Posted tagged ‘Annika Hamrud’

Jimmie Åkessons sommartal: om etablissemang och diktatur

30 augusti, 2015

sd_jimmie_akesson_sommartal_2015_ Som vanligt blåste det friska fläktar i fler bemärkelser än en när Jimmie Åkesson sommartalade i Sölvesborg.

Jag bevittnade SD-ledaren Jimmie Åkessons tre första sommartal i Sölvesborg och rapporterade därom i partiorganet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för. Även de två följande sommartalen har jag skrivit om utan att ha varit på plats. Självklart känner jag mig manad att skriva några rader även nu.

Det blir dock inget referat så att säga ord för ord av vad Jimmie framförde. I stället väljer jag att inledningsvis ta fasta på några ord som etsat sig fast i sinnet efter att jag tagit del av innehållet i talet:

Vi är inte etablissemanget, men vi ska bli etablissemanget. Vi ska styra landet. I valet 2018 ska vi bli landets största parti.

För den som inte befann sig i Sölvesborg i går eftermiddag, eller som kanske vill återuppleva talet, bifogas här en länk till som vanligt välunderrättade Avpixlat vars medarbetare Jan Sjunnesson fanns på plats i anslutning till småbåtshamnen:

http://avpixlat.info/2015/08/29/jimmie-akessons-sommartal-2015/

Känn och smaka litet på de orden. ”Vi ska vara etablissemanget.” Ja, naturligtvis måste det vara målsättningen för inte bara oss SD-medlemmar utan för hela den Sverige-vänliga rörelsen i stort. Det är precis den utvecklingen som nu börjat.

Vi befinner oss i brytpunkten mellan gammal och nytt: den gamla trötta och oförstående etablissemangsvänstern med rötter i den revolutionära 68-rörelsen och dess medlöpare å ena sidan, samt den nya konservatismen, som inser behovet av att återupprätta den nationella medvetenheten och respekten för traditionella värden avseende nation, samhälle och familj, å andra sidan.

Vad som är i vardande är ingenting mindre än ett paradigmskifte med djupgående konsekvenser för vår nation och vårt folk.

Men, och det finns ett stort ”men”. Vi får inte för en sekund inbilla oss att den ovan skisserade utvecklingen kommer att gå enkelt och smärtfritt till väga. Vill vi få en verklig förändring till stånd och inte bara skrapa litet på ytan får vi vara beredda på en hård kamp mot de krafter som vill bevara status quo och låta de gamla, trötta partierna och medierna fortsätta styra den svenska skutan rakt mot isberget. De här människorna vill ha kvar sina positioner, sina jobb och framförallt sitt inflytande.

Det räcker med att ta en hastig titt på partisympatierna på Sveriges Television som de tedde sig 2013 – någon mer halsbrytande förändring torde inte ha ägt rum sedan dess – för att inse vilka värderingar som styr ett av våra absolut mest inflytelserika medier:

untitled

Således sympatiserar inte mindre än 52 procent enligt ovanstående diagram med det nu regeringbärande Miljöpartiet, vilket vanligen parkerar någonstans mellan 6 och 7 procent i opinionsmätningarna. Något som förklarar den ansamling av miljöpartistiska politiker, ”experter”, kommentatorer och bedömare av olika slag som brukar sitta och häcka i diverse studior och soffor och på så sätt tillrättalägga verkligheten för svenska folket.

Icke nog därmed.

Det med MP ungefär jämnstarka Vänsterpartiet, vars föregångare gick i Sovjets och Östtysklands ledband ända till det bittra slutet i början på 1990-talet, har 18 procent av SVT-medarbetarna på sin sida under det att Socialdemokraterna noteras för 13 procent. Sammantaget blir det således 83 procent av SVT-medarbetarna som har sina sympatier i vänsterdelen av det svenska partiväsendet.

Mot det skall ställas 17 procents borgerliga sympatier med Moderaterna störst på 8 procent. Övriga borgerliga sympatier fördelas mellan C och FP. Kristdemokraterna har 0 procent liksom Sverigedemokraterna.

Så ser det alltså ut på Sveriges Television. Jag vet inte hur partisympatierna fördelar sig mellan Dagens Nyheters journalister, men däremot vet jag att flaggskeppet i den svenska tidningsfloran har en chefredaktör som är paniskt förskräckt för de alternativmedia som under senare år alltmer utmanat den förlamande värdegrundsdemokratin med dess noga avgränsade åsiktskorridor.

Wolodarski har i flera ledartexter under senare år angripit så kallade hatsajter – det vill säga webbmedia som utmanar vänsterns åsiktshegemoni – och gjorde det senast i en DN-ledare den 23 augusti:

http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-hat-kan-snabbt-forgifta-ett-samhallsklimat/

”Vi har numera hatsajter i Sverige”, skriver Wolodarski upprört, ”som bedriver förföljelse av enskilda och grupper av människor. Jag har denna sommar noterat att länkar från dessa sajter allt oftare sprids i sociala medier och i e-postmeddelanden, utan varningar eller avståndstaganden, som om det handlade om telegram från TT /…/ Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken. De regler som traditionella medier tvingas följa föraktas av de hatsajter som tack vare internet kan nå tusentals människor.”

Ska_rmavbild+2013-03-07+kl_+16_54_19 Wolodarski kräver att företrädare för ”hatsajter” skall ”lagföras”.

Så skriver en etablissemangets hantlangare som med förfärande klarhet plötsligt inser, att de gamla goda tiderna är på väg att ebba ut. De gamla ”anständiga” åsikterna är inte längre oomtvistade och då måste de hårdare bandagen plockas fram. Utmanarna skall ”lagföras” och hoppeligen, ur Wolodarskis perspektiv, placeras bakom lås och bom. Den fina och goda värdegrunden måste bevaras till varje pris, även om en fullskalig åsiktsdiktatur måste införas.

Nu tvivlar jag i och för sig starkt på att våra svaga makthavare vågar sig på att inrätta en sådan diktatur. Risken finns att reaktionen skulle bli våldsam om exempelvis Avpixlats Mats Dagerlind och Jan Sjunnesson skulle dömas till fängelse för låt oss säga ”hets mot folkgrupp”. Blotta tanken på att chefredaktören vid Sveriges ledande tidning är inne på sådana tankegångar är emellertid illavarslande nog.

Det DN-redaktören torgför om ”anständighet” och de så kallade hatsajternas ”förföljelse av enskilda och grupper av människor” faller emellertid platt till marken när man vet att han själv och den journalistkamarilla han omger sig med ägnar sig just åt sådan förföljelse han själv emfatiskt markerar avstånd mot. Det framgår av en just nu mycket spridd text av pseudonymen Julia Caesar på den danska sajten Snaphanen den 30 augusti.

Julia Caesar, som har ett ovanligt namn och därför skriver under pseodonym, har förföljts och jagats i sitt hem av DN-medarbetarna Niklas Orrenius och Annika Hamrud, vilka via stängda dörrar, lappar och telefonmeddelanden kommunicerat att de vill prata med Caesar på grund av hennes ”intressanta” åsikter. Caesar har genomskådat detta lismande och av personliga skäl vägrat ställa upp på någon intervju. Något godhetspolitrukerna Orrenius och Hamrud helt enkelt vägrat acceptera.

Läs om DNs personterror här:

http://snaphanen.dk/2015/08/29/sondagskronika-mardrommen/

Till saken hör att den mycket välskrivande ”Julia Caesar”, enligt mitt förmenande en av Sveriges viktigaste debattörer, har ett förflutet som journalist på – Dagens Nyheter.

Vi är alla olika med olika erfarenheter och bakgrunder. Själv skulle jag ha reagerat och agerat på ett helt annat sätt än Julia Caesar. Jag hade med glädje låtit mig intervjuas om landets största tidning hade velat ha en intervju med mig. Hade sett ett unikt tillfälle att föra ut mina åsikter och värderingar till en bred publik, även med risk för att somt hade förvanskats och förvridits. Julia Caesar har emellertid önskat bevara sin anonymitet, och självfallet borde DN-gamarna ha respekterat detta.

untitled ”Julia Caesar” berättar om DNs personterror på sajten Snaphanen.

För att avrunda.

Jimmie Åkesson har en berömvärd förmåga att slå huvudet på spiken. Han har nu talat om att Sverigedemokraterna skall vara etablissemanget, inte bara en del av det. Det är givetvis en helt riktig inställning. Om man tror på sin politik måste detta vara målsättningen.

Åkesson brukar dessutom få rätt i det han säger. Först sa han att SD skulle in i riksdagen och därefter att partiet skulle bli det tredje största i Sverige. Båda dessa förutsägelser besannades. Sedan förutskickade Åkesson att SD skulle bli det största partiet. Detta inträffade vid Metro/YouGovs senaste mätning, då SD avancerade upp till 25,2 procent och gick om moderater och sossar.

Nu säger Jimmie Åkesson att SD skall bli etablissemang och styra. Jag kan inte se att vi behöver tvivla på det heller, sedan må vissa oja sig hur mycket de vill om ”SD-monstret som slukar oss alla”, som Herman Lindqvist yrade om i Aftonbladet den 29 augusti. Lindqvist svamlar här på rätt ohejdat, vilket han brukar göra då och då, men är ändå rolig att läsa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article21327742.ab

Sedan är det en annan sak att det kommer att kännas extremt ovant för denna bloggare att vara en del av något etablissemang. En position jag nog aldrig befunnit mig i tidigare. Det är inte ens säkert att jag kommer att gilla känslan, jag har alltid sett mig själv såsom varande i opposition.

Slutligen måste jag erkänna att partiet Sverigedemokraterna inte är det allra viktigaste för mig i detta sammanhang. Det överlägset viktigaste är att rycka upp konungariket Sverige till att bli en nation och att vara ett folk som tror på det egna landet igen. Där medborgarna inte motståndslöst accepterar massinvandring, avveckling av militärt försvar och urartning av den svenska skolan eller nedmontering av äldrevården.

untitled Låt oss rycka upp konungariket Sverige!

SD kan och skall absolut vara ett viktigt redskap i detta nödvändiga räddningsarbete, fattas bara annat, men inte ett mål i sig. Därtill måste det enligt min mening tas krafttag på vissa områden. Till exempel när det gäller att komma till rätta med den i partiet florerande nepotismen och att förvalta de egna medierna, där SD har en ärligt talat rätt kass tradition.

Det är dock en annan historia som jag inte går in närmare på här – nu är tid att glädja sig åt att något äntligen är på väg att hända i gamla Sverige och att SD till stor del ligger bakom detta!

SD enligt två kulturelitister

12 januari, 2011

Det tycks inte vara någon hejd på intresset för Sverigedemokraterna i samband med partiets inval i Sveriges riksdag. Redan har SVT visat en dokumentär om SDs väg till politikens finrum och ikväll visas i samma forum en film om de första hundra dagarna där. Här tänkte jag dock uppehålla mig  vid en bok som utkom strax efter valet.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford heter två lätt fylliga, medelålders damer som någon gång våren 2010  började jobba på en bok med arbetsnamnet SD och jakten på  fyra procent vilken skulle publiceras på damernas eget förlag Normal. Under resans gång gick emellertid förlaget i putten liksom det tentativa namnet – till slut kom boken att kallas Svensk, svenskare… och ges ut på Optimal förlag.

Hamrud och Qvarford ville träffa mig på en plats i Stockholm som helst skulle spegla min egen intresseinriktning. Jag valde då bysten – i boken kallad ”statyn” – av 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg på Mariatorget, inte så långt ifrån min arbetsplats på SDs kansli. Härifrån gick vi i samlad tropp till ett närbeläget café för den intervju som följde.

Under mina nu närmare 40 år som politiskt aktiv och publicist har jag blivit intervjuad ett försvarligt antal gånger och stött på alla tänkbara typer av intervjuare: otrevliga, trevliga, nonchalanta, ointresserade, neutrala,  aggressiva…you name it. Varje sverigedemokrat som undergått medieträning torde vara medveten om att det är de trevliga man skall se upp mest med. Hamrud/Qvarford tillhör just denna typ som med ett tillmötesgående sätt söker  invagga intervjuobjektet i en falsk  säkerhet.

Jag kan inte påstå att detta förhållningssätt betydde särskilt mycket för min intervjuinsats, eftersom jag var väl medveten om taktiken i fråga. Risken vid ett möte med intervjuare tillhörande denna kategori är naturligtvis att man tar trevligheten som en intäkt för sympati gentemot ens egen person eller egna åsikter, något som är ljusår från sanningen. Det visade sig att Hamrud/Qvarford var mest intresserade av att prata homosexualitet, vilket fick sin förklaring då jag kom tillbaka till partikansliet – någon upplyste mig nämligen om att de rundnätta damerna inte bara var hom0- eller bisexuella utan jämväl ett så kallat par.

Det spelade nu ingen roll för mitt sätt att svara på frågorna. Jag anser noga taget 1) att sexuell läggning är något envar får ta ansvar för; 2) att äktenskapet är förbehållet man och kvinna; och c) att homosexlobbyn har en löjligt stor makt över opinionsbildning och samhällsliv i Sverige. Det säger jag till var och en oavsett läggning om frågan kommer upp. ”Ansikte mot ansikte uttrycker han heller inte homofobiska åsikter”, skriver författarna sedan, vilket förstås stämmer – jag uttrycker inte sådana åsikter helt enkelt därför att jag inte är homofob, det vill säga hyser skräck för homosexuella.

Paret Hamrud/Qvarford.

Vad Hamrud/Qvarford är ute efter i sammanhanget – vilket den färdiga boken tydligt visar – är att i den här frågan få fram en bild av SD som ett djupt splittrat parti, där en del medlemmar besöker gayklubbar medan andra tar avstånd från homosexualitet. Det enda man enligt min mening lyckas fastslå är att det finns en viss spännvidd i partiet , och det behöver ju inte vara fel oavsett vilken fråga det gäller.

Jag kan ta avsnittet om mig  i boken (sidorna 106-116) som ett inledande exempel på författarnas sätt att skildra SD och dess företrädare. Enligt Hamrud/Qvarfords koncept är det de själva som är de normala – deras ursprungliga förlag hette ju också Normal – vilka med stora ögon och skarp blick och oftast tappert leende rör sig i de för dem förhatliga SD-kretsarna. Ofta nog påstår de sig bli ”förvånade”, ”häpna” eller ”förbluffade” över någonting. Följande stycke ur intervjun med mig är typiskt för hur de uttrycker sig boken igenom (bakgrunden var att jag talat om mitt medlemskap i Liberala Katolska Kyrkan):

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar. Och vi har sett dem i många år vandra i Prideparaden.  

Jag är naturligtvis väl medveten om att LKK, till skillnad från mig själv, ser positivt på så kallade vigslar mellan samkönade par och att det bland kyrkans tjänare finns homosexuella. Min förklaring till mitt (passiva) medlemskap, att kyrkan ger församlingsmedlemmen full frihet att tolka Bibelns ord, finns dock inte med i boken, däremot min positiva syn på kyrkans oerhört vackra mässa.

En annan taktik Hamrud och Qvarford tillämpar är en mild men konsekvent genomförd mobbing som syftar till att framställa intervjuoffret som litet mindre vetande, litet löjlig, litet kufisk. Som när man skriver om mig på följande sätt:

Tommy Hansson är en rundlagd man med vita lockar. På äldre bilder ser man att han tidigare bar ett långt skägg som påminner om vad många imamer bär…När han talar börjar han varje svar till oss med ett ”Ja. Just det”. Sedan kommer ett antal mutter innan han svarar. I text använder han ett gammaldags språkbruk…Vi vill prata om att hans andreman har problem med sitt fackföreningsmedlemskap…Men Tommy Hansson verkar inte riktigt vara insatt i vad ett fackföreningsmedlemskap innebär.

Imamskägget är från 2001.

En sakupplysning i sammanhanget är att jag varit konstant fackansluten sedan 1982. Men det är ju Hamrud/Qvarford, sanningssökarna, som vet bäst. Det är de som är de ”normala”.

Deras observationer innefattar också följande ”avslöjande” anmärkningar om nuvarande riksdagsmannen Erik Almqvist, tillika ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU):

Det är en solig vårdag. Erik Almqvist har en röd V-ringad tröja med skjorta som sticker ut baktill, smala kakifärgade byxor och vita sneakers. Huvudet är rakat, man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt…Erik Almqvist är känd för sitt intresse för sång. Han var en av de sverigedemokrater som sjöng allsång när SR-radioprogrammet Kaliber gjorde ett undersökande reportage på en konferensresa till Tallinn.

Om Linus Bylund, numera Jimmie Åkessons pressekreterare:

Bylund är ofta drastisk i sitt språkbruk och han använder yviga referenser. Han ser ordentlig ut i sin grå kavaj som spänner över musklerna. Hans blonda, rödlätta hår är kort och välansat och han har ett litet skägg. Vi är inte säkra på hur det skulle vara att tala med honom över ett fikabord eftersom han så ofta far ut i hårda ord via Internet. När vi träffas är han precis som de flesta andra SD:are en trevlig person. Men Linus Bylund verkar ha svårt att förstå att andra inte tänker som han gör.

Men ibland brister det för författarna. Då förmår de inte längre upprätthålla sin tillkämpat ironiska, halvtrevliga jargong utan tar till det grövre artilleriet. Som när man rätt och slätt hävdar att SDs partiledare far med osanning: ”Jimmie ljuger”, detta apropå SVT-programmet ”Debatt” där också debattledaren Belinda Olsson får sig en känga för att hon går på Jimmie Åkessons förmenta lögner. Jag behöver knappast tillägga att bevisföringen är vacklande.

Ibland vill verkligheten inte riktigt passa in i Hamrud/Qvarfords på förhand ihopsnickrade ramar. På ett flertal ställen i boken inskärper man exempelvis att Dansk Folkeparti (DF), som är något av en förebild för Sverigedemokraterna, inte skulle vilja ha något med SD att göra. Pinsamt nog beslutar sig emellertid DFs partiledare Pia Kjaersgaard i slutet av valrörelsen för att delta i ett möte tillsammans med Jimmie Åkesson i skånska Höganäs. När Pia meddelar detta på sin blogg skriver Hamrud/Qvarford, uppenbart osant: ”Vi blir inte särskilt förvånade.”

Pia och Jimmie.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford hade utan tvivel föredragit att SD inte hade kommit in i riksdagen. Då hade deras avmätt ironiska och mobbande stil kommit mer till sin rätt: kufarna och galningarna klarade inte av att komma in i riksdagen. Nu blev det ju inte så. Det hindrar  inte att de lågmälda elakheterna står som spön i backen i det avslutande kapitlet ”Den underbara natten.” Till råga på allt förklaras lokalen för valvakan vara slående lik kansliet i ”Bunkern” på Södermalm.

Bland våra queervänners oförglömliga observationer från valvakan märks att Jimmie Åkesson får en blombukett ”denna gång inslagen i cellofan” (tidigare har de tjatat om att blommor från SD vanligen brukar slås in i papper) och att ”Inte heller denna gång klarar Sverigedemokraterna att klappa i takt.”

Däremot klarade de av att ta sig in i riksdagen och det är nog, trots allt, viktigare.

Vad författarna medvetet hållit inne med i bokens föregående kapitel får mer eller mindre fritt spelrum i det avslutande stycket ”Epilog.” Här slås det fast att ”dessa människor” (det vill säga sverigedemokrater) ”lätt tar till sig konspirationsteorier”, ”har svårt att förstå hur andra människor tänker”, ”inte riktigt kan förstå värdet med pluralism”, ”inser sällan hur det de säger uppfattas utanför ‘kretsen’, ”känner… sig ständigt missförstådda”:

Skillnaden mellan Sverigedemokrater och andra svenskar är att vi andra tror på att Sverige är ett resursrikt land som kan lösa de problem vi ställs inför. Sverigedemokraternas ser inte dynamiken, de ser inte framstegen…Sverigedemokraterna står för en långsiktig politik som innebär att man aktivt söker syndabockar…För Sverigedemokrater är det viktigt att definiera vem som är ‘svenskast.’…Men lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap.

Jag har ovan nämnt att Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har attityden att det är de som är de normala under det att alla sverigedemokrater man kommer i kontakt med – själv stötte jag under sommaren som föregick valet på dem vid flera tillfällen, Elisabet oföränderligt klädd i samma röd-grön-rutiga skjorta som hon dessutom bär på bokens baksidesfoto –  är okunniga, insnöade, aparta och/eller kufiska i ett eller annat avseende. Det är därför typiskt att de i texten ovan skriver ”vi andra”, precis som om ett lesbiskt/bisexuellt par tillhörande media- och kultureliten skulle vara representativt för folkflertalet.

De ”argument” och den ”kunskap” som SD enligt dem  skulle kunna bemötas med har de i varje fall själva inte lyckats formulera, även om nog deras sarkastiskt-ironiska stil gått hem hos en del recensenter.

Sanningen att säga har Hamrud och Qvarford trots aktningsvärda ansträngningar lyckats med konststycket att rejält missuppfatta och framförallt underskatta  Sverigedemokraterna , vilket kanske främst framgår i epilogen.

Svenskhet man kan stå ut med…

Jag vågar påstå att det inte alls är speciellt viktigt för SD att definiera vem som är ”svenskast” eller mest ”ickesvensk”. Därmed faller också hela idén med boktiteln Svensk, svenskare... Viktigast för partiet är att identifiera vilka samhällsproblem man uppfattar  måste åtgärdas för att Sverige skall bli ett bättre land att leva i, inte att stå för någon artificiellt idealiserad svenskhet eller skylla alla fel och brister på  ”den andre”, för att nu apostrofera en gångbar klyscha inom psykologin/psykaiatrin som kulturelitister gärna använder sig av.

Författarna vill så innerligt gärna att deras bok – och särskilt dess omslag – skall uppfattas riktigt förargelseväckande inom nationalistiska kretsar och avslutar därför boken med en samling citat som anspelar på deras eget designföretag, som utformat omslagsbilden vilken avbildar en docka med utländska anletsdrag iklädd den så kallade Sverigedräkten fast med gul huvudduk. Några av dessa citat är obscent skabrösa medan andra är uppskattande. Det övergår  mitt förstånd hur denna harmlösa bild kunnat väcka sådana reaktioner – troligen har man dammsugit nätet för att få fram dessa.

De flesta bedömare utan skygglappar vet att det finns stora mått av kunskap inom Sverigedemokraterna, vilket givetvis kommer som en chock för Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. En sak är klar, och det är att den här boken inte på något sätt kan konkurrera om att vara den bästa och  mest rättvisande som skrivits om Sverigedemokraterna.

Ett sådant pris, om det fanns, skulle enligt min mening gå till SRs Pontus Mattsson för boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2009).