Litet om hur och varför jag blev journalist

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

 Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Avslöjande om vårt havererade försvar

 ”Radiomajoren” Arvid Eriksson, senare överste och stridbar försvarsdebattör.

I det nyss utkomna numret av Vårdkasen, medlemstidning för Förbundet för Sveriges folkförsvar, medverkar nestorn bland försvarsdebattörer, Jan von Konow, med en kort artikel rubricerad ”Hut går hem”. Jag kan inte låta bli att här återge och diskutera kring huvuddragen i denna mästerliga analys av det som väl numera måste kallas Sveriges så kallade försvar.

Jag lärde känna von Konow i början på 1970-talet, då jag gick med i och nästan samtidigt invaldes i styrelsen för dåvarande Försvarsfrämjandet. Ordförande var på den tiden ”radiomajoren”, Arvid Eriksson, legendariskt känd för sina uppbyggliga radioföredrag under Andra världskriget avsedda att ingjuta försvarsvilja i svenska folket och motverka den utbredda defaitismen (”Det tjänar ändå inget till…”).

Eriksson var en lågande antinazist och blev efter kriget svensk militärattaché i Washington, D. C. Han avancerade sedermera till överste och blev chef för Gotlands artillerikår. Liksom så många andra sanningssägare ansågs han tämligen kontroversiell  av etablissemanget. Att han politiskt var mörkblå ut i fingerspetsarna bidrog utan tvivel därtill.

Mer om Arvid Eriksson här:

http://www.tjelvar.se/varia/46.htm

Redaktör för Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum var reservofficeren och läraren vid Försvarshögskolan Jan von Konow. Jag blev snart en flitig medarbetare i tidskriften, där jag medverkade med företrädesvis utrikespolitiska artiklar. Försvarsfrämjandet uppgick i tidernas fullbordan i Allmänna Försvarsföreningen. För ett tiotal år sedan bildades så med von Konow som tillskyndare Förbundet för Sveriges folkförsvar.

Förbundets bärande tanke är att den allmänna värnplikten måste återinföras i Sverige. Därom skriver Jan von Konow bland annat följande:

Man kan ställa sig frågan hur vi kan ha hamnat i ett läge, där den mest centrala försvarsresursen röstats bort (med smalast tänkbara marginal), utan föregående analys och utvärdering, utan beaktande av framtida konsekvenser – bara med tryckningar på voteringsknappar? En starkt bidragande orsak – kanske den mest avgörande – är den form av tänkande, som med början i 1990-talet utvecklats inom Försvarsmakten.

Ty det var ju vid denna internationellt omvälvande tid, då Sovjetunionens kommunistiska imperium rämnade, som inflytelserika försvarshöjdare började spekulera i att nu när det Kalla kriget lyckligt och väl var över så skulle det inte finnas behov av en försvarsmakt med kapacitet att försvara hela vårt land.

Invasionshotet var ju borta, nu kunde man banta ner försvaret till oigenkännlighet och i stället satsa på globala punktinsatser i exempelvis Balkan, Afghanistan och Afrika. Att hålla sig med en effektiv krigsmakt började ses som primitivt och reaktionärt. Våra styrande politiker, som alltmer börjat se försvaret som en budgetregulator, tackade och tog emot.

Jan von Konow erinrar om att det nu inträffar saker och ting ”som visar att verkligheten – den hårda och kompromisslösa verkligheten – tycks ha hunnit upp alla flummiga försvarstänkare (både i och utan uniform), alla perspektivlösa försvarsfilosofer och alla tvärsäkra försvarsexperter.” Hut går hem.

Det är kanske här onödigt att erinra om ryska kränkningar av vårt luftrum och den massiva ryska upprustningen under Putin, men jag gör det ändå. Vem vet för övrigt vad den pågående krisen i Ukraina kan medföra? Sverige kan mycket väl komma att dras in i ett militärpolitiskt skeende vi inte kan kontrollera, och då hade vi behövt ett militärt försvar värt namnet.

Obarmhärtigt rycker von Konow täckelset av alla försök från höga militärer och politiker att uppehålla skenet av, att vårt förhandenvarande försvarsrudiment är någonting annat än en kuliss. Om ämnet inte vore så allvarligt så kunde man ha gapskrattat åt ÖB Sverker Göranssons verbala piruetter såsom denna av von Konow citerade: ”Vi skall försvara hela Sverige, men vi kan inte försvara hela ytan på samma gång.” Självfallet finner inte ÖBs snömosresonemang om att vi är på väg att bygga upp en insatsorganisation med ”god fart” och ”en rimlig försvarsmakt” nåd inför Jan von Konows skarpa analysförmåga:

Man tror sig höra ett aprilskämt! Det skulle vara ett konststycke av astronomiska mått att framgångsrikt genomföra denna strategi med de åtta ”manöverbataljoner” som ”den rimliga försvarsmakten” tror sig kunna disponera – om ett antal år.

Jan von Konow uppmanar avslutningsvis ÖB Sverker Göransson att vara ärlig och inför ansvariga politiker klart deklarera, ”att vår försvarsmakts s. k. bemanningssystem har havererat och blivit ett stort misslyckande”. Slutklämmen lyder: ”ÅTERINFÖR VÄRNPLIKITEN!”

Jag instämmer givetvis helhjärtat i detta. Jan von Konow är vid det här laget väl över de nittio men för pennan med oförändrad skärpa och stringens. Helt i ovannämnde radiomajoren Arvid Erikssons anda. Jan von Konow har varit styresman för Armémuseum och statsheraldiker samt är en flitig militärhistorisk författare.

Fotnot: Den som vill gå in som medlem i Förbundet för Sveriges folkförsvar och därmed göra en insats för värnpliktstanken sätter lämpligen in medlemsavgiften 100 kronor på förbundets plusgiro 49 88 23-4.

Sveriges försvar i ständig kris

Svensk stridsvagn i Afghanistan.

I valet 2006 röstade jag på Folkpartiet. Främsta orsaken härtill var partiets försvarspositiva hållning. Jag ville helt enkelt ge den borgerliga Alliansen en chans att få Sveriges försvar på rätt köl sedan Socialdemokraterna, med början på Olof Palmes tid som statsminister, kört det i botten och mest betraktat det som budgetregulator för att få pengar till annat.

Jag blev, liksom alla andra osannolikt tålmodiga försvarsvänner, grymt besviken. Varken statsminister Fredrik Reinfeldt, en före detta elitsoldat, eller dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg, med en bakgrund som reservofficer,  förmåddde uppbåda något större intresse för att ens bromsa upp det militära försvarets kontinuerliga ihopkrympande. Då hjälpte det inte hur försvarsvänligt lilla Folkpartiet än var.

 I stället fortsatte Alliansen i den gamla sosseregeringens försvarsfientliga spår med påföljd att Sverige i dag inte kan försvaras mot ett tänkbart militärt angrepp. Till sist blev det för mycket till och med för Odenberg som avgick och lämnade plats för tidigare vapenvägraren Sten ”Tomhylsan” Tolgfors. Denne fann på ett retoriskt grepp för att försvara de ständiga nedbantningarna av försvaret – det senare ”vässades” nu i själva verket för att bli effektivare, påstods det.

Alliansregeringens svek i försvarsfrågan fick mig att gå med i Sverigedemokraterna, Sveriges i dag mest försvarsvänliga parti. I egenskap av medlem i partiets försvarsutskott fick jag även privilegiet att på ett litet hörn vara med att utarbeta försvarsavsnittet i SDs valplattform.

Frågan är vad ÖB Sverker Göransson ler åt.

När den säkerhetspolitiska konferensen Folk och Försvar i dagarna traditionsenligt hålls i Sälen under närvaro av såväl försvarshöjdare som andra representanter för samhällstoppen – dock inte med deltagande av det så kallade folket – sker det i vetskapen om, att försvarsmakten misslyckats med att rekrytera tillräckligt många yrkessoldater. Det råder i nuläget en brist på 3000 soldater, och hur dessa skall värvas står skrivet i stjärnorna.

Avskaffandet av värnpliktssystemet var utan tvivel även det ett försök att ”vässa” försvaret och liksom vid alla andra sentida försvarsreformer har resultatet blivit bedrövligt. Värnpliktens definitiva sorti har lett till att de sista resterna av försvarets folkliga förankring gått till spillo. Ansvaret härför får såväl politiker som höga försvarsrepresentanter ta på sig.

Gammalt foto från A8 i Boden, ett av de numera nedlagda regementen som uppbar den gamla militära traditionen.

Jan von Konow, före detta statsheraldiker och styresman vid Armémuseum samt även gammal reservofficer, skriver på följande sätt om försvarsproblematiken i Vårdkasen, medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges Folkförsvar (nummer 2 2010):

Sveriges fyra senaste överbefälhavare (namnen torde vara välbekanta) har under sina resp. mandat – var och en för sig men i ett likformigt gemensamt tänkande – med stor energi och målmedvetenhet gjort en insats, som samtiden och eftervärlden sent kommer att glömma. Insatsen har medfört att vårt lands militära kulturarv nu är praktiskt taget förskingrat. En under århundraden systematiskt uppbyggd struktur har på kort tid (från år 2000) brutits ner. Denna speciella kulturs ryggrad, försvarets folkliga förankring, har varit för vårt land unik i världen och har skapat trovärdighet till vårt försvar även långt utanför landets gränser. Den har man nu utraderat.

Von Konow, mångårig försvarsdebattör och tidigare ledamot i Försvarets traditionsnämnd, torde veta vad han talar om. Han menar att nuvarande överbefälhavare (ÖB), general Sverker Göransson, bär ett tungt ansvar för ”det slutliga, dräpande yxhugget” mot begreppet folkförsvar, det villa säga avskaffandet av värnplikten. ÖB hade, menar von Konow, åtminstone kunnat få denna åtgärd uppskjuten ”i avvaktan på en försöksverksamhet, en procedur som måste anses självklar i en fråga av så utomordentligt vital betydelse för hela svenska folket.” Von Konow fortsätter:

Men inte ett ord från ÖB:s mun om det riskfyllda med att avhända sig det överlägset mest kostnadseffektiva bemanningssystem som finns och som därtill utgör en säkerhetsfaktor av högsta dignitet. Till det militära kulturarvet räknas en rad funktioner, vilka redan var och en för sig äger en potential, som inte går att ersätta: förbandskultur, truppslagskultur, historisk kontinuitet, traditionsvärden, provinsiell kulturmiljö, ett säreget, gemensamt värdesystem på det etiska planet etc.

Följden har alltså blivit att Sveriges försvar blivit av med sin folkliga förankring, vilket naturligtvis är en betydande del av förklaringen till svårigheterna att rekrytera folk. Detta har kunnat ske genom en kombination av kortsiktigt opportunistiska politiker och en lika kortsiktig som inkompetent försvarsledning.

Ryssland rustar upp – Sverige ner.

Att återge försvaret dess forna slagkraft är, liksom att återinföra värnpliktssystemet, en på kort sikt omöjlig uppgift. Någon form av ”återtagande” av den slagstyrka och den folkliga förankring som en gång fanns för handen får ses på lång sikt och skulle ta minst ett decennium, sannolikt längre, att genomföra.

En mycket vansklig uppgift – men kanske inte helt omöjlig. Tills vidare tvingas vi konstatera att Sveriges försvar befinner sig i ständig kris. Något som de försvars- och  samhällshöjdare, som nu spökar ut sig i lusekoftor, ollar och annan typ av folklig klädsel i Sälen, bör begrunda.