Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Sex, lögner och mystiska dödsfall – Bill och Hillary Clintons historia

En historisk bild: Donald Trump omgiven av från vänster Paula Jones, Juanita Broaddrick, Kathy Shelton och Kathleen Willey. Samtliga har vittnat om att de behandlats uselt av paret Bill och Hillary Clinton. Foto: AP

Inför den andra presidentvalsdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton skedde en mycket märklig för att inte säga historisk händelse. Den förstnämnde höll ett möte med fyra kvinnor som alla har usla erfarenheter av paret Bill och Hillary Clinton. Kvinnorna fanns sedan på plats under debatten. http://www.standard-freeholder.com/2016/10/09/trump-holds-event-with-bill-clinton-accusers-before-debate

Tre av kvinnorna har uppgivit att de våldtagits eller ofredats sexuellt av Bill Clinton, USAs president 1993-2000 och dessförinnan statsåklagare respektive guvernör i Arkansas. Juanita Broaddrick har anklagat Bill Clinton för våldtäkt då hon var 35 år gammal och Clinton statsåklagare i den sydliga delstaten. Paula Jones och Kathleen Willey har sagt sig blivit grovt sexuellt ofredade av samme Clinton, Willey då hon jobbade som volontär i Vita huset.

Samtliga kan vittna om att Hillary Clinton gjort allt för att ifrågasätta deras uppgifter och personer. Inte många tror att fru Clinton hyser några varmare känslor för sin man, som hon i privata sammanhang sägs ha gått hårt åt. På ett cocktailparty hördes hon en gång, enligt uppgifter som offentliggjordes av den konservativa amerikanska tidskriften The American Spectator på 1990-talet,  huta åt maken med orden: ”Dra in kuken, Bill, du kan inte knulla henne här.” Orsaken till att hon hållit fast vid Bill genom alla år är inte varma känslor utan vetskapen om, att Bill Clinton varit hennes egen biljett till politisk makt och inflytande.

Om Hillary själv har det gått ihärdiga rykten om, att hon i hemlighet hyser lesbiska böjelser http://www.huffingtonpost.com/news/hillary-clinton-lesbian/. Gennifer Flowers, som en gång hade en tolvårig intim relation med Bill Clinton, har exempelvis uppgivit att den senare sagt henne att ”Hillary har ätit fler fittor än jag.” http://www.infostormer.com/gennifer-flowers-bill-clinton-told-me-that-hillary-ate-more-pussy-than-he-ever-did/

Yoko Ono och Hillary Rodham Clinton – ett par på 1970-talet. Här många år senare.

John Lennons livskamrat, den japanska konstnärinnan Yoko Ono, har för sin del hävdat att hon hade en romantisk relation med den unga Hillary Rodham på 1970-talet, då de träffats i samband med protester mot  USAs krig i Vietnam. http://worldnewsdailyreport.com/yoko-ono-i-had-an-affair-with-hillary-clinton-in-the-70s/

Etablerade media tog mycket lätt på anklagelserna mot Bill Clinton inför presidentvalet 1992, då den 46-årige guvernören ställdes mot den sittande presidenten George H. W. Bush – de ville ju inte rubba cirklarna för sin favoritpolitiker, som de såg som en ny Kennedy. De kunde emellertid inte hindra, att Bill Clinton – som kallades ”Slick Willy” under sin tid som politiker och chefsjurist i Arkansas – ställdes inför riksrätt i december 1998 för att bevisligen ha ljugit inför en åtalsjury om sin sexuella relation med praktikanten Monica Lewinsky. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9812/19/rr.html

Clinton frikändes i februari 1999. Han var den andre presidenten i USAs historia att ställas inför riksrätt; den förste var Andrew Jackson 1868, vilken också blev frikänd.

Kathy Shelton blev ett offer för Hillary Rodhams aggressiva försvar av den man som förgrep sig på henne.

Den fjärde kvinnan i sammanhanget, Kathy Shelton, blev först 2008 varse att det var Hillary Clinton (då med flicknamnet Rodham) som 1975 försvarat den man som våldfört sig på henne i Arkansas då hon var 12 år gammal. Rodham hade i sitt aggressiva försvar för Thomas Alfred Taylor, då hon ifrågasatte Sheltons vittnesmål och allmänna trovärdighet, lyckats få domstolen att döma Taylor till endast ett års fängelse för ett brott som kunde ha givit honom 30 år bakom lås och bom. Taylor släpptes fri efter tio månader.

Först i år trädde Shelton fram offentligt med sin berättelse i form av en intervju med sajten Daily Mail, där hon luftar all den bitterhet hon känner mot Hillary Clinton för att vid rättegången ha tagit heder och ära av henne och därigenom sett till att hennes våldtäktsman kom undan med ett försumbart straff. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3729466/Child-rape-victim-comes-forward-time-40-years-call-Hillary-Clinton-liar-defended-rapist-smearing-blocking-evidence-callously-laughing-knew-guilty.html

Särskilt bitter är Kathy Shelton på grund av en ljudinspelning som den konservativa sajten The Washington Free Beacon kommit över och som återger ett samtal mellan Hillary och några advokatkolleger. Hon talar i inspelningen om målet mot Thomas Alfred Taylor och hörs skratta i samband med att hon förklarar hur Taylor lyckades klara ett lögndetektortest, något som för alltid fick henne att misstro detta omdiskuterade rättsinstrument.http://freebeacon.com/tag/hillary-clinton/

I strikt juridisk mening kan det naturligtvis hävdas att Hillary Rodham vid rättegången för 41 år sedan gjorde sitt jobb som försvarsadvokat; även de mest avskyvärda brottslingar har enligt lag rätt till en försvarare. Hon tycks därtill ha skött sin uppgift på ett ovanligt effektivt sätt. Vad som upprör Kathy Shelton är att Rodham Clinton under alla år framställt sig själv som alla vålds- och övergreppsdrabbade kvinnors välgörare men i hennes eget fall gjorde allt för att ifrågasätta henne som person i syfte att få ett så lindrigt straff som möjligt för våldtäktsmannen.

På väg mot toppen: Bill Clinton och Hillary Rodham Clinton en gång i Arkansas.

Kathy Shelton är i dag 54 år gammal medan Thomas Alfred Taylor avled 1992. I följande video redogör Shelton, som helhjärtat stöder Trumps kandidatur i presidentvalet, för sina känslor inför det som hänt henne och inför Hillary Rodham Clinton: https://www.youtube.com/watch?v=lBuHtXMezxs Mer om Thomas Alfred Taylor kan läsas här: https://www.theodysseyonline.com/forget-brock-turner-what-about-thomas-alfred-taylor

Hillary Diane Rodham Clinton har färdats en lång väg sedan hon deltog i protesterna mot Vietnam-kriget och hade en kortare romans med Yoko Ono. Den politiska karriären har i korthet omfattat Arkansas första dam, USAs första dam, senator för New York (2001-09) samt utrikesminister (2009-13). När Donald Trump av en åhörare ombads säga något positivt om sin medtävlare sade han att Hillary är en kämpe och inte ger upp i första taget. Det är nog så sant.

Trump kunde ha tillagt att hon är beredd att göra vad som helst för att säkra sina politiska mål: lögner, vildsinta personangrepp, kanske till och med mord. Det har exempelvis framkommit dokument som ger vid handen, att Hillary varit djupt involverad i försöken att mörklägga det möjliga mordet på Vita hus-tjänstemannen Vince Foster 1993. Vincent Foster (1945-93) var en nära vän och möjligen älskare till Clinton och hade insyn i de Vita hus-skandaler Hillary var inblandad i. Foster begick officiellt självmord genom att skjuta sig, men i nyligen upptäckta dokument skall det framgå att Foster faktiskt hade två skottsår. http://www.thepoliticalinsider.com/new-documents-prove-hillary-clinton-murder-cover/

Slutligen finns en lång rad dödsfall i anslutning till Vita huset och Bill/Hillary Clinton som av olika bedömare genom åren bedömts vara mer eller mindre mystiska/misstänkta. Dessa inkluderar John Jones, rättsligt ombud till Wikileak-grundaren Julian Assange, vilken påkördes av ett pendeltåg på väg till sitt arbete den 18 april i år, samt John Ashe, tidigare president i FNs generalförsamling. http://www.whatreallyhappened.com/RANCHO/POLITICS/BODIES.php#axzz4MhxpdMzU

John Ashe avled samma dag han skulle ha vittnat i en rättegång som berörde en av Hillarys affärskontakter.

Ashe skulle som samma dag han avled (den 22 juni i år) ha vittnat i en rättssak som omfattade eventuella förbindelser mellan Hillary Clinton och en skum kinesisk affärsman vid namn Ng Lap Seng. Jones arbetade med att förhindra Assanges utlämnande till USA.

För denna bloggare står det fullkomligt klart att Bill och Hillary Clinton är den mest hänsynslösa, amoraliska, korrupta och brottsliga politiska konstellationen i Förenta staternas historia. Bredvid dem framstår Richard M. Nixon med sina taffliga försök att mörklägga Watergate-inbrottet som en försagd skolpojke. Det vore en stor olycka för USA och världen i stort om Hillary Rodham Clinton vinner presidentvalet den 8 november.

 

 

 

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

Politiker vill mörka bristen på uppvärmning

Hur skall IPCC bortförklara bristen på temperaturökning 1998-2013?

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2425775/Climate-scientists-told-cover-fact-Earths-temperature-risen-15-years.html

Nästa vecka kommer en rapport från FNs klimatpanel IPCC att offentliggöras vid ett möte i Stockholm, då representanter för 195 länders regeringar ges tillfälle att ta del av den med viss spänning emotsedda rapporten. Denna rapport, som hundratals forskare arbetat på i sex år, uppges ej bygga på nya forskningsresultat utan har beskrivits som en syntes av all tidigare klimatforskning världen över.

Nyhetsbyrån AP har fått tillgång till dokument som läckts ut och som visar, att det finns en växande politisk oro över det faktum att jordens klimat – som var som varmast 1998 – inte blivit varmare under de senaste 15 åren. Detta har fått en del ansedda forskare att tala om en förväntad global nedkylning. Se länken överst från Mail Online den 25 september som redovisar detta.

Politiker från USA, Belgien, Tyskland och Ungern oroas över att de slutsatser som kommer att presenteras nästa vecka ger de som förnekar att klimatet påverkas av mänskliga aktiviteter, främst därav koldioxidutsläpp, vatten på sin kvarn. Detta skulle i sin tur, menas från Ungern, äventyra den ”gröna” politik många länder driver och som utgår just från IPCCs slutsatser.

Belgien har protesterat mot att klimatrapporten utgår från året 1998, som var det varmaste i mannaminne, eftersom det då kan bli problematiskt att bortförklara bristen på global uppvärmning sedan dess. I stället har man från belgisk sida menat, att de kallare åren 1999 respektive 2000 vore lämpligare utgångspunkter. Från amerikansk sida har man föreslagit att bristen på uppvärmning borde bortförklaras med att hettan absorberats i världshaven, vilka blivit varmare.

En genial illustration till begreppet Climategate.

Mot denna bakgrund lär IPCCs 2000 sidor tjocka rapport inte bli oomtvistad. Klimatpanelen har varit i blåsväder förr. För sex år sedan tvingades man dementera en uppgift i sin senast framlagda rapport 2007, då det helt felaktigt förutsades att glaciärerna i Himalaya skulle ha smält till år 2035. Sedan kom det så kallade Climategate, en skandal där läckta e-mejl visade att forskare ägnade sig åt att manipulera data för att göra sina rapporter om ökande uppvärmning mer övertygande.

Inför presentationen av 2013 års IPCC-rapport spekuleras det i att den föreliggande bristen på global uppvärmning kommer att framläggas så, att temperaturökningen för perioden 1998-2013 uppgår till ungefär hälften av medelvärdet sedan 1951. Detta kan tillskrivas så kallade naturliga variationer såsom exempelvis El Nino och en avkylande vulkanisk effekt.

Helt klart är att politiker och forskare, vilka måhända byggt hela sitt existensberättigande kring den påstådda förekomsten av människoframkallad, global uppvärmning, just nu är tämligen nervösa.

 Sätten att bortförklara den bristande uppvärmningen är legio…