Posted tagged ‘Anwar Sadat’

Visionen om en islamisk ordning: Sverige, Bosnien, Europa

22 mars, 2018

Sarajevo är huvudstad i Bosnien-Hercegovina och en skärningspunkt mellan islamism och modernism.

Den muslimska minoriteten i Sverige växer mycket kraftigt och kan inom några år vara den största i Västeuropa. Frågan om islams politiska uttryck blir därmed allt viktigare. Ett muslimskt parti i riksdagen är på sikt ingen orimlig tanke. Dock finns i Europa, närmare bestämt på Balkan, ett land som haft en påtaglig muslimsk närvaro sedan 1400-talet: Bosnien-Hercegovina.

I december 2017 kom en rapport från Pew Research Center som förutspådde en kraftig ökning av den muslimska folkgruppen i Europa, vilken i dag uppskattas utgöra 5 procent av den europeiska befolkningen. För Sveriges del är siffran 8,1 procent, vilket innebär att det finns uppemot en miljon muslimer i vårt land. http://www.pewresearch.org/fact-tank/2017/12/04/europes-muslim-population-will-continue-to-grow-but-how-much-depends-on-migration/

Denna andel väntas, som en följd av den så kallat generösa svenska immigrationspolitiken, öka under de kommande åren och kan inom en icke alltför avlägsen framtid vara den största i Västeuropa. Muslimska särkrav såsom byggande av moskéer, böneutrop, särskild kost, segregation mellan kvinnor och män, särskild undervisning, ändringar i läroböcker etcetera kommer därför med all sannolikhet att öka i accelererande hastighet.

Islam ingen privatsak. Timbro har mot denna bakgrund publicerat en rapport om islam och islamism som fått titeln Drömmen om en islamisk ordning. Muslimska brödraskapet i Bosnien och Hercegovina. Författare är docent Kjell Magnusson, som under en följd av år studerat förhållandena på Balkan med särskild bäring på islam och islamism. http://www.mynewsdesk.com/se/timbro/pressreleases/ny-rapport-islamism-i-praktiken-2405062

”Drömmen om ett samhälle grundat på Koranens bud är ytterst det som definierar islamism”, framhåller Magnusson, ”men sådana strömningar kan i en given kontext förändras och ta sig extrema uttryck.” Enligt den syrisk-tyske islamforskaren forskaren Bassam Tibi är det specifika för islamismen inte våldet utan idén om en islamisk samhällsordning. https://en.wikipedia.org/wiki/Bassam_Tibi

Tibis uppfattning möjliggör en tolkning som jämställer islamism med politiska ideologier såsom nationalsocialism och stalinism/kommunism. Den stora skillnaden är naturligtvis att de båda sistnämnda ideologierna emanerar ur 1800- och 1900-talen, medan islamismen härleder sina ideologiska rötter tillbaka till 600-talet då islam växte fram under profeten Muhammeds ledning.

Islam är minst av allt någon ”privatsak”, som religionen i västerlandet ibland anges vara. Islam är en heltäckande ideologi där religion, kultur, rättsväsende och politik är en enhet. Islams 1400 år gamla ideal omfattande bland annat patriarkalism, kvinnoförtryck och en mentalitet av underkastelse kontrasterar givetvis våldsamt mot det av demokrati och individualism präglade västerländska samhället.

Islamisten Mehmet Kaplan blev till slut för mycket för den rödgröna regeringen.

Exemplet Mehmet Kaplan. De försök som gjorts att integrera muslimer i det svenska samhället har ofta byggt på en välvillig så kallad orientalism, vilken betraktar islam och muslimer som exotiska inslag i det västerländska samhället med potential att verka ”berikande” på vår kultur. Orientalismen bortser emellertid från den islamiska ideologins egen agenda som går ut på att ta kontroll över samhället för att när tiden anses mogen proklamera en islamsk ordning. https://www.svd.se/vad-betyder-egentligen-orientalism

Det finns flera exempel på den naiva och obefogat välvilliga syn på islam och dess megafoner som förekommit i svensk politik. Det tydligaste av dessa exempel gäller Mehmet Kaplan, en kurdisk invandrare från Turkiet som kom till Sverige i späd ålder. Han har haft ledande poster i en rad muslimska organisationer innan han blev riksdagsman för Miljöpartiet 2006 och 2014 utsågs till bostads- och stadsutvecklingsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/18/om-en-mullvad-i-regeringen-och-den-svenska-auschwitz-politiken-mot-israel/

Det visade sig snart att Kaplan skötte sin ministertjänst på ett ganska nonchalant sätt. Däremot var han, liksom tidigare, mycket aktiv i att på olika sätt föra fram muslimska synpunkter. Innan den rödgröna regeringen hösten 2014 erkände ”Palestina” hade Kaplan under ett flertal år verkat för ett sådant erkännande och argumenterat för att östra Jerusalem skulle anses vara palestinsk huvudstad.

2010 hade han funnits med på ett skepp i en fartygskonvoj som under namnet ”Ship to Gaza” syftade till att frakta förnödenheter till det av terroristorganisationen Hamas kontrollerade Gaza och därmed trotsa Israels embargo. Kaplans sympatier för ”Palestina” har vidare lett till att han jämfört Israels behandling av palestinaaraberna med Nazitysklands behandling av judarna.

I juni valåret 2014 väckte Mehmet Kaplan icke obetydlig uppståndelse, då han under politikerveckan i Almedalen jämställde svenska medborgare som beger sig till Mellanöstern för att strida för terrorgrupperingen Islamiska staten (IS) med svenskar som deltog på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939-40.
  
Det som slutligen tvingade Kaplan att avgå från sin ministerpost var dock en middag i april 2016, vid vilken han hade umgåtts som du och bror med företrädare för den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna samt antisemitiska islamister från Turkiet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Kaplan

Muslimska brödraskapet. Exemplet Mehmet Kaplan visar på det inflytande som den islamistiska organisationen Muslimska brödraskapet tillägnat sig i Sverige. Aje Carlbom, docent i socialantropologi och forskare vid Malmö högskola, skriver i ett debattinlägg i tidningen Dagens Samhälle den 15 oktober 2014 då Kaplan just tillträtt som minister i den rödgröna regeringen:

Man bör dock vara medveten om att Kaplan har sin ideologiska bakgrund i den islamistiska rörelse som de senaste tjugo åren har arbetat på att skaffa sig inflytande i olika politiska sammanhang.https://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna.

Muslimska brödraskapet är en sunnimuslimsk rörelse som grundades 1928 i Egypten av imamen Hassan al-Banna (1908-49). Dess övergripande målsättning är att upprätta en islamisk samhällsordning för alla världens muslimer byggd på Koranen och haditherna under parollen ”Allah vårt mål”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/17/muslimska-brodraskapet-uppmanar-till-jihad/

De tidigare egyptiska presidenterna Anwar Sadat och Hosni Mubarak betraktade brödraskapet som sina dödsfiender, men när Mubarak avsattes 2012 och ersattes av islamisten Muhammad Mursi fick organisationen vind i seglen vilket inte var så konstigt: Mursi var nämligen ledare för ett politiskt parti som hade grundats av brödraskapet efter den egyptiska revolutionen 2011.

Efter ett år som president 2012-13 tvingades Mursi bort från makten och efterträddes av juristen Adli Mansour, vilken i sin tur 2014 följdes av fältmarskalken Abd al-Fattah al-Sisi. Mursi dömdes till 20 års fängelse för att ha orsakat talrika dödsoffer i samband med regimfientliga demonstrationer genom att beordra utkommenderad militär och polis att skjuta skarpt mot demonstranterna. Parallellt härmed förbjöds Muslimska brödraskapet, som i dag ses som en terrororganisation av Ryssland, Egypten, Syrien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Islam och det moderna samhället. Muslimska brödraskapet har sina tentakler ute över stora delar av världen. Bosnien-Hercegovina, där islam varit en levande realitet sedan området anslöts till Osmanska riket på 1400-talet, är ett ovanligt tydligt exempel på detta.

”Fallet Bosnien illustrerar på olika sätt islams belägenhet och muslimernas dilemma i ett modernt samhälle”, skriver Kjell Magnusson i Timbro-rapporten. Bosnien-Hercegovina kan på flera sätt anses vara ett modernt samhälle och är idag, tillsammans med grannlandet Kosovo, ett potentiellt kandidatland för EU-anslutning även om det i nuläget inte anses kvalificera sig för medlemskap. https://europa.eu/european-union/about-eu/countries_sv

Dilemmat utgörs av att Bosnien-Hercegovina var det första  landet som på allvar influerades av Muslimska brödraskapets idéer om en islamisk ordning. Detta innebär att landet påverkats av en kultur som hämtar sina rötter från en ideologi som utvecklades under 600-talet och som ännu inte, till skillnad från den kristna religionen och kulturen, genomgått någon form av reformation. I mer renläriga muslimska stater såsom Saudiarabien och Iran förekommer fortfarande stening av äktenskapsbrytande kvinnor, hängning av homosexuella samt spöslitning och stympning för andra typer av brottslingar.

Islamisten Alija Izetbegovic var det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president.

Exemplet Bosnien illustrerar enligt Magnusson de problem islam och dess anhängare ställs inför i ett modernt samhälle. Hur förhåller sig exempelvis den muslimska identiteten till etnicitet? Är en islamisk livsstil förenlig med en sekulär kultur? Till detta kommer att Bosnien under kriget på Balkan 1992-95 i den muslimska världen blev en symbol för kampen mot islams fiender, och tusentals jihadister fylkades kring de bosniakiska fanorna.

Izetbegovic förvärrade konflikten. En centralfigur i den moderna bosniska historien var Alija Izetbegovic (1925-2003), som blev det självständiga Bosnien-Hercegovinas förste president efter krigsslutet 1995. http://www.nytimes.com/2003/10/20/world/alija-izetbegovic-muslim-who-led-bosnia-dies-at-78.html

2015 utkom i den bosniska huvudstaden Sarajevo en avslöjande bok om Izetbegovic, författad av Mustafa Cengic, som var informationsminister i Jugoslaviens sista federala regering. Boken, vars titel lyder Alija Izetbegovic: apokalypsens ryttare eller fredsängel?, blev en kontroversiell bästsäljare. Cengic driver tesen, att den senares styre gjorde Bosnien-Hercegovina till en islamistisk enpartistat med utbredd korruption och ekonomisk stagnation.

Författaren förnekar inte att Serbien och Kroatien genom sitt aggressiva beteende bar huvudansvaret för kriget 1992-95 men vidhåller, att Izetbegovic genom sitt handlande bidrog till att konflikten förvärrades. I och med att Alija Izetbegovic med en ideologi hämtad från Muslimska brödraskapet strävade efter att ge Bosnien-Hercegovina en bosniakisk identitet med islam som motor kunde han aldrig verka som en enande nationell kraft och som sådan leda landets muslimer (kallade bosniaker), katoliker (kroater) och ortodoxa kristna (serber).

Izetbegovic gjorde sig vidare under kriget beroende av Saudiarabien, Iran, Turkiet och muslimska frivilliga vilka begick övergrepp i centrala Bosnien och efter krigsslutet bidrog till ökad konflikt och instabilitet. Mustafa Cengic kritiserar i sin bok också Izetbegovic för att ha underlättat för bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladic att begå den fruktansvärda massakern i Srebrenica 1995 genom att dra bort militära styrkor från området.

Över 8000 män och pojkar mördades och Mladic – med det föga smickrande tillnamnet ”Bosniens slaktare” – dömdes den 22 november 2017 till livstids fängelse av krigsförbrytartribunalen i Haag för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EjzOJ/ratko-mladic-doms-till-livstids-fangelse

Politik och religion – en enhet. Alija Izetbegovics programskrift Den islamiska deklarationen författades redan 1970 men publicerades i Sarajevo först 1990. Här fastslogs att politik och religion skall utgöra en enhet med islam som centrum. En huvudpunkt var att en islamisk samhällsordning kan etableras endast i sådana länder där muslimerna är i majoritet.

Det långsiktiga målet är att upprätta en universell muslimsk gemenskap, en statsbildning omfattande alla världens muslimer. Innehållet i Den islamiska deklarationen liknar i mångt och mycket de tankar och idéer som presenterats av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna och i någon mån även den mer radikale islamistiske ideologen Sayyid Qutb. Utmärkande för brödraskapets idéer är vidare kritik mot det islamiska prästerskapet och en betoning av lekmännens ansvar att utveckla islam.

Den ökände stormuftin av Jerusalem inspekterar en muslimsk SS-truppstyrka.

Brödraskapets idéer nådde Bosnien-Hercegovina på 1930-talet och resulterade i bildandet av organisationen Unga muslimer 1939. Dessa hade en antikommunistisk men också pronazistisk och antisemitisk hållning och välkomnade 1943 den beryktade stormuftin i Jerusalem, SS-officeren och Hitler-vännen Haj Amin Mohammed Effendi al-Husseini, till Sarajevo. Denne uppmanade de unga muslimerna att ansluta sig till den muslimska SS-division som etablerats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Efter kommunisternas maktövertagande i det enade Jugoslavien efter Andra världskrigets slut fortsatte Unga muslimer sin verksamhet i Sarajevo och andra bosniska städer liksom i Belgrad och Zagreb. De blir dock snart avslöjade, och många unga muslimer döms av den ateistiska jugoslaviska staten till långa fängelsestraff 1946-49. Fyra ledare avrättas och omkring 5000 utsätts för repressalier. Den unge Alija Izetbegovic döms till tre års fängelse och avlägger efter frigivningen en juristexamen på rekordtid.

Massakern i Srebrenica. Ungmuslimerna får nu alltmer karaktären av en konspirativ organisation av leninistisk typ. Medlemmarna förständigas att iaktta en strikt disciplin omfattande bland annat böner fem gånger om dagen, regelbunden fasta och avhållsamhet vad gäller alkohol och nöjesliv. De skall vidare undvika att ta kvinnor i hand och gå på ”blandade” fester.

Sedan Jugoslavien under ledning av den kroatiske kommunisten Josip Broz Tito brutit med Stalin och Sovjetunionen i början av 1950-talet utvecklas i landet en typ av kommunism/socialism som är öppnare än den som råder i det övriga Östeuropa, vilket gör att samhällslivet blir något friare och att delrepublikerna decentraliseras. Vad beträffar muslimerna förväntas dessa assimileras i det jugoslaviska samhället. Under 1970-talet, framhåller Kjell Magnusson i sin rapport, vitaliseras emellertid den muslimska rörelsen i Bosnien-Hercegovina med vissa moskéer som nav.

Denna utveckling leder fram till omfattande förföljelser mot muslimer och en ökänd rättegång som hölls 1983. Samtidigt ökar friheten i delrepublikerna Slovenien och Serbien. När Izetbegovic släpptes efter fem år i fängsligt förvar 1988 var Jugoslavien på väg mot sin upplösning. 1990 bildas SDA, Demokratiska aktionspartiet, ett politiskt parti för muslimer i Jugoslavien och andra som stödjer dess program och målsättning.

USAs ambassad i Sarajevo attackerades 2011 av en vilt skjutande jihadist.

Sommaren 1992 inleds det första Balkan-kriget med att serbiskbosniska trupper uppbackade av irreguljära serbiska styrkor går in i Bosnien-Hercegovina, vilket leder till att angriparna tar kontrollen över ett sammanhängande territorium vilket sträcker sig i en vid båge från östra till västra delarna av Bosnien. Kroaterna i Kroatien och Bosnien blandar sig i leken.

Hösten 1995, efter Srebrenica-massakern, besegrar de bosniska och kroatiska styrkorna med USAs och NATOs uppbackning de serbiska styrkorna. Kriget får ett slut med det så kallade Dayton-avtalet, som undertecknades av de stridande parterna i Paris den 19 december 1995. Krigshandlingar förekommer dock i olika delar på Balkan såsom Kosovo och Makedonien ända till 2001. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jugoslaviska_krigen

Polariseringen i det bosniska samhället har fortsatt efter krigsslutet. Antalet våldsbejakande islamister anses vara förhållandevis blygsamt, men terrordåd har förekommit då och då. 2010 respektive 2015 skedde mord på poliser i städerna Bugojno och Zvornik och 2011 attackerades USAs ambassad i Sarajevo. Personer som greps i samband med ambassadattacken visade sig ha kopplingar till islamister i Sverige och Danmark. https://www.sydsvenskan.se/2011-10-29/iskall-attack-mot-usas-ambassad

Drömmen om en islamisk ordning lever! En viktig gestalt inom det bosniska islamsamfundet – och det europeiska islam i stort – är Mustafa Ceric, född i Bosnien-Hercegovina 1952 men under flera år verksam i Chicago i USA. Efter hemkomsten till dåvarande Jugoslavien 1985 blev han imam i Zagreb och senare stormufti för hela Bosnien-Hercegovina. Han är för närvarande president i Bosniak World Congress samt ingår i rådet för Tony Blair Faith Foundation.

Ceric skrev 2006 ett manifest med rubriceringen A Declaration of European Muslims som tog sig an konflikten mellan de muslimska trosbekännarna och Europa. Enligt Mustafa Ceric bör muslimerna i Europa, icke minst för att undvika så kallad islamofobi, leva på ett rättskaffens sätt. Följande syftemål anges i Cerics deklaration:

1. Etablera islam i Europa. 2. Utveckla den muslimska gemenskapen så att den kan bli ekonomiskt oberoende. 3. Utveckla det islamiska skolväsendet i de europeiska länderna. 4. Engagera sig politiskt för att få in muslimska partier i de europeiska parlamenten. 5. Få till stånd en liberalisering av den europeiska invandringspolitiken. 6. Öppna för tillämpning av sharialagstiftning inom områden som familjerätt.

 

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun fick tillåtelse att bedriva böneutrop 2013: ett symptom på islamiseringen i det svenska samhället.

Det krävs inga högre mått av vare sig fantasi eller intelligens för att inse, att detta är precis vad som, i fullständig överensstämmelse med Muslimska brödraskapets idéer, i dag sker i Europa. Vad det sammanfattningsvis handlar om är att de europeiska muslimerna skall bevara sin kultur och få ett allt större inflytande i samhället för att slutligen ta över det helt.

Med andra ord: drömmen om en islamisk ordning är i högsta grad levande!  

Annonser

En palestinaarabisk ”hjältinna”

9 september, 2013

imagesDen palestinska ”martyren” Dalal Mughrabi.

Den palestinska Fatah-ledningen, ledd av den palestinske ”presidenten” Mahmoud Abbas, belönade nyligen en palestinaarabisk dansgrupp uppkallad efter den kvinnliga terroristen Dalal Mughrabi (cirka 1959-78) med en summa motsvarande 6000 US dollar. Gruppen bär namnet Dalal Group for Popular Arts.

Mer om hur Mughrabi hyllas här:

http://palwatch.org/main.aspx?fi=157&doc_id=9707#.Uiz_FLRZIGs.twitter

Female_terrorists_masters_of_world

En rad palestinaarabiska platser, institutioner och andra företeelser har uppkallats efter Dalal Mughrabi, som 1978 i en blodig aktion ledde en grupp terrorister som svarade för det hittills värsta terrordådet i Israels historia. Detta ägde rum längs en väg i anslutning till kustslätten nära Tel Aviv och kallas allmänt kustvägsmassakern.

Illdådet var ämnat att sabotera de pågående fredsförhandlingarna mellan Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat under amerikanernas överinseende. Enligt uppgift var syftet med aktionen att ”döda så många israeler som möjligt”.

Camp_David,_Menachem_Begin,_Anwar_Sadat,_1978Camp David-avtalet mellan Egyptens ledare Sadat (till vänster) och Israels Begin ingås 1978 under överenseende av USAs president Jimmy Carter, som syns mellan de två. Avtalet ledde bland annat till att Israel överlämnade Sinai till Egypten.

Det första dödoffret för terrordådet blev den amerikanska fotografen Gail Rubin. Det av Dalal ledda terrorkommandot öppnade först eld mot förbipasserande trafik på kustvägen, varefter man kapade en taxi och dödade dess passagerare. Sedan lade man beslag på en buss på väg mot Tel Aviv, kapade en annan buss samt flyttade över en gisslan uppgående till 71 personer till den första bussen. När israeliska styrkor stoppade bussen utbröt skottväxling innan bussen exploderade och dödade 38 personer inklusive 13 barn. 72 människor sårades i infernot.

Gail RubinGail Rubin – offer för kustvägsmassakern.

Enligt israeliska källor var det Dalal Mughrabi som sprängde bussen med en handgranat, medan den palestinska versionen gör gällande att det var eldgivning från en israelisk stridshelikopter som fick bussen att explodera. Enligt den palestinska hjältehistoriken skall Mughrabi ha lyckats höja den palestinska flaggan samt proklamera ”Palestina” som en självständig nation innan hon sköts ihjäl tillsammans med nio medterrorister av palestinskt och libanesiskt ursprung.

4716606355_a5aaac8327Israelisk militärpersonal röjer upp i förödelsens styggelse efter kustvägsmassakern, det hittills värsta terrordådet på israelisk mark.

Dalal Mughrabi föddes omkring 1959 i det palestinaarabiska flyktinglägret Sabra i Beiriut. Hennes familj var bosatt i Jaffa före det första arabisk-israeliska kriget 1948, då de anfallande arabländerna lovade alla araber som lämnade Israel i samband med kriget att de snart skulle få återvända sedan Israel förintats. Detta missriktade löfte var ursprunget till den efterföljande palestinaarabiska flyktingproblematiken.

Mughrabi var utbildad sjuksköterska då hon bestämde sig för att bli politiskt aktiv i samband med det libanesiska inbördeskrigets utbrott 1975. Hon erbjöds av Fatah, ingående i paraplyorganisationen PLO som leddes av Yassir Arafat, en post som PLO-representant i Italien men valde den militära banan.

Mer om Dalal Mughrabi här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Dalal_Mughrabi

Personer som Dalal Mughrabi uppskattas högt och rent av den Palestinska myndigheten, som lobbar febrilt för att ”Palestina” skall bli en egen statsbildning. Den enkla principen är, att ju fler judar du dödar desto mer uppskattad blir du. Att den värsta massmörderskan blir den största hjältinnan är därför fullt logiskt. Fatahpartiet använder regelmässigt sin officiella Facebook-sida – Fatah – The Main Page för att glorifiera terrorister och deras illgärningar.

Fatah%20supporterFatahanhängare i aktion. Barnen får från späd ålder lära sig att som förebilder hylla ”martyrer” som dödar så många israeler/judar som möjligt. Något som inte tycks bekymra den svenska S-ledningen.

Således har Fatah valt att beteckna kvinnliga terrorister som Dalal Mughrabi, Ayyat Al-Akhras, Wafa idris och Darin Abu Aisheh som ”stjärnor som gnistrade på himlen” respektive ”revolutionsstjärnor på himlen”.

Fatah är enligt S-ledaren Stefan Löfven på den senaste socialdemokratiska partikongressen ett ”kärt systerparti”.

Mursi sitter löst trots USA-uppbackning

1 juli, 2013

imagesCA1OXWB6Hundratusentals demonstranter intog Tahrirtorget i Kairo.

Den rapporteras nu att den egyptiska oppositionsrörelsen Tamarrud ställt president Muhammad Mursi inför ett ultimatum: avgå  och förbered nyval. Annars kommer de massiva protesterna att fortgå och troligen trappas upp. Den 30 juni förekom demonstrationer på ett 20-tal platser i Egypten, varvid minst sju personer skall ha dödats och över 600 skadats. På Tahrirtorget i Kairo samlades mellan 200 000 och 300 000 människor.

Här en video från protesterna i Kairo:

http://www.youtube.com/watch?v=u17qjLWNLJ4&feature=youtu.be

Efter att i drygt 30 år ha styrts av Hosni Mubarak, som efterträdde den av medlemmar i Muslimska brödraskapet 1981 mördade Anwar Sadat, är det tydligt att demokratin ännu inte slagit rot i Egypten. Folket har vant sig vid att styras av auktoritära ledare såsom Nasser, Sadat och Mubarak. Störtandet av Mubarak släppte dock fram en flodvåg av uppdämt missnöje, vilket ledde fram till valet av det islamistiska Muslimska brödraskapets ledare Mohammad Mursi som ny president 2012.

Någon utvecklad demokrati har Mursi dock inte gått i bräschen för. Den redan tidigare existerande förföljelsen av de kristna kopterna har bland annat trappats upp. Oppositionen vänder sig nu mot det islamistiska styret och vill uppenbarligen inte vänta på nästa ordinarie val. Att gå ut på gatorna inför all världens media anses ge snabbare och mer långtgående resultat.

TwitterbildBanderoll där Obama anklagas för att stödja terrorism i Egypten.

Det växande folkliga missnöjet med Mursi och Muslimska brödraskapet är minst sagt pinsamt för den amerikanska Obama-administrationen, som nyligen pumpade in 1,3 miljarder dollar i brödraskapets kassakista. I samband med demonstrationerna mot Mursi och brödraskapet har Obama-fientliga budskap framförts, något som mig veterligt icke uppmärksammats i svenska media. På Tahrirtorget förekom en banderoll med texten ”Obama supports terrorism” på engelska och arabiska (se Twitter-bild ovan).

Inför de väntade demonstrationerna den 30 juni framförde den amerikanska Kairo-ambassadören Anne Patterson ett entydigt budskap till den egyptiska oppositionen: demonstrera inte mot Mursi och Muslimska brödraskapet. En uppmaning som tydligtvis rönte ringa efterföljd att döma av de massiva protester som följde. Patterson anklagades i en TV-intervju av den förre egyptiske parlamentarikern Mustafa Bakari för att vara en agent för det Muslimska brödraskapet.

Bakari avslöjade att ambassadör Patterson sammanträffat med biträdande ledaren för brödraskapet, Khairat al-Shater, i dennes bostad, något som tyder på mycket nära förbindelser mellan de båda. Patterson skulle betrakta al-Shater som Egyptens verklige ledare. Bakari menar rentav att Patterson är ”…en medlem av en sovande cell av Brödraskapet, sannolikt rekryterad av Essam al-Erian eller Muhammad al-Baltagi”.

2012-634873740870512183-51USAs ambassadör Anne Patterson uppges ha nära band till Muslimska brödraskapet.

Frågan är nu hur Mursi och Muslimska brödraskapet kommer att hantera de oppositionella kraven på avgång och nyval. Mursi har ansetts vara populär i folkdjupen, men protesterna under den senaste tiden visar att den populariteten eroderat betänkligt. En annan fråga är hur militären kommer att ställa sig – den har tidigare traditionellt förhållit sig skeptisk gentemot islamistiska krafter, vilket är ett arv från Sadat- och Mubarak-tiden.

Slutligen frågar man sig hur länge Obama-administrationen kommer att fortsätta hålla Mursi och hans brödraskap under armarna. Att den inte har något emot islamistiska krafter visas av stödet till oppositionella styrkor i Syrien.

/Läs gärna mer om situationen i Egypten på  sajten thegolanispy.wordpress.com/

Golda Meir: Israels järnlady

3 juni, 2013

2222-golda-1Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

'Middle East: After Annapolis, After Paris': Tzipi LiviniTzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

PAR292515Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

imagesCAW1VWDULevi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

moshe-sharettMoshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

1004708-Menahem_BeginMenachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

imagesMoshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

untitledIngrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.

Muslimska brödraskapet uppmanar till jihad

17 februari, 2011

Medan världen gläds åt Egyptens diktator Hosni Mubaraks avgång och hoppas på en demokratisk utveckling i Egypten smider landets mest välorganiserade politiska gruppering – Muslimska brödraskapet – oroande planer. Dessvärre finns det en överhängande risk för att den egyptiska omvälvningen kan kasta landet ur askan in i elden. Dessutom kan, om brödraskapet får en maktposition i ett framtida Egypten, maktbalansen i hela regionen komma att rubbas.

Imam Hassan al-Banna iförd fez.

Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 av Hassan al-Banna (1906-49) som en muslimsk reformrörelse. Dess övergripande målsättning är att skapa en muslimsk stat, grundad på sharia, för all världens muslimer. Brödraskapet är i dag världens mest välorganiserade och inflytelserika islamistiska rörelse och finns i flera muslimska länder med Egypten som maktbas.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som rörelsen är formellt förbjuden i Egypten – Mubarak och dennes företrädare Anwar Sadat betraktade brödraskapet som sina dödsfiender. Parlamentsvalet 2008 resulterade i att 30 procent av platserna besattes av medlemmar i brödraskapet – dessa tvingades ställa upp som oberoende kandidater på grund av förbudet.

Muslimska brödraskapet har gjort sig populärt inom folkets breda lager genom att etablera skolor och sjukhus och bedriva ett uppskattat socialt arbete. Rörelsen har ofta anklagats för att stödja terrorism eller själv begå terrorhandlingar men alltid nekat till detta. En analys av uttalanden av rörelsens nuvarande ledare, Muhammad Badi’, samt det förslag till politisk plattform som läcktes ut till media 2007, gör det dock svårt för Muslimska brödraskapet att framhärda i dessa förnekanden. Nedanstående uppgifter och citat bygger på en sammanställning från The Middle East Media Research Institute (MEMRI) den 3/2 2011; citaten översatta av mig från engelskan.

Muslimska brödraskapets nuvarande ledare Muhammad Badi’.

I en predikan hållen i september 2010 hävdade Badi’ att USA var på väg att kollapsa och snart skulle falla, precis som Sovjetunionen gjorde 1991:

Ty en nation som inte upprätthåller moraliska och humanitära värden kan inte leda mänskligheten, och dess rikedom förslår inte när väl Allah har sagt Sitt, vilket hänt mäktiga länder i det förflutna.

I samma predikan sade Badi’ att den muslimska världen snart skall framgå som segerrik över sina fiender, precis som Allah utlovat i Koranen:

Allahs fiender kommer alla att krossas och kommer att vända om och fly (Koranen 54:45).

Badi’ uppmanar i sitt budskap alla muslimer att förena sig mot sina fiender vars ”förtryck och tyranni” de inte behöver frukta.

I dag märker vi hur mycket (den muslimska) nationen behöver enighet…O muslimska nation, förena er! O Palestinas söner, förena er, allihop, framför ansiktet på fienden som kommer att hålla rådslag mot er, och vet att Allah är den främste av rådslagare, att ni genom Honom skall förinta dem.

Mohammad Badi’ försäkrade sina åhörare att Allah förutbestämt muslimernas seger i konfrontationen med deras fiender. Han trodde sig också veta, vilket han gav uttryck för i en tidigare predikan i mars 2010, att Allah lovat förgöra nationer skyldiga till ”förtryck, aggression och tyranni.” Över huvud taget orerar Muslimska brödraskapets ledargestalt en hel del över temat död, förstörelse och allehanda olyckor som skall komma att drabba den påstådda fienden. Intet tal om att älska sin fiende där, inte…

Brödraskapets förnekanden av terrorstöd rimmar illa med det faktum, att Muhammad Badi’ uppfordrar muslimska ledare världen över att uppmuntra till jihad som en helig plikt för alla islamska trosbekännare; detta uppges vara det säkraste sättet att återupprätta den muslimska ummah till dess forna glans. Den arabiska termen ummah betyder i islamskt språkbruk ”den muslimska nationen”, det vill säga alla islamska trosbekännare världen över.

Badi’ förnekar att jihad skulle innebära terrorism . I stället menar han att det är en berättigad försvarsåtgärd gentemot den terrorism som bestås av vad han kallar ”utländska elements ockupation av land.” I realiteten är detta en krigsförklaring mot den judiska (”sionistiska”) staten Israel. I ovan nämnda predikan i september 2010 sade Muhammad Badi’ bland annat följande:

I dag behöver muslimerna desperat en hedersmentalitet och maktmedel (som sätter dem i stånd) att konfrontera den globala sionismen. (Denna rörelse) känner ingenting annat än våldets språk, så (muslimerna) måste bemöta dem med järn och (till och med ännu kraftfullare) stormvindar.

Med andra ord: angrepp mot Israel, en stat som brödraskapet inte erkänner, är ingenting annat än berättigat försvar. Det som den muslimska staten söker kan endast nås genom ”jihad och offer” samt genom att ”uppbringa en jihadgeneration som eftersträvar döden precis som fienderna eftersträvar livet.” Alla former av förhandlingar med fienden (läs: Israel, USA och deras bundsförvanter) avvisas av brödraskapet genom Badi’, som i stället förordar den våldsamma formen av jihad (det finns ju också en fredlig typ av jihad som går ut på inre mognad och förkovran, men det är definitivt inte den som Badi’ avser i sin retorik).

Camp David-avtalet bekräftas genom ett handslag mellan Sadat (till vänster) och Begin under Carters överinseende.

Särskilt vänder sig Muhammad Badi’ mot det banbrytande Camp David-avtalet, som 1978 under USAs president Jimmy Carters överinseende förhandlades fram mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin och gav världen hopp om fred i Mellanöstern.

Som ett genomgående tema i Muslimska brödraskapets och Muhammad Badi’ s budskap finns övertygelsen att Koranen – som anses via uppenbarelser ha förmedlats från Allah till profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriels försorg –  skall vara rättesnöret  för allting.

En konsekvens av denna övertygelse är att brödraskapet kräver att utländska turister måste anpassa sig till de ideal och värderingar som uttrycks i Koranen, något som framkallat vrede hos egyptiska statens turistorganisationer.

Jag hoppas, liksom alla andra, att resningen i Egypten skall leda till frihet och demokrati, och inte bara där: händelserna i Egypten (och dessförinnan i Tunisien) har som bekant även inspirerat till protester mot diktaturregimerna i länder såsom Jemen, Jordanien, Algeriet, Libyen, Bahrain och Iran. Samtidigt är det föga troligt att dessa folkliga reaktioner i en handvändning kommer att göra hela den muslimska världen demokratisk.

Libyens bisarre Ghadaffi: näste muslimske diktator som tvingas avgå?

Daniel Pipes, kolumnist i den ansedda brittiska tidskriften The Economist, tillhör dem som påpekat att de frihetliga strävandena i den muslimska delen av världen handikappas av bristen på demokratiska traditioner. Ta gärna del av Pipes synpunkter på omvandlingen i Egypten här:

http://www.danielpipes.org/9420/democratic-egypt

Slutligen hyser jag all förståelse för att Israel följer utvecklingen i Egypten med viss oro. Med Mubarak visste man vad man hade: en auktoritär arabregim med vilken man kommit hyggligt överens sedan Camp David. Vad som kommer efter Mubarak är det ingen som vet.