Folkbildningsmannens roman om Framtidsmannen

Jan Sjunnesson kan väl närmast beskrivas som ett fenomen eller möjligen något av en naturkraft.

Ty hur bör man annars rimligen karaktärisera en man som under sitt numera 57-åriga liv bland annat hunnit med att vara projektledare vid Uppsala universitet, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokareporter, folkhögskolelärare, verksamhetschef vid studieförbund och redaktör för den SD-anknutna nättidskriften Samtiden? Lägg därtill arrangör av alternativ Pride-parad i Rinkeby.

Som om inte detta vore nog driver Sjunnesson med några nära medarbetare även Föreningen Fri Folkbildning, som arrangerar föredrag med oftast utomordentligt intressanta talare, ägnar sig åt författarskap samt dyker då och då upp i TV-rutan. http://sjunne.com/2015/03/24/bildning-folks-och-min/

Författarskapet har bland annat resulterat i romanen Framtidsmannen, som utkom i oktober 2014. Det är en insiktsfull och samtidigt rätt säregen skildring av Sverige under tioårsperioden 2013-2023 och som samtidigt ger en hel del inblickar i indiska förhållanden. Sjunnesson har nämligen personlig anknytning till Indien samt har även varit kampanjledare vid en indisk tankesmedja.

Framtidsmannen är indelad i tre delar. Dessa har som berättare i tur och ordning mediamannen Jack Råstedt, Sara/Sarasvati Matthiasson Pillay samt Lena Barsson, samtliga med nära anknytning till bokens centralgestalt: statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister (”PK”) Matthiasson. Jack är PKs vän och, kan man nog säga, impressario medan Sara/Sarasvati är hans indisk-svenska dotter.  Lena är hans hustru, som i tidernas fullbordan blir Sveriges statsminister representerande Sverigedemokraterna; hon har då efterträtt en viss Jöran Åkerman som partiledare.

Paul-Krister Matthiassons berömmelse inleds med att han genom ett rådigt ingripande stoppar ett islamistiskt terroranslag ombord på ett plan med destination London på Bromma flygplats i Stockholm. Han får då en plastkniv i ögat och tvingas genomgå sjukhusbehandling samt får en svart lapp för det temporärt skadade ögat.

Nämnde Råstedt introducerar Paul-Krister för några vänner som känner varandra via ett hunddagis i Alvik i västra Stockholm och kommer genom informell samvaro med dessa in i politiken, vilken han tidigare i sin egenskap av siffer- och statistiknisse skytt. I detta sällskap träffar han även sin blivande hustru, Lena Barsson, som har kurdiska rötter.

 Jan Sjunnesson introducerar den konservativa debattören Marika Formgren vid ett föredrag i regi av Föreningen Fri Folkbildning. Foto: Tommy Hansson

Att ”PK” Matthiasson kommer att mördas vid 60 års ålder framgår redan i bokens inledning, men innan dess hinner han göra en storartad insats för Sverige och dess folk. Efter den hjältemodiga insatsen mot terroristerna på Bromma flygplats blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler, vilket medför att han av sin arbetsgivare – Arbetsförmedlingen – degraderas till att bli lokal arbetsförmedlare i den uppländska avkroken Knivsta.

Framtidsmannen Paul-Kristers scenario för Sverige fram till 2030 är nämligen inte på minsta sätt politiskt korrekt. Följande komprimerade sammanfattning av hans budskap är hämtad från sidan 14:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I fortsättningen av bokens inledande del med Jack Råstedt som berättare får vi följa Paul-Krister Matthiassons väg till en politisk karriär som riksdagsman för Sverigedemokraterna och livsledsagare till den blivande statsministern Lena Barsson. Vi tvingas också bevittna hans tragiska död med avskuren hals på en avlägset belägen fotbollsplan sedan ett gäng islamister maskerade som fotbollsspelare misshandlat honom.

PKs egen son, vänsterextremisten och proislamisten Anders Lundberg som hatar sin far, var med på ett hörn. Hans roll är dock, liksom mordet på Paul-Krister, betydligt mer komplicerad än så, men jag skall inte avslöja mer här utan det får ni läsa er till själva i slutet av bokens andra del.

 Jor Bagh är en förnäm stadsdel i New Delhi.

I denna möter vi Paul-Kristers 20 år gamla indiska dotter Sarasvati – ett namn hon försvenskar till Sara – som är bosatt i den förnäma stadsdelen Jor Bagh i Indiens huvudstad New Delhi. Dottern var ett resultat av ett impulsivt engångsligg i samband med ett hastigt möte i New Delhi, och unga Sara har inga minnen alls av sin pappa. Sara, som är kristen och katolik, lever i sin traditionella indiska hemmiljö ett tryggt och ombonat liv i familjens och släktens hägn och är mest intresserad av filosofi. Hennes mamma är en relativt hög befattningshavare inom det indiska skolväsendet.

Icke desto mindre nappar unga Sara på en inbjudan att komma till Sverige och börja studera till bergsingenjör vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Därigenom, menar hennes svenska kontakt, professor Erik Karlsson som tillhörde hennes fars vänkrets, skulle hon kunna göra en viktig insats för ett Sverige där det råder en skriande brist på ingenjörer, matematiker och naturvetare. Hon flyttar således till Sverige och bor till en början på det flytande vandrarhemmet Af Chapman vid Skeppsholmen mitt i Stockholm.

Det strular dock till sig ordentligt i umgänget med den betydligt äldre, totalt utflipprade halvbrodern Anders och dennes ljusskygga kumpaner, och till slut känner sig den ordentliga och realistiska Sara så hotad att hon flyttar tillbaka till Indien.

I slutet av denna del av boken blir Sara på svenska ambassaden i New Delhi informerad om vad som egentligen hände under hennes avbrutna Sverige-vistelse. Den som står för denna information är pappans vän, advokaten Lars Berg, samt en aristokratisk sjöofficer med det något märkliga namnet Charle Amiltonne. Det är en historia om islamister och extrema nationalister och framförallt om mordet på Paul-Krister Matthiasson.

Summan av kardemumman blir att Sara Matthiasson Pillay får klart för sig att hon egentligen aldrig var hotad när hon var i Sverige och att hennes halvbror Anders när allt kommer omkring var en rätt reko kille. Hon bestämmer sig därför för att återvända till Sverige och slutföra sin utbildning.

Slutet gott, allting gott, skulle man kunna säga.

Bokens tredje och sista del är betydligt kortare än de två föregående delarna. Det beror möjligen, får man förmoda, på att Lena Barsson är strängt upptagen i sin nya ställning som landets statsminister varför det hon bidrar med är statistik och historik om främst immigration som den framlidne maken lämnat efter sig.

 Låt oss hoppas att denna Sverige-dystopi aldrig blir verklighet!

Dessutom får vi veta att Paul-Krister Matthiasson efter sin dramatiska martyrdöd (som man nog kan kalla den) efter sitt frånfälle hyllas som en hjälte i ett Sverige, som nu är på bättringsvägen med Sverigedemokraterna vid rodret.

Slutet gott, allting gott igen, alltså.

Nu tänker jag inte avslöja mer om bokens handling. Skall jag vara litet kritisk – jag vill helst inte framstå som en okritisk panegyriker och är det inte heller – tycker jag nog att några av bokens smärre språkliga skönhetsfläckar borde ha avlägsnats innan den gick i tryck. Som att det ofta står ”en slags” i stället för det korrekta ett slags; som att Sverigedemokraterna liksom andra partier konsekvent stavas med liten begynnelsebokstav; som att bindestreck saknas när sådana hade varit på sin plats; som att förekommande indiska specialuttryck och förhållanden oftast inte förklaras.

Det här är dock petitesser i sammanhanget. Jan Sjunnessons Framtidsmannen är en flyhänt skriven och komponerad bok som bör vara obligatorisk läsning för alla Sverige-vänner!   

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

 En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

 Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

Mikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

Finland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.
”

Religionspanik efter Svantessons utnämning

Elisabeth Svantesson (M). Ny arbetsmarknadsminister.

Full panik utbröt på Twitter och i andra sammanhang sedan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) utnämnt 45-åriga partikamraten Elisabeth Svantesson till ny arbetsmarknadsminister i den senaste regeringsombildningen.

Svantesson efterträder därmed Hillevi Engström, som blir biståndsminister efter Gunilla Carlsson, sedan Engström klantat till det i samband med avpolletteringen av Arbetsförmedlingens  något märkliga generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist. Reinfeldt hoppas uppenbarligen på att hon skall klanta sig mindre som biståndsminister.

Orsaken till paniken var det faktum att Elisabeth Svantesson varit engagerad i den kontroversiella kristna församlingen Livets Ord samt även i den abortnegativa föreningen Ja till livet.

Svantesson talar på ett möte hos Samfundet Sverige-Israel.

Det kan tilläggas att Svantesson även varit riksordförande i Samfundet Sverige-Israel efter att ha efterträtt moderatveteranen Gunnar Hökmark på den posten. Svantesson efterträddes som ordförande i Samfundet i år av kristdemokratiska riksdagskvinnan Annelie Enochson. Regeringenskabinettet hyser därmed åtminstone tre uttalade Israel-vänner; förutom Elisabeth Svantesson även EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och handelsminister Ewa Björling (M). Vilket nog kan behövas som motvikt till Israel-skeptiske utrikesministern Carl Bildt (M).

Jag tycker det hedrar ateisten Reinfeldt att han hade kuraget att utse en frireligiös abortmotståndare och Israel-vän till statsråd. Religion är ju något som många svenskar, kanske särskilt politiskt verksamma sådana inklusive Reinfeldt, inte riktigt begriper sig på. De har för sig att alla religiösa personer är onormala typer och per automatik hallelujaropande bibelviftare som lever kvar på 1800-talet. I USA är det snarare tvärtom – här anses det vara udda att inte vara troende. icke minst inom politiken.

EU-minister Birgitta Ohlsson: Israel-vän i regeringen.

Om man förstås inte är en namnkristen heterofob pajas som skriver blasfemiska böcker om Jesus och heter Jonas Gardell. Eller om man är islamistisk riksdagsman för M som är för månggifte och tycker att kvinnan skall hållas kort och heter Abdirizak Waberi. Eller är socialdemokratisk islamist/antisemit och heter Omar Mustafa. Då kan den religiösa övertygelsen möjligen överses med till nöds. Förklara logiken i detta, den som kan – jag kan det inte.

Abortkritik är sannolikt ännu fulare än att vara kristet troende, även om de flesta abortkritiker är kristna. Den som hävdar att det lilla oskyddade mänskliga livet i moderskötet är värt att bevaras och skyddas betraktas av den politiska klokskapen som svårartade kvinnomotståndare. Observera om man inte kommer från Mellanöstern och därmed är kulturellt oantastbar. Då är det obegränsad tolerans som anbefalles.

De som nu hoppar på Elisabeth Svatesson borde besinna att religionsfriheten är inskriven i grundlagen och gäller, överraskande nog, även för regeringsmedlemmar. Dessutom torde Svantessons möjligheter att sprida Jesu evangelium i arbetsmarknadsdepartementet vara skäligen begränsade.

Annelie Enochsson: Israel-vän utanför regeringen.

Om den irrationella rädslan för religion har jag tidigare skrivit följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/