Posted tagged ‘anständighet’

Vår nationella psykos: farväl till den västerländska demokratin – välkommen 1984!

31 december, 2014

 

 

830 Sanering av islamistiskt klotter på Bollnäs kyrka

En av de gångna dagarnas större mediala begivenheter var att en somalisk källarmoské i Eskilstuna tillhörig Dawah-rörelsen eldhärjades. Det hade inte gått många minuter efter denna händelse förrän ledande politiker och opinionsbildare förklarade för vem som ville höra på, och några till, hur fruktansvärt och omänskligt detta var.

Alla som yttrade sig i detta skede utgick nämligen från att branden var ännu ett utslag av den så kallade islamofobi som påstås utgöra ett så fruktansvärt hot mot tolerans och anständighet i det svenska samhället. Från Expos Daniel Poohl och SKMAs Willy Silberstein till fejkhistorikern Henrik Arnstad och Tomas Karlsson på LT i Södertälje.

Här fördömer Silberstein det påstådda attentatet och passar samtidigt på att ge SD skulden:

http://skma.se/blogg/2014/12/skmas-willy-silberstein-om-brandattentatet-mot-moske-i-eskilstuna/

Efter att någon – fortfarande vet ingen vem denna någon skall ha varit – menat sig ha sett en person kasta in något i lokalen skall denna ha antänts. Fem personer uppges ha skadats. Att allt egentligen var Sverigedemokraternas fel var många PK-elitister rörande överens om.

Polis på platsen har emellertid till dags dato inte kunnat leda i bevis att branden var anlagd. Polisens hundar kunde inte markera för brandfarlig vätska (var de förkylda, kanske?). Till och med SÄPO skall ha kopplats in, osäkert på vilka grunder. Såvitt jag kan bedöma är sannolikheten minst lika stor för att branden exempelvis startat i moskéns kök som att någon tuttat på.

Eller också kanske församlingen helt enkelt behöver en ny och större moskélokal – då branden inträffade skall den gamla ha varit fullpackad med ett 70-tal människor. Över huvud taget förefaller församlingsbornas till synes öronbedövande tystnad minst sagt anmärkningsvärd.

untitled Spännande, osvenska aktiviteter pågår.

Kort tid efter branden i Eskilstuna påstås en moské i skånska Eslöv ha blivit utsatt för en möjlig mordbrand. På en bild i Expressen den 30 december syns spår av en trolig brand på ett begränsat område nedanför ett fönster. En imam får tillfälle att uttala hur fruktansvärt allt detta är. Kanske hoppas han på att bli ”kärleksbombad i likhet med muslimerna i Eskilstuna?

Återigen. I skrivande stund föreligger inga bevis för att vare sig den ena eller den andra församlingen blivit utsatt för mordbrand. Detta till skillnad från brandstation och polisstation i muslimtäta Malmö, som angripits utan att mig veterligt en enda ledande politiker eller samvetsöm ledarskribent uppmärksammat saken.

Ett otal uppbrända bilar på orter över hart när hela vårt avlånga land höjer ingen på ögonbrynen för längre. I stället bör man kanske likt Fredrik Reinfeldt om förövarna utbrista: ”Tack för att ni valde Sverige.” Tack för att ni är så härligt ”osvenska” och gör vårt hopplöst tråkiga samhälle så himla spännande!

Politiker och mediarepresentanter har ögonskenligen ett outsinligt behov av att framkalla spänningar i samhället. Men det får inte vara vilka spänningar som helst och definitivt inte vilka offer som helst. När Bollnäs kyrka i Hälsingland i augusti i år utsattes för islamistvänligt klotter var det bara den lilla lokalsajten helahalsingland.se som uppmärksammade händelsen:

http://www.helahalsingland.se/halsingland/bollnas/hatiskt-klotter-pa-kyrkan

Någon hade på kyrkan i stort format sprejat orden Die Mosul (Dö Mosul), en hänsyftning på att det folkmord på kristna som genomförs i den irakiska staden Mosul av den så kallade Islamiska staten (IS) inte riktigt räcker till. När sådant sker breder den stora tystnaden ut sig över våra politiker, medier och kyrkor.

untitled Jimmie Åkesson visade vid sitt senaste sommartal solidaritet med Mellanösterns kristna.

Med ett undantag. Mig veterligt är SDs Jimmie Åkesson – i sitt sommartal i Sölvesborg – den enda ledande politiker som uppmärksammat den blodiga förföljelsen av kristna i Mellanöstern. För detta fick han uppbära kritik av en statsvetare som heter Johan Hinnfors – sedan Åkesson uppmärksammat den islamistiska förföljelsen av kristna menade denne, att ”nu blir det svårt för SD att framställa sig själva som icke rasister”.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/statsvetare-om-akesson_3795366.svd

I Sverige råder en extrem oikofobi (skräck för det egna). Det så kallat svenska kan endast vara något positivt om det går att knyta till invandringen, eljest är svenskhet något efterblivet. Skall vi tro elittyckarna finns det ju strängt taget ingenting ”svenskt” (utom det rena barbariet, om vi får tro Reinfeldt) utan allt har hämtats utifrån.

Till på köpet har nämnde Reinfeldt förklarat att våra nationella gränser, som våra förfäder blött och dött för under hundratals år, är ”påhittade”. Sverige är enligt förre statsministern inte något som tillhör svenskarna utan invandrare från Tredje världen.

Jag skulle vilja påstå att Sverige genomlever en nationell psykos. Den dominerande vanföreställningen är att ingenting svenskt är bra men att allt som kommer utomlands ifrån är fint och gott. Islam är ”fredens religion”, trots att de gruvligaste grymheter som världen någonsin skådat sker med Koranen som förlaga.  Stämmer man inte in i dessa sinnessjuka mantran är man givetvis svårartad rasist, ja kanske rentav sverigedemokrat.

Den nyligen inträffade sexpartikuppen, då alliansväljarna plötsligt ställdes inför det faktum att deras röster den 14 september faktiskt hade varit röster på de rödgröna, demonstrerar att den tidigare så trygga västdemokratin Sverige håller på att knaka i alla fogar.

untitled Johan Hinnfors: rasistiskt måna om kristna i Irak.

Samtidigt som allianspolitikerna, med Reinfeldts efterträdare som M-ledare Anna Kinberg Batra i spetsen, hävdar att de på intet sätt ”förhåller sig till SD” gör de så konstant och utan uppehåll. Inget politiskt beslut eller taktisk manöver är för absurd om den anses missgynna SD.

Frågan är hur länge det kommer att vara tillåtet att rösta på ett parti som motsätter sig ohämmad invandring och hur länge det dröjer innan någon som knackar ned rader i stil med dem ni läser just nu kan komma att hämtas av SÄPO-folk i gryningen. Det orwellska årtalet 1984 inträffade inte bara för 30 år sedan – det är här och nu.

På  tal om SÄPOs befogenheter så kommer denna myndighet att från årsskiftet ställas direkt under regeringen. Det skulle teoretiskt kunna innebära, att SÄPO kan komma att storma SDs högkvarter om ett sådant dekret utgår från regeringen. Om detta har den ypperliga nyhetskanalen Granskning Sverige gjort ett inslag som kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=HipFM3ETDnc&feature=youtu.be

 

 

Annonser

Min väg till insikt i västvärldens mest extrema land: från vänster till höger

15 maj, 2014

untitled Rosenborgsgymnasiet (numera Täljegymnasiet) där jag röstade på sossarna i andra ring.

Från och med en bit in på högstadiet och till och med sista ring i gymnasiet – en period på ungefär fyra/fem år – stod jag till vänster politiskt. Under en del av den tiden menade jag mig även vara ateist. Jag var inte ansluten till något parti eller någon gruppering men såg på mig själv som allmänt ”vänster”.

Praktiskt kom detta till uttryck i att jag röstade på Kommunisterna i skolvalet i nionde klass och på Socialdemokraterna i gymnasievalet i andra ring i min hem- och födelsestad Södertälje. Jag lyssnade också en hel del på proggmusik med framförallt Gunder Hägg och Träd, gräs och stenar. Gick på konserter med dessa och andra artister på Moderna museet och Gärdet i Stockholm. Umgicks med likaledes vänstervridna skolkompisar.

Under vårterminen i sista ring – vi skriver nu 1970 – hände något med min politiska övertygelse. Jag började tröttna på vänstern och dess många gånger bedrövligt sekteristiska och allmänt otrevliga representanter. Började ifrågasätta tidigare för mig heliga kor, som stödet för Viet Cong (FNL) i Indokina och det ständiga föraktet för vårt svenska fosterland.

gal_1261 Plakatvänstern demonstrerar till förmån för kommunisterna i Indokina.

På senhösten samma år träffade jag en snygg, proper och borgerligt sinnad tjej som understödde min politiska kursändring. Relationen tog snart slut, men min politiska färdriktning var redan utstakad. En riktig vattendelare för min del blev värnpliktstjänstgöringen vid A8 i Boden. Dels insåg jag vikten av ett militärt försvar för att försvara vår demokrati och frihet, dels fick jag tillfälle att på närmare håll studera extremvänsterns arbetsmetoder i form av uppvigling och olaga affischering.

Det var i Boden 1971-72 jag bestämde mig för att engagera mig politiskt. Jag och ett par kompisar gick på möten med Moderata ungdomsförbundet (MUF) i Boden, men det var inte partipolitiken jag i första hand var intresserad av. När jag fick höra talas om en antitotalitär organisation som hette Demokratisk Allians (DA) och även träffa ordföranden i dess Stockholms-avdelning, som gjorde lumpen vid I19, bestämde jag mig för att bli DA-aktivist. Vilket jag även blev med början direkt efter muck våren 1972. Ungefär samtidigt gick jag med i Försvarsfrämjandet och blev även invald i dess styrelse.

Och på den vägen är det, kan man säga. Jag har ibland funderat litet över vad som hade hänt om jag fortsatt vara vänster, om jag inte drabbats av insikten om att kommunism och socialism var fel. Hade jag sökt mig till något parti till vänster, börjat demonstrera mot USAs engagemang i Indokina och ryckts med i allt detta hat som florerar i den röda fållan? Kanske hade jag rentav ställt mig på barrikaderna och kämpat för den väpnade revolutionen tillsammans med de så kallade R:arna?

Kanske hade jag sällat mig till dessa demokratins marodörer som nu försöker hindra politiska partier och inriktningar de inte gillar från att uttrycka sina åsikter med tillhjälp av oväsen, sten- och äggkastning samt misshandel?

bildspel_1 Mitt gamla regemente A8 i Boden.

Och visst kan det vara lockande att spekulera. Fast nu tror jag inte på att det var slumpen som ingrep och förde mig högerut. Jag tror inte på slumpen över huvud taget. Att vandra vidare på vänstervägen låg helt enkelt inte i korten eller kaffesumpen för min del. Jag är övertygad om att jag blev ledd vid handen av en högre makt som ville mitt bästa. Vid denna tid för drygt 40 år sedan började mycket riktigt även Gud få en allt större plats i mitt hjärta och medvetande.

De ibland våldsamma mötesstörningarna i denna valrörelse riktade mot Sverigedemokraterna – där vänsteraktivister inte ens drar sig för att misshandla SD-sympatiserande kvinnor inför deras minderåriga barn – är enligt mitt sätt att se ett resultat av ett samhälle i kris. Det är nu vi får skörda frukterna av decennier av en socialistisk politik som föraktar traditionell kristendom, hävdvunnen sexualmoral och en kunskapsbaserad skola.

Våra barn växer upp utan att få lära sig respekt för äldre, lärare och andra samhällsauktoriteter. De får i skolorna reda på allt och litet till om sina rättigheter men ingenting om ansvar och förpliktelser. De får lära sig att ”ifrågasätta”, som det så vackert heter, men inte att vörda beprövade ideal och traditioner såsom fosterlandskärlek, familjeideal, hänsyn, tolerans och/eller vanlig vänlighet och normal anständighet.

De får lära sig att vi med öppna armar skall hälsa alla som kommer hit från utlandet välkomna och att det är svårartad ”rasism” och/eller ”främlingsfientlighet” att kräva att dessa kanske också bör tillföra landet något eller att hävda, att alla inte får plats hur gärna vi än skulle vilja. De får lära sig något som kallas ”mångfald” men som ofta inte leder till något annat än enfald.

dan park Konstnären/provokatören Dan Park: dömd till fängelse för att ha uttryckt misshagliga åsikter.

Socialdemokratin och borgerligheten, vilken knappast varit ett dugg bättre när den betrotts med makten, har kört det här landet i botten. Sverige av i dag är troligen den västliga världens mest extrema land som får andra demokratier att häpna över hur det kunnat gå så här långt. Där konstnärer och politiker straffas med fängelse och böter av rättsväsendet när de uttrycker misshagliga åsikter om folkgrupper och religion.

Där förment liberala tidningar använder sig av researchgrupper bestående av brottsdömda vänsterextremister för att hänga ut människor med avvikande, låt vara inte alltid rumsrena, meningar. Där landets statsminister har en patologisk fixering vid ett av riksdagens demokratiskt invalda partier. Där fackföreningar utesluter medlemmar med ”olämplig” partitillhörighet. Etcetera, etcetera.

Nej, jag hade aldrig accepterat allt detta även om jag fortsatt på min ungdoms missriktade vänsterväg. Uppvaknandet hade kommit förr eller senare. Nu är jag hjärtinnerligt glad över att det kom så tidigt!