Posted tagged ‘armén’

Den besvärlige överste Gyllenkrok

10 juli, 2018

Docent  Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson

Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.

Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.

Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117

Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.

Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).

Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.

Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”

Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.

1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.

Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.

Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.

Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”

Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.

I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):

1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.

En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.

Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.

1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.

Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.

Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta.
”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”

Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753

1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.

Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.

Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.

Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!

”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.

Annonser

Inget åtal för åtta medlemmar i nationalsocialistiskt mördarkommando

12 oktober, 2017

Nationalsocialistiskt mördarkommando i aktion.

Så kallade Einsatzgruppen (insatsgrupper) tillhörande den nazityska säkerhetspolisen och säkerhetstjänsten beräknas ha mördat omkring 600 000 människor i det dåvarande östra Europa samt Sovjetunionen bakom fiendens linjer. Enligt uppgifter från SS-Obergruppenführer (motsvarande general i armén) Erich von dem Bach-Zelewski (1899-1972) var insatsgruppernas främsta målsättning att mörda judar, zigenare och kommunistiska kommissarier. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einsatzgruppen

Det har via rapportering i den statliga tyska TV-kanalen ARD framkommit att i dagens Tyskland lever åtta tidigare, numera åldriga, medlemmar i den så kallade Einsatzgruppe C i högönsklig välmåga. De skall ha deltagit i morden på 33 771 judar vid ravinen Babi Jar i utkanterna av Ukrainas huvudstad Kiev den 29-30 september 1941. http://www.dw.com/en/nazi-ss-suspects-still-not-charged-german-media-report/a-40732724

Simon Wiesenthal Center i Jerusalem överlämnade 2014 listor över medlemmar i Einsatzgruppen till det statliga tyska Centralkontoret för undersökning av nationalsocialistiska brott i Baden-Württemberg, vars åklagarenhet då inledde förundersökningar över misstänkta krigsförbrytare. Till dags dato har emellertid inga åtal väckts.

Joschka Fischer är kritisk till obenägenheten att åtala forna Einsatzgruppen-medlemmar.

Efraim Zuroff, chef för Wiesenthal-centret i Jerusalem, har uppgivit sig vara frustrerad över Centralkontorets senfärdighet: ”Vad väntar de på? Tills de dör? Tills de blir så sjuka att de inte kan ställas inför domstol?”

Också Joschka Fischer, tidigare tysk utrikesminister och vicekansler representerande Bündnis 90/Die Grünen och numera styrelseledamot i stiftelsen Babi Yar Holocaust Memorial Center, har uttryckt kritik över den tyska obenägenheten att väcka åtal mot de forna medlemmarna i Einsatzgruppen. http://www.aejm.org/new-holocaust-memorial-center-babi-yar/

Enligt Centralkontorets representant Jens Rommel har hans medarbetare inte haft tillräckliga resurser att undersöka saken.

Reportrar från ARDs program Politikmagazin Kontraste har lyckats spåra upp två av de åtta medlemmarna i Einsatzgruppe C kallade Kurt G. respektive Herbert W., båda över 90 år gamla. Den förstnämnde hävdade att han hade reparerat bilar bakom frontlinjen och inte deltagit i massmordet i Babi Jar medan den andre uppgav att han inte tänkte säga något över huvud taget. Båda hade avslöjats som insatsgruppmedlemmar redan 1965.


Oscar Gröning i SS-uniform.

2015 dömdes Oskar Gröning, född 1921, av en tysk domstol till fyra års fängelse. Han deltog inte aktivt i mördandet men dömdes ändå för medhjälp till mord i 300 000 fall. Gröning var SS-Unterscharführer (en typ av underbefäl) och arbetade som bokhållare och kassör i det nazityska förintelselägret Auschwitz-Birkenau i Polen 1942-44. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oskar_Gr%C3%B6ning

Återstår att se om det blir något åtal mot de åtta identifierade före detta medlemmarna i de mördarkommandon som kallades insatsgrupper. Kanske är det som Efraim Zuroff från Simon Wiesenthal Center antyder ovan – att det tyska Centralkontoret för undersökning av nationalsocialismens brott väntar på att de skall dö, så att man slipper lägga ner tid och resurser på att ställa dem inför rätta.

 

 

 

 

 

 

ÖB Micael Bydén nöjd med försvarspolitisk enighet och NATO-samarbete

6 oktober, 2017

Överbefälhavaren, general Micael Bydén, förklarade sig nöjd med utfallet av storövningen Aurora 17. Foto: Tommy Hansson

-Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar.

Så valde överbefälhavaren (ÖB), general Micael Bydén, att sammanfatta läget när han inför en stor och intresserad publik föreläste om försvarsmaktens verksamhet och uppgifter på Hagabergs folkhögskola i hemstaden Södertälje den 4 oktober.

Micael Bydén föddes i Gnarp i Hälsingland 1964 men är sedan åtskilliga år tillbaka bosatt i Södertälje (där han är så gott som granne med bloggaren). Efter att ha blivit officer i marinen 1985 utbildade Bydén sig till stridspilot och tjänstgjorde som sådan vid Norrbottens flygflottilj (S 37 Viggen) 1989-97.

Därefter har Bydén bland annat hunnit med att vara flygattaché i Washington, D. C. och stabschef vid ett regionalt kommando i Afghanistan, innan han efterträdde Sverker Göranson som ÖB den 1 oktober 2015. Bydéns hustru, Anita Carlman, blev för övrigt europamästarinna i vattenskidåkning (kombination) 1978. https://sv.wikipedia.org/wiki/Micael_Byd%C3%A9n

Stort internationellt intresse för Aurora 17. Micael Bydén inledde sin genomgång av försvarets verksamhet och det säkerhetspolitiska läget med att uttrycka sin tillfredsställelse över att få tala inför ett månghövdat auditorium i det område han bor i: ”Det tog tid att boka det här framträdandet, men det är väldigt kul att få vara här inför så många människor!”


Svensk FN-soldat utan basker blå på plats i Mali.

Därefter visades en kort presentationsfilm med glimtar bland annat från olika militärövningar – nu senast Aurora 17, landets största militärövning sedan 1993 – samt den svenska insatsen i Mali i Västafrika, där Sverige har 250 man på plats under FN-flagg.

Aurora 17 har väckt viss uppmärksamhet internationellt, vilket inte är så konstigt med tanke på att övningen, förutom cirka 20 000 svenska militärer och civila samt 40-talet myndigheter, omfattade deltagare från åtta länder varav några inklusive USA NATO-anslutna. ”Vi fick visa vad vi kunde”, sade Micael Bydén, ”och det gick riktigt, riktigt bra!”

Bydén framhöll att i samband med försvarsdagar som hölls vid övningens avslutande hade inte mindre än 80 000 personer mött upp på Gärdet i Stockholm; motsvarande evenemang i Visby samlade 4000.

Aurora 17 hölls parallellt med den mycket omfattande ryska militärövningen Zapad 17 och en övning i Polen.”Det är viktigt med transparens”, underströk ÖB Bydén. ”Vi bjöd in Ryssland och ett antal andra länder till Aurora i enlighet med Wien-deklarationen men fick själva ingen inbjudan att närvara vid Zapad.”

Det internationella intresset för Aurora-övningen framgår av detta brittiska TV-inslag: https://www.youtube.com/watch?v=pfrqm0fP7JE

Rysslands hotfulla agerande. Det militära försvaret kan enligt Micael Bydén beskrivas som ”den sista möjlighetens maktmedel” när alla andra alternativ är uttömda. ”Det krävs ett brett stöd ute i samhället. Därför är det glädjande att vi upplever en förnyad energi när det gäller försvarsmakten, vilket vi erfor i samband med Aurora. Stämningen och inställningen från allmänheten var helt fantastisk!”

Aurora-övningen innehöll påtagliga utländska inslag. Till höger en representant för Finlands försvarsmakt.

Varifrån hotet mot vårt land kommer råder det ingen tvekan om i försvarskretsar:

Omvärldsläget präglas av Rysslands hotfulla agerande med startpunkt i invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim i Ukraina 2014. Jag är just hemkommen från Donbass-området i östra Ukraina och kunde konstatera att krig pågår för fullt där.

Bydén sade sig emellertid inte vilja teckna en alltför dyster bild av rådande säkerhets- och militärpolitiska situation: ”Krigsrisken är just nu inte överhängande, men situationen präglas av allvar. Allting som händer i Östersjö-regionen påverkar Sverige, men även Arktis och Nordnorge är viktiga områden i sammanhanget.” http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2017/02/arktis-av-allt-storre-sakerhetspolitiskt-intresse/

”Försvarsviljan bland allmänheten är det absolut viktigaste vid en krissituation”, betonade ÖB Bydén. ”Jag tycker det finns ett ganska stort hopp, vilket framgick av den konstruktiva inställning som visades av många i samband med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/04/11/efter-lastbilsterrorn-de-tio-varsta-grodorna/

Mer materiel och fler avancerade övningar. Försvarsmakten indelas i dag i tre stridskrafter – armén, flygvapnet och marinen. Dessutom tillkommer hemvärnet, som utgör närmare hälften av försvaret. Det finns vidare 18 frivilligorganisationer ur vilka 6000 personer rekryterats till de militära förbanden. ”I dag har vi totalt drygt 50 000 män och kvinnor, varav 20 000 i hemvärnet,  inom försvaret, att jämföra med de 850 000 vi förfogade över under Kalla krigets dagar.  Andelen kvinnor är 16 procent, vilken behöver ökas på betydligt, eftersom kvinnorna gör ett utmärkt jobb.”

Den viktigaste uppgiften inom försvaret, menade Micael Bydén, är inte att återställa slagkraften under det Kalla kriget – något som måste anses ligga bortom möjligheternas gräns – utan att förstärka den militära förmågan inom samtliga stridskrafter. I det perspektivet är det viktigt att anskaffa mer materiel och att hålla fler avancerade övningar. Målsättningen är att nå en sådan militär slagkraft att en fientligt sinnad makt inser att kostnaderna vid ett angrepp blir alldeles för höga.

Försvarsmakten blickar redan fram mot nästa försvarsbeslut, förklarade ÖB Micael Bydén. Foto: Tommy Hansson

Överbefälhavare Micael Bydén förklarade sig nöjd med det trendbrott som den ökade politiska enigheten kring behovet av ett stärkt svenskt försvar innebär, där emellertid Socialdemokraternas samarbetspartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet utifrån sina ideologiska utgångspunkter knappast uppvisat någon större entusiasm så här långt.

I försvarsbeslutet 2016 tillfördes försvaret 10,2 miljarder kronor exklusive tidigare aviserade förstärkningar, samtidigt som beslut om Gotlands återmilitarisering fattades. ”Vi befinner oss nu ett och ett halvt år år in i perioden 2016-2020 som försvarsbeslutet omfattar, men blickar redan fram mot det kommande försvarsbeslutet 2021” förklarade ÖB Bydén. ”Detta är desto nödvändigare som Rysslands utvecklande av sina militära förmågor fortskrider.” http://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvar/forsvarspolitisk-inriktning-2016-2020/

”Neutralitetspolitiken är död”. Ett genomgående tema i överbefälhavare Micael Bydéns föredragning var behovet av internationellt samarbete. ”Neutralitetspolitiken är död efter Sveriges EU-inträde. Vår inställning är att vi skall vinna kriget tillsammans med andra, men om vi ställs ensamma skall vi undvika att förlora.”

NATO-frågan kom av naturliga skäl upp denna kväll på Hagabergs folkhögskola och Bydén betonade: ”Vi fördjupar hela tiden det internationella samarbetet med NATO, med USA, med Finland och de baltiska länderna. Vi vill visa att Sverige är att lita på och vi har varit under NATO-ledning i Afghanistan i tio år, vilket fungerat alldeles utmärkt. Och vi finns fortfarande på plats i Afghanistan och även i Irak i kampen mot DAESH (IS).”


Sverige har i dag ett nära och enligt general Bydén välfungerande samarbete med NATO.

Frågan om NATO-medlemskap, underströk general Bydén, är dock helt igenom politisk och en eventuell ansökan om medlemskap bör  föregås av en folkomröstning samt kanske även koordineras med en ansökan från Finlands sida.

Micael Bydén påpekade slutligen att försvaret av den svenska friheten och det svenska självbestämmandet inte uteslutande är en angelägenhet för den militära sektorn. Inom totalförsvaret spelar sålunda den 2009 bildade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) en viktig roll. https://www.krisinformation.se/detta-gor-samhallet/samhallets-ansvar/myndigheter-med-sarskilt-ansvar/msb

MSB ansvarar för frågor som rör samhällets skydd avseende olyckor, krisberedskap och civilt försvar.

”Ryssland föraktar svaghet”

15 april, 2014

Mot bakgrund av den turbulenta utvecklingen i Ukraina och Riksrevisionens senaste larmrapport var det många av åhörarna som var spända på vad försvarsanalytikern Johan Wictorin, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademien, hade att säga när han höll föredrag vid Förbundet för Sveriges folkförsvars årsmöte i Stockholm nyligen.

untitled Johan Wictorin framställde en mörk bild av den svenska försvarsförmågan.

De som eventuellt hoppats på lugnande underrättelser beträffande Sveriges militära försvar hade dock anledning känna sig besvikna, ty det var ingen ljus bild av sakernas tillstånd Wictorin framställde:

Försvarets insatsorganisation klarar inte av ett begränsat väpnat angrepp. Om de militära anslagen förblir oförändrade kommer försvarsmakten inte ens att klara av systematiska kränkningar av vårt territorium. Det blir inte bättre av att regeringens vårproposition innehåller noll kronor till försvaret.

Så prekär är alltså situationen i ett läge när vi upplever vår största militärpolitiska förändring sedan den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968 och när vi vet att, som Johan Wictorin uttryckte det, ”Ryssland föraktar svaghet”.

Visserligen har vi en försvarsdoktrin, förklarade Wictorin, men den är inte implementerad. Insatsorganisationen har ej övats ordentligt sedan 1993, då vi höll den senaste anmälningspliktiga övningen till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) i Wien. 2004 hölls den senaste övningen av den operativa ledningen och 2007 den sista armébrigadövningen av betydelse. Situationen för marinen och flygvapnet ser inte bättre ut.

Enligt Wictorin har vi bra stridsflygplan och ubåtar, men det kompliceras av en ackumulerad materielskuld i storleksordningen minst 30 miljarder kronor. Ett av försvarsmaktens största problem, menade Johan Wictorin, är övercentralisering. Med en prolongerad ekonomi kan vi bara ställa en brigad på fötterna, och den måste av uppenbara skäl vara placerad i huvudstadsområdet. I exempelvis Skåne och på Gotland saknas operativ förmåga.

untitled Den svenska ubåten U3 på landbacken.

Vad marinen beträffar kan den i Östersjön genomföra kustförsvarsoperationer eller eskortera handelsfartyg under det att flygvapnet har en otillräcklig basorganisation.

När det var dags att övergå till den brännande frågan Ukraina förklarade Johan Wictorin, att den är ett uttryck för ”förskjutna maktförhållanden”. Sålunda har USA ”klivit tillbaka” från Europa och låter européerna sköta sig själva. USA har alltfort en god militär förmåga, men det hänger på viljan. Dessutom har amerikanerna visat svaghet i Syrien, där man misslyckats med att dra den ”röda linjen”.

Om Europeiska Unionen (EU) hade Wictorin bland annat följande att anföra:

EU står ekonomiskt starkt men har militärt sjunkit ner ordentligt under det senaste decenniet. Storbritanniens flotta har blivit svagare, medan Tyskland är berett flytta fram resurser till grannstaterna. Frankrike är aktivt men gör det mesta för Frankrike.

När Johan Wictorin kom in på Ryssland förklarade han att landets militärmakt ”inte är så stark som vi tror men inte så svag som vi önskar”. Beträffande Ryssland och vad som utmärker dess militära förhållanden presenterade Wictorin en uppställning han efter begynnelsebokstäverna i följande ord valt att kalla ”GUBBE”:

Georgien (2008)
Upprustningsprogram
Brott mot fördrag
Beredskapsövningar
Ekonomiskt hot

untitled Rysk trupp i Georgien 2008.

I anledning av den ryska inblandningen i Ukraina kan man uppdatera denna uppställning till ”GUUBBE” genom att lägga till Ukraina. Härvidlag finns det tre möjligheter, ansåg Wictorin:

1. Förhandlingslösning. 2. Utvecklingen fortsätter som tidigare fram till presidentvalet den 25 maj; ryssarna vill undvika en regelrätt militär invasion. 3. Militär konfrontation. Om Ryssland svarar på västliga sanktioner med att lämna dollarn som valutareserv är situationen ytterst allvarlig: ”Då har vi världskrig”.

Johan Wictorin menade att Sverige helt klart har en roll att spela i det internationella sammanhanget, främst genom att verka för att de baltiska staterna ej blir underminerade av Ryssland. Som exempel kan här nämnas att cirka 30 procent av befolkningen i Estland är ryskspråkig medan 96 procent av Narvas befolkning är ryssar.

Vidare måste regeringen deklarera att det senaste besparingskommandot omfattande 500 miljoner kronor i lönekostnader skrotas. Därtill måste materiel inköpas – stridsflygplan får exempelvis inte stå på marken till följd av brist på reservdelar.

Regeringen måste ha högre beredskap och ta diskussionen om Gotland, där försvarsresurserna måste finnas på plats från början. På ön står visserligen ett antal Leopard-stridsvagnar uppställda på Tofta skjutfält, men däremot finns ingen personal att sköta dem tillgänglig. Mer om behovet av en förstärkning av Gotlands försvar här:

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=9606914

3021521_1200_675 En Leopard-stridsvagn lastas av Gotlandsfärjan.

Övningarnas antal  måste öka liksom frivilligförsvarets attraktionskraft och det bör satsas på ett antal nischer. Johan Wictorin framhöll slutligen Danmarks modell med ett fyra månaders värnpliktssysten som efterföljansvärd för svensk del.

 

 

Riksrevisionens rapport: erbarmligt tillstånd för försvaret

18 december, 2013

PRIDE2013_DSC4383_johsjo24 Försvarsanställda i Pride-paraden 2013.

Den svenska Försvarsmakten är i vissa avseenden världsledande eller vill nog i varje fall framstå som det. Det gäller exempelvis hanterandet av HBT-frågor. Försvarsmakten har deltagit i Pridefestivalen sedan 2005, och 2008 utsågs Petra Jäppinen till Försvarsmaktens HBT-handläggare. Hon var den första att inneha en sådan befattning någonstans i världen. Jäppinens huvuduppgift var att ta fram en HBT-plan för det svenska försvaret.

Inom försvaret finns numera också HoF, Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret, som på sin hemsida skriver bland annat följande: ”Vi vänder oss till alla anställningskategorier i Försvarsmakten och försvarsmaktsnära myndigheter och frivilligorganisationer.” Syftet är att tillvarata HBT-personernas intressen inom all försvarsverksamhet.

Se information här:

http://hbtiforsvaret.se/

Från Försvarsmaktens sida är man vidare mycket angelägen om att vårt nationella försvar skall spegla den mångkulturella verklighet som till stor del präglar det svenska samhället. Ett uttryck för denna strävan var ett projekt som, i samarbete med Arbetsförmedlingen, sjösattes i höstas.

Eftersom Försvarsmakten kalkylerar med betydande pensionsavgångar inom ett fåtal år kommer det att behövas många nyrekryteringar. Därför gick Försvarsmakten och Arbetsförmedlingen ut i en kampanj i syfte att få ungdomar med etnisk icke-svensk bakgrund intresserade av försvaret. På I 19 i Boden hölls till den ändan en förberedande militär utbildning, FMU, som siktade på att få så många som möjligt av deltagarna att vilja gå vidare till en grundläggande militärutbildning, GMU.

Mer om projektet här:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/nordnytt/provar-pa-livet-som-soldat

När det gäller kvinnor i försvaret så ryckte några av de första värnpliktiga tjejerna in på T 3 i Sollefteå 1983. Från och med 1989 blev det möjligt för kvinnor att söka samtliga tjänster inom Försvarsmakten. Sedan värnplikten avskaffades har andelen kvinnor som ansökt om att få tjänstgöra inom Försvarsmakten ökat från fem till 20 procent, låt vara att antalet kvinnliga officerare alltjämt är få.

2587346_520_292 Kvinnor har kunnat göra värnplikt i Sverige i 30 år.

Det kan alltså råda liten tvekan om att Sverige har hög svansföring när det gäller sociala experiment inom det militära försvaret: det satsas mycket resurser på HBT-personer, ungdomar med invandrarbakgrund och kvinnor. I andra avseenden, noga taget de som har att göra med Försvarsmaktens egentliga uppgift , att försvara vårt land mot främmande aggression, ser det avsevärt sämre ut.

En nyligen utkommen rapport från Riksrevisionsverket riktar svidande kritik mot det svenska försvaret. Svenska Dagbladets Mikael Holmström skriver den 17 december:

Sveriges försvar saknar planer, materiel och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om, slår Riksrevisionen fast. Dessutom kritiseras regeringen för otydlig styrning och bristande information till riksdagen.

Enligt Holmström blottar Riksrevisionens granskning ”en avgrundsdjup klyfta” mellan vad riksdagen beslutat att försvaret skall ägna sig åt och vad försvaret i verkligheten klarar av att uträtta: ”Detta gäller idag och åtminstone fram till 2019. Hälften, 48 procent av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas idag. Minst 37 procent av den materiel som förbanden måste ha för att kunna lösa sina uppgifter eller gå i strid saknas.”

Dessa problem med underdimensionerad personaltillgång gäller samtliga vapengrenar: armén, flygvapnet och marinen. Problemen har hittills varit möjliga att dölja för den svenska allmänheten och medierna, men eftersom Riksrevisionen har mandat att kräva klara besked är det inte längre möjligt att hushålla med eller dölja sanningen. Sveriges försvar är helt enkelt i ett erbarmligt tillstånd.

Holmström drar följande slutsats:

Antingen måste nu försvarsanslaget höjas rejält, eller också får riksdagen i nästa försvarsbeslut 2015 sänka ambitionerna. Samtliga partier i riksdagen har stått bakom dagens försvarspolitik sedan 2009. Undantaget är SD som inte var med då, och S och V som var emot slopandet av värnplikten…Mot alla odds kan till ståndet i rikets försvar börja påverka både väljare och politiker inför riksdagsvalet 2014.

För första gången i mannaminne skulle alltså försvarsfrågan kunna bli en viktig valfråga. I det sammanhanget förtjänar det nämnas, att Sverigedemokraterna är det enda parti som förordar en rejäl upprustning av försvaret.

Hela artikeln i Svenska Dagbladet här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgrundsdjup-klyfta-mellan-riksdagen-och-forsvaret_8832138.

untitled En stridsvagn i gotländsk terräng.

I en debattartikel i Dagens Nyheter den 16 december menar strategikonsulterna Per-Egon Johansson – som varit partisekreterare och statssekreterare för KDS – och Dag Sundström mer specifikt att Sverige måste stärka det militära skyddet av Gotland. Johansson och Sundström gör bedömningen, att Sverige visserligen knappast hotas av en regelrätt invasion men att det likväl ”kan bli aktuellt för en motståndare att kontrollera mindre delar av svenskt territorium” under en begränsad tid i samband med en eventuell framtida konflikt involverande de baltiska staterna.

De svenska politikerna måste därför, enligt debattörernas resonemang, ”lägga fast” vilka nationella intressen Sverige har i Östersjön: ”I fred bör ambitionerna vara att hjälpa till att avhålla Ryssland från aggressiva handlingar gentemot de baltiska staterna.” Det militärpolitiska målet anges vara att Sverige tillsammans med NATO-länderna avskräcker Putins Ryssland från våldshandlingar, något som kan ske först om Sverige skapar en militär förmåga att skydda sina stridskrafter från utslagning och genom förmåga att försvara huvudstaden och den politiska ledningens oberoende och handlingskraft.

Därför, förordar Johansson och Sundström, måste Sverige etablera ett nytt kvalitativt luftvärnssystem att utplaceras på svenska baser runt Stockholm efter finsk modell. Det viktigaste målet är att avskräcka ryssarna från att ”låna” svenskt territorium. Vidare menar artikelförfattarna att Sverige bör skapa ”ett mindre antal bra utrustade regionala markstridsgrupper” med förmåga till snabb mobilisering och placering i utsatta områden såsom Gotland, Skåne, Blekinge och Stockholms-regionen.

Avseende fallet Gotland kan det, anser Per-Egon Johansson och Dag Sundström, bli farligt om Sverige inte har, eller av ryssarna misstänks sakna, förmåga att hävda sin suveränitet över ön. Detta särskilt om det blir en kapplöpning mellan Ryssland och NATO om att komma först till Visby flygplats: ”Detta därför att kontrollen över Gotland är helt avgörande för utgången av en konflikt i Baltikum.”

untitled Den ärevördiga Nationalbeväringen på Gotland.

För att detta skall kunna bli möjligt krävs enligt debattörerna följande:

” Förmåga att leva sig in i framtida politiska och militära händelsekedjor i norra Europa. Vilja och ambition att definiera de svenska nationella intressena i närområdet. Mod att ta ansvar och tillföra de militära resurser som behövs för att stötta den svenska politiska viljan i Östersjöområdet och visa solidaritet med de baltiska staterna och Europa.”

Johansson och Sundström menar att vad man kallar ”det militära förmågelyftet” kräver omfördelning av resurser inom försvarsanslaget samt ett ekonomiskt tillskott på 4-8 miljarder kronor per år.

DN-artikeln här:

http://www.dn.se/debatt/darfor-maste-sverige-starka-militara-skyddet-av-gotland/

Anders Lindberg är mer frispråkig då han i Aftonbladet den 17 december hävdar att ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Lindberg erinrar om att tyska Bild Zeitung den 13 december avslöjade, att Ryssland stationerat taktiska Iskander-robotar med kärnvapenkapacitet i Kaliningrad-området med förmåga att nå inte bara Baltikum och Finland, utan också Stockholm. Lindberg framställer alliansregeringens försvarspolitik sedan den tillträdde som ett svek:

”Fredrik Reinfeldts regering har inte åtgärdat de problem som fanns utan snarare förvärrat dem. Idag är uppgivenheten stor bland Försvarsmaktens personal och resursbristen är påtaglig…En gång var Moderaterna det försvarsvänliga partiet i svensk politik. När man läser Riksrevisionens rapport idag känns det som väldigt, väldigt länge sedan.”

imagesOKDIUA66Reinfeldts försvarsgrodor har varit legio.

I detta kan man bara instämma. Reinfeldts hållning till det svenska försvaret, som han vid ett tillfälle avfärdat som ett ”särintresse”, är något av en gåta. Själv elitsoldat med en bakgrund som fjälljägare har Reinfeldt med hjälp av den moderatdominerade regeringen föredragit att använda försvaret som en budgetregulator.

Den nyvalda alliansregeringens förste försvarsminister, moderaten och reservofficeren Mikael Odenberg, försökte göra ett försvarsvänligt intryck men avfärdade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 november 2006 dem som var kritiska till den svenska avrustningen med orden ”militärromantik leder vilse” och att ”färdriktningen för försvarsmakten ligger fast”. Artikeln här:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/militarromantik-leder-vilse_368808.svd

Med andra ord: svenska försvarsvänner gjorde bäst i att låta hoppet om en upprustning av det militära försvaret under alliansregeringen fara. När sedan regeringen med finansminister Anders Borg i spetsen ville banta försvaret med ytterligare några miljarder kronor fick till och med Odenberg nog och avgick i protest.

imagesMikael Odenberg (M) – avgick i protest.

Ny försvarsminister blev förre vapenvägraren Sten Tolgfors, ”Tomhylsan” kallad, vilken åtog sig att effektuera den av Borg anvisade försvarsbantningen. Det tog dock endast tre månader för Tolgfors att inse, att det under dåvarande mandatperiod var omöjligt att genomföra en så stor nedskärning på försvaret. Tolgfors gjorde även klart att han, trots att han företrädde ett åtminstone i teorin NATO-vänligt parti, inte ens ville se en svensk NATO-utredning.

Sveriges hantering av såväl NATO- som försvarsfrågan i stort står i bjärt kontrast till hur det mer realistiska Finland hanterar samma frågor. I Finland har avgivits en utredning som i princip är mycket positiv till en ökad samverkan mellan Finland och NATO. Numerärt är vidare det finska försvaret, som alltjämt bygger på allmän värnplikt, cirka tio gånger så stort som det svenska fast det har mindre ekonomiska resurser till sitt förfogande.

Och under det att en finsk försvarsminister för några år sedan anförde ”Ryssland, Ryssland, Ryssland” som de tre största säkerhetspolitiska hoten, tycks ledande svenska försvarspolitiker ha anmärkningsvärt svårt att erkänna att den nya nationalistiska utvecklingen i Ryssland under Vladimir Putins ledarskap kan komma att innebära ett allvarligt hot mot Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet.

untitledFinland bevisades ha tappra soldater under Finska vinterkriget, då ryssen slogs tillbaka.

.