Vänsterextrem ”forskare”, miljögalning och Palestina-aktivist som vill spränga oljeledningar

Vänsterextremisten och ”forskaren” Andreas Malm tycker att det är dags att börja spränga oljeledningar.

Låt mig få presentera en av alla dessa ”forskare” det talas så mycket om i allehanda media. Han heter Andreas Malm och är verksam som lektor vid Lunds universitet. Dessutom ägnar sig Malm åt ett ganska vidlyftigt debatterande, där han nyligen väckt uppmärksamhet genom att uppmana miljörörelsen att börja sabotera oljeledningar.

”Den globala miljörörelsen är nästan uteslutande fredlig”, konstaterar Andreas Malm. ”Men nu borde den börja sabotera oljeledningar och lufta stadsjeepar.” https://www.sydsvenskan.se/2020-11-07/lundaforskaren-vill-fa-klimatvanner-att-spranga-gasledningar

Malm menar också: ”Ekologisk krigskommunism är vår enda räddning. Miljörörelsen måste sluta sjunga ‘Idas sommarvisa’ och börja hamra på den fossila domedagsmaskinen.” https://www.etc.se/klimat/andreas-malm-ekologisk-krigskommunism-ar-var-enda-raddning. https://www.etc.se/klimat/andreas-malm-ekologisk-krigskommunism-ar-var-enda-raddning

I Sydsvenskan den 7 november 2020 hävdas att Andreas Malm ”anklagas” för att vara extremist. Fel. Det korrekta förhållandet är naturligtvis att Malm med sina egna uttalanden och skriftliga verksamhet bevisat sig själv vara en våldsbejakande extremist. Det är inte en ”anklagelse” utan ett enkelt konstaterande.

Malm får dessbättre mothugg av sin egen chef, Alf Hornborg, professor vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Hornborg anser att icke-våldet måste vägleda miljörörelsen och att sabotage av oljeledningar skulle leda till en rad oönskade konsekvenser. Han framhåller bland annat: ”Att tillgripa våld är att kapitulera inför samhällets obegriplighet.” Därför, anser Hornborg, är icke-våldet inte förhandlingsbart.

Att känna katastrofen

Andreas Malm förefaller tämligen ensam i sin våldspropaganda. En twittrare som kallar sig Gråtrist Statstjänsteman avfärdar den 8 november 2020 exempelvis sabotage av oljeledningar med följande argument: ”Man får ett helt okontrollerbart utsläpp av gas och restprodukter av förbränning. För att inte tala om stor risk för personskador och egendomsskador för tredje part, de som har egendom nära ledningen.”

Andreas Malm föddes i Fässberg i Mölndals kommun 1977. Han brukar bland annat kallas humanekolog, författare, journalist och politisk aktivist. Wikipedia upplyser om att han har en bakgrund som medlem i vänsterextrema Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) i Stockholm. 2002-09 var han verksam vid tidningen Arbetaren, organ för syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). https://sv.wikipedia.org/wiki/Andreas_Malm

2010 gick Malm över till det lilla trotskistiska partiet Socialistiska partiet och började medarbeta i dess tidning Internationalen. Andreas Malm är en beryktad Israel-hatare och har i olika sammanhang uttalat sitt stöd för den palestinaarabiska terrorrörelsen Hamas i Gaza och islamistiska Hizbollah i Libanon.

Han tilldelades 2003 Björn Afzelius-priset (egentligen Hoola Bandoolas pris till Björn Afzelius minne) för sin aktiva solidaritet med det så kallade palestinska folket. Priset delades ut mellan 2002 och 2011. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bj%C3%B6rn_Afzeliuspriset

Andreas Malm skulle bara vara en i raden av mer eller mindre obskyra vänsterextremister och miljögalningar om det inte vore för hans akademiska fernissa. Malm är i egenskap av universitetslektor knuten till Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Han är också programchef för masterprogrammet i humanekologi. https://www.keg.lu.se/andreas-malm

Han tillhör därmed kategorin ”forskare” som media och politiker plägar hänvisa till när de vill ge extra tyngd åt någon fråga eller åsikt, hur orimlig denna än må vara.  Att han förespråkar rena terrormetoder i den heliga klimat- och miljökampen tycks inte hämma hans akademiska karriär.

Andreas Malms bokproduktion omfattar bland annat titlarna Bulldozers mot ett folk – om ockupationen av Palestina och det svenska sveket (2002), Hatet mot muslimer (2009) samt How to Blow Up a Pipeline (2021).

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

 

Rikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

 EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

 Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.

 

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

 Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

 Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

 Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

 Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.