetiska republiken Ukrainas huvudstad Kiev. 1978 flyttade Peter, vars far Igor är en före detta sovjetisk dissident, poet och journalist, med familjen till Västtyskland och därefter till London för att därefter återkomma till Västtyskland (München). Efter universitetsstudier valde Peter Pomerantsev att 2001 flytta till Ryssland, där han under nio år var verksam som producent för TV-kanalen TNT. 2010 återvände han till London. https://sv.wikipedia.org/wiki/Peter_Pomerantsev

Pomerantsev medverkar flitigt i debatter och presentationer om utvecklingen i Ryssland och framträder via följande länk i ett filmat inslag, där han berättar hur Ryssland använder information som ett vapen: https://www.youtube.com/watch?v=0YOwOd9m9_o

Gangstern som sadlar om I Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ ger Pomerantsev en mångfasetterad och samtidigt bisarr bild av det ryska samhället. Han berättar på ett ledigt sätt om allt från självmordsbenägna supermodeller, skumma sekter och en florerande gangsterkultur till den hänsynslösa behandlingen av dissidenter och visselblåsare.


Moskva-baserade Solntsevskaja bratva är en av världens mest fruktade maffiagrupperingar.

En särskilt typ av ”hjälte” i Putins Ryssland är gangstern som sadlar om till en mer vällovlig verksamhet. En av representanterna för denna av Pomerantsev skildrade kategori  heter Vitalij Djomotjka. Pomerantsev skriver (sidan 29):

På 1990-talet blev orden ’ryss’ och ’gangster’ nästan synonyma, men när presidenten trädde in i Kreml upphörde gangsterepoken. Säkerhetstjänsterna tog över den organiserade brottsligheten själva; buset hade inte en chans att konkurrera. Vissa blev ledamöter i duman för att trygga sina pengar, medan andra drog sig tillbaka och blev vanliga affärsmän. Men i Sibirien hade Vitalij Djomotjka andra planer: han ville regissera.

Djomotjkas bakgrund var perfekt med tanke på den sorts filmer han ville åstadkomma, nämligen brutala gangsterfilmer. Han och hans medhjälpare spelade helt enkelt sig själva. Manus, stuntmän eller smink behövdes inte – filmmakarna hoppade själva ned från höga byggnader och krockade sina egna bilar. Blodet i filmerna var äkta liksom kulorna i de skottväxlingar som ofta förekom.

Resultatet blev ”en episk miniserie” omfattande sex timmar med titeln Spets som rönte stor framgång. Så använde sig filmmakarna också av en ganska oslagbar försäljningsteknik: de stövlade helt enkelt in på de lokala TV-stationernas kontor med en kopia av serien och sa åt cheferna att visa den…annars. Ingen vågade säga emot.


Säkerhetsstyrkor bär ut offer efter gasattacken mot Dubrovkateatern utanför Moskva.

”Vi har kommit för att dö för Allah” Peter Pomerantsevs genombrott som rysk TV-medarbetare kom sedan han fått uppdraget att som medhjälpare till en kvällstidningsjournalist bevaka den pågående terroraktionen i slutet av oktober 2002 i Kulturpalats nummer 10 (Dubrovkateatern). Detta var en betongteater i utkanten av Moskva i brutalistisk byggnadsstil där Rysslands första musikal med titeln Nord Ost med motiv från Stalin-tiden visades.

En grupp om 40-50 beväpnade terrorister av båda könen, maskerade med rånarluvor eller sjalar och med dynamitbälten fastspända runt kroppen, stegade in genom entrén och inledde ett över hela världen uppmärksammat gisslandrama som varade i fyra dygn. Kvinnorna i gruppen kom att kallas ”de svarta änkorna” eftersom deras män och/eller andra manliga anförvanter dödats av de ryska styrkorna i Tjetjenien.

Terroristernas krav var att Ryssland skulle dra tillbaka alla styrkor från  Nordkaukasien, men Putin-regimen var fast besluten att inte förhandla. Mycket prestige stod på spel för Putin – han hade fått genomslag som ledare i och med det andra Tjetjenien-kriget i slutet av 1990-talet, då han var premiärminister, och hade inte råd att visa sig svag.

”Vi har kommit hit för att dö för Allah”, förklarade terroristerna. ”Vi kommer att ta hundratals otrogna med oss.” Den makabra upplösningen på dramat kom sedan ryska säkerhetsstyrkor sprutat in vad Pomerantsev beskriver som ”ett mystiskt narkosmedel”, troligen fentanyl,  blandat med drivgas i anläggningens ventilationssystem och därefter stormat in med gasmasker påtagna. Aktionen blev i ett avseende extremt lyckad – alla terrorister slogs ut direkt. I ett annat avseende blev räddningsaktionen en ren katastrof: uppemot 130 av 850 personer i den oskyldiga gisslan dog.


Presidenten och hans skapare: Vladimir Putin och Vladislav Surkov.

Surkov – mannen bakom Putin Pomerantsev ägnar ett flertal sidor i sin bok åt mannen som kallats ”demiurgen från Kreml”, Vladislav Surkov, född i Tjetjenien 1964 med efternamnet Dudajev. Demiurg är grekiska för ”skapargud”, och Surkov anses vara den aktör som skapat dagens ryska politiska system och därmed lagt grunden för Vladimir Putins ställning som ett slags modern rysk tsar. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladislav_Surkov

Peter Pomerantsev, som beskriver Surkovs politiska system som ”demokratisk retorik och odemokratiska avsikter”, ger följande målande beskrivning av Surkovs verksamhet (sidan 77):

Som före detta biträdande chef på presidentkansliet, senare vice premiärminister och därefter presidentens rådgivare i utrikesfrågor har Surkov regisserat det ryska samhället som en enda stor dokusåpa. Han klappar i händerna en gång och vips dyker ett nytt politiskt parti upp. Han klappar igen och skapar Nasji, den ryska motsvarigheten till Hitlerjugend, som är tränade för gatustrider mot eventuella demokratiförkämpar och som bränner böcker av opatriotiska författare på Röda torget.

När Surkov var biträdande kanslichef hos presidenten, uppger Pomerantsev vidare, tog han en gång i veckan emot de olika TV-kanalernas chefer på sitt kontor och meddelade dem vilka de skulle ge sig på och vilka som skulle backas upp, vilka som fick vara med i TV och vilka som skulle bannlysas och på vad sätt presidenten skulle framställas.

”Det geniala med den här sortens nya totalitära styre”, framhåller Pomerantsev (sidan 79), ”är att man inte bara försöker kväsa all sorts opposition, vilket var fallet under 1900-talets förtryck, utan i stället att man nästlar sig in i alla ideologier och rörelser och exploaterar dem och gör dem helt surrealistiska.”

Sålunda blir även föregivet oppositionella partier, såsom Ryska federationens kommunistiska parti, Rysslands liberaldemokratiska parti och Rättvisa Ryssland, i grunden lojala delar av Kremls maktutövning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Ryssland

Verkliga oppositionspartier, som det socialliberala Jabloko vilket öppet kritiserar Putin, har ungefär lika stora chanser att göra sig gällande som en snöboll i Sahara. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jabloko


Denis Voronenkov: senaste offret för den ryska ”statsterrorismen”.

”Rysk statsterrorism” Den som av olika anledningar stöter sig med ledningen i Kreml kan det gå illa för –  riktigt illa rentav. Mord på politiker, journalister och advokater som utmanar systemet är regel snarare än undantag.

Samma dag som jag knackar ner dessa rader, den 23 mars 2017, läser jag händelsevis på nätet att den tidigare kommunistiske duma-ledamoten Denis Voronenkov skjutits till döds utanför ett hotell i Kiev. Han flydde från Ryssland i fjol för att bistå de ukrainska myndigheterna med att förbereda åtal mot den före detta ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj. https://www.theguardian.com/world/2017/mar/23/former-russian-mp-denis-voronenkov-shot-dead-in-kiev

Voronenkov hade dessutom tillerkänts ukrainskt medborgarskap. Nuvarande presidenten, Petro Porosjenko, anklagade direkt efter mordet Ryssland för ”statsterrorism”.

Andra kända politiska mordoffer, som alla har det gemensamt att de riktat kritik mot makthavarna i Kreml och deras politik har varit (dödsdatum inom parentes): Sergej Jusjenkov (17 april 2003); Jurij Sjtjekotjichin (3 juli 2003); Anna Politkovskaja (7 oktober 2006, för övrigt Putins födelsedag); Alexander Litvinenko (22 november 2006); Natalja Estemirova (14 juli 2009); samt Boris Nemtsov (27 februari 2015). http://www.dn.se/nyheter/varlden/fem-politiska-bestallningsmord-i-ryssland/

Mordet på Magnitskij En av de individer som råkat värst ut i Putin-regimens Ryssland var revisorn och skattejuristen Sergej Magnitskij, född i Odessa i det då sovjetiska Ukraina 1972. Denne hade anlitats av den amerikanske affärsmannen William Browder, som tidigare var en av Putins röststarkaste anhängare i väst men sedan retade upp ”fel” personer och blev portförbjuden i Ryssland och trakasserad av myndigheterna. Magnitskij uppdagade en härva av omfattande, av ryska staten sanktionerad korruption och systematiska stölder från privata företag.


Sergej Magnitskij: mördad i Butyrka-fängelset 2009.

Tolv dagar efter det att Magnitskij blivit intervjuad av amerikanska Bloomberg Business Week greps han och sattes i fängelse. Han blev torterad, misshandlad och nekad vård för en magåkomma och dog i Butyrka-fängelset i Moskva ett år senare den 16 november 2009, endast 39 år gammal. Obama-administrationen i USA svarade med att 2012 anta den så kallade Magnitsky Act, som förbjöd personer som antogs ha medverkat till Magnitskijs död att besöka USA och använda sig av det amerikanska banksystemet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sergej_Magnitskij

Den ryska dokusåpan Peter Pomerantsevs bok kan kanske  beskrivas som en färgstark mosaik av institutioner, förhållanden och händelser som utgör det osannolika samhälle som utgör dagens Ryssland. Författaren skriver journalistiskt flyhänt och ofta med en god portion humor. Pomerantsev beskriver sammanfattningsvis dagens postkommunistiska Ryssland som en dokusåpa, en ständigt pågående show med komiska men också – och framförallt – nihilistiska och rent ondskefulla inslag (sidan 14):

Och i centrum för den fantastiska showen står presidenten själv, skapad ur ingenting, ur något obestämt grått, med hjälp av televisionens makt, en man som därför kan växla lika snabbt som en skådespelare mellan sina roller som soldat, älskare, barbröstad jägare, affärsman, spion, tsar, stålman.

 

Ryssland alltmer slutet och diktatoriskt – men Putin är komplex

19 december, 2015

001 Några av de böcker om Putins Ryssland som ingår i mitt bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Ryssland håller på att bli alltmer auktoritärt och slutet.

Det skriver Alexandra Ivanov på ledarplats i Svenska Dagbladet den 16 december. ”De fria medierna har kvävts och konstitutionen reviderats efter Vladimir Putins tycke /…/ I dag är 256 människor frihetsberövade på politiska grunder i Ryssland. För två år sedan var motsvarande siffra 59 personer, och endast under de tre senaste månaderna har 39 nya namn tillkommit.”

”Utvecklingen bör inte förvåna någon”, menar Ivanov. ”Rysslands negativa trend har varit tydlig i många år nu – inte minst sedan 2006 då journalisten Anna Politkovskaja mördades.” Politkovskaja fick plikta med sitt liv för att ha granskat Rysslands insatser i kriget i Tjetjenien och även skrivit den starkt Putin-kritiska boken Putins Ryssland: livet under ett demokratiskt sönderfall.  http://www.svd.se/morkret-faller-over-ryssland

En av de politiska fångarna i de ryska fängelserna är den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som av en rysk militärdomstol ådömdes 20 års fängelse för ”planerad terroristverksamhet”. Amnesty International har beskrivit processen som ”en skenrättegång som hämtad från Stalins rike”.

ryssessa21_Navalnyj_990858a Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har en villkorlig fängelsedom hängande över sig.

En hårt ansatt rysk oppositionell är Aleksej Navalnyj, som anses vara det enda realistiska politiska hotet mot Putin och som har en villkorlig dom för påstådda ekonomiska oegentligheter hängande över sig; hans bror Oleg dömdes till 3,5 års fängelse 2013.

Ett tecken på Rysslands tilltagande attityd av att vara sig självt nog är att Vladimir Putin för några dagar sedan undertecknade en lag som möjliggör för Ryssland att gå emot utslag från internationella domstolar. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2928483-ryssland-kan-trotsa-domstolar

Under senare år har det kommit ut flera böcker som kritiskt granskar Ryssland under Putins ledarskap. Masha Gessen skriver i Mannen utan ansikte (2012) hur Vladimir Putin efter sitt makttillträde 1999 gradvis utmanövrerat eller eliminerat alla sina politiska rivaler. Han har nedmonterat den sköra demokrati som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, icke minst genom sitt järnhårda grepp över medierna.

I Tsar Putin (2012) tecknar Anna Arutunyan bilden av en cynisk despot som förmår styra landet efter gottfinnande till följd av den outvecklade demokratin och kvardröjande feodalismen. Och i Putin rustar Ryssland (2014) visar försvarsanalytikern Jörgen Elfving,  före detta överstelöjtnant i armén, hur ryssarna för närvarande genomför en omfattande upprustning och omorganisering av sin krigsmakt.

160307473 En rörd Jeltsin lämnar över till Putin.

Det är knappast någon alltför grov överdrift att hävda att ett nytt kallt krig inleddes år 2000, då den av Boris Jeltsin handplockade Vladimir Putin, med ett förflutet bland annat som hög KGB-officer i Östtyskland, etablerat sig vid makten.

Han har sedan dess, i rollerna som president eller premiärminister, styrt sitt väldiga rike med fast men ibland rätt nyckfull hand. Den ryska militära expansionen och offensiven, omfattande bland annat lika burdusa som medvetna kränkningar av andra länders territorier, har lett till en ökad spänning mellan Ryssland och NATO.

I vårt närområde råder det stor oro i Finland, åren 1809-1917 ett ryskt storfurstendöme, och de tre baltiska NATO-länderna – samtliga ockuperade av Sovjetunionen under det Kalla kriget – inför en tänkbar och kanske rentav trolig rysk invasion.

Jörgen Elfving beskriver sistnämnda spänningsförhållande avseende situationen kring Östersjön i en artikel i Dagens Nyheter den 18 juni 2015 med en liknelse från sportens värld: ”Det är litet som ett pingpong-spel.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-byter-taktik-nar-ryssland-rustar-upp/

imagesZJTWLM1Y Avståndet mellan den ryska militärbasen Kalingrad och Gotland är försumbart.

Vladimir Putin är emellertid en komplex person. Ralph Haglund skriver i sammanhanget följande på sin blogg The Golani Spy den 17 december:

Putin fortsätter att förvåna med sina tvära kast. Ena ögonblicket säljer han långdistansrobotar till Syrien och Iran, i nästa ögonblick månar han mycket mer för kristna i Mellanöstern än varken (sic!) EU eller (Obama) /…/ och visar att Ryssland till stora delar är ett kristet land som månar om sin kyrka jämfört med primitiva Sverige som är ateistiskt och har satt i högsätet att ha en bestämd tro på ett vacuum, lämnat det judeo-kristna tänkandet som har format nästan hela Europa de senaste 1000 åren. http://thegolanispy.com/2015/12/17/putin-initierar-lag-mot-antisemitiska-bibelkommentarer/

Haglund länkar också till den israeliska sajten Haaretz, som den 10 december informerar om att den ryska duman på initiativ av presidenten stiftat en lag som gör det straffbart att uttrycka antisemitiska åsikter i samband med bibeltolkningar. Det är känt att Putin sedan länge har ett varmt förhållande till judar och tar avstånd från antisemitism, möjligen ytterst beroende på att han i sin barndom hade många judiska vänner och kontakter.

Varje gång jag lagt ut något Putin-kritiskt på min Facebook-sida har det omedelbums flutit upp idignerade kommentarer från uppenbara Putin-kramare. Det är vanligt att i dessa kretsar se Vladimir Putin som ett slags frälsargestalt som skall återställa ordningen i Mellanöstern och ge det dekadenta USA och EU-området välbehövliga knäppar på näsan.

anna_politkovskaja-3 Anna Politkovskaja (1958-2006) hade ”fel” åsikter om Tjetjenien och Putin.

Putininisterna tenderar att blunda för förtrycket av oliktänkande i Putins rike och tycka att det är värre när personer med ”fel” åsikter och ”fel” parti i Sverige sparkas från jobb och fackföreningar, än när personer med ”fel” åsikter i Ryssland fängslas eller rentav mördas.

Lyfter man fram Putins diktatorsfasoner brukar svaret bli ”men titta på Obama”. Som om det är fritt fram för Putin att göra vad han vill därför att Obama är en usel president. Samma putinister bortser vidare från att Putin är betydligt mer intresserad av att hjälpa sin gamle vän, Syriens katastrofale president Bashar al-Assad – som är den grundläggande orsaken till allt det elände som nu plågar Syrien – kvar vid makten än att ”krossa IS”, som de utan övertygande bevisföring påstår att han är i färd med att göra. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/

Putinbeundrarna återfinns till betydande delar i kretsarna kring ett antal tidningar, sajter och grupperingar som kan sägas stå till höger om Sverigedemokraterna alternativt ha en hätskare nationalistisk retorik än detta parti. Ett eklatant sådant exempel är tidningen Nya Tider med tidigare nationaldemokratiske frontmannen Vávra Suk som ansvarig utgivare och chefredaktör, som i senaste numret har en över två sidor utbredd intervju av det underdånigare slaget med en rådgivare till den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.

Putin_Chabad Putin träffar en grupp ortodoxa judar.

Allt vad Vladimir Putin gör respektive står för är inte dåligt. Jag tycker han och hans parti Enade Ryssland gör rätt som lyfter fram Rysslands och Europas kristna arv och betonar betydelsen av traditionella värderingar vad avser familj och sexualmoral. Hans avsky för antisemitismen och positiva inställning till det judiska folket är också ett klart sympatiskt drag.

Och när det gäller krisen i Ukraina har enligt min mening USA och EU väl så stor skuld i debaclet som Ryssland. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/

När jag sökt nyansera diskussionen om Vladimir Putins Ryssland genom att lyfta fram också det som enligt min uppfattning kan uppfattas som positivt med detta, brukar jag av somliga anklagas för att ha sällat mig till putinisterna. I denna fråga tycks det finnas föga eller inget utrymme för nyanseringar: allt skall vara svart och vitt. Detta är trist och hämmande för en fruktbar debatt.

 

 

Mordet på Nemtsov: Putins laglösa Ryssland

4 mars, 2015

 

20150307_blp902_0 Boris Nemtsov dog en kort stund efter beskjutningen utanför Kreml.

Vilka krafter låg bakom det brutala mordet på den ryske oppositionspolitikern Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml i Moskva den 27 februari? Eftersom Nemtsov var starkt kritisk till Vladimir Putins styre, och därtill enligt uppgift arbetade på en rapport som skulle lägga fram bevis för Moskvas inblandning i separatistupproret i östra Ukraina i april 2014, ligger det nära till hands att förmoda att Putin-regimen är inblandad i mordet.

En prominent rysk oppositionell som öppet deklarerat att det sannolikt är Kreml som mördat Nemtsov är förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov, vilken liksom Nemtsov har judisk bakgrund. Kasparov, numera bosatt i USA, säger i en intervju med CNN: ”First suspect must be Kremlin.”  Om Putins eventuella medverkan i sammanhanget har Kasparov även citerats: ”He has oceans of blood on his hands.”

Kasparov påpekar i intervjun att endast det ryska maktcentrat i Moskva har de övervakningsresurser i form av kameror och möjligheter till telefonavlyssning som krävs för att följa varje steg Nemtsov tog de sista timmarna av sitt liv. En bra fråga är vidare hur det kom sig att Nemtsov, som hade sällskap av en 23-årig ukrainsk modell vid namn Anna Duritskaja, sköts på en plats där avståndet till närmaste övervakningskamera var ovanligt stort.

Intervjun visas i en kort film här:

http://edition.cnn.com/videos/tv/2015/03/03/ac-kasparov-on-nemtsov-murder.cnn

Kasparov, som varit med och arrangerat talrika oppositionsmöten tillsammans med Nemtsov, frågar sig vidare varför någon i Kreml eller någon som sympatiserar med den högsta makten i Ryssland, kan känna sig hotad av Nemtsov: ”If you have 86 % support, why do you kill someone like Boris?”

images Boris Nemtsov i ett av många demonstrationståg.

Kasparov refererar här till en av Kreml företagen sympatimätning som visat att Putin har stöd av 86 procent av det ryska folket. Kasparov drar slutsatsen att denna mätning var fejkad och att Putin-styret har betydligt mindre uppbackning än så. Om Kasparov har fel om den påstått fejkade undersökningen är hans utsago dock snarast ett argument mot att Putin ligger bakom mordet.

http://uk.businessinsider.com/garry-kasparov-speaks-out-on-assassination-of-boris-nemtsov-2015-2?r=US

Det är inte första gången Moskva i allmänhet och Putin i synnerhet anklagas för att ligga bakom mord på obekväma figurer. Här föjer två av flera exempel. Den 7 oktober 2006 sköts den rysk-amerikansk-ukrainska journalisten Anna Politkovskaja, född 1958, till döds i hissen till det hyreshus i Moskva hon bodde i. Politkovskaja var djupt kritisk till de ryska krigen i Tjetenien. Fem män dömdes senare för mordet varav två till livstids fängelse. Några bevis för att det skulle ha varit ett beställningsmord kom aldrig fram.

Halvannan månad senare, den 23 november 2006, avled en annan för Kreml besvärlig person på ett sjukhus i London. Det var den förre KGB-översten Aleksandr Litvinenko, född 1962, som bevisades ha förgiftats med det radioaktiva ämnet polonium. Liksom Politkovskaja – båda hade för övrigt födelsedag den 30 augusti – var Litvinenko kritisk till ryssarnas krigföring i Tjetjenien. Han stödde den muslimska separatistgerillan och hade till och med konverterat till islam.

Dessutom hade han en teori om att den ryska säkerhetstjänsten FSB, där Litvinenko var överstelöjtnant, hade sprängt flera hyreshus i Ryssland för att skjuta skulden på tjetjerna, detta för att rättfärdiga vidare ryska operationer i Tjetjenien. Det förefaller i sammanhanget klart att endast FSB kunde ha haft tillgång till det sällsynta ämnet polonium.

Den ryska författarinnan Masha Gessen beskriver och spekulerar om båda dessa mord i sin bok om Putin, Mannen utan ansikte, i kapitlet ”Skräckvälde” (Brombergs förlag 2012). Enligt Gessen har Putin sedan han kom till makten gradvis ”utmanövrerat och eliminerat sina politiska rivaler. Han har nedmonterat landets sköra demokrati, inte minst genom sitt järnhårda grepp om medierna.”

imagesFRIF5RIT Alexander Litvinenko (1962-2006) före insjuknandet i poloniumförgiftning.

Boris Jefimovitj Nemtsov föddes i Sotji vid Svarta havet i södra Ryssland 1959. När han var sju år gammal flyttade familjen till ”den slutna staden” Gorkij (inga utlänningar tilläts vistas där) omkring 35 mil från Moskva. Båda hans föräldrar var judiska, vilket Boris fick reda på av sin mormor många år senare. Efter sina studier doktorerade Nemtsov i fysik och matematik och hade fram till 1990 anställning vid Gorkij radiofysiska forskningsinstitut. Efter Tjernobyl-katastrofen i april 1986 organiserade Nemtsov kraftfulla protester mot ett planerat nytt reaktorbygge i området, vilket som en följd av protesterna aldrig blev av.

1990 invaldes Boris Nemtsov i Högsta sovjet i Ryska republiken som representant för Gorkij, som snart därpå återgick till sitt gamla namn Nizjni Novgorod. Rysslands nye ledare Boris Jeltsin (1931-2007) hade nu fått upp ögonen för Nemtsov och utsåg 32-åringen till guvernör för regionen Nizjni Novgorod 1991, en befattning han innehade till 1997. Nemtsov införde ett brett reformprogram som fick fart på den ekonomiska tillväxten i regionen.

1997 utsågs så Nemtsov, som var kritisk till Rysslands inblandning i Tjetjenien, av president Jeltsin till förste vice premiärminister med särskilt ansvar för energisektorn. Han nämndes ett tag som tänkbar efterträdare till Jeltsin på presidentposten men fick stryka på foten till förmån för den tidigare KGB-officeren Vladimir Putin.

När Boris Nemtsov sköts till döds med fyra skott i ryggen – sex hade avlossats – med en Makarov-pistol i utkanten av Kreml hade han varit en välkänd oppositionell i över ett årtionde och en nära medarbetare till Garri Kasparov, samt en av de ledande i oppositionsrörelsen Solidaritet och Partiet för folkets frihet.

untitled Putin på plats i Sotji 2014 – de dyraste vinterspelen någonsin.

På senare år protesterade han mot arrangemanget av de vinterolympiska spelen i födelsestaden Sotji 2014, något som definitivt inte föll Putin på läppen. Frågan är då varför den ryska regeringen eller krafter närstående denna skulle riskera att meja ner Nemtsov, vars möjligheter att agera ändå var starkt kringskurna.

Långt ifrån alla är lika övertygade som Garri Kasparov om att mordet var Kreml/Putins verk. Alexander Nekrassov, som presenteras som tidigare rådgivare till Kreml och den ryska regeringen, ifrågasätter i en text på sajten Aljazeera den 2 mars logiken i att Kreml skulle låta mörda Nemtsov så pass nära den ryska maktens boningar: ”Wouldn´t it be asking for trouble, considering that Russia´s relations with the West are at the lowest point since the Cold War over the crisis in Ukraine?”

Nekrassov nämner att rysk polis, som Putin omedelbart beordrade göra en noggrann undersökning av mordet, arbetar enligt flera olika linjer: Ukraina-kopplingen, islamistisk hämnd för att Nemtsov uttalat sig mot islamistisk extremism och stött Charlie Hebdo, en svartsjuk pojkvän till någon av de kvinnor Nemtsov (som var gift och hade fyra barn) träffade, möjliga fiender från hans tid som politiker. Märkligt nog, kan det tyckas, har tydligen inte polisen fått i uppdrag att utreda en eventuell Kreml-koppling.

I sin artikel gör Nekrassov sitt bästa för att förringa Nemtsovs betydelse:

But it is worthwhile remembering that his achievements were not so numerous and his so-called attempts to ’root out corruption’ rarely brought any results, if any at all. He was eloquent but without much substance, ambitious but without the intellect to back it.

Artikelförfattarens så uppenbart orättvisa omdömen om Boris Nemtsovs insatser gör att man inte kan undgå att fråga  sig vem hans uppdragsgivare egentligen är.

http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2015/03/simple-murder-boris-nemtsov-150302081839658.html

Författaren Maxim Grigoriev ger i Svenska Dagbladet den 2 mars en pessimistisk bild av situationen i Ryssland. ”Den ryska makten har alltid varit insvept i mörker”, anser Grigoriev och påtalar den frapperande bristen på insyn och obefintliga möjligheter för befolkningen att påverka någonting i regeringens politik.

untitledPutin med bar överkropp som jägare respektive fiskare.

Grigoriev fortsätter: ”Precis som den kristna guden är både tre och en samtidigt, sammanstrålar demokratins tre pelare, verkställande, lagstiftande och dömande makt, i en enda persona, i en kropp: den fetlagde lokalpampen, statsbyråkraterna med pokeransikte, den barbröstade Putin med jaktgevär.”

Och det enda folket kan känna sig förvissat om, menar Grigoriev,  är att det kommer att bli mer våld.

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/mordet-pa-nemtsov-vacker-konspirationsteorier_4375697.svd

Den engelska tidskriften The Economist sjunger i en ledartext dagen efter mordet Boris Nemtsovs lov och hävdar att denne dog som en ”liberal martyr”:

Mr Nemtsov was a figure who represented everything Mr Putin´s kleptocratic regime is allergic to. A charismatic and brainy physicist with curly black hair and smiling eyes, he stood by Mr Yeltsin when the Communists tried to stage a coup in August 1991. At the age of 32, he was appointed governor of Nizhny Novgorod. His market reforms and open style of government earned him the praise of Margaret Thatcher.

The Economists ledarskribent fortfar med dessa tänkvärda ord: “Who was responsible for Mr Nemtsov´s murder is only one part of the question. The other is how his death will be usesd by the Kremlin.” Tidskriften drar en parallell till mordet på Sergej Kirov (1886-1934), chef för det sovjetiska kommunistpartiet i Leningrad, som mördades på sitt kontor 1934 av en man som hette Leonid Nikolajev vilken hade blivit utesluten ur kommunistpartiet samma år.

imagesXZV172RC Sergej Kirov (i mitten) mellan Josef Stalin (till höger) och Sergo Ordzhonikidze.

Stalin utnyttjade mordet på Kirov till att genomföra hänsynslösa utrensningar på verkliga eller inbillade fiender. En del historiker, bland dem Robert Conquest i boken Stalin och mordet på Kirov (Prisma 1991), vidhåller att det var Stalin själv som hade beordrat mordet därför att denne fruktade att den vida populäre Kirov utgjorde ett hot mot sin egen maktställning, medan andra anser att detta inte kan bevisas.

http://www.economist.com/news/europe/21645432-russias-rising-political-hatred-claims-victim-scrupulously-honest-reformist-leader-liberal-martyr

Oavsett vem som bär det yttersta ansvaret för mordet på Boris Nemtsov på Moskvoretskijbron utanför Kreml den 27 februari 2015, så bekräftar nidingsdådet bilden av Ryssland som ett delvis laglöst och på sin höjd halvdemokratiskt land med rötter i feodalismen vilket i värsta fall är förutbestämt att regeras av despot efter despot.

Landet med den fria världens sämsta journalistik

17 maj, 2013

janne-josefsson-uppdrag-granskningJanne Josefsson: mediaetablissemangets senaste hatobjekt.

SVTs Uppdrag granskning (UG) med Janne Josefsson och Magnus Wennerholm skrapade litet på mediaytan med programmet ”Den goda viljan” för ett par dagar sedan. Här framgick med önskvärd tydlighet att Sverige är landet med den fria världens troligen sämsta journalistik.

På en timmes tid hinns naturligtvis inte med att göra en uttömmande redovisning av hur illa det egentligen är ställt med mainstreammedias taffliga försök att bedriva seriös journalistik. Ändå är UG värt beröm för sin ansats att titta litet närmare på ett fåtal av de mediala skandaler som skämt ut vårt land under senare år.

Jag berördes mest av fallet Amun Abdullahi, radioreportern med somalisk bakgrund som 2010 tilldelades Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till Anna Politkovskajas minne. Abdullahi, som arbetat på Sveriges Radio (SR) International, hade svarat för flera berömvärda avslöjanden vilka även sänts i Ekot.

När Abdullahi, som verkligen brann för sitt uppdrag som journalist i sitt nya hemland, fick fatt på ett världsscoop – en ungdomsledare i Rinkeby hade rekryterat somaliska unga män till terrorrörelsen al-Shabaabs så kallade heliga krig i Somalia – blev det dock för mycket för vissa andra inom SR. I programmet Konflikt ifrågasattes uppgifterna genom försåtliga antydningar byggda på otillräckligt förarbete och, låt oss vara ärliga, ren illvilja. Uppgifter från SÄPO har sedan bekräftat uppgifterna. Konflikt-representantens valhänta försök att urskulda sig i UG var bara patetiska i sin karaktäristiska svamlighet.

amunAmun Abdullahi – drabbad av SR-kollegernas illvilja.

Amun Abdullahi tog mycket illa vid sig och beslutade sig för att lämna journalistiken bakom sig och i stället arbeta med barnhemsbarn i födelselandet Somalia. Så kan det gå när det politiskt korrekta drevet går mot obekväma journalistkolleger. Det kan också nämnas att Amun å det starkaste avråddes från att intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Ett okänt antal journalister verkar ha mementot ”Skriv eller prata inte så att det kan gynna SD” fastnålade på sina anslagstavlor. Att en av dessa är Aftonbladets kulturskribent Martin Aagård framgick med närmast skrattretande pregnans i Magnus Wennerholms reportage.

Aagård, som inte vill låta sig intervjuas öga mot öga utan endast via telefon, avslöjades ha trixat med siffror om somaliska analfabeter i syfte att ”sätta dit” förre kollegan Per Brinkemo som rasist, Avpixlare och SD-anhängare. Han påkoms helt enkelt med brallorna nere och gjorde pinsamt dåliga försök att få på sig dem igen i telefonintervjun.

PK-media har översvämmats av indignerade kommentarer som går till rätta med främst Janne Josefsson. Några har kallat honom ”fascist”(vad annat var att vänta?), andra undrar vad som ”hänt med honom”. Därom tror jag mig veta besked: vad som hänt är att Josefsson upptäckt att några eller rätt många av hans kolleger inte är förutsättningslöst undersökande journalister utan åsiktsmegafoner för vänstern och/eller den politiska korrektheten.

Inom denna snävt avgränsade parameter är det strängeligen förbjudet att problematisera allting som har med invandringsrelaterade frågor att göra, eftersom detta skulle kunna gynna Sverigedemokraterna och ge uppkäftiga sajter som Avpixlat vatten på sin kvarn. Att sedan precis denna sinnessvaga inställning faktiskt gynnar SD/Avpixlat lär de ljusskygga mediesnubbarna omsider bli varse.

Den enda etablerade skribent som vad jag vet skrivit några erkännsamma ord om Uppdrag  gransknings senaste bedrift är Expressen-kolumnisten Britta Svensson (16/5), som lyfter fram exemplet Amun Abdullahi. Frågan är hur länge den följsamma Expressen-redaktionen låter henne vara kvar.

539371_147526382058210_1327900441_nReklamblad för Jolins banbrytande bok.

Slutligen passar det i sammanhanget bra att påminna om att redaktören och författaren Christopher Jolin (1925-99) svarade för en hjältemodig insats – enligt SvD-kommentatorn Gunnar Unger (Sagittarius) var Jolin förtjänt av ”hela nationens tacksamhet” – när han redan 1972 gav ut boken Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige på Mamö-förlaget VOX/Bernces.

Den följdes två år senare upp med Sverige nästa?, där Jolin varnar för Sovjetunionens planer för Sverige. Jolin förvillade sig senare ut i nationalextremismens träskmarker, men dit hade han ännu inte kommit då han skrev nämnda böcker. En bidragande orsak till Jolins trista utveckling var att han behandlades mycket illa av det politiska och mediala etablissemanget och framställdes som en farlig extremist.

I verkligheten var han vid denna tid västerländsk liberal, USA- och Israel-vän. Allt skit han fick blev till en självuppfyllande profetia. En av dem som beljög och smutskastade Jolin den gången var Carl Bildt, då handsekreterare åt M-ledaren Gösta Bohman. Jolin utsattes helt enkelt för ett regelrätt karaktärsmord.

För mig är Christopher Jolin – nota bene i sin liberala, mediagranskande skepnad – fortfarande förtjänt av hela nationens tacksamhet. Äras den som äras bör.