Posted tagged ‘Arbetaren’

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

27 december, 2014

 

untitledRikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

untitled EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

B54IuKKIUAMlh9_

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

B53QpWfCMAIgUDP Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.

 

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

2 mars, 2014

original Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

untitled Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

untitled Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

images3I8J1QAP Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.