Mina prylar (5): Koreansk stenfigur

 Harubang skyddar mot onda andar och främjar fruktbarhet. Foto: Tommy Hansson

En av mina mer originella ägodelar är en figur gjord i lavasten som jag införskaffade på den sydkoreanska ön Jeju (uttalas ”dzjedzju”) 1978. Figuren kallas Harubang (farfar) och är Jejus helt specielle beskyddare – den anses beskydda människorna på ön samt även främja fruktbarhet.

Det var i juli 1978 som jag besökte Republiken Korea för första gången. Kanske inte den bästa tiden att besöka landet, då regnperiod råder och temperaturen är hög, men jag klagade inte. Det blev en tre veckors drömresa då jag färdades över hela landet från gränsbyn Panmunjom i norr till Jeju längst i söder. Jag hade då i tre års tid som frilansskribent specialiserat mig på konflikten på Koreahalvön. Jag slöt av hela mitt hjärta upp bakom det antikommunistiska Sydkorea i dess kamp mot den omänskliga kommunistdiktaturen Nordkorea.

Väl på plats hade jag en guide och en bil med tillhörande chaufför till mitt förfogande. Jag skriver ”väl på plats”, ty resan till Sydkorea blev problematisk. Till följd av flygplanstekniskt strul redan på Arlanda blev jag tvungen att omboka till ett annat plan än ursprungligen avsett, vilket ledde till tidsmässiga komplikationer. Till Korea skulle jag flyga från Orly-flygplatsen i Paris, men när jag från Köpenhamn – där jag tillbringat föregående natt på Globetrotter hotell – anlände till Charles de Gaulle-flygplatsen var det bara 45 minuter kvar tills planet med destination Seoul skulle lyfta från Orly. Chauffören i bussen jag skulle ha åkt med sa att det var omöjligt att hinna.

Så hur skulle jag göra nu? Varje minut var dyrbar. Lyckligtvis stod en taxi (jag har aldrig tvivlat på att Gud hade placerat den där) på andra sidan gatan, och föraren försäkrade mig att han skulle greja det. Vilket han också gjorde – via en vansinneskörning på motorvägen, där han zick-zackade mellan bilarna och slutligen lyckades nå Orly tio minuter innan avfärd. Korean Airlines vackra, folkdräktsklädda damer hade fortfarande gaten öppen och jag kunde slutligen, utmattad men lycklig, sjunka ner i flygplanssätet. Nästa plan till Seoul skulle lyfta en vecka senare, så det var verkligen i den ordspråksrelaterade grevens tid…

Mitt bagage blev förstås akterseglat och anlände inte förrän fem dagar senare till Seoul, men vad gjorde det. Jag hade varit förutseende nog att packa ner toalettartiklar, kalsonger, strumpor och någon skjorta i handbagaget och klarade mig fint. Förutom att jag blev akut magsjuk andra dagen i Seoul, vilket ledde till att jag missade första punkten på min agenda – ett besök i Pohang stålverk:http://www.steelonthenet.com/kb/history-posco.html

Jag skulle nog kunna skriva en bok om mitt första besök i Korea, som jag sedan länge mer eller mindre betraktat som mitt andliga hemland. Det var nämligen där den religiösa rörelse jag är och förblir en medlem i, Unification Church, såg sitt ursprung grundad av Reverend Sun Myung Moon 1954. Men hallå, kära läsare, jag kommer längre och längre från ämnet nu – Harubang.

 Min artikel i Korea Newsreview. Foto: Tommy Hansson

Hemkommen igen till Sverige skrev jag ett försvarligt antal artiklar från mitt besök i Sydkorea. Några av dem handlade om besöket på Jeju, och jag blev mäkta stolt när jag fick in en helsidesartikel om ön i den engelskspråkiga tidsskriften Korea Newsreview. Bland annat rekommenderade jag den sydkoreanska turistnäringen att satsa på denna sällsamma sagoö, och det verkar faktiskt som om man tagit mitt 37 år gamla råd ad notam.

Jag skall avrunda med att citera ett avsnitt om Harubang från min artikel ”Cheju – en koreansk sagoö” i Smålandsposten den 9 augusti 1978:

Trots tilltagande modernisering är öns invånare i hög grad förbundna med sina mytiska rötter, och man är mycket medveten om den andliga verklighet man även som turist blir varse. I själva verket är den tro man ärvt från sina fäder, kallad musok, ett sätt att överleva. Sålunda kan man överallt på ön träffa den specielle beskyddaren, nämligen Harubang (= farfar på ursprungsspråket), i olika storlekar. Hans uppgift är att skydda människorna från det fördärvliga inflytandet från onda andar, vilka enligt en beräkning skulle uppgå till 18 000. Och trots Harubangs allt annat än bildsköna utseende med de utstående ögonen och de barska dragen, känner man att detta är en god gud. Den är för det mesta gjord i lavasten, något som finns i rikliga mängder efter ett forntida vulkanutbrott.

 Park Chung Hee: president i Sydkorea 1961-79.

Jag tillägnar den här texten Sydkoreas dåvarande president Park Chung Hee (1917-79), som genom sitt ekonomiska reformprogram lade grunden till landets välstånd och sannolikt räddade det från ett hotande maktövertagande från det kommunistiska Nordkorea. Han fick betala högsta möjligs pris för sina hjälteinsatser. Hustrun Yok Young-soo mördades av nordkoreanska agenter 1974 i ett attentat riktat mot Park själv. Denne i sin tur mördades 1979 av sin egen säkerhetschef i ett misslyckat kuppförsök. Parks och Yoks dotter, Park Geun-hye (född 1952), valdes 2012 till Republiken Koreas första kvinnliga president.

Fotot: Det koreanska namnet Jeju romaniserades då jag besökte ön ”Cheju”.

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

Den röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

 Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

Myntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Lagbrytare och antisemit utnämns till svensk hjälte

 Syster Marianne – en av våra grövsta antisemiter.

http://skma.files.wordpress.com/2010/10/skmaokt10.pdf

Vill du bli utnämnd till svensk hjälte? Då kan du ligga bra till om du sätter i system att gömma brottslingar undan rättvisan samt är certifierad antisemit. Det är en slutsats som kan dras när man beaktar fallet med ”syster Marianne”, den evangelisk-lutherska nunnan som nyligen prisbelönades vid TV4-galan ”Svenska hjältar”.

Syster Marianne, egentligen Marianne Nordström, föddes i Indien 1925 som dotter till civilingenjören Egon Nordström och friherrinnan, tillika missionären Inez von Otter och växte upp i Eskilstuna. Efter att ha blivit ordensnovis i England återvände hon till Sverige. 1964 grundade hon jämte den så kallade syster Ella Alsike kloster i Knivsta söder om Uppsala.

1978 inleddes i syster Mariannes och hennes ”Helgeandssystrars” regi en alldeles speciell verksamhet: de satte i system att i en röd före detta skolbyggnad bakom Alsike kyrka härbärgera och gömma flyktingar som nekats asyl i Sverige.

Det är denna verksamhet som nu alltså belönats med ett fint pris. Upsala Nya Tidning har gjort detta reportage i ämnet:

http://www.unt.se/uppland/knivsta/nunnor-blev-svenska-hjaltar-3505783.aspx

 ”Syster Karin” utanför skolbyggnaden där personer utan asylskäl härbärgeras.

Att gömma personer som vistas illegalt i Sverige undan den svenska rättvisan kvalificerar givetvis till en ärofylld plats på den svenska, antirasistiska parnassen. Det kan låta paradoxalt, men att vid upprepade tillfällen ge uttryck för grov antisemitism försämrar knappast denna position.

Heléne Lööw, docent och filosofie doktor vid Uppsala universitet, är en av Sveriges dokumenterat främsta experter på nationalsocialismen och dess antisemitiska idégods. 2010 skrev hon en uppmärksammad artikel i tidskriften Axess om bortglömd svensk antisemitism, där hon tog upp just syster Marianne som ett framträdande exempel i sammanhanget.

Se mera härom via länken överst till en sajt som drivs av Svenska kommittén mot antisemitism.

1987 gav Marianne Nordström en intervju till den hätskt antisemitiska/judehatande Radio Islam i regi av den beryktade och för brottet hets mot folkgrupp dömde Ahmed Rami. Hon sade bland annat:

Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelsen av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet  kompletterade syster Marianne med följande visdomsord: ”När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att flyktingar avvisas från Arlanda.”

                   

Auschwitz och Arlanda – ingen skillnad, enligt syster Marianne.

Se där en verklig innovation i diskussionen om den nazityska Förintelsen av Europas judar: det är precis lika illa att föras till Arlanda flygplats i demokratin Sverige som att spärras in i utrotningslägret Auschwitz i Hitlers Tredje rike. När reportern ställer följdfrågan om detta gör att tyskarnas skuld minskar, svarar den gudsnådeliga antirasisten Marianne Nordström: ”Ja.”

Härefter invecklar sig syster Marianne i ett häpnadsväckande resonemang som slutar med, att hon ger Storbritannien skulden för en del av judeutrotningen mot bakgrund av påståendet att ”tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna, till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.”

Reportern frågar därefter vad det var tyskarna var tvungna att ta hand om. ”Kunde man inte låta judarna leva?” Absolut inte, anser syster Marianne: ”Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna ‘Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte’.

Reportern frågar så: ”Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?” Varpå Marianne Nordström svarar: ”Ja, självklart!”

 Enligt syster Marianne var judeutrotningen britternas fel.

I Expressen 1994 upprepar Nordström sitt mantra om att ”judarna fått Förintelsen på hjärnan”. Vidare citeras hon: ”Förintelsen handlar inte om rasdiskriminering utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället, som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer.”

Så kan det alltså låta när en medial PK-gunstling, som fått pris för kriminell verksamhet, kolporterar ut några av de vanligaste antijudiska fördomarna respektive pronazistiska ursäkterna för Förintelsen. Det är upp till var och en att bedöma om ”syster” Marianne Nordström var rätt person att belönas med utnämningen ”svensk hjälte”.

Sossarnas sovjetgäng: så ”underminerades” kommunismen…

Schori och Palme i full gång med att ”underminera kommunismen” tillsammans med Castro under ett besök på Kuba 1975.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

En trio ingående i den socialdemokratiska partitoppen diskuterade regelbundet svensk inrikespolitik i hemliga möten med företrädare för Sovjetunionens spionorganisation KGB. Det framgår av en intervju med den förre underrättelsemannen Olof Frånstedt i Dagens Nyheter – se länken ovan. Mötena rapporterades sedan till den hemliga, socialdemokratiskt anfrätta underrättelseorganisationen IB som leddes av Olof Palmes förtrogne Birger Ellmér.

Olof Frånstedt, numera 83 år fyllda, var under 1960- och 1970-talen chef för kontraspionaget inom SÄPO. Han kommer enligt uppgift snart att ge ut en bok med titeln Spionjägaren, där han pekar ut ledande socialdemokrater som IB-rapportörer. Det rör sig noga taget om Anders Thunborg, Pierre Schori och Sten Andersson. Bara Schori av dessa är fortfarande i livet.

Thunborg var i olika skeden av sin karriär internationell sekreterare, FN-ambassadör, försvarsminister och ambassadör i Moskva; Schori var internationell sekreterare, kabinettssekreterare, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör; Sten Andersson var partisekreterare, socialminister och utrikesminister.

Anders Thunborg, i ungdomlig snedlugg, mellan ÖB Lennart Ljung (längst bort) och marinchefen Per Rudberg.

Olof Frånstedt har kommit över ett stort antal av de rapporter som sossegruppen vidarebefordrade till IB. Första delen av dessa dokument är signerade Anders Thunborg, som efterträddes av Pierre Schori. Frånstedt säger sig vara negativt berörd över de intima relationer den svenska sossegruppen uppenbart har haft med sovjeterna, där kontakterna sköttes av förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov som var högste KGB-representant på sovjetambassaden. Frånstedt menar, med all rätt, att ”svenska folket måste få veta” vad höga politiker sysslade med i lönndom under det Kalla kriget.

Frånstedt citeras på följande sätt i DN-intervjun:

Det var tydligt att Streltsov på olika sätt försökte knyta det socialdemokratiska partiet och den sovjetiska kommunistregimen närmare varandra. Och Socialdemokraterna verkar inte ha varit helt motspänstiga mot den strategin.

Nej, verkligen inte. Snarare förefaller herrar Thunborg, Schori och Andersson ha varit ytterligt nöjda med att kunna stå till tjänst. Deras samröre med Sovjet och KGB tangerar snarast spioneriets domäner. 1965 åkte därtill de båda socialdemokratiska påläggskalvarna Thunborg, en före detta speedwayförare i elitklass, och gamle brevbäraren Andersson över på en hemlig visit till Moskva. Detta skedde på inbjudan av den sovjetiska Vetenskapsakademien.

Frånstedt meddelar vidare att Thunborg i samtalen med KGB-mannen Streltsov var mäkta förgrymmad över vad han uppfattade som otillbörlig konkurrens från Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) och dess nye ledare, Carl-Henrik (CH) Hermansson, som enligt Thunborg sökte paradera som någon sorts bättre socialdemokrater. Vad Schori beträffar rapporterar han att ryssarna varit irriterade över sovjetkritiska artiklar i sossetidningar.

Utrikesminister Sten Andersson tar emot sin favorit, PLO-terroristen Yassir Arafat, på Arlanda.

Schori menar enligt DN-artikeln att han ”försökte dämpa Streltsovs oro”. Inte heller Schori kan rimligen ha varit särskilt lycklig över socialdemokratisk sovjetkritik, i den mån den nu förekom, mannen som ända fram till Baltikums frigörelse försäkrade för vem som ville lyssna att de baltiska staterna icke var ockuperade men möjligen annekterade. Samma linje förfäktades av medkonspiratören Sten Andersson, södergamängen som nu blivit utrikesminister.

Frånstedt anser att det var fel att ha så pass nära förbindelser med det kommunistsyrda Sovjetunionen mitt under det Kalla krigets kallaste år. Men så gick det till bakom socialdemokratins kulisser under denna tid. Fullt stöd hade det sovjetvänliga gänget av sin statsminister Olof Palme, vilken i ett beryktat uttalande klargjorde: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism.”

Så till Pierre Schori-citatet, som har alla förutsättningar att bli en klassiker i stil med utsagan om Kubas diktator Fidél  Castro som en ”renässansfurste” som var ”för stor för sin ö” och ägde närmast ”encyklopediska kunskaper” i en intervju i Skånska Dagbladet 1986:

Vi ville underminera  kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.

Spionöversten Wennerström ville bidra till fred och avspänning på sitt eget sätt.

I själva verket, påstår Schori, ville man med de intima kontakterna och informationsutbytet med KGB ”bryta ned kalla kriget och bidra till avspänningen”. Upplysningsvis var det också så ärkeförrädaren och livstidsdömde spionöversten Stig Wennerström rättfärdigade sitt spionage för Sovjetunionens räkning. Genom att lämna över hemliga dokument till ryssarna sade han sig vilja utjämna skillnaderna mellan USA och Sovjet och på så sätt bidra till fred. Detta framkommer exempelvis i Anders Sundelin: Fallet Wennerström (Norstedt 1999).

Det var självklart ingen vettig människa som trodde ett ord av vad Wennerström sade då, och det lär inte vara någon med vettet i någorlunda behåll som tror på Schori nu. Denne stod i varje världskonflikt på kommunisternas sida, det må sedan ha gällt Sovjet, Kuba, Nicaragua eller Angola. Mig veterligt fanns det inte någon kommunistdiktatur i främst Tredje världen som Schori inte gillade högt och rent.

Förre KGB-mannen Gordievsky avslöjade Schori som samarbetspartner med KGB.

Den mig närstående tidskriften Contra avslöjade redan för nästan 15 år sedan (nummer 2/1999), genom en intervju som vår medarbetare Bertil Wedin gjorde med avhoppade KGB-höjdaren Oleg Gordievsky i England, att Pierre Schori försett KGB med oväderlig information om svensk politik, opinion, militär etcetera. Detta skedde genom möten på neutrala platser, exempelvis restauranger, där det fördes ett samtal mellan KGBs representant och Schori som bandades och sedan analyserades av experter.

Contras scoop den gången – som föga sensationellt inte rönte någon större om ens någon medial uppmärksamhet – stämmer rätt väl överens med vad Olof Frånstedt nu avslöjar om hur det gick till när svenska socialdemokrater gav KGB viktig information i hemliga möten.

Jag håller inte för otroligt att Sovjet på detta sätt erhöll i sitt slag lika värdefull information som Wennerström försett det med.

Palme och Castro ser ut att trivas ihop med sina rökverk.

Lex Gahrton: förbud mot eftersupning

Per Gahrton gör sitt bästa för att se nykter ut när han blåser i en alkometer.

Efter en överenskommelse i riksdagens socialutskott får regeringen nu i uppdrag att genomföra en lag som förbjuder så kallad eftersupning, då en bilförare inmundigat eller påstår sig inmundigat alkohol i syfte att dölja den berusning som förorsakade olyckan.

Sverigedemokraternas ledamot i socialutskottet, Per Ramhorn, kommenterade beslutet så här:

– Att eftersupning är ett problem i dagens Sverige har bekräftats av flera rättsfall. Mest uppmärksammat blev det när en miljöpartistisk politiker undkom straff för rattonykterhet genom att hävda att han druckit alkoholen direkt efter olyckan.

Ramhormn kallade socialutskottets beslut ”glädjande.”

Den miljöpartistiske politiker Per Ramhorn hänvisar till är, som alla vet, Miljöpartiets förra språkrör och grundare Per Gahrton. Denne krockade i mars 2007 med en annan bil på väg till Everöd i Blekinge. När polis kom till olycksplatsen befanns att Gahrton var berusad.

I en tidningsintervju hävdade Gahrton att han ”drack några starköl” efter olyckan, detta för att lugna nerverna. Han bättrade senare på sin historia med att han även halsat ur en flaska vin. Om Gahrtons påståenden är sanna måste han förvisso vara utrustad med synnerligen klena nerver.

Gahrtons utsagor gav utdelning – han frikändes för rattfylleri i Kristianstads tingsrätt eftersom rätten menade, att det inte gick att utesluta att alkoholen förtärts efter olyckstillbudet.

Däremot dömdes miljöpartisten till 10 000 kronor i böter för vårdslöshet i trafik. Åklagaren Christofer Ramkvist menade efter domen att en lagstiftning mot eftersupning borde införas efter norsk modell. Läs mer här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2160521.ab

Detta var inte första gången den nu 68-årige politikern varit inblandad i ett rattfyllerimål. Två år före olyckan i Blekinge togs han för rattfylleri vid Arlanda flygplats. Han blev frikänd i Sollentuna tingsrätt med motiveringen, att den provtagande polismannen inte var behörig att hantera en alkometer. Detta brydde sig dock inte hovrätten om utan dömde Gahrton till 16 000 kronor i böter för rattfylleri.

Nykterhetsrörelsen hälsar av naturliga skäl socialutskottets ställningstagande med stor glädje. ”Ett stort och farligt kryphål i lagen är därmed på väg att täppas till”, citeras exempelvis Tom Bjerver från Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF). Jag brukar normalt inte vara för alkoholrestriktioner, men till detta är bara att säga ja och amen.

 Riksdagsman Per Ramhorn (SD): ”Eftersupning problem i dagens Sverige”.

Det hör till saken att gripna rattfylleristers berättelser om eftersupning nästan alltid är lögn och förbannad dikt. Wayne Jones, professor i experimentell alkoholforskning vid Rättsmedicinalverket citeras så här i MHFs pressmeddelande:

– I 99,9 procent av fallen handlar det om att folk ljuger när de påstår att de druckit alkohol efter bilkörningen. De kommer på att de kan ändra sin story när de har pratat med sin advokat. Med en lag om eftersupning kommer inte de här uppdiktade historierna att fungera längre.

En sak står fullständigt klar för den här bloggaren. Det är att Per Gahrton är totalt olämplig som bilförare, oavsett om han kör på fyllan eller inte.

Per Gahrton var en gång i tiden kontroversiell ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund innan han valdes in i riksdagen för Folkpartiet. Därefter bytte han parti. Gahrton var 1981 med grundade Miljöpartiet, var dess språkrör tillsammans med Ragnhild Pohanka 1984-85 och representerade partiet i riksdagen. Sedan tjänstgjorde han även som EU-parlamentariker 1995-2004. Numera är han pensionär samt ordförande i Palestinagrupperna.

Frågan är dock om inte Per Gahrton gjort sin mest minnesvärda politiska insats som reell upphovsman till Lex Gahrton, lagen mot eftersupning.