KD: partiet som inte behövs

Kommer det dödsmärkta lindansarpartiet KD och dess ledare Göran Hägglund att klara riksdagströskeln 2014?

Gud har icke givit mig en försagdhetens ande, utan en kraftens och kärlekens och tuktighetens ande.

Så skriver aposteln Paulus i 2 Timoteusbrevet 1:7. Jag tycker det kan vara en passande inledning på denna text om det numera obehövliga partiet Kristdemokraterna (KD). KD bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) i syfte att lyfta de kristna frågorna inom svensk politik.

Några av de frågor man engagerade sig i gällde rätten att hålla bön i skolorna, motstånd mot så kallad fri abort samt äktenskapets helgd. KDS profil var mycket tydligt frikyrklig.

KDS såg sig självt som ett slags motvikt mot den ”försagdhetens ande” som Paulus talar om, det parti som skulle återge kristna ideal och värderingar sin rättmätiga plats i det sekulariserade svenska samhället. Under Alf Svenssons mångåriga ledarskap skedde därpå en modernisering av partiet som säkerligen var nödvändig.

Birger Ekstedt var partiledare 1964-72.

Nästan 50 år efter partiets grundande på tillskyndan av pingstpastorn Lewi Pethrus, med prästen och högerdebattören Birger Ekstedt (1921-72) som partiledare, finns litet om ens något av det kristna arvet kvar inom KD. Allt som andas kristendom och konservatism rensas nu ut från partiet. Därmed har detta enligt min mening förlorat sitt existensberättigande.

Jag har varit inne på samma tema tidigare:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/02/05/kd-ar-ett-dodsmarkt-parti/

Det framkommer nu att KD gör stora ansträngningar för att rensa ut kandidater som av partiledningen bedöms olämpliga att representera partiet inför valen 2014. Således har partiets nomineringskommitté enligt sajten Fria Tider uteslutit populära Gunilla Gomér, Alingsås, från alla listor. Orsak: hon har en kristen livssyn och är ordförande i den abortkritiska organisationen Ja till livet.

Gunilla Gomér: utrensad.

Nomineringskommitténs ordförande, Urban Eklund, erkänner enligt Fria Tider att engagemenaget i Ja till livet ligger Gunilla Gomér ”i fatet”. Gomér blev i förra valet inkryssad i Västra Götalands regionfullmäktige och var även nära att komma in i riksdagen. Ja till livet vill att abort inte skall tillåtas efter tolfte graviditetsveckan om inte synnerliga skäl föreligger. Det är samma abortgräns som förespråkas av Sverigedemokraterna.

Tidigare har konservativa KDare såsom Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg uteslutits från de valbaras skara trots utbredd popularitet bland partiets gräsrötter. Den förstnämnde är uttalad såväl EU- som abortkritiker och har ett förflutet som både riksdagsman och EU-parlamentariker. Enligt tidigare KD-riksdagsmannen Ingemar Vänerlöv och riksdagsledamoten Annelie Enochson pågår just nu en av partiledningen iscensatt utrensning av oliktänkande inom Kristdemokraterna.

I egenskap av aktiv sverigedemokrat borde jag väl känna mig nöjd med att KD-ledningen med Göran Hägglund i spetsen, genom att eliminera konservativa/kristna kandidater, krattar manegen för SD. På något vis tycker jag ändå det är tragiskt att detta parti, som jag själv röstat på några gånger i olika val genom åren, skall förvandlas till ännu ett utslätat liberalt parti utan egentligt existensberättigande.

Lennart Sacrédeus: utrensad.

Det är alldeles tydligt att Kristdemokraterna fullständigt anammat den ”försagdhetens ande” som Paulus vände sig emot och som gör att partiet numera fasar för att föra fram frågor och värderingar som kan uppfattas som kontroversiella i den politiska korrekthetens ögon.

Om detta dödsmärkta lindansarparti ändå skulle lyckas hanka sig kvar i riksdagen efter 2014 beror det sannsynligtvis mest på tillfälligheter.

Religionspanik efter Svantessons utnämning

Elisabeth Svantesson (M). Ny arbetsmarknadsminister.

Full panik utbröt på Twitter och i andra sammanhang sedan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämnt 45-åriga partikamraten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister i den senaste regeringsombildningen.

Svantesson efterträder därmed Hillevi Engström, som blir biståndsminister efter Gunilla Carlsson, sedan Engström klantat till det i samband med avpolletteringen av Arbetsförmedlingens  något märkliga generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Reinfeldt hoppas uppenbarligen på att hon skall klanta sig mindre som biståndsminister.

Orsaken till paniken var det faktum att Elisabeth Svantesson varit engagerad i den kontroversiella kristna församlingen Livets Ord samt även i den abortnegativa föreningen Ja till livet.

Svantesson talar på ett möte hos Samfundet Sverige-Israel.

Det kan tilläggas att Svantesson även varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel efter att ha efterträtt moderatveteranen Gunnar Hökmark på den posten. Svantesson efterträddes som ordförande i Samfundet i år av kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson. Regeringenskabinettet hyser därmed åtminstone tre uttalade Israel-vänner; förutom Elisabeth Svantesson även EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och handelsminister Ewa Björling (M). Vilket nog kan behövas som motvikt till Israel-skeptiske utrikesministern Carl Bildt (M).

Jag tycker det hedrar ateisten Reinfeldt att han hade kuraget att utse en frireligiös abortmotståndare och Israel-vän till statsråd. Religion är ju något som många svenskar, kanske särskilt politiskt verksamma sådana inklusive Reinfeldt, inte riktigt begriper sig på. De har för sig att alla religiösa personer är onormala typer och per automatik hallelujaropande bibelviftare som lever kvar på 1800-talet. I USA är det snarare tvärtom – här anses det vara udda att inte vara troende. icke minst inom politiken.

EU-minister Birgitta Ohlsson: Israel-vän i regeringen.

Om man förstås inte är en namnkristen heterofob pajas som skriver blasfemiska böcker om Jesus och heter Jonas Gardell. Eller om man är islamistisk riksdagsman för M som är för månggifte och tycker att kvinnan skall hållas kort och heter Abdirizak Waberi. Eller är socialdemokratisk islamist/antisemit och heter Omar Mustafa. Då kan den religiösa övertygelsen möjligen överses med till nöds. Förklara logiken i detta, den som kan – jag kan det inte.

Abortkritik är sannolikt ännu fulare än att vara kristet troende, även om de flesta abortkritiker är kristna. Den som hävdar att det lilla oskyddade mänskliga livet i moderskötet är värt att bevaras och skyddas betraktas av den politiska klokskapen som svårartade kvinnomotståndare. Observera om man inte kommer från Mellanöstern och därmed är kulturellt oantastbar. Då är det obegränsad tolerans som anbefalles.

De som nu hoppar på Elisabeth Svatesson borde besinna att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och gäller, överraskande nog, även för regeringsmedlemmar. Dessutom torde Svantessons möjligheter att sprida Jesu evangelium i arbetsmarknadsdepartementet vara skäligen begränsade.

Annelie Enochsson: Israel-vän utanför regeringen.

Om den irrationella rädslan för religion har jag tidigare skrivit följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/