Posted tagged ‘Arne Geijer’

40 år efter Saigons fall: kommunismens förtryck i Vietnam består

3 maj, 2015

640px-Saigon-hubert-van-es Desperata människor försöker få en plats i en helikopter på taket till en av amerikanerna disponerad byggnad i Saigon och bort från de anstormande kommunisterna i april 1975.

I samband med årsdagarna efter kommunismens maktövertagande i Sydvietnams huvudstad Saigon brukar media göra reportage om alltmer grånade FNL-veteraner som gick i demonstrationstågen och skanderade ”USA ut ur Vietnam” och eventuellt också stod i gathörnen och skramlade med insamlingsbössor till förmån för ”Vietnams folk”. Detta år, då det i slutet av april var jämnt 40 år sedan Sydvietnam och därmed hela Vietnam blev kommunistiskt, var inget undantag.

Moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark skriver på sin blogg den 28 april ett inlägg som tar avstamp i ett inslag i radioprogrammet P1 Morgon, där det förts samtal om den svenska Vietnam-opinionen 40 år efter det att Nordvietnams stridsvagnar intog Saigons gator:  http://hokmark.eu/de-glommer-de-fortryckta-de-fangslade-och-de-mordade/

Hökmark avslutar sitt tänkvärda inlägg på följande sätt:

Det är anmärkningsvärt att den svenska FNL-rörelsen så snabbt glömt vietnameserna som i dag för fyrtio år sedan sattes under brutalt kommunistiskt förtryck. Det är lika anmärkningsvärt som att Sveriges Radio inte förmår behandla detta som mer än ett trevligt samtal om radikalt engagemang. Det är ett hån mot dem som dödats och fängslats och mot alla dem som förtryckts. Och det är ett hån mot demokratins grundläggande värderingar. Sveriges Radio bör fundera på en internutbildning kring demokratins värden och vad dess försvar kräver. Till exempel att man inte förtränger människor som förtrycks till förmån för radikalt myssamtal.

Den kommunistiska samhällsomvandlingen blev i södra Vietnam något mindre dramatisk än vad som blev fallet i angränsande Kambodja, där Pol Pots gerillarörelse Röda khmererna upprättade ett skräckvälde med få om ens några motsvarigheter i världshistorien. Från och med gerillans erövring av huvudstaden Phnom Penh den 17 april 1975 och fram till dess fall från makten 1978 genom den vietnamesiska invasionen av det så kallade Kampuchea, föll cirka 1,7 miljoner människor offer för dess exempellösa brutalitet.

Watchf AP I   Kampuchea Cambodia APHS124 CAMBODIA KHMER ROUGE En medlem i Röda khmererna i färd med att jaga ut Phnom Penh-borna på landsbygden.

Direkt efter Phnom Penhs erövring drev unga gerillakrigare ut hela huvudstadens befolkning på landsbygden för att de skulle bli jordbruksarbetare och bygga upp ett nytt, verkligt kommunistiskt samhälle. De som inte hängde med sköts ihjäl på stället. Oönskade folkelement såsom intellektuella och sådana med förmodade västsympatier – ibland räckte det med att någon hade glasögon för att stämplas som västlakej – avrättades rutinmässigt. För att spara dyr ammunition slogs många ihjäl med jordbrukshackor eller kvävdes med plastpåsar: http://www.svd.se/kultur/kambodjas-bodel-pol-pot-lat-morda-17-miljoner-manniskor_5702327.svd

De Röda khmerernas folkutrensningar vann i hög grad anklang hos den svenske författaren P. O. Enquist, som i Expressen den 15 maj 1975 gillande skrev: ”Horhuset utrymt, städning pågår.” Den socialdemokratiska riksdagspolitikern Birgitta Dahl, som i tidernas fullbordan skulle bli riksdagens talman, uttalade också sitt stöd för kommunistgerillans utrensningar.

De flesta av de tusentals människor som deltog i olika slags manifestationer till förmån för den motståndsrörelse som benämndes FNL – i den övriga världen mestadels kallad Viet Cong, en förkortning av det vietnamesiska uttrycket för ”vietnamesiska kommunister” – föreställde sig sannolikt att sedan motståndsrörelsen och dess allierade Nordvietnam segrat, skulle någon form av humansocialistiskt styre med ”mänskligt ansikte” upprättas i Sydvietnam. För detta talade, sade FNL-anhängarna, det faktum att i gerillan ingick en ”tredje kraft” bestående av bland andra buddhister och studenter som påstods förhålla sig neutrala mellan Saigon- respektive Hanoi-sidan.

De som trodde på detta scenario blev eftertryckligt lurade. En av dem som insåg det, och även hade kuraget att erkänna det, var studentledaren Doan Van Toai (född 1945), författare till boken the Vietnamese Gulag (New York 1986, ursprungligen utkommen på franska 1979).  http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vietnamese_Gulag    Doan fängslades flera gånger av den dåvarande Saigon-regeringen på grund av sin studentaktivism och sitt samröre med Viet Cong. Efter kommunisternas maktövertagande i slutet på april 1975 anställdes Doan som högre tjänsteman i den provisoriska regeringens finansministerium.

9780671603502

Den 22 juni 1975 arresterades emellertid Doan då han besökte en konsert i Ho Chi Minh-staden – som Saigon hade döpts om till – av vietnamesisk militär. Han hade av allt att döma gripits av misstag, då han hade ett liknande namn som en person som hade stött den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieu och alliansen med USA. Doans förhoppningar om att misstaget snart skulle rättas till kom emellertid på skam, och han tvingades tillbringa 28 månader i det system av omänskliga fängelser och läger för oliktänkande som han kallat Vietnams gulag.

Den närmaste tiden efter Nordvietnams maktövertagande – det så kallade FNL eller Viet Cong, som bildats på det nordvietnamesiska kommunistpartiets kongress 1960, upplöstes 1976 – http://en.wikipedia.org/wiki/Viet_Cong var det vanligt med summariska avrättningar efter ”domar” utfärdade av så kallade folkdomstolar i Ho Chi Minh-stadens gathörn. En till Thailand utsmugglad pressbild som dök upp i världspressen inklusive Svenska Dagbladet i Sverige visade exempelvis hur en ung, tanig man vid namn Nguyen Tu Sang den 29 maj 1975 döms till döden av en folkdomstol. Han avrättades på platsen. Kommunisterna avrättade vid denna tid i avskräckande syfte på stället människor som kallades ”terrorister” eller ”tjuvar”.

Bortsett från sådana öppna grymheter var dock de nordvietnamesiska kommunisternas metoder i syfte att tvinga folket till underkastelse betydligt mer sofistikerade än de Röda khmerernas blodiga och uppenbara slakt i grannlandet Kambodja, även om den svenske Kampuchea-resenären Jan Myrdal uppgav sig inte ha sett något massmord. Doan Van Toai beskriver i Vietnamese Gulag och ytterligare några böcker ett fängelsesystem vilket i sin cyniska omänsklighet effektivt mal ner hundratusentals människor, vilka ofta inte hade någon aning om varför de fängslats.

Sedan USA slopade sitt handelsembargo gentemot Vietnam 1994 har det moderna Vietnam sökt locka till sig västerländskt kapital genom en liberalare handelspolicy som kan sägas påminna om Kinas. Turismen är en viktig och växande inkomstkälla. I likhet med Kina har dock Vietnam förblivit en kommunistisk diktatur med en sådans alla kännetecken.

vietnam_mekong-delta_floating-market_10 Vietnams Mekongdelta myllrar av liv.

Enligt den oberoende organisationen Freedom House, som rankar världens länder efter måtten av politiska och medborgerliga fri- och rättigheter, är Vietnam alltjämt fast förankrat i kategorin ”ofria” länder. https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2013/vietnam#.VUYjWmccRMs Den av kommunistpartiet styrda staten kontrollerar alla viktiga samhällsfunktioner såsom politik, media, rättsväsende, den akademiska världen och den religiösa sfären. Det påstås ibland i debatten att ekonomisk liberalisering ofelbart leder till politisk demokratisering, men i fallet Vietnam har snarast motsatsen varit fallet.

Sedan Vietnam antogs som medlem i World Trade Organization (WTO) 2007 har, framhåller Freedom House i sin Vietnam-rapport 2013, den vietnamesiska regimen ”…embarked on an extended crackdown on peaceful dissent…dozens of dissidents were arrested, and many were sentenced to lengthy prison terms. The process continued over the next several years, with a growing emphasis on government critics who expressed themselves online”.

Vietnam har under senare år vidare utsatts för allvarliga ekonomiska problem inklusive inflation och massiva skulder som drabbat statsägda företag. En av följderna har blivit en stigande oro inom det styrande kommunistpartiet, vilket lett till hårdare kontroll av partirelaterade aktiviteter och uttrycksformer. Utrikespolitiskt har det gamla spänningsförhållandet mellan Vietnam och Kina under senare år blossat upp i form av sammandrabbningar kring Spratly- och Paracel-öarna i Sydkinesiska havet.

Den som, i likhet med exempelvis Gunnar Hökmark på sin blogg (se ovan), diskuterar ”Vietnam-opinionen” i Sverige avser praktiskt taget undantagslöst den vänsterinriktade propagandaflod till förmån för Viet Cong och Nordvietnam som vällde över Sverige från slutet av 1960- till mitten av 1970-talen. En bidragande orsak till USAs nederlag i Indokina var utan tvivel just den oerhört ensidiga åsiktsbildningen i västvärlden, där Sverige framstod som ett extremfall.

Vietnamrörelsen bidrog till att demonisera och isolera Sydvietnam, som trots talrika fel och brister ändå var ett i grunden demokratiskt och västorienterat land, och undergräva USAs hjälp till landet att stå emot den kommunistiska aggressionen från Nordvietnam och den inhemska femtekolonnen i form av Viet Cong. Vietnamkriget blev också det första riktiga ”mediakriget”.

I Sverige byggde kommunistanhängarna under perioden 1965-75 på ett skickligt sätt upp en välfungerande propagandaapparat. De första FNL-aktivisterna, som gärna slogs med polisen, kastade ägg mot USAs ambassadörer och förstörde sydvietnamesisk egendom i Sverige, framstod visserligen till en början som ett slags samhällets parias. För det stora flertalet svenskar kändes det mer naturligt att solidarisera sig med USA, precis som man gjort under Andra världskriget och Koreakriget.

vietnam_bodies En bild av kommunismens terror i Sydvietnam som vi aldrig fick se i svensk television.

Konfliktens mediaexponering tog dock alltmer ut sin rätt, och för många TV-tittare tycktes de amerikanska bombplanen symbolisera själva ondskan. Däremot var de västliga TV-kamerorna aldrig på plats när Viet Cong bedrev terror mot byar som vägrade underkasta sig dess herravälde.

Det stora genomslaget fick den vänstervridna Vietnam-opinionen med en demonstration som hölls i Stockholm den 22 februari 1968. Dåvarande utbildningsministern Olof Palme gick då arm i arm med Hanois Moskva-ambassadör – Nordvietnam hade ännu ingen ambassad i Stockholm – Nguyen Tho Chan i ett fackeltåg där det skreks bland annat ”USA mördare” samt ”Tage (Erlander) och (Arne) Geijer, Lyndons (Johnson) lakejer”. Någon vecka senare erkände den socialdemokratiska regeringen Nordvietnam.

Det fanns emellertid också en annan Vietnam-opinion som föddes ur de protester som trots allt förekom mot den massiva propagandan för Nordvietnam och Viet Cong/FNL. Något av ett startskott för denna opinion kom med Ture Nermans skrift Sverige på glid (Andromeda förlag 1967).

Ture Nerman (1886-1969), en före detta kommunistisk och senare socialdemokratisk riksdagsman och skriftställare,  kanske mest känd för att ha skrivit texten till visan ”Den vackraste visan om kärleken”, upprördes över ”de exempellösa utsvävningar i USA-hat, som de sista åren har skämt ut Sverige inför den västerländska opinionen” (citerat från baksidestexten) och varnade bland annat för ”hur massmedia infiltreras av den odemokratiska oppositionsriktningen”. Sverige på glid blev en inspirationskälla för ett försök till motoffensiv mot vänsterdominansen inom icke minst Vietnam-opinionen.

Sverige på glid 001 Sverige på glid – Ture Nermans uppgörelse med Vietnam-vänstern. Foto: Tommy Hansson

Detta resulterade i bildandet av först Kommittén för ett fritt Asien av den konservative juristen, konfliktforskaren och författaren Bertil Häggman och därefter i tillkomsten av den tvärpolitiska organisationen Demokratisk Allians (DA) med Anders Larsson som en av tillskyndarna. Ungefär samtidigt startade civilingenjören Svante Hjertstrand den gratisutdelade, antikommunistiska debattidningen Argument för frihet och rätt som hade Vietnam som en av sina huvudfrågor. Jag gick med i DA 1972 och var ordförande i Stockholms-avdelningen 1974-75 och sålde otaliga Argument i Stockholms city genom åren.

Trots aktningsvärda försök att under några år med begränsade medel bemöta vänsteroffensiven fick den alternativa Vietnam-opinionen till slut erkänna sig besegrad. Vänsterns utbredning i media och samhällsinstitutioner, som är märkbar än i dag, resulterade i ett oerhört ensidigt opinionsklimat där de röster som avvek från normen – vad som långt senare kom att kallas den politiska korrektheten – marginaliserades som tillhörande extremister och fascister.

Jag måste avrunda med att konstatera, att Gunnar Hökmarks parti – från 1969 kallat Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet – ingalunda avvek från den dominerande vänsterströmningen i Vietnam-opinionen så länge konflikten i Indokina varade. Snarare var partiet påtagligt följsamt gentemot denna opinion. Kulmen för den hållningen kan sägas ha infallit i december 1972, då Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson fick moderatledaren Gösta Bohman att skriva under den famösa så kallade ”Namninsamlingen för fred i Vietnam”, i realiteten ett ensidigt ställningstagande för kommunistsidan i konflikten. Anderssons beskrivning i sin memoarbok I de lugnaste vatten (1993) hur han manipulerar Bohman att skriva på uppropet får det att vända sig i magen på denna bloggare.

images Anders Björck (M). försökte hålla emot Vietnam-vänstern.

Enstaka rakryggade M-riksdagsledamöter såsom Tage Adolfsson, Hans Wachtmeister och Tore Nilsson vägrade skriva på det röda uppropet och fick ordentligt på skallen för det. En annan politiker som försökte hålla emot var Anders Björck, senare försvarsminister och förste vice talman i riksdagen liksom landshövding i Uppsala. Partiet som helhet kapitulerade dock för vänstertrycket, det kommer vi som var med på den tiden och protesterade mot fjäsket för extremvänstern inte att glömma.

Annonser

Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

27 juni, 2014

image008 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

Ture_Janson Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

pnp290760 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

gfMarxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

10441039_10152280292421245_281096844695300609_nAftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

250px-Karl_Vennberg Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

3186 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.