Posted tagged ‘apartheid’

SDare har ”sämre” människosyn enligt studie från ”B-lagets specialskola”

10 mars, 2016

uruqbrejr33xwkxk0m9i Maria Sandgren och Henry Montgomery: Varför röstar vi som vi gör?

Sverigedemokratiska väljare har ”sämre”, ”mörkare” alternativt ”mer negativ” människosyn än andra partiers väljare.

Det hävdas i den nyutkomna forskningsrapporten Varför röstar vi som vi gör? med Maria Sandgren, filosofie doktor och lektor i psykologi vid Södertörns högskola, samt Henry Montgomery, professor emeritus vid Stockholms universitet, som huvudansvariga. http://www.forskning.se/2016/03/09/negativ-manniskosyn-hos-sd-valjare/

Följande motivering ges till varför SD-väljarna skulle ha en ”sämre” människosyn än andra:

Sverigedemokraternas väljare tror i större grad att folk är onda och egoister än andra människor.

Enligt nämnda rapport, som bygger på 1331 enkätsvar av de 4000 förfrågningar som skickades ut 2015, följer omkring 30 procent av dem som svarat ett ”tankemönster” som gör dem benägna att rösta på SD.

Enligt forskarrapporten har även ”vissa” som föredrar Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna en ”världsuppfattning” som ligger nära det sverigedemokratiska synsättet. Miljöpartiets väljare har enligt undersökningen den mest ”positiva” människosynen. Kanske är Åsa Romsons beryktade utsaga, att hon betraktar alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar, en konsekvens av denna människosyn?

Stockholm_-_Tunnelbana_-_T-Centralen_(11106564364) Plats där svenskheten frodas, enligt MPs ”positiva” människosyn?

Enligt SD-väljarna, förklaras det i rapporten, är det emellertid i motsats till Romsons syn naturligt att betrakta infödda svenskar snarare än utlandsfödda individer som svenskar. En som jag ser det inte helt orimlig uppfattning: en person som är född i låt oss säga Danmark (som kan bytas ut mot valfritt land) men bosatt i Sverige ser med största sannolikhet på sig själv som dansk snarare än svensk. Oavsett hur ofta vederbörande nyttjar tunnelbanan.

Jag skulle aldrig i livet se på mig själv som dansk om jag flyttade till Danmark. Hur trevligt jag nu än råkar tycka att Danmark är.

För den som önskar tillgodogöra sig hela rapporten – som består av diagram och korta texter fördelade på ett fåtal sidor – går det bra att göra det via denna länk: https://www.sh.se/p3/ext/res.nsf/vRes/personal_1323865874422_forskningsprojektet_polor_sh_160310_pdf/$File/Forskningsprojektet_POLOR_SH_160310.pdf

Frågan är då varför det skulle anses vara ”sämre” att se på människor som delvis onda och egoister. Man skulle lika väl  kunna anse att detta är ett mer verklighetsbaserat och realistiskt synsätt.

Detta är även, om man så vill, en konservativ kungstanke och även en hörnsten enligt den kristna tesen om den mänskliga arvsynden som nedärvts genom generationerna som följt på Adams och Evas syndafall. Det finns dock ett hopp, och det består i Guds och Jesu Kristi nåd och barmhärtighet.

Har man varit med ett tag är det förmodligen oundvikligt att komma till slutsatsen, att människor man träffar i vardaglivet – och detta alldeles oavsett etnisk härkomst – bakom en välvillig yttre mask inte så sällan döljer ett mindre tilltalande inre som kan yttra sig i illvilja och svek. Ulvar i fårakläder, om man så vill.

Falskaläror Ulv i fårakläder: typisk SD-syn?

Personligen har jag så länge jag kan minnas varit benägen att se det goda i mina medmänniskor även om jag till min sorg tvingats konstatera, att praktiskt taget alla, även jag själv, också har mörkare personlighetsdrag. Skulle detta vara uttryck för en mindre ”humanistisk” människosyn, som det också hävdas i rapporten? Självfallet inte.

Däremot är den en frukt av de erfarenheter ett hyfsat långt liv givit mig så här långt. Jag menar att dessa erfarenheter (eller empiri som det brukar heta i akademiska sammanhang) gör mig bättre skickad att hantera vardagens prövningar utan att jag behöver hysa alltför många illusioner om mina medmänniskor.

Den här undersökningen gör det väl oundvikligt att vi nu åter en tid framöver kommer att få stå ut med att höra paradordet när det gäller att brännmärka oss sverigedemokrater: ”människosyn”. Om detta ämne skrev jag för några år sedan följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/03/nu-kommer-det-att/

Maria Sandgrens och Henry Montgomerys i media rätt uppmärksammade rapport luktar beställningsarbete lång väg. Tidigare talades det av SD-belackarna rätt luddigt om partiets fruktansvärda människosyn; nu får man genom föreliggande studie litet mer råg i ryggen: SD kan ju nu enligt ”vetenskapen” sägas ha en taskig människosyn.

Problemet för SD-hatarna är förstås att rapporten emanerar ur den beryktade Södertörns högskola, ibland kallad ”specialskolan för B-laget”, där låtsasvetenskap och allmänt flum har sitt högsäte i den svenska akademiska världen. Vilket inte vill säga litet, eftersom det akademiska livet i Sverige tenderar att urarta alltmer för varje år som går. Här en artikel i Ordfront om krisen i den svenska högskolan: http://omlinemagasin.se/2014/06/11/kunskapsbrist-och-ankdammar-i-hogskola-och-pa-universitet/

Inför valet i september 2014 gick en del personal från Södertörns högskola ut och vandaliserade SD-affischer. Dit hörde filosofie doktor Ylva Habel, som njöt i fulla drag när hon fick kasta ägg på sverigedemokratiska affischer i Stockholms tunnelbana. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/17/forskare-som-kastar-masken-och-agg/

maxresdefault Södertörns högskolas stolthet – vithetsforskaren Tobias Hübinette.

Södertörns högskolas stolthet är dock docenten, förre Expo-grundaren Tobias Hübinette, som genom sina ras- och vithetsstudier håller apartheidtänkandets idégods vid liv 25 år efter  dess avskaffande i Sydafrika: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/11/den-nya-vansterrasismen-och-dess-chefsideolog-apartheid-nasta/

Så nej, det finns nog ingen större anledning för oss SD-väljare att förtvivla över Sandgrens och Montgomerys rapport. Snarare är den, som jag skriver ovan, ett vittne om att SDare är mer realistiska och illusionsfria än andra. Vilket faktiskt är något gott!

 

Annonser

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

11 mars, 2015

 

untitled En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

Sydafrikaartiklar 002 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

untitled Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

untitled Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

untitled Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

aktuellt om korea 004 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

untitled Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

27 februari, 2014

untitled SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

untitled Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

untitled Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Lär dig politisk korrektiska!

16 januari, 2014

I den politiska debatten används titt som tätt ett antal nyckelord. Genom att använda dem vill den som yttrar ordet/orden i fråga frammana en viss tankemodell. Man kan därför se dessa ord som ”mentala knappar”: när en politiker eller debattör trycker på dem dem förutsätts åhöraren reagera på ett visst sätt, närmast likt Pavlovs hundar (se fotnot). Nedan följer  en lista på några av de ord och begrepp som används flitigast i debatten.

Alla människors lika värde: Används företrädesvis som slagträ mot Sverigedemokraterna, vilka (givetvis felaktigt) förutsätts icke ansluta sig till idén att alla människor i grunden har samma värde.

Alternativa energikällor: Ibland även kallade ”framtidens energikällor”; hopplöst inneffektiv energiproduktion såsom vind- och solkraft, vilka av miljöfanatikerna i och utanför Miljöpartiet i en framtid antas komma att svara för allt energibehov.

untitled Framtidens energikälla?

Antifascism: Kommunistisk rörelse som uppstod i Tyskland på 1930-talet; har övertagits av allsköns vänsterslödder som tycker det är en fördel att ha en ideologisk ursäkt när man vandaliserar egendom och ger folk på käften.

Antikommunism: Kritik mot världshistoriens mest skadliga ideologi anses av den politiska klokskapen vara sak samma som irrationellt hat mot allt som är ”progressivt”.

Antirasism: Artificiell ideologisk ursäkt för vänsterligister att misshandla folk, gapa och skrika, kasta föremål och bete sig allmänt svinaktigt. Kan också ses som våldsbejakande politisk korrekthet.

Antisionism: Finare ord för judehat, antisemitism, hat mot staten Israel.

Apartheid: Ursprungligen rasåtskillnad i Sydafrika; används numera mest som beteckning för den politik som förs av Israels regering.

Breivik: Den norske massmördaren används som tillhygge mot alla som inte bekänner sig till den hallstämplade politiska korrektheten i frågor som rör islam och invandring; exempel: ”SD har samma värderingar som Breivik”.

Danmark: Vårt dejliga sydliga broderland brukas som avskräckande exempel med betydelsen: så kan det gå när invandringskritiska partier (läs: Dansk Folkeparti) får alltför stort inflytande.

Dansk situation: När invandringskritiker får otillåtet stort politiskt inflytande.

Demokrati: Allt som är bra.

Fascism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; alternativ tolkning: allt som är dåligt.

nelson_rolihlahla_mandela_madiba__by_lordmystirio-d5ru4k6 Madiba: den enda frälsare vi behöver?

Feminism: Koncept om kvinnans frigörelse vilket alla kvinnor såväl som män förutsätts omfatta; vitt begrepp som kan innefatta allt från förespråkande av kvinnors representation i bolagsstyrelser till övertygelsen, att alla män skall hackas sönder med machetes (jag brukar i fråga om exempel som det sistnämnda använda uttrycket ”feminazism”).

Främlingsfientlighet: Tolkning av grekiska uttrycket xenofobi, fruktan för allt främmande; används när någon av något skäl inte vill använda det starkare ”rasism”.

Hat: All form av kritik mot politiskt korrekt politik av typ fri invandring, feminism, HBTQ-kramande etcetera, ofta synonymt med Sverigedemokraternas politik; när vänstern hatar är detta däremot uttryck för ett räddfärdigt engagemang, särskilt när det gäller klasshat som den marxistiska ideologin bygger på.

Homofobi: All kritik av någon eller någonting som har med homosexualitet att göra.

Höger: Omänskligt; allt som är dåligt.

Inkluderande: Luddigt begrepp som närmast används i betydelsen att inlemma någon/några i den så kallade gemenskapen, i motsats till att dela in i ”vi och dom” (se nedan).

Islamofobi: All kritik av någon eller någonting som har med islam att göra.

Järnrör: Beteckning för Sverigedemokraternas politik och/eller värderingar.

Klimatförnekare: Alla som inte bekänner sig till den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp.

Klimatsmart: Att vara k. är att med hull och hår köpa den obevisade teorin om att det pågår en global uppvärmning till följd av mänskliga koldioxidutsläpp och att anpassa sitt liv och sina vanor därefter; i utvidgad betydelse är en k. person någon som är miljöpolitiskt korrekt i allmänhet.

662417_366_180 Pol Pot och resultatet av hans kommunistiska maktutövning i Kambodja.

Kommunism: Egentligen fint begrepp (det betyder ju bara ”egendomsgemenskap”, vad är det för fel med det?) som av ”högern” eller ”fascisterna” används för att misskreditera Vänsterpartiet.

Kränkt: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från att bli misshandlad på grund av sin hudfärg till att bli kallad ”goding” av chefen. Den vida tolkningen av vad det innebär att bli k. har givit upphov till en hel kränkthetsindustri med anknytning till i första hand rättssystemet.

Kulturarbetare: Person verksam inom något som kan anses ha med kultur att göra och som delar den så kallade arbetarklassens värderingar. Klär sig gärna i blåvitrandig skjorta med rundkrage och eventuellt gummistövlar.

Människosyn: Används företrädesvis som tillhygge mot Sverigedemokraterna, vilka förutsätts (givetvis felaktigt) inte dela synen att alla människor i grunden har ett lika stort värde.

Nazism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik med ”rasistiska” konnotationer.

Nazistiskt angrepp: Nazister och kommunister gör upp om att slåss, och när denna uppgörelse förverkligas kallas den n. a. (exempel: händelserna i Kärrtorp den 15 december 2013).

Nelson Mandela (Madiba): Den enda frälsare världen behöver; M.:s förflutna som terroristledare är tabubelagt i sammanhanget.

Opolitiskt nätverk: Frontorganisation bestående av ”vanliga människor” vilka styrs och kontrolleras av en kärna som utgörs av medvetna kommunister (exempel: Linje 17 i Kärrtorp).

Patriarkatet: Feministiskt hjärnspöke om en manlig konspiration som styr världen och alla dess institutioner.

Putin: Elak gubbe i Ryssland som förföljer homosexuella och invaderar Ukraina.

imagesCA73CU2P Putin, elak rysk gubbe.

Rasism: All kritik av svensk och/eller europeisk immigrationspolitik; begreppet r. bygger på den av moderna forskare tillbakavisade tesen, att det skulle förekomma ”raser” inom mänskligheten.

Rysskräck: Skällsord använt för att misskreditera alla som anser att det behövs ett svenskt militärt försvar som skydd mot ett möjligt ryskt angrepp.

Sionism: Egentligen det judiska folkets strävan efter och rätt till ett nationalhem; i politiskt korrekt tappning dock beteckning för varje form av påstådd orättfärdig israelisk aggression och ockupation.

Svensk: Ett tänjbart begrepp som kan omfatta allt från den som har förfäder födda i Sverige sedan stenåldern till envar som nyttjar tunnelbanan i Stockholm.

Tolerans: Heligt ord för framförallt folkpartister som ej endast betyder – vilket är den egentliga meningen – att man bör överse med vissa typer av beteende man själv inte gillar; i den nya, politiskt korrekta betydelsen, innebär t. att man också helhjärtat måste stödja beteendet i fråga.

Vi och dom: Begrepp som i tid och otid används för att beteckna sverigedemokratisk politik, i synnerhet av statsminister Fredrik Reinfeldt; SD förutsätts dela in befolkningen i svenskar och invandrare och ställa ”grupp mot grupp” medan Reinfeldt delar in den i SD:are och icke SD:are.

Vänster: Mänskligt, medvetet, allt som är bra.

Värdegrund: Den sekulära moral alla, efter de religiösa normernas avskaffande, förutsätts bekänna sig till; används ej sällan i syfte att exkludera sverigedemokrater från fackförbund och dylikt.

Fotnot:”Pavlovs hundar”. Hundar som användes av ryssen Ivan Pavlov (1849-1936) vid psykologiska experiment. I dessa reagerade hundarna med ökad salivutsöndring när en klocka som angav att det var matdags ljöd: en så kallad betingad reflex. Pavlov tilldelades 1904 nobelpriset i medicin för sina experiment.

untitledTeckning som föreställer en av Pavlovs bekanta experimenthundar.

Mandela sjunger om att döda vita

11 december, 2013

untitled Ett hjärtligt möte mellan två gamla vapenbröder: Nelson Mandela och Kubas Fidél Castro.

http://www.youtube.com/watch?v=fcOXqFQw2hc

Nelson Mandela har i samband med sin bortgång vid 95 års ålder hyllats som den store demokraten och frihetskämpen, ja nästan som ett helgon. I riksdagen hölls häromdagen en tyst minut för honom. För många i och utom Sydafrika var han verkligen ett sekulärt helgon.

Sant är att Mandela, som kom från den kungliga familjen inom Xhosa-stammen, spelade en betydelsefull roll i samband med Sydafrikas uppbrott från den orättfärdiga apartheid-politiken. Han blev en talesman för försoning och förlåtelse, även om alla ANC-medlemmar inte delade hans åsikter utan mer var intresserade av att slakta än att försonas med den vita befolkningen i landet.

Lika sant är dock att Nelson Mandela hade en annan sida. Han blev i slutet av 1950-talet chef för ANCs militära gren, Umkhonto we Sizwe (MK), som betyder Nationens spjut. Som sådan tog han livlig del i MKs väpnade kamp som icke minst omfattade dödliga angrepp mot vad som betecknades såsom ”mjuka mål”, det vill säga sportanläggningar, teatrar, kaféer, biografer etcetera.

Som framgått av en dokumentär som visats i SVT var Mandela inte någon pacifist. Han vägrade genom hela sin bekväma, 27 år långa fängelsevistelse, ta avstånd från våldet och terrorn. Enligt medarbetare som kom till tals i dokumentären bekymrade han sig föga eller inte alls över oskyldiga offer för ANCs väpnade kamp. Ändamålen fick helga medlen.

untitled ”Demokraten” Mandela och den ledande sydafrikanske kommunisten/stalinisten Joe Slovo knyter nävarna tillsammans.

Jag tycker det är dags för omvärlden att sluta måla upp Mandela som något slags helgon. Via länken överst i den här texten kan ni se och höra Mandela sjunga med i MKs kampsång om att döda vita. Medan han gör det knyter han näven på sedvanligt kommunistiskt vis, en hälsning som var karaktäristisk för den store ”demokraten” Mandela. Och förvisso har vita dödats i Sydafrika.

Det beräknas att över 4000 vita farmare har mördats, huvudsakligen av yngre, svarta män. Det dödliga våldet tenderar att eskalera i takt med att Sydafrika är på väg att utvecklas i riktning mot ett alltmer laglöst samhälle. Våldet mot de vita och den svarta rasism som genomsyrar det sydafrikanska samhället är desslikes contraproduktivt ur ett samhälleligt perspektiv.

Vita farmare betyder mycket för landets ekonomi, liksom vita tjänstemän och byråkrater står för en betydelsefull fackkunskap som går förlorad allt eftersom de får sparken från verk och myndigheter. De ersätts av icke-vita men ofta otillräckligt utbildade och/eller kompetenta personer.

Om det dödliga våldet mot vita farmare:

http://en.wikipedia.org/wiki/South_African_farm_attacks

Mandela kom mycket väl överens med världens kommunistiska ledare som Fidél och Raoúl Castro på Kuba. Vilket inte är märkligt, eftersom han, trots föga framgångsrika försök att hävda motsatsen,  bevisligen var medlem i det sydafrikanska kommunistpartiet, SACP (South African Communist Party).

Via denna länk kan Mandelas terroristiska och kommunistiska kopplingar studeras:

http://www.netcomuk.co.uk/~springbk/enemy.html

Så sörj lagom, alla ni med blödande hjärtan som tror att Mandela var godheten personifierad!

untitled En av ANC omtyckt terrormetod var ”necklacing”: ett bildäck träddes över offrets huvud och tändes på.

Tom Jones uppträder i Israel trots hatkampanj

24 augusti, 2013

1013198_473806532717088_2091369966_n

Trots uppmaningar från Israels fiender om att ställa in en  konsert i Israel avser den walesiske popsångaren Tom Jones att som planerat uppträda i Nokia Stadium i Tel Aviv den 26 oktober i år.

Den som vill kan läsa mer här och dessutom ta del av en intervju Jones gjorde under sitt Israel-besök 1997:

http://www.touristisrael.com/tom-jones-concert-in-tel-aviv-israel/6241/

En gren av den så kallade Palestine Solidarity Campaign har via en online-petition försökt få ”Tjuren från Wales” att inställa sin Israel-konsert. Motiveringen är att Israel begått krigsbrott och ägnat sig åt ”etnisk rensning”. Om Jones begav sig till Israel, hävdar kritikerna, skulle det vara jämförbart med framträdanden av Queen och Elton John i Sun City i dåvarande apartheidlandet Sydafrika på 1980-talet.

Det blir onekligen en smula märkligt när Palestina-aktivister anklagar Israel för etnisk rensning parallellt med att Fatah-ledaren och ”presidenten” i den Palestinska myndigheten, Mahmoud Abbas, förespråkar ett kommande judefritt ”Palestina”.

Det hör också till saken att de palestinier som arbetar i Israel tjänar avsevärt mycket mer där än de skulle gjort i de palestinska territorierna. ”Palestina” är ekonomiskt helt beroende av dessa inkomster liksom av israelisk hjälp och stöd över huvud taget.

tom_jones__bds_Affisch ingående i kampanjen mot Tom Jones planerade Israel-konsert.

Sir Tom Jones har dock varit med förr och känner sannolikt igen en missriktad och lögnaktig kampanj när han utsätts för den. Han har för övrigt uppträtt tidigare i den judiska staten. Förut i år har artister som Barbara Streisand, Cliff Richard och Pet Shop Boys framträtt i Israel.

Jones föddes i Wales som Thomas Jones Woodward 1940. Han adlades 2006. Genombrottet kom med ”It´s Not Unusual” 1965:

http://www.youtube.com/watch?v=QrwO8b9iq34

Biljettpriserna vid Jones konsert uppges landa mellan 70 och 500 U. S. dollar.

Abbas vill se judefritt Palestina

31 juli, 2013

imagesCAN7QTVUAbbas talar under överinseende av gamle terrorprofeten Yassir Arafat.

Den Palestinska myndighetens så kallade president, Mahmoud Abbas, har i ett uttalande klargjort, att han i ett framtida Palestina inte vill se en enda jude:

In a final resolution, we would not see the presence of a single Israeli – civilian or soldier – on our lands.

Uttalandet gjorde i Egyptens huvudstad Kairo inför de förestående fredsförhandlingarna involverande USA, Israel och Palestinska myndigheten och riktades till en grupp bestående huvudsakligen av egyptiska journalister. Nyhetsbyrån Reuters medarbetare Noah Browning skrev följande i ämnet:

http://mobile.reuters.com/article/idUSBRE96T00920130730?irpc=932

Enligt Abbas slutliga lösning skall således ett framtida Palestina vara judenrein, kemiskt fritt från representanter för det judiska folket. Det är oundvikligt att dra förfärande historiska paralleller när man tar del av vad den palestinske ledaren faktiskt sagt.

Konsekvensen av Abbas apartheidliknande förslag till lösning borde i så fall bli, att Israel å sin sida skickar iväg alla palestinaaraber från sitt territorium och utesluter alla arabiska representanter från det israeliska parlamentet Knesset. Sådana åtgärder skulle få förödande konsekvenser för den palestinska ekonomin, som är beroende dels av att Israel pumpar in pengar och förnödenheter, dels av palestinska gästarbetares inkomster i Israel.

Av Israels befolkning beräknas enligt en undersökning som gjordes 2012 20,6 procent vara av arabiskt ursprung. Det innebär i reella tal närmare två miljoner. 16 procent har arabiska som förstaspråk.

Enligt Mahmoud Abbas skall vidare den östra, det vill säga gamla, delen av Jerusalem vara huvudstad i det palestinska riket. Den officiella israeliska hållningen är att ett odelat Jerusalem är Israels huvudstad.

I fredsförhandlingarna representeras Israel av justitieminister Tzipi Livni, som tidigare varit utrikesminister, samt Yitzhak Molcho. Samtalen har mer eller mindre hetsats fram av USAs utrikesminister John Kerry, som satt hård press på den israeliska regeringen och dess premiärminister Benyamin Netanyahu. Denna visade inledningsvis sin goda vilja genom att frige 104 palestinska ”veteraner”, dömda för terrorbrott, ur sina fängelser. Vi får väl se vad allt detta leder till.

hamaskids_gifJudefientlig ropaganda i palestinska Hamas-skolor.

Personligen ställer jag mig utomordentligt skeptisk till alla förhandlingslösningar så länge den jihadistiska terrororganisationen Hamas tillåts kontrollera hälften av det palestinska territoriet (Gaza). Under Hamas domvärjo utbildas småbarn till självmordsmördarbombare, samtidigt som det hetsas mot judar i läroböckerna och på skollektioner. Hamas fortsätter därtill oförtrutet sina raketbeskjutningar mot israeliskt territorium.

Abbas Fatah är inte mycket bättre, och det var inte länge sedan en hög Fatah-representant – Jibril Rajoub – förordade en kärnvapenattack mot Israel. Jag skrev följande om Rajoubs uttalanden på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Som jag ser det måste omvärlden sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin judefientliga folkmordspropaganda, omfattande bland annat försäljning av Hitlers Mein Kampf och det judehetsande falsariet Sions vises protokoll. Samtidigt måste den judiska staten Israels rätt att existera inom säkra och erkända gränser förbehållslöst erkännas. Innan så sker är varje form av fredsfördrag värd mindre än papperet det är skrivet på.

Som alltid tvingas staten Israel, som kämpar för demokratiska och frihetliga västerländska värden i ett Mellanöstern där demokrati är en okänd företeelse, gå en balansgång mellan sitt behov av nationell säkerhet och sitt intresse av att blidka en överväldigande fientlig världsopinion med FN i spetsen. Och som vanligt lär omvärlden rikta långtgående krav på eftergifter från Israels sida. Förhoppningsvis klarar Israel av den balansgången även fortsättningsvis.

imagesCAIBA5TEEn arabisk upplaga av Hitlers Mein Kampf. Storsäljare på de palestinska territorierna.