Litet om Jom kippur – Försoningsdagen

Många judar brukar samlas vid Västra tempelmuren i Jerusalem på Jom kippur.

Med början vid solnedgången den 15 och till solnedgången den 16 september 2021 firar judar i Israel och över hela världen Jom kippur eller Försoningsdagen. Denna högtid infaller tio dagar efter det judiska nyåret Rosh hashana; innevarande år räknas som år 5782 enligt traditionell tidräkning. https://jfst.se/judendom-judar/judiska-helgdagar/jom-kippur/

I 3 Moseboken anges hur Gud upplyste Mose om de judiska högtiderna. Om Jom kippur kan vi i 3 Moseboken 16:29-31 läsa följande:

”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utföra något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur räknas som den viktigaste och mest allvarliga av alla judiska helgdagar men också som den gladaste: det är ju den dag då Gud förlåter alla synder för den som djupt ångrar sig. Fordomdags samlades de troende i Jerusalems heliga tempel, då prästerna inte ståtade i sin vanliga ornat utan var enkelt klädda.

Sedan den romerska ockupationsmakten rivit ned templet år 70 AD – då Vespasianus var kejsare – och medfört dess skatter som krigsbyte till Rom firade judarna högtidsdagen genom fasta, böner och botgöring. Arbete, bad och sexuellt umgänge är inte heller tillåtna. Den troende reflekterar över det som varit, ber Gud om förlåtelse och lovar att bli en bättre människa.

I dagens Israel håller synagogorna gudstjänster hela dagen. Många uppsöker därtill den Västra tempelmuren, som är det enda som återstår av det andra templet som också kallas Herodes tempel (det första uppfördes under Salomos tid som konung år 967 före Kristi födelse men förstördes cirka 400 år senare av den babyloniske konungen Nebukadnessar II). https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel

Både vid nyårsfirandet och högtidlighållandet av Jom kippur blåses i en shofar, ett vädurshorn. Gamla, sjuka samt havande kvinnor eller kvinnor som nyligen fött barn undantas från fastandet och späkandet.

Israels försvarsminister Moshe Dayan och general Ariel Sharon på Suezkanalens västra bank i Egypten under Jom kippur-kriget.

Det fjärde Arabisk-israeliska kriget 6-25 oktober 1973 brukar även, förutom Oktoberkriget, kallas Jom kippur-kriget då det utbröt just denna helg – eftersom högtiden sammanföll med den muslimska fastemånaden ramadan är en alternativ benämning Ramadankriget.

De israeliska militärstyrkorna var oförberedda på det arabiska angreppet lett av Egypten och Syrien men lyckades omsider – troende säger att detta berodde på Guds aktiva ingripande – slå tillbaka aggressorerna. När kriget i efterhand analyserades blev det räfst och rättarting i de israeliska leden, och såväl premiärminister Golda Meir som försvarsminister Moshe Dayan tvingades avgå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jom_Kippurkriget

Lyckad ambassadceremoni i Jerusalem trots Hamas-terror vid Gaza-gränsen

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu tackade president Donald Trump för att ha förverkligat Jerusalem Embassy Act 23 år efter dess tillkomst. Till vänster USAs ambassadör David Friedman.

Den 15 maj såg jag i SVT en palestinaarabisk företrädare med darr på stämman stå och prata om 52 ”martyrer” vilka dödats av israeliska försvarsstyrkor vid gränsen mellan Gaza och Israel. Han försökte också tuta i tittarna att de protesterande är ”fredliga demonstranter”.

Det är alltså dessa uppemot sammanlagt 40 000 ”fredsälskare” som anlänt till den israeliska gränsen och kastat brandbomber och handgranater, tänt på omkring 10 000 bildäck och med våld sökt forcera gränsbarriären. Det märkliga är att, såvitt jag känner till, de länder och organisationer som kommenterat händelserna enbart haft kritik för Israels agerande och inte med ett ord uppmanat de Hamas-ledda våldsverkarna att sansa sig eller skyllt våldsutvecklingen på Hamas.

Ett undantag är dock Australiens premiärminister Malcolm Turnbull, som placerar hela skulden där den hör hemma – hos Hamas: ”Blame Hamas for Gaza deaths.”.http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28087

Faktum är att Gaza-borna står inför en humanitär katastrof just till följd av de ack så ”fredliga” demonstranternas aktioner. Således har Hamas-ledda sabotörer förstört bränsleterminalen Kerem Shalom belägen vid den enda gränsövergång där bränsle kunnat importeras från Israel till Gaza (så mycket för Israels omskrivna ”blockad” mot Gaza). Enligt FN-kontoret Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA) måste alternativ snabbt hittas, eljest kommer Gazas befolkning drabbas av bränslebrist för sjukhus, vattenpumpar, sophantering och andra vitala samhällsfunktioner. https://worldisraelnews.com/un-warns-of-collapse-of-gaza-services-after-hamas-destroys-fuel-depot/

Israels försvarsminister Avigdor Liberman har godkänt de israeliska försvarsstyrkornas, IDF, rekommendationer att tills vidare stänga gränsövergången. Den avses hållas stängd tills skadorna för upploppen kunnat repareras. De palestinaarabiska protesterna har hittills lett till att ett halvt dussin lastbilar som forslar varor och utrustning inklusive bränsle från Israel till Gaza stoppats. Så kan det gå när driften att förstöra och riva ner vinner över det sunda förnuftet. Några tidigare stängda gränsövergångar har emellertid åter öppnats. http://edition.cnn.com/2008/WORLD/meast/06/29/israel.gaza/index.html

Tre av de Hamas-krigare som eliminerats av de israeliska försvarsstyrkorna.

Förhör med tillfångatagna gränsterrorister har avslöjat att beväpnade våldsverkare enligt order från Hamas skulle försöka forcera gränsen, ta sig in i Israel och där begå våldshandlingar mot den israeliska befolkningen samt förstöra infrastruktur. Det kan nämnas att enligt israeliska källor minst 24 av dödsoffren för oroligheterna var militanta medlemmar i Hamas militära förgreningar. Förhören visade också på vidden av Hamas syftemål med upploppen: http://www.virtualjerusalem.com/news.php?Itemid=28081

1. Hamas instruerade vid upploppens begynnelse den 30 mars villiga aktivister att klippa upp gränsstängslen, stjäla övervakningskameror och störa IDFs verksamhet före den så kallade Nakbadagen den 14 maj (Israels självständighetsdag betecknas enligt palestinaarabisk terminologi nakba, katastrof).
2. Hamas eftersträvar att aktiviteterna i internationella media framställs som ett ”folkligt uppror” av fredligt slag som utsätts för israeliskt våld.
3. Hamas militärpersonal blandar sig med civilbefolkningen vid gränsen och leder samt tar aktiv del i våldshandlingarna.
4. Hamas förser demonstranterna med brandbomber och bildäck och hjälper dem att sätta eld på de senare. Hamas-personalen försöker också motivera demonstranter att forcera gränsen och ta sig in i Israel.

Den som vill kan läsa mer om palestinaarabernas version av Nakbadagen och vad som verkligen hände den 14 maj 1948 här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

En av de fredliga demonstranterna i aktion…

Terrorn vid Gaza-gränsen kunde inte hindra den ceremoni som hölls på Israels 70-årsdag den 14 maj i syfte att markera USAs omskrivna ambassadflytt från Tel Aviv till Amona i Jerusalem. ”We are here in Jerusalem and we are here to stay”, förkunnade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som tackade president Donald Trump för att äntligen ha genomfört den amerikanska kongressens Jerusalem Embassy Act från 1995.

USA representerades av ambassadör David Friedman, finansminister Steven Mnuchin, biträdande utrikesminister John J. Sullivan, presidentens rådgivare Jared Kushner samt dotter Ivanka Trump. Medan presidenterna Clinton, Bush den yngre och Obama pratade om flytten agerade Trump och infriade därmed ännu ett vallöfte. https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Representanter från 32 länder deltog i ceremonin: vilka dessa var framgår av nedanstående tablå hämtad ur den israeliska tidningen Haaretz:

32 länder från alla delar av världen deltog i ambassadceremonin i Jerusalem den 14 maj 2018. https://www.haaretz.com/israel-news/these-countries-participating-in-israel-s-gala-for-u-s-embassy-move-1.6077598

Sveriges utrikesminister Margot Wallström – persona non grata i Israel och utnämnd till en av världens mest prominenta antisemiter av Wiesenthalcentret i Los Angeles 2016 – tillhör dem som skyllt det dödliga våldet på Trumps beslut att flytta USAs ambassad till Jerusalem. USAs FN-ambassadör Nikki Haley har emellertid påpekat, att de våldsamma oroligheterna i Gaza inte är en följd av ambassadflytten utan planlades av Hamas med stöd av Iran långt tidigare.

Haley har vidare framhållit att Israel, trots de litet över 100 dödsoffren sedan oroligheterna sparkade igång den 30 mars i samband med den så kallade Landdagen, agerat med anmärkningsvärd återhållsamhet gentemot mörkra krafter som egentligen bara varit intresserade av att slakta så många judar som möjligt.

Hon framhöll vidare i FN att Israel har en självklar rätt att fred sitt territorium: ”I ask my colleagues here: who among us would accept this type of acting on your border? No one would. No country in this chamber would act with more restraint than Israel has.” https://www.washingtonpost.com/world/national-security/un-security-council-meets-to-discuss-violence-along-the-israeli-gaza-border/2018/05/15/9599baae-583e-11e8-858f-12becb4d6067_story.html?noredirect=on&utm_term=.ab849f00af90

Fotbollsklubben Beitar Jerusalem hyllar president Trump genom att byta namn till Beitar Trump Jerusalem.

Detta borde vara självklarheter och kunna förstås av varje civiliserad nation. Trots detta har såväl Storbritannien som, av alla länder, Tyskland begärt att det företas en ”oberoende utredning” av händelserna. Starkaste reaktionen har dock kommit från Turkiet – landets blodbesudlade diktator Recep Tayyip Erdogan har utvisat såväl Israels som USAs ambassadörer samt den israeliske generalkonsuln i Istanbul, varpå Israel svarade med att utvisa motsvarande diplomater från Turkiet. https://www.haaretz.com/israel-news/turkey-expels-israel-s-ambassador-due-to-gaza-death-toll-1.6092965

På hemmaplan har Sverigedemokraterna befäst sin ställning som riksdagens mest Israel-vänliga parti genom att i en debattartikel författad av riksdagsledamöterna Björn Söder, Julia Kronlid, Josef Fransson och Markus Wiechel förorda att också Sverige överflyttar sin ambassad till Israels huvudstad. Även KD har i princip samma inställning men vill att en sådan åtgärd skall vidtagas först efter överläggningar mellan israeler och palestinaaraber. http://www.varldenidag.se/nyheter/sd-vill-flytta-sveriges-ambassad-till-jerusalem/repqln!66HD@W9syacSU8YovyNNEQ/

Det var 2005 som Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon tog det djärva steget att låta palestinaaraberna själva styra Gaza. Sedan Hamas valdes att styra området har den Iran-stödda islamistgruppen tackat Israel genom en aldrig upphörande ström av hatfylld retorik och terrorhandlingar. En favoritmetod har varit att använda de egna barnen som mänskliga sköldar, något som i gränsupploppen ledde till ett spädbarns tragiska död. https://en.wikipedia.org/wiki/Israeli_disengagement_from_Gaza

Ett av den israeliska premiärministern Golda Meirs mest berömda citat är detta: ”Fred kan det bli först när palestinierna älskar sina barn mer än de hatar oss.” Att döma av utvecklingen är detta mycket långt ifrån att realiseras. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/03/golda-meir-israels-jarnlady/

Konflikt Hamas – Palestinska myndigheten om palestinsk stat: terrorn fortsätter

http://news.xinhuanet.com/english/world/2014-12/23/c_133874574.htm

Medan den Palestinska myndigheten (PM) fortsätter sina ansträngningar att få ”Palestina” erkänt som en självständig stat med FNs godkännande, lyckas man inte dölja att det råder djup oenighet mellan dess båda huvuddelar, det islamistiska Hamas och det sekulära Fatah.

 Hamas Sami Abu Zuhn kräver att Abbas drar tillbaka förslaget om palestinsk stat.

Strax före jul uppmanade Hamas talesman i Gaza, Sami Abu Zuhn, den Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas (Abu Mazen) att dra tillbaka det resolutionsutkast som kräver att Israel drar sig tillbaka från Judéen och Samarien (”Västbanken”) till i slutet av 2017.

Palestinska myndighetens plan är att överlämna resolutionsförslaget till FNs säkerhetsråd i slutet av 2014. Nu hävdar dock Hamas enligt den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att förslaget ”inte representerar ett konsensus bland det palestinska folket”.

Se länken överst för mer information.

Att terrorrörelsen Hamas är oense med Fatah i frågan är ingen nyhet. Hamas, som styrt Gazaremsan med järnhand sedan 2006 efter det att området av Israel på initiativ av dåvarande premiärministern Arel Sharon överlämnats till palestinaaraberna i slutet av föregående år, har som målsättning att utplåna Israel från kartan och är inte intresserat av att fastställa några gränser mellan Israel och ”Palestina”.

Palestinaarabernas kommunistiska fraktion, the Democratic Front for the Liberation of Palestine (DFLP), instämmer i Hamas motstånd mot den Palestinska myndighetens förslag i både dess ursprungliga och korrigerade form, då organisationen anser att det ger en ”förvirrande bild” av situationen. DFLP kräver vidare att PM inbjuder samtliga palestinaarabiska fraktioner att diskutera frågan.

 Bilden ljuger. Det knakar i själva verket rejält i fogarna i relationen mellan Hamas Ismail Haniyeh och Fatahs Mahmoud Abbas.

PM-ledaren Mahmoud Abbas hotade i sin tur under ett besök i Algeriet att om inte resolutionen föreläggs FNs säkerhetsråd för omröstning som planerat, kommer ”palestinierna att tvingas till nödvändiga politiska och legala beslut”. Abbas hotade också att inte återuppta de diplomatiska förbindelserna med Israel om den aktuella resolutionen faller i FN: ”Vi kommer inte längre att förhandla med den israeliska regeringen som då kommer att tvingas uppfylla sitt ansvar som en ockupationsmakt.”

Om Abbas uttalanden se nedanstående länk:

http://www.jta.org/2014/12/23/news-opinion/israel-middle-east/abbas-palestinians-wont-deal-with-israel-if-statehood-resolution-falls

”Vi accepterar inte några ultimatum”, har Israels premiärminister Benyamin Netanyahu klargjort samtidigt som han kritiserat den Palestinska myndighetens militanta hållning visavi FN som Netanyahu menar skadar Israels säkerhet och inte främjar en verklig fred:

I den verklighet där islamsk terror når jordens alla hörn, kommer vi att avvisa varje försök som skulle placera terrorismen inuti vårt hem, inom staten Israel.

Samtidigt fortsätter den palestinaarabiska terrorismen att plåga israeliska medborgare, som fått vidkännas såväl raketanfall från Gazaremsan in i södra Israel som personagrepp.

 I den här bilen, som brandbombades av terrorister, satt 11-åriga Ayala Shapira som fick svåra brännskador.

Arabiska terrorister slängde nyligen en molotovcocktail på en bil som en 11-årig flicka och hennes pappa färdades i mellan städerna Ma´ale Shomron och El Matan i Samarien, varvid flickan – Ayala Shapira – ådrog sig tredje gradens brännskador. Hon ligger för tillfället medvetslös i respirator och svävar mellan liv och död. Hennes pappa klarade sig med mindre brännskador.

Dagen efter detta illdåd knivhöggs två gränspoliser i Jerusalems gamla stad efter morgonbönen i Al-Aqsa-moskén. Poliserna fick lyckligtvis endast lättare skador. Polisen letar fortfarande efter knivmannen.

Antisemitisk störtflod efter Löfvens kommentar

 Stefan Löfven träffar en ung jude under ett besök i Malmö nyligen.

Efter ett uttalande av S-ledaren Stefan Löfven om Gaza-konflikten – där Löfven bland annat framhåller Israels rätt till självförsvar – kom en störtflod av minst sagt kritiska kommentarer. ”S-ledaren får kritik efter inlägg om Gaza”, heter det i en TT-notis i ämnet.

Det är till att skönmåla. I själva verket är en hel del av de flera tusen kommentarerna – Löfven fick också omkring 3000 gilla-markeringar –  uttryck för en besinningslös antisemitism, vilken av kommentatorernas namn att döma till mycket stor del måste anses vara importerad.

Så här skrev Stefan Löfven:

Nu fler än hundra döda palestinier och över 700 missilattacker mot Israel. Hamas bär ansvar för att stoppa den dagliga raketbeskjutningen. Den upptrappade situationen efter kidnappningen av tre israeliska ungdomar måste brytas. Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig. Det är en enorm tragik att våldet eskalerar. Det är de civila som drabbas hårdast. Äntligen ett enigt FN-säkerhetsråd som uppmanar till nedtrappning och eldupphör. Dödandet, ockupationen och våldet måste få ett slut. Parterna bär ansvar för att återvånda till förhandlingsbordet.

En kommentar som jag, och säkert de flesta nyktra bedömare med mig, ser som försiktig och nyanserad. Det är uppenbart att Löfven inte velat trampa på några ömma tår. Så fort S-ledaren knackat ner sista punkten i sin kommentar bröt dock helvetet löst.

 En Hamas-raket har slagit ner i den israeliska staden Sderot.

Några av kommentarerna ter sig vid en jämförelse tämligen hovsamma. Robin Rodrigues  skrev exempelvis: ”Palme vrider sig i graven. Avgå.” Och det har man väl rätt att tycka om man nu uppskattar Olof Palmes och Sten Anderssons Israel-kritiska linje. Här följer dock några av de kommentarer som inte hänvisas till i TT-telegrammet och som talar för sig själva:

Alen Abdic: ”Stefan Löfven din gris! Äckliga människa. Hjärtlösa jude!”

Ibbe All In: ”Di äckliga jude älskare, Slakta varenda jude som finns på denna planet, tortera alla ungarna eller vuxna så som dom gör nere Palestina, öppna inte din käft för du är jude älskare, du vet inte ett skit sin smutsiga jude älskare!”

Orpheus Gang: ”just nu vill jag ha tillbaka HITLER bara för att han dödade judar.”

Gazz Qoroll: ”Din äkliga idiot gå å dränk dig din jude fitta.”

Faisy Zein: ”Stefan, jävla jude ska drick ditt blod.”

Ibbe Alsadi: ”Din horunge knulla hela din stam vad är det för skit snack gå läs på först sen kan du kommentera din horunge jävla fitta.”

Se där ett axplock av alla direkt ärerörigt vulgära utlåtanden på dålig svenska efter Stefan Löfvens nyanserade kommentar på Facebook. Jag har valt att inte rätta dem språkligt. Etablissemangsmedia låtsas dock som om Löfven enbart drabbats av ”kritik” och vill inte kännas vid det skenande judehat som kommer till uttryck i kommentatorsfältet.

Sannolikt så därför att man är rädd för att det skulle kunna uppfattas som ”rasistiskt” att återge vad en del av kommentatorerna verkligen skrivit. Inställningen brukar vara, att personer med utländsk bakgrund är som stora barn som måste skyddas från sina egna dumheter.

Nu kan vi väl förvänta oss att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson beordrar sin famösa så kallade researchgrupp, till del bestående av dömda brottslingar på den extrema vänsterkanten, att spåra upp några av dessa näthatare och hänga ut dem i offentlighetens ljus, precis som man gjorde med invandringskritiska nätkommentatorer?

Nej, knappast – hatare med invandrarbakgrund skall behandlas med silkesvantar, särskilt när man  ger sig på det förhatliga Israel. Som Expressen, i motsats till en vanlig missuppfattning, inte har särskilt mycket till övers för.

 Hamas och andra islamister förfäktar en naziinspirerad ideologi.

Israel har klargjort att man struntar i omvärldens krav på att avbryta sina pågående militära operationer mot Gaza i ett försök att få ett slut på de ständiga raketbeskjutningarna mot civila områden i Israel och i bästa fall tillfoga Hamas ett dödligt slag. Detta är med all säkerhet en riktig bedömning av läget. Det är, som Ulf Öfverberg skriver i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet den 14 juli, Hamas som är problemet – inte Israel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hamas-ar-problemet-inte-israel_3745546.svd

Öfverberg, som är ordförande i Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelning, framhåller bland annat:

Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden.

Ulf Öfverberg konstaterar vidare att Hamas inställning inte har ”det minsta att göra med de israeliska bosättningarna på ockuperad mark” samt hänvisar till det faktum att Israel, på dåvarande premiärministern Ariel Sharons order, utrymde Gaza i augusti 2005 och att det sedan dess finns vare sig israeliska militärer eller civila i området.

Ändå har Hamas fortsatt ösa in raketer och granater mot civila områden i Israel: sedan Hamas kom till makten har cirka 9000 raketer och 5000 granater avfyrats, oftast från avfyringsramper belägna mitt i civila bostadsområden. Till skillnad från Israel struntar Hamas fullständigt i om den egna befolkningen kommer till skada, antingen genom egna raketer och granater som av misstag träffar egna områden eller genom israeliska attacker mot avfyringsplatserna. Strängt taget gynnar det Hamas ju fler av de egna som dödas, eftersom man då kan beklaga sig över hur grymma israelerna är.

Nu har Stefan Löfven kommit till den inte särdeles uppseendeväckande slutsatsen, att Mellanösterns enda demokrati – som därtill kämpar för våra egna värden om frihet och demokrati – faktiskt har rätt att försvara sig när man blir attackerad. Det hedrar honom att han, som han nyligen förklarat, står fast vid sin ursprungliga Facebook-kommentar:

http://www.skanskan.se/article/20140714/TTINRIKES/307149938/1163/-/loumlfven-staringr-fast-vid-facebookinlaumlgg

Utrikesminister Lennart Bodström, PLO-ledaren Yassir Arafat och statsminister Olof Palme vid en officiell middag på 1980-talet.

Återstår att se hur vänstern i och utanför det socialdemokratiska partiet reagerar på detta. Det skulle vidare vara intressant att veta hur Löfven ser på det faktum, att S ”kära systerparti” Fatah för tillfället ingår i en palestinsk ”regering” tillsammans med det terroristiska Hamas. Och när kan vi vänta en kommentar från vår mestadels ”Palestina”-vänlige utrikesminister Carl Bildt (M), som vanligen har ett välsmort munläder, om situationen i Gaza?

Som jag ser det avviker Löfven knappast från den så kallade Palme-Andersson-linjen – också dessa ”Palestina”-vänner hade förmodligen tvingats vidgå, att en part som blir angripen faktiskt har rätt att försvara sig.

Till och med om denna part heter Israel.

 

 

 

 

 

 

Laglöst i palestinska territorier – Al-Qaida i Gaza

Palestinska polisens klagan över omild behandling enligt palestinsk karikatyr…

Enligt en rapport från den palestinska Independent Commission for Human Rights (ICHR) nyligen har den Palestinska myndigheten och Hamas systematiskt våldfört sig på de mänskliga rättigheterna på Västbanken och i Gazaremsan.

Rapporten, vilken helt har ignorerats av etablissemangsmedia och organisationer för mänskliga rättigheter i västvärlden, hävdar att tio palestinaaraber dog under januari 2014 som en följd av anarki, laglöshet och missbruk av vapen. ICHRs rapport räknar även upp fall av tortyr och annan form av misshandel i fängelser som administreras av Palestinska myndigheten och Hamas.

ICHR vill fästa uppmärksamheten på palestinska civilas utsatta situation i områden som kontrolleras av palestinaarabernas organisationer. Här en länk till organisationens hemsida:

http://www.ichr.ps/en

Anledningen till att vittnesmål av den här typen ignoreras i väst är, enligt en analys av Gatestone Institutes Abu Toameh, den hävdvunna uppfattningen, att den judiska staten Israel svarar för allt ont som förekommer i regionen. Att palastinaaraberna skulle kunna göra något dåligt eller att Israel skulle kunna göra något bra finns helt enkelt inte på kartan bland etablerade media, kyrkor, biståndsorganisationer med flera aktörer. Allting är Israels och/eller den så kallade sionismens fel.

ICHR har angivit att man under januari tog emot 56 klagomål om tortyr och misshandel i palestinska fängelser – 36 i det av den islamistiska terrororganisationen Hamas kontrollerade Gaza, 19 på Västbanken (Judéen och Samarien enligt traditionellt judiskt synsätt) som styrs av Palestinska myndigheten och Fatah. ICHR har även mottagit otaliga klagomål om olagliga arresteringar av palestinier som utförts av Palestinska myndighetens polis och Hamas.

 Den palestinska polisen vevar med batonger mot fredliga demonstranter.

Sajten Palestinians for Dignity innehåller vittnesmål om myndighetsmissbruk från den palestinska polisens sida. När missnöjda palestinier vid ett tillfälle demonstrerade mot den Palestinska myndigheten skadades ett antal av demonstranterna till följd av polismaktens övergrepp i form av exempelvis vildsinta batongattacker. Polisen skyndade sig då att påstå att det var poliserna som var de verkligt drabbade:

http://electronicintifada.net/tags/palestinians-dignity

Av de tio palestinierna som dödades i januari, uppger Gatestone Institutes medarbetare med ICHRs rapport som källa, föll hälften offer för våldsamma uppgörelser mellan klanerna. Vidare:

En palestinier dödades medan han arbetade i en smugglingstunnel längst gränsen mellan Gazaremsan och Egypten. Tre palestinier dog i vad organisationen beskriver som fall av ’säkerhetsanarki och missbruk av vapen’. I Gazaremsan, sade rapporten, begick en 13-årig flicka vid namn Wis Ashour självmord genom att hänga sig i familjens hem.

Den Palestinska myndigheten uppskattar inte oliktänkande och/eller protester från den palestinaarabiska befolkningen sida. Det framgår av en rapport från ICHR den 12 januari, då myndighetens polisstyrka tillgrep våldsamma metoder för att upplösa en protestmanifestation från palestinska ungdomar norr om Västbankens ”huvudstad” Ramallah. Enligt rapporten skadades mellan 70 och 80 demonstranter i huvudet eller benen sedan polisen gått till attack med chockgranater och påkar.

Den 28 januari använde den Palestinska myndighetens utkommenderade polis enligt nämnda rapport skarpladdade vapen i syfte att upplösa en samling stenkastare i centrala Ramallah. Inga dödsoffer rapporterades, men fyra protesterande ungdomar skadades när polisen angrep dem med påkar. På Gazaremsan använde Hamas säkerhetsstyrkor excessivt våld vid attacker mot två universitetsområden där studenter protesterade  mot höga studieavgifter.

När det gäller den på Västbanken rådande anarkin och laglösheten har den palestinska organisationen för mänskliga rättigheten påtalat en incident som inträffade nära Hebron den 18 januari, då fler än 100 man gick till angrepp mot samhället Yattas byggnad och använde en bulldozer för att ta sig in i  kommunhuset.

 En israelisk soldat bär en äldre palestinaarabisk kvinna på Västbanken.

Enligt Yattas borgmästare Musa Makhamarah var angriparna släktingar och vänner till ett kommunalråd som hade avskedats från sitt jobb. Borgmästaren klagade över att inga polisförstärkningar kom till platsen trots att han hade varnat för risken av ett angrepp av detta slag. Enligt ICHR-rapporten är det regel att den Palestinska myndigheten ignorerar domstolsbeslut. Detta gäller exempelvis beslut att frige fängslade palestinaaraber , och rapporten nämner sju sådana fall under januari månad.

I början av februari sammanträffade representanter för ICHR med den Palestinska myndighetens inrikesminister Said Abu Ali för att diskutera fall av tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna på Västbanken. Kontrahenterna diskuterade bland annat upprepade säkerhetsaktioner mot palestinska studenter vid universitetet Bir Zeit. Många studenter har uttryckt klagomål över att de blivit måltavlor för olika grenar av myndighetens säkerhetskomplex  till följd av ”politiska orsaker”.

ICHR understryker ännu en gång att varken den Palestinska myndigheten eller Hamas respekterar mänskliga rättigheter och frihet i de territorier som står under deras kontroll.

Att den terrorstämplade islamistiska rörelsen Hamas, som administrerar Gazaremsan sedan 2007 efter Israels uttåg ur området, anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna överraskar inte på något sätt. Bland annat har den 1987 grundade terrorrörelsen en oförsonlig inställning till homosexuella, vilka betraktas som perverterade mentalfall. Det beräknas att cirka 300 homosexuella män från Gaza flytt till Israel.

Vad som kanske överraskar mer är att den Palestinska myndigheten, som i praktiken är identisk med Yassir Arafats gamla parti Fatah ingående i PLO, som trots försäkringar om motsatsen, inte tillåter någon högre grad av vare sig yttrandefrihet eller demokrati på Västbanken. Däremot har man varit lyckosamt i att tuta i väst att så sker. Den klassiska strategin är att skylla alla missförhållanden på Israel, utan vars bosättningar den palestinska ekonomin skulle rasa ihop som ett korthus.

Inte heller tycks omvärlden bry sig nämnvärt om vare sig Hamas antisemitiska hjärntvätt av alla barn från förskolan och uppåt eller dess fortgående raketbeskjutningar mot civila områden i Israel, det land som alltså på den förhatlige Ariel Sharons tillskyndan beslutade tillerkänna Gaza självständighet.

 En grupp Al-Qaida-krigare i Gaza.

Gatestone Institute har på sistone rapporterat om tillväxten av den Al-Qaida-anknuta terroristgruppen DAESH, som ännu extremare än Hamas. Gruppen har planer på att föra ”det heliga kriget” Jihad mot ”otrogna, förrädare och korsfarare”.

Alltså ett krig på alla fronter mot judar, kristna samt muslimer som bedöms vara icke tillräckligt renläriga. Mer om detta här:

http://www.gatestoneinstitute.org/4173/al-qaeda-daesh-

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.

Göran Persson om Israel: ”Ett livslångt engagemang”

 

Ambassadör Benny Dagan inledde. Foto: Tommy Hansson

Efter några inledande ord av ambassadör Benny Dagan inför Israels 63e födelsedag den 14 maj, var det dags för Socialdemokraternas tidigare partiledare tillika statsminister Göran Persson att ge sin personliga syn på staten Israel.

Detta tilldrog sig vid Samfundet Sverige-Israels Stockholms-avdelnings årsmöte på en restaurang i ABF-huset den 12 maj. Vad Persson hade att säga om Israel gjorde nog ingen i lokalen besviken.

– Det rör sig om ett livslångt engagemang från min sida, fastslog Göran Persson – den förste svenske statsminister som besökt staten Israel sedan Tage Erlander gjorde det i början av 1960-talet – inledningsvis. Tar man sig en titt på kartan – den säger det mesta – och tittar på det vi kallar Arabvärlden från Mauretanien till Oman så ser man, att Israel ligger inklämt däremellan. Där kommer Israel att fortsätta ligga med förankring i folkrätten.

Göran Persson förklarade sig vidare vara tillfreds med ”utvecklingen i Nordafrika” även om, framhöll han, det var svårt att bedöma hur framtiden skulle komma att se ut:

– Det är alltid lättare att tala om hur det gick. Om jag hade förutspått utvecklingen i Nordafrika för ett år sedan hade de flesta sagt att jag varit naiv. Vi vet ingenting om utvecklingen, men vad som är helt klart är att den kommer att ske snabbt i en eller annan riktning.

Enligt Göran Persson var upproret mot Mubarak-regimen i Egypten en ”tip-point”.

– Och blir kriget i Libyen långvarigt, fortsatte den förre statsministern, kan det splittra Afrika så att många tar avstånd från Väst. Detta kan gynna Kina. Det är ett stort geopolitiskt puzzel vi har att göra med. Ingen skall få mig att tro att utvecklingen i Egypten inte påverkar vad som sker i Israel. En annan viktig faktor är USAs växande svaghet.

Aina och Tage Erlander i Israel.

Persson förtydligade sitt resonemang med att framhålla, att USA också framgent kommer att var en stark internationell makt och en garant för Israel men att landet inte är lika dominant som tidigare:

– Vi står inför en ny situation, en multipolär värld där pengar förblir viktigt. USAs ekonomi har blivit svagare och man har tvingats ta stora lån – och den som är satt i skuld är ej fri. Därför är det så viktigt att fler länder träder fram och stöder staten Israel, som är FNs 59e medlemsland och har stöd av folkrätten. Samma folkrätt som var med och skapade Israel den 14 maj 1948 kommer också att lösa Mellanösterns problem.

Göran Persson återkom flera gånger under talet till folkrätten och hur den stod på Israels sida. Han talade också om Israel som något av en civilisationens vagga på jorden och ett demokratiskt föredöme i Mellanöstern:

Persson om Israel som demokratiskt exempel. Foto: Tommy Hansson

– När jag riktar kritik mot Israel, så kan jag vara säker på att den kritiken redan framförts i Israel, bara högre och mer begåvat!

Härefter blev Persson mer personlig och talade om grunderna för sitt livslånga Israel-engagemang:

– När jag formades politiskt var det naturligt för mig att ansluta mig till kibbutzens socialistiska ideal. I min generation ville vi unga och radikala socialister gärna åka ner till en israelisk kibbutz, men i mitt fall kom en dam emellan…Jag ägnade i min ungdom mycket tid och tankemöda åt det fruktansvärda som kallas Förintelsen.

Persson fortsatte med att berätta, hur han som mycket ung – Göran Persson är född 1949 – så ofta han hann smet in på biblioteket på hemorten Vingåker i Södermanland och läste om Andra världskriget. I hemmet fanns nämligen endast två böcker – Bibeln och Varg-Larsen av Jack London.

– Jag kan fortfarande inte fatta hur Förintelsen kan ha skett, inskärpte Göran Persson. Särskilt inte hur ett land, som troligen betraktades som världens största kulturland, kan ha gjort sig skyldigt till detta. Fernissan satt tydligen väldigt ytligt. Var det möjligt för Tyskland att så totalt bortse från förmågan att se sig själv i sin nästa? I så fall kan det mycket väl hända igen.

– Israel är, förklarade Persson, för mig oupplösligt förknippat med Förintelsen. Men nu vill vi ha fred, och då krävs fredsförhandlingar. Det har också den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu sagt. Både israeler och palestinier kommer att tvingas till smärtsamma eftergifter. Vi vill alla ha fred i ett slags himmelrike på jorden, vare sig vi bor på den sörmländska landsbygden eller i en uppodlad öken. Det viktigaste är att vi får igång en fredsprocess och tar varandra på fullt allvar.

Persson hänvisade därpå till sin Labour-kollega Tony Blair i Storbritannien, som satt igång en fredsprocess i Nordirland som visat sig hålla streck. En sådan process måste  igång också i Mellanöstern. Men det är något, underströk Persson, som endast palestinier och israeler själva kan åstadkomma. Inga andra. Däremot är stöd i det internationella samfundet viktigt, menade Göran Persson.

Åhörarna fick sig också till livs några personliga minnen med anknytning till den israelisk-palestinska konflikten:

– Jag minns till exempel en lunch i Ramallah med PLO-ledaren Yassir Arafat och hans hustru, där den senare klagade på att maken aldrig sov hemma utan ständigt var på resande fot. Och jag minns mycket väl hur den förste som ringde mig och beklagade sorgen efter mordet på utrikesminister Anna Lindh var Israels dåvarande premiärminister Ariel Sharon – han viste hur det var.

Persson talade varmt om Ariel Sharon, som kondolerade efter Anna Lindhs död.

Göran Persson uppehöll sig en hel del vid Sharon och talade överraskande varmt och väl om den hårdföre högermannen, som alltjämt ligger i koma efter ett massivt slaganfall för cirka fem år sedan. Vid ett tillfälle, då frågan om Israels behandling av palestinierna kommit upp, hade Sharon spänt ögonen i Persson och sagt: ”Hur behandlar ni samerna?”

Slutligen kan nämnas att Göran Persson uttalade sig uppskattande om de yngre akademiker, som författat den förintelseinformativa skriften Om detta må ni berätta…som delades ut till alla svenska hushåll på uppdrag av regeringen Persson i början på 2000-talet. Han uttryckte vidare som sin åsikt, att myndigheten Forum för Levande Historia borde återgå till kärnuppdraget – att informera om Förintelsen.

Att höra den numera sörmländske godsägaren Göran Persson berätta om Israel och Mellanöstern var en angenäm upplevelse. Persson levde upp till sitt rykte om att vara en god talare, i det han ledigt och utan manuskript redogjorde för ett inte alldeles enkelt ämne.