Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Sverige skämmer ut sig – igen

Vy över Jerusalem från Oljeberget. Foto: Tommy Hansson

Först hjälper Sverige in Saudiarabien, en wahhabistisk kvinnoförtryckarstat, i FNs kvinnokommission (UN Commission on the Status of Women). Därefter röstar vår representant i UNESCO för en resolution som förnekar Israels historiska rötter till Jerusalem. Det är i alla fall viss metod i galenskapen.

Den 19 april 2017 skedde i New York i FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) val till FNs kvinnokommission. Valet gällde en grupp om fem länder – Saudiarabien, Irak, Sydkorea, Japan och Turkmenistan – som hade utsetts av den asiatiska regionen att ingå i kommissionen under perioden 2018-2022. Valet utföll så att 47 länder röstade ja till det aktuella förslaget, sju avstod från att rösta medan inget land valde att rösta nej.

Eftersom USA hade begärt sluten omröstning har det inte framkommit vilka länder som lade ner sin röster. ”Men det är oviktigt”, visste utrikesminister Margot Wallström (S) att berätta. ”Det viktiga är hur vi ser till att få en bra jämställdhetspolitik.” https://www.svd.se/wallstrom-ingen-har-begatt-fel-i-valet-av-saudiarabien

Därav kan vi nog utan större tankemöda sluta oss till, att Sverige tillhörde de 47 länder som stödde den asiatiska regionens förslag. Wallström och UD vägrar alltfort att avslöja Sveriges ställningstagande i omröstningen. Eventuellt, har hon sagt, kommer besked att lämnas i riksdagens utrikesnämnd, där medlemmarna har tystnadsplikt. Hur jämställdhetspolitiken skall kunna förbättras med sådana kvinnliga paradis på jorden som Saudiarabien, Irak och Turkmenistan förtäljer inte historien.

En saudiarabisk kvinna som trotsar landets bilkörningsförbud för kvinnor.

Människorättsorganisationen UN Watch är minst sagt kritisk till invalet av Saudiarabien, som organisationen betecknar som världens mest kvinnofientliga land i vilket det bland annat är förbjudet för kvinnor att köra bil. http://www.etc.se/utrikes/saudiska-kvinnor-trotsar-oacceptabelt-korforbud”Att välja Saudiarabien att skydda kvinnors rättigheter är som att göra en mordbrännare till stadens brandchef”, kommenterade UN Watch´s executive director Hillel Neuer resultatet av FN-omröstningen (min översättning från engelska). https://www.unwatch.org/no-joke-u-n-elects-saudi-arabia-womens-rights-commission/Välj filer

Ett land som inte gömt sig bakom det faktum att den aktuella omröstningen formellt var sluten är Belgien. Belgiens utrikesminister Charles Michel har således beklagat, att hans land valde att stödja bland annat Saudiarabiens kandidatur till FNs kvinnokommission. http://omni.se/belgien-angrar-ja-rost-som-gav-saudi-plats-i-kvinnorad/a/x6eyQ

Belgiske utrikesministern Charles Michel har beklagat att hans land röstade in Saudiarabien i FNs kvinnokommission.

Än mer upprörande i mina ögon var att Sverige i FNs organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO), valde att rösta för en resolution som tillbakavisar Israels överhöghet över sin egen huvudstad, Jerusalem. Omröstningen skedde till råga på allt på Israels självständighetsdag den 2 maj, då den judiska staten firade sin 69-åriga tillvaro.

Enligt UNESCOs resolutionstext, sponsrad av Algeriet, Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar och Sudan, betecknas Israel som ”ockupationsmakt” samtidigt som stadens heliga platser namnges på arabiskt vis. Resolutionen hävdar också att arkeologiska undersökningar i israelisk regi strider mot internationell lag.

Detta alltså sagt om en stad som har en judisk historia som går tillbaka till konung Davids tid för omkring 3000 år sedan, halvtannat årtusende före islams uppkomst. Här en länk till en text jag skrev 2016 om UNESCO och Israel där de judiska respektive arabisk/muslimska anspråken på Jerusalem analyseras och Muhammeds hallucinatoriska ”himmelsfärd” till Jerusalem berörs: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/

Sveriges ambassadör till UNESCO och OECD, Annika Markovic.

Sveriges röst i UNESCO, där ambassadör Annika Markovic basar för den svenska närvaron, stöder på ett uppseendeväckande sätt arabvärldens antiisraeliska agenda. Samtidigt godkänner Sverige på detta sätt en osannolik historieförfalskning som helt bortser från det faktum, att de muslimsk/arabiska helgedomarna på Tempelberget i Jerusalem – al-Aqsa-moskén och Omar-moskén – är byggda ovanpå det heliga judiska templet, vars enda kvarvarande del är den västra tempelmuren vilken i dag utgör judendomens heligaste plats.

Israels utrikesministerium har kallat den svenske Israel-ambassadören Carl Magnus Nesser till sig för att protestera mot Sveriges agerande i UNESCO, där Sverige var det enda landet i Europeiska unionen (EU) som biföll resolutionstexten. Italien, Grekland, Nederländerna, Litauen, Tyskland och Storbritannien yrkade liksom USA på avslag, medan 26 länder avstod från att rösta eller var frånvarande. Resolutionstexten antogs med röstsiffrorna 22-10, vilket var den knappaste röstmarginal med vilken en antiisraelisk UNESCO-resolution antagits.

Det israeliska utrikesministeriets talesman Emmanuel Nahshon betecknade den svenska förklaringen till landets ställningstagande på följande sätt (min översättning från engelska): ”Den svenska förklaringen är ett mästerverk av hyckleri som på ett skickligt sätt leker med antiisraelisk propaganda.” http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Israel-summons-Swedish-envoy-to-protest-UNESCO-vote-on-Jerusalem-489619

Jerusalem på Israels självständighetsdag den 2 maj 2016.

Sveriges officiella förklaring till att landet som enda EU-stat stödde resolutionen var, att texten hade modererats jämfört med tidigare ohöljt propagandistiska varianter och att det därför var rätt att stödja den. Israeliska representanter är som sagt inte imponerade över detta valhänta försök till rättfärdigande av Sveriges systematiskt antiisraeliska hållning.

Som ett resultat av UNESCOs hållning drar Israel även ner på sina redan hårt bantade FN-bidrag. Israels kultur- och idrottsminister, förra brigadgeneralen  Miri Regev, kräver nu att UNESCOs kontor i Jerusalem stängs. http://www.varldenidag.se/nyheter/israel-kapar-fn-bidrag-och-kritiserar-sverige/Bbbqec!hpWx3sc7CRyjEJOIkWLtgA/

Den ende svenske partiledare som mig veterligt kritiserat den svenska Israel-politiken är Liberalernas Jan Björklund: ”Vi har gjort upp med de stora arabiska diktaturerna om en Israel-fientlig röst.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/84jQ2/bjorklund-smaklost-agerande-av-regeringen

Sveriges utrikesminister Margot Wallström är inte välkommen att besöka Israel.

Alldeles oavsett UNESCOs och Sveriges Israel-fientlighet är och förblir Jerusalem en helig plats för det judiska folket i och utanför Israel. ”Nästa år i Jerusalem” är som bekant en traditionell nyårshälsning för judar i diásporan. Den judiske författaren Martin Blecher framhåller i en debattartikel i Aftonbladet under rubriken ”Wallström kan inte få oss släppa Jerusalem:

Ni kan fortsätta spela ert smutsiga spel. Ni kan stolt klappa er för bröstet och kalla er för vad ni vill. Men ni kommer aldrig någonsin att få det judiska folket att släppa taget om Jerusalem igen. http://www.aftonbladet.se/debatt/a/yAG5r/wallstrom-kan-inte-fa-oss-slappa-jerusalem

Jag vill i sammanhanget slutligen erinra om att Margot Wallström 2016 hamnade på åttonde plats på en lista, utformad av Simon Wiesenthal Center, bland världens mest prominenta antisemiter till följd av hennes inställning till Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

 

 

 

 

 

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

 

 Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

 Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

’

 

Apropå Trumps krav på muslimstopp: israeler stoppas i 16 länder

 Donald Trump vill se ett muslimstopp i USA tills den islamska invandringen hunnit utvärderas.

Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump har väckt åtskillig uppståndelse med sitt utspel nyligen om ett stopp för muslimer i USA. http://unitedwithisrael.org/trumps-restriction-policy-not-novel-but-response-is/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=British+Officials+Charged+Israeli+Soldier+with+War+Crimes%3B+Israelis+with+%27Religious+Objects%27+Barred+from+Jordan&utm_campaign=20151213_m128847099_British+Officials+Charged+Israeli+Soldier+with+War+Crimes%3B+Israelis+with+%27Religious+Objects%27+Barred+from+Jordan&utm_term=more_btn_dark_jpg

Utspelet har blivit grundligt nedsablat över hela (arab)världen, bland annat i Saudiarabien. Den saudiske miljardären och medlemmen av kungahuset, al-Walid bin Talal, har kallat Trump ”en skam för hela Amerika” med sitt utspel om ett stopp för muslimer att resa in i USA.

 Prins Talal, som kommer från ett land som inte släpper israeler över sin gräns, rasar mot Trump.

Även Jeb Bush, en av Trumps rivaler om det republikanska partiets nominering som presidentkandidat till valet om ett år, har gått hårt åt Donald Trump vilken inställde en planerad resa till Israel efter sitt antimuslimska utspel: http://uk.businessinsider.com/jeb-bush-donald-trump-israel-politics-2015-12?r=US&IR=T

Man kan se hur man vill på Donald Trumps utspel, men helt ologiskt är det knappast. Det gjordes strax efter det att islamistparet Syed Farook och Nashfeen Malik slaktade 14 amerikaner och sårade ett större antal vid ett center för funktionshindrade i San Bernardino i Kalifornien innan de själva oskadliggjordes.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/04/det-islamistiska-mordarparet-i-san-bernardino-och-rolexkalifen/

Trumps kampanjstab har skickat ut ett pressmeddelande med följande innehåll:

Donald J. Trump is calling for a total and complete shutdown of Muslims entering the United States until our country´s representatives can figure out what is going on.

En logisk fråga är hur den amerikanska regeringen har kunnat undgå att få upp Farook-Malik på sin terroristradar tidigare, trots att det varit känt att de radikaliserats och trots att de rest i bland annat Saudiarabien. Trump har kommit fram till att endast genom att förbjuda muslimer att komma in i USA kan amerikanerna känna sig på den säkra sidan.

När det gäller de förargade reaktionerna på Donald Trumps utspel blir det onekligen aningen parodiskt, då en medlem i det saudiska kungahuset – tillika delägare i den amerikanska bankjätten Citigroup – tar till de stora brösttonerna. Han kommer alltså från ett land som halshugger människor offentligt nära nog på daglig basis och som dömt en bloggare till 1000 piskrapp. Som stenar kvinnor som begått äktenskapsbrott och våldtäktsoffer till döds. Som hugger händer och fötter på tjuvar. Allt i enlighet med den förmedeltida sharialagen.

 Mahmoud Abbas: Palestina skall bli Judenrein.

Företrädare för muslimska regimer bör nog tala väldigt tyst om andras vägran att släppa in oönskade grupper av människor i landet. I skrivande stund finns 16 muslimska stater som inte släpper in personer med israeliskt pass i sina länder: Algeriet, Bangladesh, Brunei, Förenade Arabemiraten, Irak, Iran, Kuwait, Libanon, Libyen, Malaysia, Oman, Pakistan, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Jemen. Jordanien har nyligen utfärdat ett förbud för israeler/judar att resa in i landet med judiska symboler av typ kippa och bönesjal.

Palestinska myndighetens ledare, Mahmoud Abbas, har för sin del klargjort för vem som vill höra på att i ett framtida, självständigt Palestina kommer det inte att finnas plats för en enda jude. Inte nu, inte någonsin. Palestina skall helt enkelt vara Judenrein enligt ledaren för de svenska Socialdemokraternas ”kära systerparti” (Fatah). Såvitt jag känner till har det förekommit väldigt liten om ens någon kritik mot Abbas oförblommerade rasism. Som en jämförelse kan nämnas att i Israel bor cirka 1,2 miljoner araber som har representation i det israeliska parlamentet, knesset.

Till alla som ”öppnat sina hjärtan” eller planerar göra det

 Reinfeldt fick M-väljare att strömhoppa till SD med sin ”öppna era hjärtan”-retorik.

Som bekant uppmanade oss Fredrik Reinfeldt i fjolårets valrörelse att ”öppna era hjärtan” för de stackars flyktingarna. Den dåvarande statsministern klargjorde dessutom att det också var läge att öppna plånböckerna – massinvandringen skulle kräva så gott som alla våra ekonomiska resurser. Plötsligt var inte invandringen den vinstmaskin makthavarna tidigare försäkrat att den var. Sedan dess har 8 procent av moderatväljarna gått över till Sverigedemokraterna.

För närvarande pågår den största folkvandringen i modern tid från, vad det påstås, krigets Syrien. Vem som helst kan av pressbilderna och filmsekvenserna se att en del dessutom kommer från Afrika. Vi uppmanas fortsätta öppna våra hjärtan och plånböcker samt därtill känna ”empati”. Helst skall vi också ta emot flyktingarna i våra hem. Godhetspolitrukerna går på storoffensiv samtidigt som Sverige kollapsar:http://www.gatestoneinstitute.org/6697/sweden-collapse

Skådespelaren Kjell Bergqvist, en av de kändisar som mest högröstat sagt sig ha hjärtat fyllt av empati, har poserat tillsammans med asylsökande samtidigt som han, helt utan sakkunskap, anklagat både Löfven och kommunerna för att inte ”få tummen ur arslet” när det gäller att bistå flyktingar.

Här följer tio punkter som alla vilka ”öppnat sina hjärtan” eller står i begrepp att göra det bör beakta:

* De så kallade flyktingar som kommer hit har först i regel anlänt till länder såsom Turkiet eller Grekland och därefter fortsatt norrut, de flesta med siktet inställt på Sverige eller Tyskland där de fått höra att paradisiska förhållanden väntar. Därmed är den så kallade Dublinförordningen, enligt vilken alla som flyr till Europa måste söka asyl i det första land de flyr till, satt ur spel.

Dessa människor är inte flyktingar i verklig mening utan vad Göran Persson en gång kallade socialturister: de flyr i första hand inte krig och elände utan vill ha bättre ekonomiska och sociala förmåner. http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Du-kan-inte-valja-vilket-land-som-provar-din-asylansokan-Dublinforordningen.html

IS-terroristernas väg från Kalifatet till Europa.

* Risken för att aktivister och anhängare till terrorrörelsen Islamiska staten (IS) finns med bland de invällande massorna är överhängande, och flera sådana har också avslöjats i Ungern och Tyskland. Till Sverige väntas 80 000 – 100 000 flyende från Kalifatets länder, varav 90 procent saknar ID-handlingar. Envar som inte inser vilka katastrofala följder detta kan medföra bör nog också öppna sin hjärna, ej endast hjärta. Ivar Arpi i Svenska Dagbladet förklarar saken så:http://www.svd.se/europa-ar-is-nasta-stora-slagfalt

En indikation på att IS-anhängare funnit sin väg till Sverige är att ett bostadsområde i Göteborg där det bor många svensk-assyrier, Tynnered i Västra Frölunda, utsatts för IS-symboler och slagord av typ ”konvertera eller dö”. Bortsett från IS-anknytningen kommer givetvis också den redan pågående islamiseringen av det svenska samhället att speedas upp ytterligare. http://www.hujada.com/article.php?ar=2714

* Ett i debatten vanligt förekommande argument är, att kring sekelskiftet 1900 emigrerade över en miljon svenskar till främst USA men även i begränsad omfattning till Kanada, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland för att fly undan exempelvis svält, sjukdomar och religiös förföljelse. Därför borde, hävdas det, Sverige ta emot alla flyende människor. Det kan låta som ett bestickande argument, men jämförelsen är ohållbar.

Bara en sådan sak som att de amerikanska myndigheterna noggrant kontrollerade de invandrandes dokument, hälsotillstånd och försörjningsmöjligheter. Ingen svensk sökte sig vägen till Amerika och andra platser i syfte att inhösta bidrag, utan alla var inställda på att själva förtjäna sitt levebröd. Många klarade sig fint i det nya landet, de som inte gjorde det reste hem igen. http://www.popularhistoria.se/artiklar/svenskarna-i-amerika/

 En svensk utvandrarfamilj på plats i Förenta staterna.

* En av de allvarligaste faktorerna när det gäller den pågående, exempellösa invasionen är det faktum är att de nyanlända kommer från områden där våld, krig och terror tillhör ordningen för dagen. De tar med sig konflikterna i hemområdet hit till oss. Icke minst det patologiska judehat som är en del av islam och enkannerligen palestinaarabernas kultur. Asylinvandringen till Tyskland beräknas för året 2015 uppgå till 1,5 miljoner människor varav 920 000 under sista kvartalet. Med familjeåterföreningar kan det bli så många som 7 miljoner. En uppgift gör gällande att asylsökande begår 100 brott om dagen i Tyskland. Brottsligheten bland inkommande araber är redan mycket hög – i dagsläget styr tolv arabiska klaner Berlins undre värld. 2014 misstänktes 38 000 asylsökande för brott.

Polisens resurser räcker helt enkelt inte till för att bemästra den uppkomna situationen och vågar sig ibland inte ut ur sina fordon, eftersom de vet att de kommer att omringas av kanske 40-50 hotfulla och våldsbenägna arabiska eller afrikanska invandrare. Detta är ett välkänt fenomen även i Sverige med dess no go-zoner, där stenkastning mot polis och räddningstjänst är ett populärt nöje samtidigt som det ofta skriks Allahu-Akbar. http://sv.gatestoneinstitute.org/6686/brott-migranter-tyskland

*  Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken och bland fängelsekunderna sedan åtskilliga år tillbaka vet vi redan. http://www.dn.se/nyheter/sverige/invandrare-overrepresenterade-i-brottsstatistiken/ Något som är ganska självklart: det är förenat med betydande svårigheter att bryta upp från hemlandet och hamna i en helt ny miljö, särskilt om utbildningen och de ekonomiska resurserna är sämre än de infödda svenskarnas.

Detta ligger i sakens själva natur. Situationen lär inte förbättras när vi nu så gott som helt utan hämningar tar emot nära nog alla som vill komma hit.

* En särskild typ av brottslighet som exekveras praktiskt uteslutande av invandrare från Mellanöstern-regionen är så kallat hedersvåld. I Sverige har det förekommit flera uppmärksammade fall av ”hedersmord” – de flesta offer har varit kvinnor, men även manliga offer har förekommit. De i familj och släkt styrande männen anser att hedern skymfas om exempelvis en dotter har en svensk pojkvän eller om sonen visar sig vara homosexuell.

Enligt FN sker omkring 5000 hedersmord i världen varje år, men mörkertalet antas vara stort. Bara i det muslimska Pakistan sker enligt Amnesty International 1000 sådana mord varje år. Hedersbrotten kommer med all sannolikhet att öka med den nuvarande massinvasionen av asylsökande. http://gapf.se/hederskultur-och-hedersvald/

* Den svenska polisen har uppgett att ett betydande antal av de människor som kommer hit mer eller mindre går upp i rök. Sedan den 1 september i år har Sverige tagit emot omkring 40 000 personer, men polisen räknar med att lika många inte ansökt om asyl utan ”försvunnit ur systemet”. http://svenska.yle.fi/artikel/2015/10/11/svenska-polisen-manga-flyktingar-forsvinner

En del av dessa har sökt sig till andra länder, men ett okänt antal lever som ”papperslösa” i Sverige. Risken är överhängande att ett okänt antal av dessa kommer att begå alternativt utsättas för brott. Polisen saknar uppenbart resurser att ta itu med detta problem.

 Åklagare Eva Morén har informerat om att den 36-årige eritreanen begick morden i IKEA som protest mot att han inte fick asyl i Sverige.

* IKEA-morden i Västerås den 10 augusti i år, då en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son brutalt knivhöggs till döds, är en direkt följd av den frikostiga svenska immigrationspolitiken. Gärningsman var en 36-årig eritrean som, trots att han redan hade uppehållstillstånd i Italien, ansökt om asyl i bidragsparadiset Sverige.

Han har enligt vice chefsåklagare Eva Morén erkänt att den bestialiska mordhandlingen begicks som en protest mot att han nekats asyl i Sverige. Om svenska myndigheter inklusive polismakten arbetat effektivare och utvisat 36-åringen hade kvinnan och hennes son varit i livet í dag. http://nyheter24.se/nyheter/brott-straff/813694-ikea-mordaren-atalad-yrkas-pa-livstid-och-utvisning

* Som en följd av flodvågen av asylsökande inklusive socialturister och rena lycksökare – samt en och annan flykting – går de svenska kommunerna på knäna. Så hade naturligtvis inte varit fallet om vår ”generösa flyktingpolitik” hade varit en sådan veritabel vinstapparat som den empatistinna godhetseliten inom politik och media hävdat att den var och är. De ankommande skall ha bostäder, försörjningsstöd och om möjligt arbeten, ordnad skolgång och vid behov medicinsk vård; kommunerna klarar inte längre att förse alla med det.

Regeringen Löfven har nu till på köpet deklarerat att den skall börja upprätta tältläger i syfte att ge de hitkommande någon form av tak över huvudet. Ansträngningarna som görs går ut över utsatta svenska grupper såsom pensionärer, ungdomar och hemlösa. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/dalarna/problem-for-kommunerna-nar-flyktingstrommen-okar

Dalai lama: förbättra förhållandena i de flyendes hemländer.

* Sverigedemokraterna har sedan länge förespråkat en kraftig satsning på att hjälpa världens flyktingar på plats i deras hemländer eller närområden via FNs flyktingorgan UNHCR. Detta blir avsevärt billigare än att ta hit så många som möjligt med hjälpbehov till vårt land. Detta påpekades av professor Hans Rosling i den televiserade flyktinggalan ”Hela Sverige skramlar” nyligen, något som gjorde Rosling till persona non grata i somligas ögon. Särskilt sedan han i en intervju uttryckligen givit SDs partiledare Jimmie Åkesson rätt: http://nyheteridag.se/professor-hans-rosling-det-jimmie-akesson-sagt-ar-fullstandigt-ratt/

Även Tibets andlige ledare, Dalai lama, förordar att det bästa sättet för världssamfundet att agera är att förbättra situationen i de länder varifrån människor flyr. Dalai lama är därtill smärtsamt medveten om att massinvandring kan bryta ned ett lands inhemska kultur och traditioner: det är exakt vad som skett genom kinesisk immigration i Tibet. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/18/dalai-lama-vill-hjapa-flyktingar-i-deras-hemlander/

Det som nu pågår är det utan konkurrens mest vidlyftiga samhällsexperiment som makthavarna utsatt vårt land för. Det rimmar väl med det nyliberala idealet om nattväktarstaten, där staten skall ha hand om polis och militär men där i övrigt var och en får klara sig bäst vederbörande kan. Om nuvarande politikeretablissemang får fortsätta hållas kommer den traditionella svenska välfärden, snabbare än vi må ana, vara ett minne blott. Med de hitkommande får vi slutligen också in företeelser som vi trodde tillhörde det gamla, mindre trevliga Sverige – tuberkulos, kackerlackor, vägglöss och kvinnoförnedring är bara ett fåtal exempel.

Liten lathund över det politiskt korrekta fikonspråket

I den politiska debatten utkolporteras i en strid ström av den politiskt korrekta kommuniteten ett antal ord och uttryck som används för att backa upp egna och brännmärka andras argument. Ibland används vissa ord enbart för att signalera särskilda insikter och expertkunskaper. Här följer ett begränsat antal sådana ord och uttryck och mina uttolkningar av dem.

 Godkänd Israel-kritik?

Antisemitism: Uttryck för hemsk nazism om den utövas av vita, förståelig kritik mot staten Israel om den förekommer hos invandrare från Mellanöstern.

Empati: Nödvändig godhetskänsla för exempelvis verkliga eller påstådda flyktingar; kritiker av den pågående asylantinvasionen betecknas som ”oempatiska” och antas ”sakna hjärta”.

Evidensbaserad forskning: Sådan forskning som backar upp de egna åsikterna (evidens=bevis); andras åsikter vilar däremot på undermålig eller obefintlig forskning.

Fascism: Egentligen totalitär ideologi med ursprung i korporativism, socialism och ledardyrkan. Enligt låtsasforskaren Henrik Arnstad är fascism dock allt som har med Sverigedemokraterna att göra.

Forskning visar..: Debattörer klämmer ofta i med att ”forskning visar…” när de vill ge eftertryck åt sina åsikter. Det finns dock ingen anledning att bli imponerad. Forskning kan, som i Einsteins fall, producera saker som relativitetsteorin. Den kan också visa att jorden är platt om forskningen skulle beställas av Flat Earth Society.

 Resultatet av forskning.

Hemvändande IS-svenskar: I 99 fall av 100 araber som deltagit i mord, våld och terror i Irak och Syrien som borde straffas hårt skall vårdas av Socialsverige, anser blödande hjärtan-politiker såsom Mona Sahlin (S) och Anna Kinberg Batra (M); de är nämligen utsatta för olyckliga omständigheter.

Hora: Egentligen prostituerad kvinna, enligt rasifierad svenska kan termen gälla så gott som alla kvinnor utom möjligen de egna mödrarna. Oacceptabelt om det kommer från etniska svenskar, förståeligt om det är personer med invandrarbakgrund som säger det ty då är det kulturellt betingat.

Hjälpa flyktingar på plats: Svårartad, hjärtlös rasism om det kommer från SD. Godhjärtat och konstruktivt om det är professor Hans Rosling som säger det.

Idéburen sektor: Litet svårare och därmed mer ”insatt” terminologi för ”föreningslivet”.

Lika rättigheter för HBTQ: Svenska prideaktivister som viftar med regnbågsflaggor går i taket om du påpekar att äktenskapet per definition är en angelägenhet för en man och en kvinna, men orkar inte bry sig när IS-mördare kastar ner homosexuella från hustak eller Iran hänger dem från lyftkranar.

 Iran hänger bögar. Inte så intressant för Pride-folket.

Moralisk stormakt: Sverige är enligt Stefan Löfven en ”moralisk stormakt” därför att vi skänker 1,5 miljarder kronor till blodtörstiga Palestina-araber som vill utplåna Israel, 20 miljarder till toaletter för Tredje världens kvinnor och hur många miljarder som helst för att vårt land skall få privilegiet översvämmas av muslimska och andra bidragsturister (och ett mindre antal flyktingar).

Människor av kött och blod: Hitkommande verkliga eller förmenta flyktingar; de som vi förväntas hysa ”empati” för. Och alla andra mänskliga varelser, förstås, utom då möjligen sverigedemokrater och därmed jämställda vilka bara är ”små lortar” om vi får tro S-politikern Anna Bohman Enmalm i Södertälje i en debatt med bloggaren i kommunfullmäktige den 28 september.

Neger: Rasistisk kränkning av person med mörk hudfärg om ordet yttras av vit person som exempelvis gatukonstnären Dan Park, raljerande rolighet om den kommer från rasifierad underhållare som Marika Carlsson (”En negers uppväxt”).

 Unga män ”av kött och blod” så långt ögat når…”flyktingar” i Ungern på väg mot Österrike.

Polisen skapar värme och trygghet: Skrivet om sagoläsande poliser på Malmö centralstation. Brottsoffren vars öden polisen inte hinner utreda känner nog inte samma värme och trygghet från den så kallade ordningsmakten.

Rasism: All kritik av den förda svenska immigrationspolitiken.

Sverige blir sju grader varmare (”visar forskning”): Spåmännen och -kvinnorna på SMHI har tagit en ordentlig titt i sina klimatrelaterade kristallkulor efter att först ha kikat på svårt komprometterade FNs klimatpanels datoranimerade förutsägelser för klimatläget om närmare 100 år. Och kommit fram till att det blir sju grader varmare i norra Sverige. Obegripligt att det finns lättlurade människor som tror på skrönorna.

Ta höjd för: Klämmer du i med ”vi måste ta höjd för” den ena eller andra utvecklingen, låter du bra mycket mer sakkunnig än om du bara säger att ”vi måste ta hänsyn” till något.

Utmaningar: När politiker talar om att ”vi står inför utmaningar” menar de i realiteten svåra problem, oftast olösliga sådana.

 Unge regimkritikern Ali al-Nimr, dömd att korsfästas i Saudiarabien.

Vi har den största respekt för islam: Utrikesminister Margot Wallström försäkrade, att regeringen ”har den största respekt för islam” när Saudiarabien tyckte att hon lagt sig i dess inre angelägenheter. Samma islamska samhälle, vars sharialagar dömt en ung regimkritiker till korsfästelse och en bloggare till 1000 piskrapp utan att Wallström eller Löfven sagt flasklock.

Våldtäkt: Oförlåtligt uttryck för det patriarkala samhällets struktur om den begås av en vit, förståeligt om den utförs av personer med invandrarbakgrund på grund av den kulturella kontexten.

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

 

 Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

 En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

 Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

 En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.