Innehållslösa kodord präglar ”debatten” om invandring och SD

 Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard: i kamp för det fria ordet.

http://avpixlat.info/2014/04/03/amerikansk-media-malar-upp-sverige-som-kommunistiskt-tredjevarldsland/

Är Sverige på väg att bli ett land med en massiv intolerans gentemot oliktänkande som för tankarna till kommunistländer i Tredje världen? Det hävdas i ett reportage producerat av den kristna amerikanska nyhetskanalen CBN som återges på sajten Avpixlat (länk överst).

I reportaget framträder den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och hennes danske kollega Lars Hedegaard, båda chefredaktörer på nättidningen Dispatch International där jag själv stundtals har nöjet medverka. Dessutom intervjuas den danske författaren och journalisten Mikael Jalving, som skrivit en ytterligt informativ bok om Sverige med titeln Absolut Sverige.

Det är främst det svenska tabut mot invandringskritik som hamnar i fokus i det amerikanska reportaget: de som riktar kritik mot den i vårt land sedan många år sakrosankta ”generösa invandringspolitiken” riskerar att i mainstreammedia stämplas som ”rasister” och ”nazister”. Inte ens anonymitetens skydd är tillfyllest, som exemplet Expressen och dess Researchgrupp bestående av dömda vänsterbrottslingar visar genom att hänga ut anonyma nätkommentatorer – så kallade troll – i offentlighetens ljus.

Den Researchgruppen närstående journalisten/propagandisten Robert Aschberg, chefredaktör på den vänsterextremistiska tidskriften Expo, har följt upp Expressens med Stora journalistpriset (surprise!) belönade uthängningar genom TV-program där den borne översittaren Aschberg – som av någon anledning finner stort nöje i att låta avbilda sig med ett basebollträ – idkar ”trolljakt”.

Vänsterextremistiska/SD-hatande Robert Aschberg och Researchgruppen.

Det är förvisso helt förkastligt att ägna sig åt anonymt näthatande oavsett i vad form, men ensidigheten i Expressens/Researchgruppens respektive Aschbergs upplägg är minst sagt störande för att inte säga upprörande. I konsekvensens namn borde väl även de sannolikt många fler och därtill betydligt grovkornigare vänsterhatarna spåras upp och hängas ut, men därav har inte en tillstymmelse kunnat skönjas så här långt.

Att Robert Aschbergs/Expressens/Researchgruppens – den senare har starka kopplingar till avgrundsvänstern i form av AFA och Revolutionära Fronten – verkliga måltavla är det för dem så förhatliga partiet Sverigedemokraterna kan det inte råda några som helst tvivel om.

Aschberg, vars farfar var den kommunistiske ”röde bankiren” Olof Aschberg som var behjälplig med att finansiera Lenins bolsjevikiska statskupp i Ryssland 1917, är bland annat beryktad för uttalandet ”En röst på SD är en röst på brottslingar”.

Sagt alltså av en man som själv samarbetar med brottsdömda aktivister inom extremvänstern! Det är tydligt att det i Robert Aschbergs värld är en himmelsvid skillnad mellan ”rätt” sorts brottslighet och ”rätt” sorts hat – sådant som vänstern ägnar sig åt – och andra former av samma företeelser.

Inom mainstreammedia och vänsterextrema kretsar – det är som vi sett ovan inte alltid så lätt att skilja dessa åt – har ett antal propagandistiska kodord spelat och spelar en betydelsefull roll i den behjärtansvärda uppgiften att hjärntvätta svenska folket till den form av politisk korrekthet som vi nu ser prägla ”debatten” och frågor som rör invandring och mångkulturalism. Det exempel jag valt för att illustrera detta är hämtat från den mestadels läsvärda tidningen Dagens Samhälle (3 april 2014).

Tidningens chefredaktör Mats Edman hävdar rubrikvis i sin krönika på sista sidan att ”Intoleransen är luften under rasistens vingar”. Edman anstränger sig här för att i första rummet nöta in de beprövade motsatsparen intolerans/tolerans samt rasism/antirasism. ”Intolerans” respektive ”rasism” representerar ondska, motsatserna godhet. Enkelt och simpelt. Måltavla, vilket ni redan har förstått vid det här laget, är återigen Sverigedemokraterna (SD).

En svensk som önskar slippa löpa gatlopp i media och förlora sitt jobb bör hålla tand för tunga.

Mats Edman förfasar sig i sin text över den av partiledaren Jimmie Åkessons proklamerade ”nolltoleransen”, vilken de facto medfört att ett antal personer vilka missförstått SDs verkliga agenda i tron att denna faktiskt är ”rasistisk” tvingats lämna partiet. Ett litet fåtal av dessa personer har valt att ansluta sig till nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP), som tycks fungera utmärkt som avstjälpningsplats för denna diminutiva grupp.

För att ge sina tirader en gnutta intellektuell spackel hänvisar Mats Edman till boken Believe & Destroy av en fransk så kallad historiker och nazistexpert vid namn Christian Ingrao vilken – säkerligen korrekt – hävdar att de tyska nazisterna på sin tid attraherade även människor med hög intelligensnivå. Exakt hur Ingraos analys skulle kunna vara relevant för exemplet SD sägs inte rent ut i Edmans pamflettliknande krönika, men att syftet är att förknippa partiet med nazismen behöver inte betvivlas.

Om SDs och Åkessons nolltolerans utlägger sig Edman bland annat på följande sätt:

SD gör nu i ”nolltoleransens” namn taktiska bondeoffer på vägen mot ökad makt åt den uppenbart intelligenta klicken runt Jimmie Åkesson. Men vill man skåda avgrunden i SD:s själ bör man följa partifansen och hatsajten Avpixlat. Där syns den bruna svans som viftar bakom Åkessons bak. Hans parti kan inte överleva utan intolerans eftersom drivkraften i självbilden ”invandringskritisk” är att sympatisörerna stör sig på annorlunda människor med kulturella rötter i andra länder…Eftersom ”invandringskritik” är luften under partiets vingar spelar det ingen roll hur ”nolltolerant” man än försöker bli. I SD:s fall är ”nolltolerans” en självmotsägelse, en olöslig ekvation. Utan rasismen upphör nämligen SD:s raison d`étre.

Voilá – litet franska som grädde på moset för att försöka ge etablissemangspropagandan ytterligare litet sofistikerat spackel. Det hela är dock för vagt och samtidigt enkelspårigt. Edman lyckas inte visa varför hans egen intolerans i form av djävulsmålning mot allt som andas invandringskritik skulle vara mer högtstående än SDs intolerans mot en vansinnig immigrationspolitik som inom något decennium, om vi får tro det amerikanska reportage som hänvisas till inledningsvis, har förvandlat gamla Sverige till ett Tredje världen-land av kommunistsnitt.

Inte bara sverigedemokrater jämförs med fascism och nazism…

Slutligen måste det sägas att Edman valt att mycket gravt missförstå Sverigdemokraternas verkliga raison d`étre. Det senare är självfallet att, via valsedeln, ernå tillräckligt inflytande för att kunna ge Sverige en rimligare invandringsnivå, skapa respekt för rättsväsendet samt att ge våra pensionärer en dräglig tillvaro för att nu exemplifiera med tre av SDs hjärtefrågor. Inte att, som Edman föga sensationellt hävdar, ge ”klicken runt Åkesson” ökad makt.

Och, vare sig nu  Edman själv verkligen tror på detta eller ej, SD är inget enfrågeparti. Det hade han själv kunnat konstatera om han närvarat vid partiets valkonferens i Älvsjö härförleden och följt dess många debatter i en rad sakfrågor. Det har dock mer än en gång visat sig ångestfyllt för etablissemangsskribenter att konfronteras med verkligheten snarare än den egna fördomsbilden när det gäller SD.

Lyckas vi sverigedemokrater skapa tillräckligt inflytande för vår politik, ja då kan mycket väl det dystra amerikanska profetian komma på skam till båtnad för hela Sveriges folk oavsett ursprung! En liten fingervisning om det nuvarande opinionsläget gavs vid den senaste mätningen avseende sympatier inför valet till Europaparlamentet. SD nådde här närmast sensationella 10 procent, vilket skulle ge partiet två mandat i Bryssel/Strasbourg.

 

”Antirasismen”: en sekulär tro som får människor att känna sig goda

 Professionella antirasisten Alexandra Pascalidou retar upp sig på fotografen. SDs Paula Bieler ser betydligt mer road ut…Foto: Photo2be

Den 2 februari sändes pilotavsnittet för Sveriges Radios (SR) nya valdebattprogram i P1 med Alexandra Pascalidou som programledare. Temat var ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Hur mycket ”antirasism” tål Sverige?

Det behöver knappast framhållas, att SR med programrubriceringen i fråga inte avsåg invandrares svenskfientlighet eller malmömuslimers judefientlighet, som fått många judar i Sveriges tredje största stad att flytta. Det framgick mer än tydligt att det som menades i stället var sverigedemokraters och andra sverigevänners oro för massinvandringens konsekvenser.

Som ett slags alibi hade SR bjudit in SDs Paula Bieler, min efterträdare som chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren. Hon hade dock att kämpa mot programledarens ohöljda partiskhet.

Att SR i detta debattinslag inte hade någon som helst avsikt att leva upp till krav på ”opartiskhet” och ”saklighet” framgick redan inledningsvis genom Pascalidous obalanserade uppträdande. Således hoppade debattledaren på den borgerliga debattören Alice Teodorescu, som menar att begreppet ”rasism” har devalverats, i följande ordalag:

Du står här och du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé.

 Alice Teodorescu: alldeles för vacker, välklädd och europeisk för att vinna Pascalidous gillande. Foto: Photo2be

Därmed ville Pascalidou tydligtvis säga, att om man är allt detta så begriper man ingenting om rasism. Jag vet inte om Pascalidou reflekterade över att ungefär samma saker skulle kunna sägas om henne själv – som uppenbarligen dock menar att hon har särskilda insikter i vad verklig rasism är.

Svenskarna tillhör säkerligen jordens minst rasistiska folkslag, något som också hävdades av den i Afghanistan födde författaren Zulmay Afzali i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari: ”Nej, svenskarna är inte rasister”. Det som professionella antirasister som Alexandra Pascalidou och andra påstår är ”rasism” är emellertid nästan uteslutande en uppriktig oro över, hur den i jämförelse med andra EU-länder extremt omfattande invandringen påverkar vårt land.

Visst finns det ett antal reella rasister i vårt land, varav en liten del utgörs av det fåtal människor som engagerar sig i extremnationalistiska och/eller nazistiska partier och grupperingar. Jag vill minnas att SÄPO brukar uppskatta detta i stort statiska antal till maximalt 200 personer. Tillkommer gör alla de hitkommande människor vilka tar med sig etniskt baserade konflikter i sina ursprungsområden, som exempelvis i fallet med antisemitismen i Malmö, och de är betydligt fler än ett par hundra.

Den ”antirasism” som Alexandra Pascalidou och riksdagens sjuklöverpartier omfattar tar sig till allra största del uttryck i  ohemula och försåtliga angrepp på Sverigedemokraterna och ett antal icke politiskt korrekta medier. De skulle lika väl kunna säga ”ni är dumma”, men det låter naturligtvis inte lika bra. Detta synsätt menar jag vara en fara för demokratin och yttrandefriheten.

Uppkomsten av fenomenet ”antirasism” har enligt mitt förmenande mycket att göra med den moderna människans behov av att uppleva sig själv som god i en förvirrad och föränderlig värld.

 ”Antirasistisk” manifestation i Kärrtorp 22 december 2013. Foto: Photo2be

Då tar man lämpligen en viss negativ företeelse, blåser upp den bortom alla rimliga proportioner och begynner därefter agera mot den. På så sätt har ”antirasismen” blivit en sekulär religion som inte kan fattas med enbart intellektet utan som till avgörande delar är ren tro. Sak samma med tron på vittgående klimatförändringar till följd av mänskliga koldioxidutsläpp, något som alltfler forskare numera avvisar.

Klimatet har förändrats under hela jordens och människans historia av alldeles naturliga orsaker. Klimatalarmismen har dock hunnit bli ett självspelande piano som det är tveksamt om några aldrig så vetenskapliga sakargument biter på.

Det förefaller som om betydande delar av människosläktet har ett behov av att tro på katastrofscenarion, oavsett om dessa är verkliga eller påhittade. Därigenom får den som känner sig manad, i avsaknad av en genuin religiös övertygelse, något att tro på och verka för och kan som grädde på moset känna sig riktigt God och Moraliskt Högstående.

Alliansregeringen överträffade i sammanhanget för övrigt sig själv, när den genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) utsåg den dömde våldsverkaren och militante (anti-vite) rasisten Tobias Hübinette – som sedan han dömdes på 1990-talet skaffat sig en ansenlig mängd akademisk fernissa – att utreda den så kallade afrofobin i Sverige.

 Dömde brottslingen Tobias Hübinette anlitas av Erik Ullenhag för att skriva rapport om så kallad afrofobi.

Det vill säga påstådd fruktan för människor vilka för inte speciellt länge sedan angavs vara ”negrer”. Kvalificerat trams som genom alliansregeringens försorg upphöjs till sanning.

Om Hübinette skrev jag för några år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/20/hubinette-vansterextremist-i-vardagsrummen/

 

Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.