Bildts ukrainska nazistvänner mördar minst 38 i Odessa

http://rt.com/news/156480-odessa-fire-protesters-dead/#.U2P3H02Dh5I.twitter

Minst 38 personer rapporterats ha omkommit när Kiev-trogna ligister tände eld på en fackföreningsbyggnad i den sydukrainska staden Odessa. Allt tyder enligt uppgift på att det är den nationalsocialistiska Högra sektorn som ligger bakom dådet.

30 av dödsoffren skall ha kvävts av rökutveckligen medan åtta dog när de hoppade ut från fönster i byggnaden. Ytterligare ett 50-tal har tvingats uppsöka sjukhus för vård.

Parallellt härmed tillkännager kuppregimen i Kiev och dess ”president” Oleg Turtjynov att Kievs militärstyrkor ”dödat många proryska aktivister” i staden Slavjansk i vad som ter sig som en farlig upptrappning av konflikten:

http://www.haaretz.com/news/world/1.588627

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har envist vägrat fördöma de illdåd som begåtts av Högra sektorn och fascistiska Svoboda på Maidan-torget i Kiev och på andra platser under den pågående konflikten i Ukraina. Nu beklagar han i allmänna ordalag mordbranden i Odessa men vägrar alltjämt yttra någon som helst kritik mot två av Ukrainas ökända regeringsbärande partier.

 Bildt vägrar fortfarande kritisera fascistiska Svoboda i Ukraina.

Överst en länk med engelskspråkig information om mordbranden och nedan en länk till vad SVT Nyheter rapporterat om saken:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/over-30-doda-i-odessabrand

Liksom talrika andra tycks Bildt leva kvar i vanföreställningen att Kalla kriget fortfarande pågår och att Ryssland är roten till allt ont. Med den världsbilden kan allt och alla som  går emot ryska intressen – inklusive extremnationalistiska krafter med rötter i Andra världskrigets SS-förband – ursäktas och till och med hållas under armarna på ett närmast desperat sätt.

Som jag tidigare rapporterat om på min blogg har Ukraina-konflikten sin upprinnelse i EUs och Västs ensidiga stöd till Ukrainas antiryska opposition och direkta sabotageverksamhet sedan den demokratiskt valde presidenten Viktor Janukovytj beslutat sig för att teckna ett avtal med Moskva på EUs bekostnad.

Sedan Janukovytj störtats av en ligistmobb i Kiev, uppbackad av såväl EU som USA, tillsattes i Ukraina en demokratiskt tvivelaktig Kalle Anka-regim med Oleg Turtjynov som tillförordnad president, Arseniy Jasanjuk – som fotograferats gapflabbande görande hitlerhälsning tillsammans med Oleh Tyahnybok på Maidan – som premiärminister och med fängelsedömda Julia Tymosjenko, som förordat atombombning av Moskva, lurande i vassen. Den 25 maj är det meningen att presidentval skall hållas i detta svårt sargade och korrupta land.

 Sergej Lavrov anklagar CIA – med rätta?

Jag måste bekänna att händelserna i Ukraina fått mig att allvarligt  tvivla på den så kallade västerländska demokratins ofelbarhet. Det innebär inte att jag höjer den auktoritära men ändå minst halvdemokratiska Putin-regeringen i Kreml till skyarna, men i fallet Ukraina är det inte där skurkarna i först hand bör sökas.

Frågan är om inte det ukrainska folket skulle må bättre av att stå under ryskt förmyndarskap en tid tills dess så kallade ledare lär sig visa någon form av demokratisk mognad. Icke minst borde man lära sig att det inte tillhör de vanliga demokratiska dygderna att störta lagligen och demokratiskt valda, om än ofullkomliga, ministärer genom svek, våld och blodsutgjutelse.

Som sagt står det för mig och många andra sansade bedömare klart att det är Väst som bär den huvudsakliga skulden till urartningen i Ukraina, som jag själv besökte för drygt ett decennium sedan.

 Vad gjorde Obamas säkerhetschef John Brennan i Ukraina?

Kanske ligger det rentav något i den ryske utrikesministern Segej Lavrovs anklagelser mot den amerikanska underrättelsetjänsten CIA för att ha ett finger med i spelet i den pågående konflikten och även för att ha hjälpt till att störta Janukoytyj. CIA-chefen John Brennan besökte bevisligen Kiev för ett par veckor sedan för överläggningar med kuppregimen:

http://www.presstv.ir/detail/2014/04/14/358520/us-must-explain-cias-kiev-visit/

Detta sagt utan varje försök från min sida att vilja förringa eller ursäkta de proryska separatisternas del i det upptrappade våldet i detta arma land. Jag har ända sedan jag blev politiskt aktiv 1972 emfatiskt tagit avstånd från kommunism, fascism och nazism liksom från islamism. För en del av mina meningsfränder från den tiden, inklusive Carl Bildt, tycks avståndstagandet från nazism och fascism inte ha varit speciellt allvarligt menat.

 

 

Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

 Arseniy Jasenjuk och Barack Obama i Vita huset.

http://www.theamericanconservative.com/articles/what-obama-didnt-say-about-ukraine/

När Ukrainas interimistiske premiärminister Arseniy Jasesenjuk frotterade sig i Vita huset med president Barack Obama nyligen, lyste frågorna om vad han egentligen sysslade med på Maidantorget i Kiev för några veckor sedan med sin frånvaro. Hur han bland annat gjorde hitlerhälsning med uppsträckt högerhand bredvid fascistpartiet Svobodas ledare Oleh Tyahnyboks sida.

Väst i form av USA och EU bryr sig nämligen inte om sådana futiliteter utan forstätter mala på med sina plattityder om ”självbestämmande, territorial integritet och en demokratisk framtid” för Ukraina. Det krävs ingen övermänsklig siarförmåga för att i Ukraina-krisen skönja början till slutet för västvärldens roll som den fria världens champion par preference.

Tro mig, det smärtar mig något oerhört att behöva skriva ner dessa rader alldenstund jag under mitt drygt 40-åriga liv som politisk aktivist obrottsligt hyllat vad som brukar kallas ”västliga värden”: frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror fortfarande på dessa värden, men tyvärr lutar det åt att jag framdeles avstår från att sätta epitet ”västliga” framför dessa honnörsord.

Obama, Bildt, Barroso och andra västliga ledare har ju så tydligt visat att de näppeligen kunde bry sig mindre om det faktum, att deras liberala och fascistiska/nazistiska samarbetspartners tagit lagen i egna händer och inte tvekat att på eget bevåg ge sig ut på gator och torg, beväpnade till tänderna, för att störta en visserligen korrupt och inkompetent  men ändå demokratiskt vald president. Som jag ser det kan ingenting gott komma ur en sådan samhällsomvälvning.

Jasenjuk gör nazihälsning i Kiev bredvid fascistledaren Tyahnybok.

En naturlig fråga i sammanhanget är: när blev väpnad revolution något bra i så kallade västdemokraters ögon?

Överst i den här texten har jag lagt in en länk till en tänkvärd sammanfattning av läget författad av James Carden i The American Conservative den 3 mars. Carden konstaterar att Obama inte förmått göra någon eftertänksam analys av den oroande situationen i Ukraina detta år, som markerar 100-årsminnet av Första världskrigets utbrott. I stället har han sprutat ut intetsägande propagandafraser:

Vad han i stället skulle ha gjort var att tala om vad som i verkligheten äger rum.

Det vill säga den långsamma upplösningen av ett land i Europa samt en ny uppdelning mellan Väst och Öst (Ryssland). Detta sker, vilket ingen västlig ledare hittills förefallit medveten om, i ett område som utgör själva hjärtpunkten i den historiska ryska civilisationen. Ty det var här, med Kiev som centrum, som det för omkring 1000 år sedan fanns en kristen-ortodox statsbildning som kallades Rus och som utgjorde embryot till senare tiders Ryssland.

Sofiakatedralen i Kiev, där den svenska prinsessan/storfurstinnan Ingegerds stoft är begravt.

Den här tiden är intressant för oss svenskar såtillvida som prinsessan Ingegerd Olofsdotter (1000-1050), dotter till den förste svenske kung som lät döpa sig, Olof Skötkonung, år 1019 förmäldes med storfurst Jaroslav av Novgorod, senare känd som Jaroslav den vise av Kiev. Ingegerd antog i sin roll som storfurstinna av Kiev namnet Irina och fick med maken fyra döttrar. Hon är därmed stammoder till flera kungliga familjer i Europa. Hennes stoft begravdes i Sofiakatedralen i Kiev.

Rus sveptes dock bort av tatarerna på 1200-talet, och det område som småningom blev känt som Ukraina (som är ett slaviskt namn för ”gränsländer”) blev ett stridsäpple för tatarer, polacker, litauer, ryssar, turkar, svenskar och kosacker. En stor del härav, inklusive Kiev, anslöt sig till Ryssland på 1600-talet medan den västra delen – Galicien – blev en del av Österrike på 1700-talet. Detta område erövrades av Polen efter Första världskriget. 1945 valde Andra världskrigets segerherrar Churchill, Stalin och Roosevelt att lämna över Galicien och dess huvudstad Lvov (numera kallad Lviv) till Ukraina. Som i sin tur uppgick i Sovjetunionen. Krim å sin sida erövrades av ryssarna på 1700-talet.

 Chrusjtjov gav Krim som gåva till Ukraina 1954.

Stalin deporterade halvöns tatariska minoritet 1944 under förevändningen, att de hade samarbetat med tyskarna; de tilläts senare återvända. 1954 valde den då nye sovjetiske, starke mannen Nikita Chrusjtjov att ge Krim som en present till den ukrainska sovjetrepubliken, i vilken han själv styrt och ställt under kriget. Men det var först efter Sovjetunionens implosion 1991 som Ukraina för första gången i historien sedan medeltiden blev ett självständigt land. Någon fullständig brytning med Ryssland skedde dock inte, och Ryssland tilläts således enligt överenskommelse ha kvar sin Svarta havs-flotta i Sevastopols hamn på Krim, vilken jag själv hade tillfälle att studera noggrant på plats för drygt tio år sedan.

År 2000 kom Vladimir Putin till makten med föresatsen att stärka det ryska inflytandet där så var möjligt. Ukraina låg definitivt inom den ryska intressesfären. Samtidigt inledde västvärlden sina dåligt underbyggda försök att inlemma landet i dess inflytandeområde. En brytpunkt inträffade 2004, då Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet underkändes och den så kallade orangea revolutionen förde Viktor Jusjenko till makten. Denne visade sig dock, i likhet med andra västorienterade politiker, vara både korrupt och inkompetent och 2010 kunde Janukovytj besegra Julia Tymosjenko i presidentvalet. Den senare dömdes för korruption och fängslades.

Ukraina är dock alltjämt ett delat land. I dag är 77 procent av befolkningen ukrainsk medan 17 procent är rysk. En tredjedel av befolkningen är rysktalande och många har starka familjerelaterade band med Ryssland. Endast ukrainarna i Galicien är avgjort västorienterade.

Så ser huvuddragen ut i den ukrainska historia, som dagens västledare borde sätta sig in i innan de gör tvärsäkra uttalanden om den pågående krisen. De borde lämpligen läsa denna artikel av Rodric Braithwaite, Storbritanniens Moskva-ambassadör 1988-92, i The Independent den 1 mars:

http://www.independent.co.uk/voices/comment/ukraine-crisis-no-wonder-vladimir-putin-says-crimea-is-russian-9162734.html

Det är väl emellertid inte många som tror att den rastlöst resande och twittrande Carl Bildt anser sig ha tid att förkovra sig i historien, eller att Barack Obama plötsligt skall bli en insiktsfull utrikespolitiker. Följden blir en polarisering som inte hade behövt uppstå, om EU inte hade reagerat så överilat som det gjorde då Janukovytj efter starka ryska påtryckningar i slutet av 2013 rev upp beslutet att närma sig EU och i stället skrev på ett ukrainskt-ryskt avtal.

 Enligt rysk propaganda inför folkomröstningen på Krim står valet mellan nazismen/fascismen och det beskyddande Ryssland.

Braithwaite anser att Väst, trots alla hot om olika former av sanktioner, saknar nödvändiga instrument i syfte att backa upp sin hotfulla retorik. Dessutom saknas viljan att på ett kraftfullt sätt konfrontera Moskva:

Alternativet för Väst är att tala med ryssarna och med vem det än må vara som kan tala med auktoritet för Ukraina. Så här långt har amerikanerna varit ineffektiva vid sidan av, britterna tycks ha givit upp hoppet om att bedriva utrikespolitik över huvud taget och endast tyskarna, polackerna och fransmännen har visat någon kapacitet för handling.

Enligt den erfarne diplomaten Rodric Braithwaite bör en eventuell överenskommelse mellan Väst och Ryssland avseende Ukraina omfatta:

1. Västvärlden och Ryssland måste överge sin inblandning i Ukrainas angelägenheter.

2. En garanti måste till för att inte NATO försöker rekrytera Ukraina.

3. Utformandet av arrangemang så att Ryssland och Väst bidrar till att stärka Ukrainas katastrofala ekonomi.

På söndag är det meningen att den beramade folkomröstningen om Krims framtid skall äga rum. Under sitt möte med Jasenjuk i Vita huset hotade Obama med motåtgärder om den går av stapeln som planerat, men det mesta tyder på att den skicklige maktspelaren Putin kan sitta ganska still i båten, väl medveten om att västvärlden inte förmår göra särskilt mycket.

Bara ett synes ganska säkert: Ukraina går ingen rolig framtid till mötes.