Posted tagged ‘Arabförbundet’

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

5 februari, 2016

 

united-nations-nkorea-nuclear Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på
tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

un_moments_trygve_lie Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

TT-lör-fnchefer Välkommen till världens mest omöjliga jobb. Den hälsningen mötte Dag Hammarskjöld när han blivit generalsekreterare i FN 1953. Nu är det dags att utse en ny generalsekreterare till jobbet, som om möjligt blivit ännu mer omöjligt. --- Dag Hammarskjöld, generalsekreterare i FN, erhöll Nobels fredrpris postumt 1961, samma år som han omkom i en flygolycka över Kongo. Hammarskjöld och Karlfeldt är de svenskar som erhållit Nobelpriset efter sin död. Här ses han under en presskonferens i New York 1955. Foto: SCANPIX SWEDEN Kod: 450 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

729 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

un_3Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudi Arabia's King Abdullah and Foreign Minister Al Faisal attend the UN interfaith dialogue at UN headquarters in New York

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

 

Annonser

Svensk plakatpolitik: Wallström fördömer saudisk sharia – har inga problem med Hamas terror

13 mars, 2015

 

images Utrikesminister Wallström och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas (Abu Mazen).

Mycket skulle för ögonblicket kunna sägas om svensk utrikespolitik, men absolut inte att den är vare sig konsistent eller konsekvent. I själva verket läcker den som ett såll. Maken till tafflig utrikesledning har vi aldrig haft.

Det började med att regeringen Löfven gjorde allvar av sin föresats att erkänna ”Palestina” som fullvärdig stat, trots att någon självständig palestinsk statsbildning aldrig existerat i världshistorien och att dagens av palestinaarabiska organisationer kontrollerade områden inte har några oomtvistade gränser. Och trots att där inte finns någon riktig palestinsk regering, bara en papperskonstruktion.

Därtill utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen) en påse pengar innehållande 1,5 miljard  i svenska skattekronor under sitt förlidna besök i Stockholm. Israel svarade med en skur av kritik och kallade hem sin Stockholms-ambassadör för så kallade konsultationer.

Nästa större svenska utrikespolitiska ställningstagande blev att efter mycket förhandsspekulationer säga upp det hittillsvarande avtalet om försäljning av krigsmateriel till den salafitiska shariadiktaturen Saudiarabien, detta trots ymniga varningar från bland andra förre utrikesminister Carl Bildt om att detta skulle skada Sveriges anseende som pålitlig handelspartner. Beslutet kom sedan Löfven utsatts för häftiga påtryckningar från det aggressiva lilleputtpartiet MP.

untitled

När utrikesminister Margot Wallström (S) som inbjuden hedersgäst skulle hålla ett anförande inför Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo  i måndags hindrades hon av saudierna från att göra detta. Som påbröd på detta kom en resolution, där förbundet bland annat gick till rätta med Wallströms kritik mot utdömandet av 1000 piskrapp till bloggaren Raif Badawi enligt sharialagen./Fotnot/

Saudierna och deras medsignatärer i Arabförbundet gick också ut i ett passionerat försvar för sharialagstiftningen, vilken tillämpas extremt hårt i Saudiarabien. Även ”Palestina”, som varit med sedan 1976, sällade sig till Wallströms och Sveriges kritiker. Ett säreget tack för den halvannan miljard man tidigare fått av Sverige, kan tyckas. Och nu har också Saudiarabien hemkallat sitt högsta diplomatiska sändebud.

Expressens ofta insiktsfulle krönikör Eric Erfors skrev på följande sätt i ämnet den 11 mars och pekar också på de grava brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer inom de arabiskpalestinska områdena, framförallt i det av det islamistiska Hamas förtryckta Gaza:

http://www.expressen.se/ledare/eric-erfors/ar-det-har-tacken-for-allt-palestina/

Margot Wallströms kritik mot styret i Saudiarabien, som förvisso är en av världens hårdaste samt även rikaste diktaturer, må förefalla sympatisk. Egentligen är den dock märklig och, som sagt, inkonsekvent. Detta därför att Sverige inte exakt har någon lång och lysande tradition – faktiskt ingen tradition alls – av att kritisera arabisk-muslimska grymheter och förtryck. Däremot har fördömandena duggat tätt mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel.

images2C947TWS Omar Mustafa, socialdemokratisk islamist.

Det är ju sedan lång tid tillbaka ett lika känt som på sina håll föga trovärdigt förnekat fenomen att socialdemokratin är infiltrerad av muslimer och islamister, något som givetvis är ett stort demokratiskt problem för det för tillfället regerings- och statsbärande partiet. Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg riktade inför valet 2014 skarp kritik mot detta, vilket medförde att hon ströks från riksdagslistan.

I en intervju med Värnamo Nyheter den 28 juli 2014 citeras Hägg bland annat så:

Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet. Vi ska hålla extremister borta, det har vi alltid varit bra på tidigare.

Hela intervjun via denna länk:

http://www.varnamonyheter.se/artikel/110210/politisk-islam-viktigare-fraga-an-vinster-i-valfarden

Bland annat pekade Hägg på sunnimuslimska Islamiska förbundets inflytande över S-partiet. Islamiska förbundet, som leds av Omar Mustafa (född 1985), anser att samhället skall formas med islam och sharia som mall. Mustafa valdes den 7 april 2013 in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men pressades att avgå, sedan det framkommit att han bjudit in antisemitiska och homofobiska föredragshållare till förbundet.

Vidare är Broderskapsrörelsen, tidigare sosseriets kristna gren, i dag under ledning av Peter Wejderud och med namnet Socialdemokrater för tro & solidaritet, numera helt i händerna på Islamiska förbundet och i praktiken ett propagandaorgan för islamismen i Sverige. Bland hängivna promuslimska och samtidigt antiisraeliska S-politiker märks partisekretetaren Carin Jämtin samt riksdagskvinnorna Veronica Palm och Hillevi Larsson.

untitled Islamismens ansikte i den svenska regeringen: Mehmet Kaplan (MP).

Även sossarnas koalitionsparti, Miljöpartiet, är inpyrt av islamistiskt inflytande. Nalin Pekgul, som själv är praktiserande muslimsk trosbekännare, lyfter i en intervju med Dagens Samhälle 38:2014 fram det inflytande som utövas av bostadsminister Mehmet Kaplan. Denne, som blev riksdagsman 2006, har tidigare varit ordförande i Sveriges unga muslimer samt presstalesman för Islamiska förbundet.

Pekgul, som var S-representant i riksdagen 1994-2002 och även ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, anser att det är ”förvånande och förfärande” att islamisten Mehmet Kaplan kunde utnämnas till statsråd i S-MP-regeringen. Kaplan blev beryktad för ett uttalande han gjorde under den senaste politikerveckan på Gotland, där han liknade svenska jihadister i Syrien – sammanlagt 400 enligt Carina Hägg – vid svenska frivilliga under Finska vinterkriget.

Intervjun med Pekgul här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/jag-utmanar-starka-krafter-11659

Så hur kan det vara möjligt att de svenska regeringspartierna, båda med en markerat islamvänlig profil, har en så pass avog inställning till det islamiska kungadömet Saudiarabien som för exakt den politik och tillämpar exakt den religion som säkerligen inte bara radikala muslimer utan även muslimer i allmänhet i hög grad uppskattar?

imagesUAXOOG3F ”Svenska” jihadister redo att mörda litet kvinnor och barn.

Man skulle också kunna ställa frågan hur S och MP kan avvisa brutal shariapraktik i Saudiarabien och samtidigt låta hundratals jihadister baserade i Sverige åka skytteltrafik mellan vårt land och Syrien för att delta i den av DAESH påbjudna slakten av civila icke-muslimer. Och hur kan svenska regeringar oavsett partifärg driva en ansvarslös immigrationspolitik som gör det ofrånkomligt att de blodtörstiga sharia-jihadisterna bara blir fler och fler?

Jag tror för min del att den svenska S-MP-regeringen bedriver en vad man kan kalla ”inrikes utrikespolitik”. Man markerar mot Saudiarabien genom en föga statsmannamässig plakatpolitik för att framstå som humana och mänskliga för hemmaopinionen och tvekar därför inte att sätta den svenska exportindustrin på pottan. Parallellt därmed håller man sig till den politiska korrektheten här hemma genom att fortsätta med gränslös massinvandring oavsett följderna.

En annan möjlighet är naturligtvis att den skakiga rödgröna regeringsjuntan helt enkelt är dum i huvudet och inte förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Oavsett vilket har vår så kallade regering på bara några månader gjort sig ovän med såväl Israel som den samlade arabvärlden och därtill retat upp både Ryssland och Turkiet. Ryssarna lär inte bli gladare av att Löfven under sitt besök i Ukraina nyligen lovade den hopplöst inkompetenta och genomkorrupta Kiev-regimen under ledning av en före detta chokladmagnat vid namn Porosjenko ett stödlån på omkring 100 miljoner dollar (cirka 860 miljoner kronor).

Utrikesministern låter sig dock inte nedslås utan säger sig inte ångra någonting. Saudipolitiken var givetvis ”helt rätt” och ett uppslutande bakom ”människovärdet”:

http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-forsvarar-saudipolitiken/

images Palestinsk rättvisa i Gaza: inget som Wallström och Löfven har några problem med.

Människovärdet var dock inte något som bekymrade vare sig utrikes- eller statsministern då de skänkte bort en och en halv miljard kronor av svenska folkets pengar till de palestinaarabiska terroristerna i Hamas och Fatah. Speciellt Hamas tillämpar metoder som inte står Saudiarabiens efter, icke minst gentemot den egna befolkningen.

Fotnot: Arabförbundet bildades den 22 mars 1945 och kan alltså snart fira 70-årsjubileum. Förbundet, att likna vid ett regionalt FN, består i dag av 22 stater och tre observatörsländer inklusive Venezuela. Israel tillåts inte vara med trots att landets befolkning består av araber till 20 procent och har arabiska som ett av de officiella språken.

Folke Bernadotte: han dog med stövlarna på

17 september, 2013

folkebernadotte_833389cGreve Folke Bernadotte af Wisborg.

I dag den 17 september är det jämnt 65 år sedan FN-medlaren greve Folke Bernadotte af Wisborg mördades av judiska attentatsmän i Jerusalem. Greve Bernadotte var en officer och en kristen gentleman och i likhet med på sin tid general Custer och dennes mannar dog han bokstavligen med stövlarna på.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till konung Gustaf Vs bror, prins Oscar, och dennes maka Ebba Munck af Fulkila. Han var därför kusin till dåvarande kronprinsen och sedermera konungen Gustaf VI Adolf. Bernadotte blev även gudson till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som föddes den 30 april 1946. Efter sin gudfar fick ”lillprinsen” namnet Folke. Av föräldrarna fick Folke Bernadotte en kristen uppfostran och fick därmed lära sig innebörden av ord såsom ärlighet, lydnad och punktlighet och vikten av att efter bästa förmåga tjäna sin nästa.

Efter sin studentexamen inledde Bernadotte en utbildning för att bli kavalleriofficer. Under en bal på Lifdragonernas officersmäss i Stockholm drabbades han emellertid av så kallad blodstörtning – hemoptys – och fördes till sjukhus. Hans liv tog därefter en allvarligare vändning. 1928 äktade han den nio år yngre amerikanskan Estelle Manville och kom därför av naturliga skäl att vistas en hel del i Förenta staterna. Paret fick tillsammans fyra söner. Bernadotte hade dessförinnan utom äktenskapet blivit far till en dotter vars mamma var revystjärnan Lillie Christina Ericson (1892-1981).

När Andra världskriget bröt ut 1939 befann sig Folke Bernadotte såsom svensk generalkommissarie vid World Fair (Världsutställningen) i New York. Han innehade  en rad ansvarspåliggande förtroendeuppdrag inom exempelvis Sveriges Scoutförbund, Röda Korset, Simfrämjandet samt Skytteförbundens Överstyrelse (SkytteÖS). Kriget medförde att Bernadotte förständigades att rycka in och ta ansvar för flera humanitära aktioner.

Under krigsåren kom Bernadotte att ägna mycket arbete åt repatrieringen av krigsfångar från olika länder, och i slutet av kriget fick han förtroendet att i Göteborg arrangera en stor utväxling omfattande omkring 11 000 krigsfångar. Han gjorde sig därmed känd som en både skicklig och energisk organisatör och förhandlare. I Röda Korsets tjänst gjorde han vidare en mångfald resor i det krigsdrabbade Europa och lärde på så sätt känna krigets hårda verklighet på båda sidor.

vita-bussarnaSå här kunde en av Bernadottes vita bussar se ut.

Det var krigets avslutande år 1945 som greve Bernadotte svarade för sin mest berömda humanitära insats, då han som chef för en svensk Röda Korset-expedition och på regeringens uppdrag, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler, lyckades befria omkring 15 000 krigsfångar ur tyska koncentrationsläger. Greven hade till sitt förfogande 250 medhjälpare samt 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser i detta mycket riskfyllda uppdrag. 8000 av de befriade fångarna var danskar och norrmän medan 7000 var kvinnor av skiftande nationalitet, bland dessa ett antal av judisk etnicitet.

Den 21 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte av FNs norske generalsekreterare Trygve Lie till medlare i den palestinska konflikten mellan judar och araber. Sedan det brittiska palestinamandatet löpt ut hade det Judiska Nationalrådet med FNs goda minne utropat staten Israel den 14 maj 1948 och i samma stund angripits av Arabförbundets styrkor, vilka till skillnad från judarna icke godtagit FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del.

Folke Bernadotte sattes då in av FN som en sista möjlighet att få till stånd fred och samförstånd. Vid sin sida hade han den  amerikanske statsvetaren och toppdiplomaten Ralph Bunche (1904-71), vilken efter Bernadottes frånfälle tog över dennes medlingsuppdrag och faktiskt lyckades förhandla fram en vapenvila för vilken han belönades med Nobels fredspris 1950.

407px-BuncheRalph Bunche lyckades bättre som medlare än Bernadotte.

I sin självbiografiska bok I stället för vapen (1948) erkänner Folke Bernadotte sin veritabla okunskap om den palestinska frågan men förklarar varför han, efter en viss tvekan, ändå valde att åta sig uppdraget:

Att jag till slut beslöt mig för att acceptera, berodde främst på att jag i följd av frågans allvarliga karaktär icke ansåg mig ha rätt att spara mina krafter.

Folke Bernadotte syntes utåt dock väl lämpad för sitt värv, då han dels hade erfarenhet av internationella förhandlingar, dels perfekt behärskade engelska och franska språken. Han sökte efter bästa förmåga inta en opartisk hållning och lyckades efter någon månads envetet förhandlande förmå de stridande parterna att ingå en första vapenvila. Fortsättningen blev mindre  problemfri, då hans först framlagda fredsplan förkastades av båda parter. Han började dock omedelbart arbeta på en ny.

Slutet för den svenske medlaren kan sammanfattas på följande sätt. Från sitt högkvarter på den grekiska ön Rhodos anlände Folke Bernadotte den 17 september 1948 till Jerusalem. När han efter överläggningar med de judiska myndigheterna i staden körde genom den av judarna kontrollerade så kallade nya staden hejdades hans bil av en jeep.

Folke-BernadotteFolke Bernadotte i en israelisk jeep under sitt medlaruppdrag i Jerusalem. Kort därpå var han död.

En av männen i jeepen gick fram till ett av bilens bakre fönster, bakom vilket Bernadotte och hans franske assistent, den franske översten André Sérot, satt. Mannen öppnade eld med en kpist genom glasrutan och sköt Bernadotte med sex och Sérot med 17 kulor. Båda avled omedelbart. Detta hände klockan 17.30.

Attentatet var noggrant uttänkt och planlagt av den judiska motståndsrörelsen Lehis – även kallad Stern-ligan efter sin polsk-judiske upphovsman Avraham Stern (1907-42) – Yehoshua Zetler, som var ligans operative chef i Jerusalem. Moderata israeliska krafter med premiärminister David Ben Gurion i spetsen skyndade sig att ta avstånd från mordet, men som ett kuriosum kan nämnas att den man som höll i kpisten varmed Bernadotte sköts till döds senare kom att fungera som livvakt åt Ben Gurion.

En mängd militanta judiska kämpar greps i mordets kölvatten. Polisutredningen som följde lämnade emellertid mycket övrigt att önska, och ingen kom att fällas för mordet på Folke Bernadotte. Det kan nämnas att bland medlemmarna i Lehis Jerusalem-kommando som godkände mordanslaget mot Folke Bernadotte fanns Yitzhak Shamir (1915-2012), som långt senare skulle bli Israels premiärminister i två omgångar.

Avraham_Stern_stampDen polsk-judiske motståndsmannen Avraham Stern på israeliskt frimärke från 1978.

Bernadottes stoft forslades i sinom tid tillbaka till den svenska fosterjorden att jordfästas i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm den 30 september 1948. Då var Bernadottes landsman Raoul Wallenberg försvunnen i den sovjetiska Gulagarkipelagen sedan tre år tillbaka – två svenska märkesmän i fredens, frihetens och försoningens tjänst var borta.

Vad som låg Folke Bernadotte i fatet som FN-medlare i Palestina var att han inte hade några förhandskunskaper om situationen i det eldfängda området, vilket han själv villigt erkänner i sin bok enligt ovan. Hans andra fredsförslag i sju punkter innehöll flera delar som djupt förolämpade palestinajudarna och även förtörnade USAs prosionistiske president Harry S Truman, som var mitt uppe i en valkampanj.

Bland annat föreslog den svenske medlaren att den traditionella judiska huvudstaden Jerusalem skulle ställas under FN-kontroll, och att de araber som på Arabförbundets uppmaning flytt från de judiska områdena när Israel attackerades skulle få återvända. Båda dessa förslag var totalt oacceptabla för Israel. Att svensken i samband med aktionen involverande de så kallade vita bussarna hade förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, en av arkitekterna bakom nazisternas judeutrotning, stärkte heller knappast Bernadottes aktier bland patriotiska israeler.

KZ Mauthausen, Himmler mit EigruberBernadottes motpart i förhandlingarna kring de vita bussarna, SS-chefen Reichsführer Heinrich Himmler.