Posted tagged ‘Antwerpen OS 1920’

Om en svensk fotbollsbragd för 90 år sedan…och litet om (bristen på) PK-tänkande

14 juni, 2014

OS+London+1948 OS-guldhjältarna från London 1948. De sex närmast kameran är lagledaren Rudolf ”Putte” Kock, målvakten Thorsten Lindberg, högerinnern Gunnar Gren, vänsterinnern Henry ”Garvis” Karlsson, lagkaptenen och högerhalven Birger ”Bian” Rosengren samt vänsterhalven Sune ”Mona-Lisa” Andersson.

Sverige har tagit tre VM- och lika många OS-medaljer i fotboll. Det måste sägas vara ett mycket gott facit för ett land i vår storleksordning.

Den första riktigt stora fotbollssuccén för svenskt vidkommande inträffade vid de olympiska spelen i Paris 1924. Den svenska nationselvan skrällde ordentligt i första matchen mot regerande olympiska mästarna från Belgien och vann med hela 8-1. Jag kom osökt att tänka på denna svenska praktmatch då jag såg Nederländerna krossa Spanien med 5-1 i årets fotbolls-VM.

perkaufeldtAIKs ”Pära” Kaufeldt, målskytt mot Belgien och med sammanlagt 23 landslagsmål.

Belgiens lag sågs som klara favoriter 1924 och antogs kunna försvara guldet från hemmaplan i Antwerpen 1920. I finalen fyra år tidigare hade det belgiska laget, kallat Les diables rouges (de röda djävlarna), vunnit finalen mot Tjeckoslovakien på ett egenartat sätt: tjeckerna marscherade helt sonika av planen på grund av missnöje med den engelske domaren John Lewis och blev därmed diskvalificerade.

Belgiens landslag går för övrigt än i dag under benämningen Les diables rouges:

http://www.coupedumonde2014.be/les-diables-rouges-belgique-football-joueurs-presentation-palmares/

Swedishnationalteam1930 Sveriges landslag som slog Norge med 6-3 1930: i mitten den atletiskt byggde målvaktsresen Sigge Lindberg.

Nya matcher måste till för att skaka fram nya silver- och bronsmedaljörer, och de utföll så att Spanien tog silver och Nederländerna brons; Spanien besegrade bland andra Sverige på sin väg mot silvret. Sveriges lag hade inlett OS-turneringen 1920 genom att spöa Grekland med inte mindre än 9-0, men sedan blev det stopp i och med förlust med 5-4 mot nederländarna efter förlängning.

Fyra år senare ställde Sverige ett helt nytt och påfallande ungt lag på benen, och skepsisen var stor inför vad denna elva skulle kunna tänkas åstadkomma. Alla utgick att laget skulle slaktas av belgarna i premiären den 29 maj. Det blev alltså precis tvärtom!

sigge Vår första riktiga målvaktsstjärna, Sigge Lindberg, i en prakträddning.

Vänsteryttern Rudolf ”Putte” Kock från AIK inledde målskyttet efter åtta minuter, och sedan flöt det bara på. När den österrikiske domarens pipa ljöd för slutsignal hade ”Putte” spelat in tre, högerinnern Sven Rydell från Örgryte IS tre samt centern Per ”Pära” Kaulfeldt (AIK) och högeryttern Charles Brommesson (Hälsingborgs IF) varsitt mål.

Efter skrällsegern mot Belgien blev det vinst mot Egypten med 5-0 men därpå förlust i semifinalen mot Schweiz med 2-1. Det krävdes sedan två matcher om tredje pris mot Nederländerna innan våra bronsmedaljer var säkrade: den första matchen den 8 juni slutade 1-1 men i omspelet dagen därpå vann vi med 3-1 efter två fullträffar av Sven Rydell och en av högeryttern Evert Lundquist, som gått in i stället för Brommesson. Guldmedaljen togs av Uruguay efter 3-0-vinst i finalen mot Schweiz.

Det är nog ingen överdrift att påstå, att det svenska OS-bronset 1924 innebar genombrottet för fotbollssporten i vårt land.

I målet stod Sigfrid ”Sigge” Lindberg från Hälsingborg, vilken länge innehade det svenska landskampsrekordet med 57 matcher i landslagströjan. Han var vår förste stormålvakt och gav 1932 ut en memoarbok med titeln Mitt liv mellan stolparna vid en tid, då idrotten ännu inte blivit genomkommersialiserad och den politiska korrektheten (PK) inte var uppfunnen. Lindberg blev blind på äldre dar.

justgust Justus ”Negern” Gustafsson gjorde fem landskamper.

Avsaknaden av PK-tänkande framgår exempelvis av, att det fanns framstående fotbollsspelare som kallades såväl ”Negern” som ”Niggern”.

Justus ”Negern” Gustafsson (1894-1966), AIK, spelade back och gjorde fem A-landskamper 1920-24. ”Negern” gjorde 102 allsvenska matcher i AIK-tröjan (men inte ett enda mål) och blev efter den aktiva banan tränare först i AIKs reservlag och därpå i Sandvikens IF.

Gustaf ”Niggern” Josefsson (1916-83), också han i AIK-tröjan där han spelade högerytter, avverkade 99 allsvenska matcher för ”Kolsäckarna” från Solna (33 mål) och tio landskamper.

Jag är inte underkunnig om historien bakom dessa smeknamn, men ingen av de båda spelarna hade i varje fall färgad hy. Smeknamnen är naturligtvis helt otänkbara i dag med den rådande, närmast desperata politiska korrekthet som hemsöker vårt samhälle.

gustjose Tio landskamper blev det för Gustaf ”Niggern” Josefsson.

Berömdast i bronslaget 1924 var dock givetvis Rudolf ”Putte” Kock (1901-79), inbiten AIKare som utnämndes till turneringens och därmed världens (VM-turneringar fanns ännu icke) bäste vänsterytter. Kock var en högt begåvad person, som förutom 37 landskamper i fotboll även gjorde två landsmatcher i ishockey. Han var även svensk och europeisk mästare i bridge.

”Putte” Kock tvingades avsluta den aktiva karriären i förtid på grund av en meniskskada men blev senare lagledare för de svenska landslag som knep OS-guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 samt OS-brons i Helsingfors 1952. Så småningom blev han en högt profilerad, man kan nog säga folkkär, cigarrökande sportkommentator och tipsexpert (nåja) i TV. Han var även en skicklig pianist.

1196806_1200_675 ”Putte” Kock vid bridgebordet.

Även Kocks lagkamrat från AIK, centerforwarden ”Pära” Kaufeldt (1902-56), har en intressant karriär. Han blev uttagen i landslaget 33 gånger och svarade för 23 mål. På 170 allsvenska matcher tillverkade ”Pära” sammanlagt 124  mål. Han försökte sig även på spel i den franska klubben Stade Olympique Montpellierain vintern efter OS-turneringen.

Liksom så många andra av sina idrottskamrater var Kaufeldt  mångfrestare med ett SM-tecken i bandy och elitspel i ishockey på meritlistan. Efter spelarkarriären blev han en framstående tränare i AIK, Hammarby IF, Djurgårdens IF och Örebro SK.

Några ord måste även sägas om Sven ”Trollgubben” Rydell (1905-75), ännu landslagets främste målgörare genom tiderna med 49 mål på 43 landskamper. Det är en prestation som måste sägas smälla högre än Zlatan Ibrahimovics 48 mål på 97 landsmatcher. 1931 belönades han med Svenska Dagbladets bragdmedalj efter en avgörande insats i landskampen mot Danmark på Stockholms stadion, som Sverige vann med 3-1. Rydell hade då ändå bytt sin vanliga position som högerinner i dåtidens traditionella femmannakedja mot vänsterinnerplatsen.

Rydell2 Sven Rydell trollar in ett mål i 5-0-matchen mot Egypten i Paris-OS 1924.

Rydell tvingades sluta med fotbollen redan vid 29 års ålder till följd av skada. Han var även svensk mästare i handboll med Redbergslids IK. Ursprungligen kontorist blev han med tiden en uppskattad sportjournalist vid Göteborgs-Tidningen under signaturen Dribbler.

Avslutningsvis måste jag säga att fotbollen var bra mycket roligare förr innan gravallvaret, cynismen, huliganismen och de orimligt stora penningsummorna kommit in i bilden. Visst, jag kastar ett getöga på årets VM-spektakel i Brasilien, men jag gör det utan större entusiasm.

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

14 februari, 2014

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

untitled Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

untitledGillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

untitled Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

untitled Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.